Jävsproblem vid frågor om resning och domvilla i Högsta domstolen

 

 

Av jur.kand. Fredrik Banke^[1]

 

En resningsansökan eller klagan över domvilla i ett mål avgjort av Högsta domstolen prövas, som utgångspunkt, av andra justitieråd i domstolen än de som dömt i målet. De kan då ha som uppgift att bedöma om kollegor i domstolen begått grova rättegångsfel eller dömt uppenbart i strid mot lag. I artikeln konstateras att det finns en jävsproblematik inbyggd i denna prövningsordning för frågor om resning och domvilla i förhållande till artikel 6.1 EKMR. För att råda bot på den identifierade problematiken föreslås ett införande av en ordning lik den som återfinns i 11 kap. 8 § 2 st. RF och att Högsta förvaltningsdomstolen övertar prövningen av resningsansökningar och klagomål över domvilla i mål avgjorda av Högsta domstolen.

 

1  Bakgrund

HD:s avgörande i NJA 2016 s. 107 (Emissionsgarantimålet) och de efterföljande avslagen på klagan över domvilla^[2] respektive ansökan om resning^[3] genererade stor uppmärksamhet i den svenska jurist­världen. Flera framstående röster ansåg att HD i avgörandet dömde uppenbart i strid mot lag samt begick grova rättegångsfel och att förut­sättningar för att bevilja resning samt undanröja domen på grund av domvilla förelåg. HD höll inte med. Det är svårt att hitta mål avgjorda av HD som undanröjts på grund av domvilla till följd av att ett grovt rättegångsfel begåtts.^[4] Även om resningsansökningar avse­ende mål avgjorda av HD beviljats har så främst skett som en följd av att Europadomstolen ändrat praxis och HD följaktligen nödgats be­vilja resning för att tillgodose ett effektivt rättsmedel.^[5] Det är alltså lika svårt att hitta beviljade resningsansökningar avseende mål avgjorda av HD på grunden att HD dömt uppenbart i strid mot lag.

Det sista beslutet i Emissionsgarantimålet togs 19 april 2017, när HD avslog ansökan om resning. Sedan dess har det införts en möjlighet för HD att förordna den som är justitieråd i HFD att tjänstgöra i HD.^[6] Detta är alltså inget som måste göras, utan endast en möjlighet som HD får använda sig av.^[7] Domen meddelas formellt sett fortfarande av HD, även om denna möjlighet utnyttjas. Håstad har tidigare framhållit att det är en känslig fråga för justitieråd att pröva om kollegor i dom­stolen begått grova rättegångsfel eller dömt uppenbart i strid mot lag och förordat att prövningen bör övertas av HFD i syfte att undvika varje intryck av jäv.^[8] Frågan är om prövningsordningen för frågor om resning och domvilla i HD är lämplig ur en jävssynpunkt eller om ytterligare åtgärder bör beaktas av lagstiftaren.

 

2  Prövningsordningen för frågor om resning och domvilla i HD

Som utgångspunkt krävs det att minst fem justitieråd ingår i rätten för att HD ska kunna pröva ett mål i sak.^[9] Fler än sju justitieråd får där­emot aldrig ingå i rätten, om det inte rör sig om ett mål som avgörs i plenum.^[10] Vad gäller resningsansökningar eller klagan över domvilla gäller kravet på minst fem deltagande justitieråd endast om prövningen inte är enkel.^[11] Om prövningen bedöms vara enkel beslutar HD själv för varje mål eller ärende hur många ledamöter som ska ingå i rätten.^[12] HD kan alltså, om en prövning bedöms vara enkel, besluta att prövningen görs av en till sju ledamöter.^[13] I förarbetena nämns att, åtminstone vad gäller resning, en prövning inte kan bedömas vara enkel om resningsfrågan är invecklad eller har principiell räckvidd.^[14] Jag ser ingen anledning till att någon annan bedömning skulle gälla för klagan över domvilla. Det absolut vanligaste är att klagan över domvilla och ansökan om resning avgörs av ett justitieråd. År 2021 avgjordes exempelvis cirka 89% av alla extraordinära mål av ett justitieråd. Cirka 9% avgjordes av tre justitieråd och cirka 2% av två justitieråd.^[15] Andelarna är ganska representativa för hur statistiken sett ut de senaste åren.^[16]

När HD behandlar en ansökan om resning eller klagan över domvilla i ett mål som avgjorts av HD, får inte något justitieråd som deltagit i det tidigare avgörandet ingå i rätten, om ett tillräckligt antal ledamöter ändå finns tillgängligt inom domstolen.^[17] Utgångspunkten är alltså att inga justitieråd från det avgörande som klandras får ingå i rätten. Regeln tillämpas även när det är fråga om en förnyad resningsansökan, där de justitieråd som deltagit i det tidigare extraordinära ärendet inte får delta i det senare,^[18] i den mån det är möjligt. Regeln torde rimligen tillämpas på samma sätt om det skulle vara så att ett avslag på klagan om domvilla följs upp av en resningsansökan. Ett exempel på hur utfallet kan bli i gällande prövningsordning är just Emissionsgarantimålet, där femton justitieråd slutligen hade befattat sig med målet beaktat det ursprungliga avgörandet, klagan över domvilla samt resningsansökan.

 

2.1  Möjligheten att förordna justitieråd från HFD

2017 infördes en möjlighet för HD att förordna den som är justitieråd i HFD att tjänstgöra i HD.^[19] I motiven nämns att möjligheten kan vara av stort värde exempelvis inom ämnesområden som någon ledamot i den andra domstolen har särskilda kunskaper om, men även i vissa fall då jävsproblematik kan lösas genom ett förordnande av justitieråd från HFD. Vidare anses möjligheten kunna medföra en utbytestjänstgöring mellan de två högsta domstolarna under en viss tidsperiod för att främja ett vidare utbyte av sakkunskap. Just på grund av att lag­stiftaren önskade att bestämmelsen skulle möjliggöra en generell utbytestjänstgöring, utformades bestämmelsen som en generell möjlighet för domstolarna att fritt avgöra när och hur möjligheten skulle användas.^[20] Domarlagsutredningen anförde att det fanns en risk att allmänhetens förtroende för domstolens opartiskhet och rättsväsendet i stort påverkades negativt om exempelvis ett justitieråd var part i ett mål som handlades vid den egna domstolen, av domstolens ordinarie justitieråd.^[21] Domarlagsutredningen ansåg således att justitie­råden skulle vara tjänstgöringsskyldiga i den andra högsta domstolen om så många av den domstolens justitieråd var jäviga att domstolen inte kunde bli domför.^[22] För övriga situationer föreslog Domarlags­utredningen att det alltså fortfarande skulle vara en möjlighet, inte en skyldighet, att förordna. Lagstiftaren höll emellertid inte med om detta utan ansåg det tillräckligt att det fanns en möjlighet att förordna den andra domstolens justitieråd om så många justitieråd var jäviga att domstolen inte var domför. Det saknades enligt lagstiftaren anledning att införa en tjänstgöringsskyldighet i sådana situationer.

Det är svårt att förstå logiken i lagstiftarens resonemang; det framgår tydligt att lagstiftaren var positiv till att exempelvis möjliggöra en utbytestjänstgöring under viss tid utan att det skulle vara något krav på detsamma. Däremot omfattade ju Domarlagsutredningens förslag på tjänstgöringsskyldighet endast vissa jävssituationer, och den generella förordnandemöjligheten var alltså orörd. Lagstiftaren gav alltså ingen tydlig anledning till att förslaget om tjänstgöringsskyldighet i vissa jävssituationer lämnades därhän. Möjligtvis kan det ha haft något att göra med Justitiekanslerns (JK), i egenskap av remissinstans, invändning mot att införa en tjänstgöringsskyldighet; JK påpekade att en tjänstgöringsskyldighet inte var lämplig vid uppenbart ogrundade resnings­ansökningar även om alla justitieråd tidigare hade befattat sig med målet.^[23] Slutligen kan det tilläggas att Domarlagsutredningen inte fann något uttalat och direkt behov av korsvis tjänstgöring annat än i jävssituationer, men att det inte fanns någon anledning att uppställa förbud mot att så skulle ske. Därmed föreslogs att det skulle finnas en generell möjlighet för domstolen att själv besluta om korsvis tjänstgöring.^[24] Det ansågs alltså inte finnas något behov av kunskapsutbyte mellan de två högsta domstolarna i enskilda mål eller för avgränsade perioder som skäl för korsvis tjänstgöring. Lagstiftaren valde uppenbarligen en annan linje än utredningen, då det främst verkar vara just kunskapsutbyte som sattes i fokus vid bestämmelsens utformning.

 

2.2  HD:s tillämpning av förordnandemöjligheten

Under åren 2017, 2018 och 2020 förordnades ett justitieråd från HFD att tjänstgöra i HD under tre månaders tid, och vice versa.^[25] En ut­bytestjänstgöring à tre månader varje år genomfördes alltså. Efter att ha gått igenom samtliga domar där justitieråd från HFD korsvis tjänst­gjort i HD står det klart att detta främst sker genom att ett enskilt justitieråd från HFD förordnas att tjänstgöra i HD. I samtliga mål där enskilda förordnanden har skett, och således utanför ramen för utbytestjänstgöringar under viss period, har det rört sig om mål som angränsar till offentligrättsliga frågor. Exempelvis har det handlat om huruvida Trafikverket ska ses som en part som företräder det allmänna när verket överklagar ett beslut enligt plan- och bygglagen (2010:900).^[26] Flera mål där korsvis tjänstgöring genomförts har handlat om frågor beträffande storleken på sanktionsavgifter där Finans­inspektionen varit klagande.^[27] Därutöver har det bl.a. rört sig om mål som handlat om överklagande av beslut att avgiftsfritt få kopior av allmänna handlingar,^[28] samt frågor om rätt att överklaga Mark- och miljööverdomstolens beslut.^[29] Redogörelsen är inte uttömmande, men ger representativa exempel på hur bestämmelsen har tillämpats. Möjligheten har alltså främst använts för något slags kunskapsutbyte. Däremot har de två justitieråd som förordnades under 3-månaders­perioder till HD (Kristina Ståhl två gånger och Eric Nymansson en gång)^[30] deltagit i enstaka avgöranden beträffande ansökan om resning och klagan över domvilla.^[31] Detta verkar emellertid ha skett inom ramen för den längre tjänstgöring de genomfört i HD och alltså inte som ett specifikt förordnande i ett enskilt mål. Under förordnandetiden deltog näm­ligen dessa justitieråd i alla möjliga typer av mål som togs upp i HD.^[32].

Det finns endast ett mål där korsvis tjänstgöring aktualiserats i HD till följd av en jävssituation. Målet rörde en ansökan om resning och klagan över domvilla avseende ett beslut i HD att inte meddela prövningstillstånd i ett skadeståndsmål. Klaganden anförde att justitierådet som fattade beslutet att inte meddela prövningstillstånd var jävig till följd av sitt aktieinnehav i ett bolag som var inblandat i tvisten.^[33] Justitierådet i fråga var HD:s ord­förande och beslutet att inte meddela prövningstillstånd föranledde senare JO att inleda en förundersökning om grovt tjänstefel.^[34] I detta mål var samtliga deltagande justitieråd förordnade från HFD. Det måste ha bedömts vara känsligt eller olämpligt för justitieråden i HD att bedöma huruvida ordföranden varit jävig. Notera att jävssituationen inte bestod i vad klaganden anförde, utan i att justitieråd i HD skulle bedöma huruvida HD:s ordförande varit jävig. Det var alltså känsligheten i att HD:s justitieråd skulle göra denna bedömning som medförde en korsvis tjänstgöring. Man kan undra om samma be­dömning hade gjorts ifall jävsanklagelsen i stället hade riktats mot ett justitieråd som inte var domstolens ordförande.

 

3  En prövning av om jäv föreligger i prövningsordningen

De senaste decennierna har det i praxis skett en utveckling som inneburit att fler förhållanden än tidigare anses utgöra jäv, och idag läggs ett stort fokus på allmänhetens förtroende för rättskipningen. Den största utvecklingen i fråga om jäv hänför sig till praxis kring generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 p. RB. Även om 4 kap. 13 § 10 p. RB en­dast nämner opartiskhet som jävsgrund, inverkar artikel 6.1 EKMR på så sätt att kravet utvidgas till att domaren även ska vara oavhängig.^[35] Vad gäller kravet i 4 kap. 13 § 10 p. RB på en omständighet som ska vara ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet, finns i artikel 6.1 EKMR ett motsvarande krav på att det för en objektiv iakt­tagare inte får finnas några legitima tvivel beträffande domstolens opartiskhet och oberoende.^[36] Ordalydelsen av 4 kap. 13 § 10 p. RB är alltså missvisande i förhållande till bestämmelsens reella innebörd, som alltså är vidare än vad som framgår vid en genomläsning, och detta på grund av artikel 6.1 EKMR. Det kan även tilläggas att Europadomstolen i stor utsträckning har tolkat artikel 6.1 och kravet på opartiskhet respektive oberoende utifrån maximen ”justice must not only be done, it must also be seen to be done”.^[37] Följaktligen utgör en fiktiv, objektiv iakttagare måttstock för jävsbedömningen enligt artikel 6.1 EKMR.^[38]

 

3.1  Jäv vid motstående myndighetsintresse, lojalitet mot arbetsgivare och yrkesrollen som sådan

I NJA 2014 s. 482 ansågs en adjungerad ledamot i hovrätten vara jävig att handlägga ett brottmål på grund av att vederbörande hade en anställning som åklagare vid Åklagarmyndigheten, även om hen var tjänstledig för att tjänstgöra i hovrätten. En av parterna i målet var en åklagare som var knuten till en annan åklagarkammare än den vid vilken den adjungerade ledamoten var verksam i. HD anförde att en tilltalads uppfattning att en tjänstledig åklagare som var ledamot av rätten företrädde ett motstående myndighetsintresse eller en tilltalads misstanke att den adjungerade ledamoten hyste lojalitet mot sin ordi­narie arbetsgivare och mot yrkesrollen som sådan, och därmed inte var helt fristående från omständigheten att vederbörande skulle åter­gå i tjänsten som åklagare, utgjorde en omständighet som objek­tivt sett var ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet.

Be­döm­ningen utgår uppenbarligen från uppfattningen hos en objektiv iakttagare. Vad som är intressant är att HD öppnar upp för ett gene­rellt resonemang beträffande misstankar om lojalitet mot arbetsgivare och mot yrkesrollen som sådan. Hur långt kan ett sådant resonemang sträcka sig? Sandgren menar i SvJT att avgörandet i vissa situa­tioner kan resultera i att en advokats oväld kan sättas i fråga därför att vederbörande framstår som lojal mot sin yrkesroll.^[39] Likaså föreställer jag mig att justitieråd i HD kan vara lojala mot sin yrkesroll. Det torde åtminstone vara en större uppförsbacke för ett justitieråd, eller flera, att underkänna ett avgörande — och även sina kollegors agerande däri — på grund av grovt rättegångsfel respektive uppenbart rätts­stridig rättstillämpning med tanke på att vederbörande rimligen torde ha ett intresse av att HD bibehåller ett gott anseende och hög tro­värdig­het i allmänhetens ögon. För en objektiv iakttagare torde faktumet att ett justitieråd i HD bedömer sin egen yrkesroll, arbets­givare och sina kollegor utgöra en omständighet som objektivt sett är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Det torde inte vara annorlunda än att en adjungerad ledamot, som även är åklagare, bedömer sin egen yrkesroll, arbetsgivare och åtminstone en kollega i ett mål. Skillnaden är att det vid klagan över domvilla respektive ansökan om resning inte är justitieråden som indirekt utvärderas som är part i målet i fråga. I NJA 2014 s. 482 har ju den adjungerade leda­moten ett intresse i förhållande till en av parterna i målet, om än in­direkt. Detta är ingen obetydlig skillnad, då justitierådet som gran­skar avgörandet inte har något intresse i förhållande till någon av parterna i målet. Justitierådet kan alltså inte klandras för opartiskhet. I stället får be­döm­ningen utgå från vederbörandes oberoende. Frågan är om man i kravet på oberoende kan beakta lojalitet mot en yrkesroll och/eller arbetsgivare. Det är möjligt att HD inte skulle anse att så är fallet och i stället mena att kraven gör sig mer gällande när det kommer till oberoende strikt i förhållande till parterna jämfört med oberoende i övrigt.

 

3.2  Jäv vid ledamots intresse i strid med partens eget intresse

Frågan om hur långt jävsreglerna sträcker sig när frågan om oberoende och opartiskhet inte direkt är kopplad till parterna i ett mål ställdes på sin spets i Europadomstolens avgörande Langborger mot Sverige,^[40] men kanske framför allt i efterdyningarna av detsamma. Bakgrunden var att en hyresgäst till sin hyresvärd begärt omför­handling av sina hyresvillkor och borttagning av en förhandlings­klausul som stadgade att hyran för en lägenhet skulle bestämmas vid förhandling mellan Stockholms fastighetsägarförening och Hyresgäst­föreningen i Stor-Stockholm. Hyresvärden avvisade denna begäran. Hyres­gästen förde då tvisten till hyresnämnden, som bestod av en lagfaren ledamot och två intresserepresentanter, varav den ena var utsedd efter förslag av Sveriges Fastighetsägarförbund och den andra efter förslag av Hyresgästernas Riksförbund. Hyresgästen klagade över jäv på grund av att vederbörande ansåg att intresserepresentanterna inte kunde pröva tvisten objektivt och opartiskt då saken rörde organisationernas egen verksamhet. Hyresnämnden ogillade invändningen med motiveringen att det enligt lag framgick att intresserepresentanter utsedda på förslag av ovan nämnda organisationer skulle ingå i hyresnämnden. Hyresgästen överklagade till Bostadsdomstolen, vars sammansättning såg likadan ut som i hyresnämnden, och som även landade i samma slutsats som hyresnämnden med likartad motivering. Hyresgästen klagade då till Europakommissionen och anförde att han inte hade fått en prövning inför en oavhängig och opartisk domstol. Europadomstolen konstaterade att en kränkning av artikel 6.1 EKMR förelåg.

Domstolen förklarade att även om intresserepresentanterna framstod som mycket väl kvalificerade för att delta i tvister mellan hyresvärdar och hyresgäster uteslöt det inte möjligheten att deras oberoende och opartiskhet kunde framstå som tveksamt i särskilda fall. Eftersom intresserepresentanterna nominerats av samt hade nära kopplingar till två organisationer som hade ett intresse av att förhandlingsklausulen skulle fortsätta existera kunde hyresgästen i fråga rimligen befara att intresserepresentanterna hade ett gemensamt intresse i motsats till hans eget. Intressebalansen som var inbyggd i Bostadsdomstolens sammansättning riskerade därmed att rubbas när domstolen avgjorde fallet. Till följd av domen restes bland annat frågan om sammansättningsreglerna i partssammansatta domstolar behövde änd­ras, men även om ändringar av de allmänna reglerna om jäv i RB var påkallade.^[41] Sammansättningsreglerna i Bostadsdomstolen och hyresnämnderna ändrades på så sätt att intresserepresentanter inte längre fick delta om de hade en anknytning till organisationer som kunde antas ha ett gemensamt intresse som stod i strid med den ena partens intresse i tvisten.^[42] Beträffande frågan om ändringar behövdes för de allmänna reglerna om jäv framfördes att reglerna syftade på situa­tioner där en enskild domare hade en viss relation till tvisteföremålet eller till någon av parterna, vilket skulle göra vederbörande olämplig att avgöra tvisten. Något problem bedömdes emellertid inte direkt föreligga då jävet verkade mot domaren personligen och att det var fullt möjligt att byta ut vederbörande mot en annan domare som inte var jävig. Det anfördes att problemet som aktualiserades med intresse­ledamöter och kravet på opartiskhet och oavhängighet inte rörde någon personlig relation mellan ledamoten och tvisteföremålet eller parterna, utan problemet låg i att ledamoten var representant för det intresse som han företrädde. Problemet låg alltså i att det organisa­tionsintresse som ledamoten företrädde inte skulle ha plats i dom­stolen. Därutöver poängterades att det inte var möjligt att byta ut intresseledamöter mot andra ledamöter, föreslagna av samma organisa­tion. Sammantaget landade lagstiftaren i att de jävssituationer som träffades av målet inte skulle lösas genom en ändring av jävsreglerna i RB, utan att sammansättningsreglerna för domstolarna behövde ändras.^[43]

Vad kan Langborger mot Sverige innebära för prövningsordningen? Justitieråd är inte intresseledamöter och inte heller föreslagna av någon organisation med ett särskilt intresse. Däremot kan det tänkas föreligga likheter med domen beträffande organisations­intressen i bemärkelsen att justitieråden kan tänkas företräda sin yrkes­roll och även beakta HD:s intressen i vid bemärkelse; det skulle vara olyckligt att undergräva HD:s förtroende om avgöranden från HD gång på gång skulle rivas upp på grund av domvilla eller resning. Jag betvivlar inte att justitieråden är extremt skickliga och måna om rättssäkerheten, men onekligen ger det ett märkligt intryck när HD i någon mening själv bedömer om fel begåtts av HD. Det kan noteras att Europadomstolen ansåg att intresseledamöterna var extremt väl kvalificerade, men att det inte förändrade det intryck som ordningen ansågs ge en objektiv iakttagare. Det motstående intresset mellan part och justitieråd torde ligga i partens intresse av att få rätt i sin dom och få igenom sin klagan, medan justitieråd kan tänkas vara intresserade av HD:s renommé på ett generellt plan, respekten för sin yrkesroll samt att vara på god fot med övriga justitieråd i domstolen. Det må vara kontroversiellt att hävda att justitieråd skulle prioritera dessa intressen över rättssäkerheten, men det är inte det som påstås. Jag framhåller endast att det för en objektiv iakttagare kan finnas legitima tvivel beträffande förekomsten av andra intressen i domstolen som står i kontrast till partens intresse.

Langborger mot Sverige meddelades 1989. Vid denna tidpunkt fanns inte 2 kap. 19 § RF som stadgar att svenska lagar eller föreskrifter inte får meddelas i strid med EKMR. Jävsreglerna i RB tolkades alltså inte då, åtminstone inte på samma sätt som idag, i ljuset av EKMR. Det kan möjligen förklara varför någon översyn av jävsreglerna inte ansågs erforderlig. Idag torde dock prejudikatet av denna dom omfattas av 4 kap. 13 § 10 p. RB. Således innefattar alltså artikel 6.1 EKMR en jävsbedömning som inte blott ser på en domares rela­tion till parterna och tvisteföremålet, utan även beaktar motstående organisationsintressen. Detta innebär att jäv kan anses föreligga enligt 4 kap. 13 § 10 p. RB för justitieråd som får i uppgift att bedöma huruvida HD begått fel eller inte i form av grovt rättegångsfel alternativt uppenbart rättsstridig rättstillämpning.

 

3.3  Jäv på grund av domares relation till kollegor och dubbla funktioner i rättsväsendet

I fallet Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein^[44] anförde sökanden att en domare i en författningsdomstol inte uppfyllde kravet på oberoende vid prövning av ett överklagande eftersom vederbörande var delägare på samma advokatbyrå som den domare som tidigare ogillat sökandens talan i lägre instans. Sökanden framhöll att intryck var av vikt när en domares objektiva opartiskhet stod på spel; således menade vederbörande att det skulle beaktas att de två domarna delade kontor, var kollegor på samma advokatbyrå och hade en väletablerad personlig relation. På grund av dessa aspekter anfördes att domarna framstod som en enhet för en utomstående. Därutöver menade sök­anden att det fanns en risk att domaren i författningsdomstolen vid ett tidigare tillfälle kunde ha diskuterat sökandens fall med den andre domaren eller att han skulle tveka att upphäva den lägre instansens beslut eftersom det kunde inverka negativt på advokatbyråns anseende.

Europadomstolen uppmärksammade att klagomålet skulle betraktas mot bakgrund av att befattningshavare i ett litet land som Liechtenstein verkade på deltid. Samma befattningshavare kunde således utföra dubbla funktioner i rättsväsendet, exempelvis i form av domare och praktiserande jurist. Europadomstolen betvivlade inte att ett sådant rättsväsende kunde organiseras på ett sådant sätt att det inte skulle vara i strid med artikel 6 EKMR. I det aktuella fallet hade emellertid inte domarna utövat några dubbla funktioner. Det framhölls att arten av domarnas delägarskap var avgörande i fastställandet av huruvida sökandens farhågor var objektivt berättigade. Europa­dom­stolen ansåg inte att det faktum att domarna endast delade kontors­lokaler innebar något yrkesmässigt eller ekonomiskt beroende som skulle föranleda att kravet på oberoende inte var uppfyllt. Annor­lunda hade det varit om det fanns yrkesmässiga och ekonomiska band med den part som motsatte sig sökanden.^[45] I och med att domarna även var jämställda och oberoende delägare på advokatbyrån ansågs inte domaren i författningsdomstolen vara underordnad domaren i den lägre instansen på något sätt. Inte heller ansågs att ett upp­hävande av den lägre instansens beslut skulle återverka negativt på advokatbyråns anseende. Därutöver fann inte Europadomstolen några antydningar om att dom­arna var särskilt nära vänner eller att deras relation var något mer än en professionell sådan i form av kontorskollegor. Det fanns inte heller något som antydde att de trots sin tystnadsplikt som domare hade delat med sig av väsentlig information angående ärendet som skulle föranleda en viss förutfattad mening om fallet hos domaren i författningsdomstolen. På grund av en avsaknad av yrkesmässigt, ekonomiskt och hierarkiskt beroende landade domstolen i att det inte hade skett någon överträdelse av artikel 6.1 EKMR.

Det ska poängteras att det finns en betydande skillnad mellan fallet som nyss redogjorts för och uppsatsens prövningsobjekt: justitieråden i HD arbetar i samma domstol och torde således ha närmare yrkesmässiga band än domarna i fallet ovan, som endast hade yrkesmässiga kopplingar på en annan arbetsplats än domstolen. Detta torde vara en viktig skillnad som möjligtvis resulterar i att fallet ovan egentligen inte säger så mycket om prövningsordningen. Vad gäller prövningsordningen handlar det alltså om att man bedömer kollegor i samma domstol; inte kollegor inom ramen för ett annat arbete (som inte har några kopplingar till fallet i fråga).^[46] Det ska vidare beaktas att Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein utspelade sig i en kontext där det var vanligt att domare utövade dubbla funktioner inom rättsväsendet. Europadomstolen har påpekat att det i små jurisdiktioner kan uppstå administrativa problem för rättvisan om man tillämpar för höga krav på opartiskhet.^[47] I ett land som Sverige, som är ett avsevärt mycket större land än Liechtenstein, kan det argumenteras för att dubbla funktioner borde undvikas i större utsträckning än i Liechtenstein. Det går således att skilja fallen åt än mer med tanke på att det rimligtvis borde finnas större möjligheter i Sverige att undvika sådana dubbla funk­tioner. Den dubbla funktionen i prövningsordningen är alltså faktumet att justitieråd i HD delvis får döma i ett fall, men även sedan agera beslutsfattare i fall som avgjorts av HD vid resningsansökan och klagan över domvilla. Det är således möjligt att Europadomstolen skulle ställa högre krav på Sverige än ett litet land som Liechtenstein, och inte tillåta denna dubbla funktion som uppstår i prövningsordningen.

 

3.4  Sammanfattning om jävsproblematiken

Europadomstolen har öppnat upp för att motstående organisations­intressen kan utgöra jäv även om jävsgrunden inte avser domarens relation till parterna eller tvisteföremålet. Med tanke på de motstående intressen som justitieråd kan ha i förhållande till en part, i form av att bevara respekten för HD som domstol samt avgöranden därifrån och lojalitet till yrkesrollen, finns en risk att detta skulle anses strida mot artikel 6.1 EKMR om Europadomstolen skulle komma att avgöra frågan. Denna risk förstärks även med tanke på att det i ett relativt stort land som Sverige är motiverat att undvika den dubbla funktion HD får spela vid prövning av resningsansökningar och klagomål över domvilla i mål avgjorda av HD. Om Europadomstolen skulle underkänna prövningsordningen på grund av jäv skulle den även stå i strid med 4 kap. 13 § 10 p. RB. Visserligen går det inte att med säkerhet konstatera att så är fallet, men det är inte långsökt att anta detta med tanke på den utveckling som skett de senaste decennierna beträffande de omständigheter som anses konstituera jäv. Med all sannolikhet kommer denna utveckling att fortsätta, och då blir frågan än mer aktuell. Om det ändå skulle vara så att formellt jäv inte skulle anses föreligga, kan det argumenteras för att justitieråd åtminstone torde anse sig vara delikatessjäviga när de får i uppgift att pröva sina kollegors avgöranden. Detta skulle då leda till att de självmant bör avstå från att handlägga målet.

 

4  Förbättringsförslag av prövningsordningen utifrån 11 kap. 8 § RF

4.1  Redogörelse för 11 kap. 8 § RF

11 kap. 8 § RF lyder enligt följande:

 

Åtal för brott i utövningen av en anställning som ledamot av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen väcks i Högsta domstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen prövar om en ledamot av Högsta dom­stolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå en läkarundersökning. Om en sådan talan avser en ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, prövas den av Högsta domstolen.

Talan enligt första och andra styckena väcks av riksdagens ombudsman eller Justitiekanslern.

 

Bestämmelsen infördes 2010 och det var först då som HFD fick prövningsansvaret för mål där frågan rörde huruvida ett justitieråd i HD skulle skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå en läkarundersökning. Detta motiverades av att den dåvarande prövningsordningen, där HD hade prövningsansvaret,^[48] riskerade att leda till misstankar om jäv när justitieråd i HD skulle pröva frågor om åtal mot eller avskedande av ett justitieråd i samma domstol. HD prövade i denna nya ordning fortfarande åtal för brott i utövningen av en anställning som ledamot av HD. Grundlagsutredningen hade föreslog emellertid att även detta skulle prövas av HFD (dåvarande RegR). Anledningen därtill var att utredningen ansåg att prövningsordningen kunde medföra risker för misstankar om jäv, och därmed konstaterades det föreligga ett behov av en annan ordning för prövningen av nämnda frågor. Den minst ingripande lösningen ansågs vara att utnyttja systemet vi har med två högsta domstolar och att HD prövade mål som rörde justitieråd från HFD och vice versa. Eftersom de båda högsta domstolarna bestod av synnerligen kvalificerade jurister ansågs det inte vara något problem att justitieråd från HFD skulle handlägga brottmål.^[49] Regeringen ansåg emellertid att starka principiella skäl talade mot överföringen av straffrättsliga frågor till allmän förvaltningsdomstol, och förordade i stället att prövningen skulle göras i HD av särskilt förordnade ledamöter från HFD. Således infördes endast en korsvis prövning vid prövning om justitieråd i HD skulle skiljas eller avstängas från anställningen eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning.^[50]

 

4.2  Analys i förhållande till nuvarande prövningsordning

Det har inte framträtt någon aspekt som skulle göra det olämpligt att inspireras av lösningen som finns i 11 kap. 8 § 2 st. RF för nuvarande prövningsordning. En fördel med att ha beaktat just nämnda bestämmelse är att den tillkommit som ett resultat av en strävan att minska en jävsproblematik som är väldigt lik den som uppstår för nuvarande prövningsordning. Lösningen som inspirerats av ovan redo­gjorda bestämmelse är alltså att införa en prövningsordning där HFD prövar ansökningar om resning och klagomål över domvilla i mål som har avgjorts av HD, och vice versa. Det är inte nödvändigtvis lämpligt att utan vidare klistra in denna lösning rakt av på nuvarande prövningsordning; flera överväganden behöver göras för att presentera ett så bra förbättringsförslag som möjligt.

Den första frågan som måste ställas är om HFD till fullo bör ta över prövningen av dessa frågor eller om prövningen fortfarande bör ske i HD fast med justitieråd från HFD som domare. Om HFD tar över prövningsansvaret kan det medföra att resningsansökningar och klago­mål över domvilla i straffrättsliga mål hamnar på HFD:s bord. Vad gäller 11 kap. 8 § RF anförde regeringen att starka principiella skäl talade mot en överföring av prövningen av straffrättsliga frågor till allmän förvaltningsdomstol. Således ändrades inte ordningen bestående av att HD prövar åtal för brott i utövningen av anställning som justitie­råd i HD. Den enda skillnaden var att denna prövning i stället skulle göras av justitieråd som förordnats från HFD. Detta är en mycket märklig lösning: bortsett från domstolsnamnet blir ju resultatet det samma som om prövningen helt och hållet överförts till HFD. Det är svårt att förstå varför prövningen inte bara överfördes i sin helhet till HFD. Det finns däremot en viktig skillnad mellan att överföra prövningen av resningsansökningar och klagomål över domvilla i brottmål avgjorda av HD till HFD och att överföra prövningen av åtal för brott i utövningen av en anställning som justitieråd i HD: i det sistnämnda överförs nämligen hela det straffrättsliga målet. Vad gäller resningsansökningar och klagomål över domvilla blir det endast aktuellt för HFD att ta ställning till resnings- eller domvillogrunderna, och inte hela det straffrättsliga målet. Bedömningen görs alltså utifrån bestäm­melserna om resning och domvilla. Jag föreställer mig att justitieråd i de båda högsta domstolarna är väl kvalificerade för att genomföra denna bedömning, vilket även antyds i förarbetena till 11 kap. 8 § RF. Således uppstår inga problem med överföringen av prövningen till HFD, även när det rör sig om straffrättsliga mål. Det torde vara bättre att överföra prövningen i sin helhet till HFD jämfört med att förordna in justitieråd från HFD till HD i ett enskilt mål, särskilt beaktat den vikt Europadomstolen lägger på huruvida ett oberoende intryck ges. För en objektiv iakttagare kan det tänkas framstå som mer oberoende att en annan domstol än den som avgjort ett mål bedömer huruvida ett fel begåtts i målet i fråga jämfört med att samma domstol gör det. Dessutom skulle en part eller utomstående person som inte kände till exakt vilka justitieråd som arbetade vid respektive domstol inte veta vilka justitieråd i ett mål som förordnats från HFD respektive inte; det skulle alltså inte synas för vederbörande vid läsning av avgörandet. Att överföra hela prövningen skulle alltså ge ett mer oberoende intryck för den som inte är insatt i vilka justitieråd som arbetar i respektive domstol.

Om resningsansökningar skulle prövas av HFD skulle det emellertid vara i strid med 11 kap. 13 § RF. Bestämmelsen hindrar att resning beviljas av en förvaltningsdomstol för mål där HD är sista instans. Detta innebär att nämnda bestämmelse skulle behöva ändras för att sådana resningsansökningar skulle kunna prövas av HFD. Detta talar emot överföringen av prövningen av resningsansökningarna till HFD. Om man inte önskar ändra 11 kap. 13 § RF, skulle det i stället bli aktuellt att endast överföra klagomål över domvilla i sin helhet till HFD medan resningsansökningar fortfarande skulle prövas i HD med justitieråd från HFD. Detta skulle skapa en ordning som inte är enhetlig. För enkelhetens skulle bedömer jag att den bästa lösningen skulle vara att ändra i 11 kap. 13 § RF och således även överföra prövningen av resningsansökningarna till HFD.

En andra fråga är om det är lämpligt att samtliga resningsansökningar respektive klagomål över domvilla överförs till HFD, eller om endast sådana ansökningar respektive klagomål som berör resnings- respektive domvillogrunder där jävsproblematiken gör sig som mest gällande bör överföras. Vad gäller domvillogrunderna innefattar de alla någon typ av grovt rättegångsfel och således är det logiskt att prövningen av samtliga grunder bör överföras till HFD. För resningsgrunderna är situationen något mer svårbedömd. Det är logiskt att resningsgrunden som behandlar uppenbart rättsstridig rättstillämpning bör överföras till HFD, främst på grund av känsligheten i att justitieråd ska bedöma sina kollegor utifrån detta. Utöver denna resningsgrund är det endast resningsgrunden som behandlar en ledamots eller tjänstemans brottsliga förfarande i rätten med avseende å målet som aktualiserar jävsproblematiken i sådan utsträckning att den bör överföras till HFD. Dessutom endast vad gäller ledamot av rätten respektive av rätten anställd tjänsteman, och således inte ombud eller ställföreträdare. Det är alltså endast en del av resningsgrunden som omfattas, och totalt aktualiserar 1,5 av de 4 resningsgrunder som finns en jävsproblematik som bör lösas genom en överföring till HFD. Detta skulle emellertid skapa ett svåröverblickbart system som inte skulle fungera i praktiken. Det skulle vara en märklig ordning att exempelvis halva resningsgrunden vad gäller brottsligt förfarande med avseende å målet flyttades till HFD medan resten av resningsgrunden stannade kvar i HD. Om en resningsansökan dessutom skulle baseras på flera olika resningsgrunder skulle det i vissa fall medföra att en del av resningsansökningen skulle prövas i HFD och en annan del i HD. Detta skulle inte vara lämpligt rent praktiskt och därmed är det vara bäst om prövningen av samtliga resningsgrunder flyttas över till HFD.

Den nuvarande prövningsordningen är helt fakultativ, vilket alltså innebär att det är upp till HD att själv bedöma huruvida ett förordnande av justitieråd från HFD ska ske. Som det har framgått har förordnanden främst gjorts i syfte att uppnå ett kunskapsutbyte mellan domstolarna genom längre periodvisa tjänstgöringar. Den nuvarande fakultativa möjligheten att förordna justitieråd från HFD bör finnas kvar. På så sätt kan justitieråd från HFD förordnas in i enskilda mål där viss kunskap behövs eller bara som ett led i att uppnå ett kunskapsutbyte mellan domstolarna. Det finns alltså inget problem i sig med den möjligheten, varför den borde bevaras. Prövningsordningen som förordas här innebär emellertid att resnings- och domvillo­prövningen för mål avgjorda av HD helt sker i HFD. Om denna möjlighet skulle vara fakultativ talar genomgången av hur HD tillämpat förordnandemöjligheten för att en överföring av prövningen skulle ske ytterst sällan.^[51] Det skulle inte råda bot på den jävsproblematik som finns i nuvarande prövningsordning. Det mest ändamålsenliga är således en obligatorisk överföring av ärendet till HFD. Som nämnts är en alternativ lösning att endast överföra klagomål över domvilla till HFD och att resningsansökningar prövas i HD med justitieråd från HFD. På så sätt behöver man inte ändra i grundlagen. Även i en sådan prövningsordning är det viktigt att överföringen till HFD såväl som förordnandet av justitieråd till HD är obligatorisk. Annars råder det inte bot på jävsproblematiken.

Som tidigare framgått avgörs 89% av alla extraordinära mål av ett justitieråd.^[52] I avsnitt 2 nämns även att kravet för att en resnings­an­sökan respektive klagan över domvilla ska prövas av endast ett justitieråd är att prövningen är enkel. Förmodligen är många av dessa ansökningar uppenbart ogrundade. Det går att argumentera för att det skulle vara onödigt att uppenbart ogrundade resningsansökningar respektive klagomål över domvilla överfördes till HFD för att sedan direkt nekas. Jag kan delvis instämma i en sådan argumentation, och kan se framför mig såväl en lösning där uppenbart ogrundade ansökningar/klagomål prövas av HFD som en lösning där uppenbart ogrundade ansökningar/klagomål prövas i HD likt nuvarande prövningsordning. Fördelen med att föra över även dessa ansökningar skulle vara att man inte behöver göra någon förhandsbedömning och sålla bland ansökningar/klagomål för att hitta de som ska till HFD. Det skulle spara tid för domstolarna. Dessutom skulle det bli ett enklare och mer överblickbart system om samtliga ansökningar/klago­mål prövades av HFD. En nackdel med ett sådant system är emellertid att det skulle vara onödigt att en ansökan som är uppenbart ogrundad inte direkt kan avgöras av justitieråd i HD. Dessutom skulle HFD få mer att göra, men man kan även tänka sig att det skulle jämna ut sig om HD i sin tur även fick ansvaret att pröva uppenbart ogrundade resningsansökningar i mål avgjorda av HFD. Därutöver skulle en ordning där uppenbart ogrundade resningsansökningar fortsatt prövas i HD kunna ge upphov till vissa oklara situationer, exempelvis om två resningsgrunder anförs och den ena är uppenbart ogrundad medan den andra är välgrundad. Vad händer då? Innebär faktumet att en av resningsgrunderna är välgrundad att HFD övertar prövningen av även den ogrundade resningsgrunden? Till fördel för ett enhetligt och smidigt system där man inte behöver sålla bland ansökningar skulle det vara bäst om även uppenbart ogrundade ansökningar/klagomål överförs till HFD.

Om HFD skulle överta prövningen för resningsansökningar samt klagomål över domvilla beträffande mål avgjorda av HD skulle pro­blematiken med nuvarande prövningsordning i vissa fall inte elimi­neras vid en upprepad användning av extraordinära rättsmedel; om exempelvis en klagan över domvilla skulle grunda sig på ett resnings­ärende avgjort av HFD som i sin tur grundade sig på en dom med­delad av HD skulle samma problematik uppstå som i nu­varande pröv­ningsordning. Detta eftersom justitieråd i HFD då skulle få i uppgift att pröva huruvida övriga justitieråd i HFD begått grova rätte­gångsfel genom det resningsärende som klagan över domvilla riktade sig mot. Det absolut vanligaste torde emellertid vara att en resnings­ansökan respektive klagan över domvilla riktar sig mot ett avgörande av ett dispensmål eller dispenserat mål, och alltså inte mot ett beslut/avgör­ande avseende resnings- eller domvillofrågor. Proble­matiken som nyss påpekats torde alltså vara relativt ovanlig. Den är däremot fortfarande möjlig och således ett problem som måste be­aktas. En resnings­an­sökan riktades exempelvis mot HD:s rättstillämp­ning i dom­villo­ären­det gällande Emissionsgarantimålet.^[53] Om min före­slag­na pröv­nings­ordning hade tillämpats här hade det inneburit att HFD hanterat såväl klagan över domvilla som efterföljande ansökan om resning som då skulle ha grundat sig på HFD:s rättstillämpning i domvilloärendet. För att helt och hållet eliminera förekomsten av den pro­blematik som nuvarande prövningsordning innebär, är det möjligt att införa en ordning där HD får i uppgift att pröva klagan över domvilla respektive ansökan om resning som i sin tur grundar sig på ett domvillo- eller resningsärende som avgjorts av HFD. Om resningsansökan eller klagan över domvilla därefter skulle riktas mot HD:s avgörande går efterföljande prövning tillbaka till HFD, etc. Nackdelen med en sådan ordning är att den är något komplicerad, men den skulle eliminera jävsproblematiken. Detta då justitieråd i någon av de högsta dom­stolarna inte skulle få i uppgift att bedöma avgöranden som avgjorts av kollegor.

 

4.3  Sammanfattning och förbättringsförslag av prövningsordningen

Slutsatsen är att den lämpligaste ändringen skulle vara att överföra hela prövningen av såväl resningsansökningar som klagomål över domvilla till HFD för mål som avgjorts av HD.^[54] Även prövningen av uppenbart ogrundade ansökningar/klagomål bör överföras till HFD. Detta till förmån för ett så enkelt och överblickbart system som möjligt. Om en resningsansökan eller klagan över domvilla grundar sig på ett domvillo- eller resningsärende som avgjorts av HFD borde prövningen emellertid göras av HD och vice versa. Detta skulle eliminera den jävsproblematik som finns inbyggd i nuvarande prövningsordning. Införandet av en prövningsordning lik den som återfinns i 11 kap. 8 § 2 st. RF skulle utgöra en rimlig lösning, i linje med de överväganden som gjorts av den svenska lagstiftaren under det senaste decenniet.

 

5  Avslutande reflektion

Av samtliga rättsfall från HD som granskats vid arbetet med denna artikel är det endast ett som inte har fått något NJA-nummer, och det är fallet där ett justitieråd, tillika HD:s dåvarande ordförande, klandrades för jäv på grund av sitt aktieinnehav.^[55] Detta gick inte heller att hitta i notis­avdelningen i NJA.

Det är uppenbart att det är känsliga frågor som står på spel och det är alltså hög tid att prövningsordningen ses över.[56] Rättssäkerheten måste prioriteras högst, och det är av yttersta vikt att alla intryck av jäv som riskerar allmänhetens förtroende för dom­stolarnas oberoende elimineras. Det verkar finnas en god vilja i HD att fördjupa samarbetet med HFD och en önskan om att utveckla det korsvisa dömandet.^[57] Beaktat detta torde förslagen som presenterats i förevarande artikel falla i god jord. Det räcker däremot inte att endast utveckla det korsvisa dömandet. I stället krävs en komplett överföring till HFD för de mål som prövningsordningen omfattar.

 

 

---

[1]  Författaren är verksam som biträdande jurist på Setterwalls Advokatbyrå. Artikeln bygger på författarens examensarbete från Lunds universitet, skrivet under hösten 2022. Författaren vill rikta ett tack till jur. dr Martin Sunnqvist för värdefulla synpunkter.

[2]  NJA 2016 N 11.

[3]  NJA 2017 N 7.

[4]  Se dock NJA 2022 N 13. Enklare är det däremot att finna avgöranden där HD:s avgöranden stått sig vid prövning av HD: se NJA 1999 s. 629, NJA 2012 N 36 och NJA 1996 C 78.

[5]  Se exempelvis NJA 2015 s. 882.

[6]  3 kap. 4 § 5 st. RB. Vice versa gäller även i HFD enligt 3 § lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

[7]  Se exempelvis Högsta domstolens beslut den 1 februari 2019 i mål Ö 5726-17, där möjligheten utnyttjades.

[8]  Håstad, T, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107; nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016/17 s. 605, på s. 621 samt Håstad, T, Ingen resning i emissionsgarantiärendet, JT 2017/18 s. 137, på s. 145.

[9]  3 kap. 5 § RB.

[10]  3 kap. 5 b § RB.

[11]  3 kap. 5 § 5 p. RB.

[12]  3 kap. 5 a § RB.

[13]  Prop. 2008/09:117 s. 30.

[14]  Prop. 1980/81:154 s. 42.

[15]  Högsta domstolens verksamhetsberättelse 2021 s. 48.

[16]  Se Högsta domstolens verksamhetsberättelser år 2016–2020.

[17]  3 kap. 7 § RB.

[18]  Fitger m.fl., Rättegångsbalken (1942:740), kommentaren till 3 kap. 7 §, 2022-10-04 (JUNO).

[19]  3 kap. 4 § 5 st. RB.

[20]  Prop. 2016/17:174 s. 14 f.

[21]  Prop. 2016/17:174 s. 250.

[22]  SOU 2011:42 s. 249.

[23]  Prop. 2016/17:174 s. 14 f.

[24]  SOU 2011:42 s. 251.

[25]  Se Högsta domstolens verksamhetsberättelser åren 2017–2020.

[26]  NJA 2021 s. 490.

[27]  NJA 2020 s. 858 (I–III).

[28]  NJA 2020 s. 717.

[29]  NJA 2020 s. 190.

[30]  Se Högsta domstolens verksamhetsberättelser åren 2017, 2018 och 2020.

[31]  NJA 2020 s. 143 och NJA 2018 N 2.

[32]  Se NJA 2018 s. 229 I som handlade om människosmuggling respektive NJA 2020 s. 216 om olaga förföljelse.

[33]  Högsta domstolens beslut den 1 februari 2019 i mål Ö 5726-17.

[34]  Förundersökningen lades senare ned, se JO 8268-2017.

[35]  Läs ordalydelsen av artikel 6.1 EKMR. Bestämmelsen ska tolkas i ljuset av artikel 6.1 EKMR, se 2 kap. 19 § RF, prop. 1993/94:117 s. 37 samt NJA 2010 s. 274.

[36]  Micallef mot Malta, 15 oktober 2009, p. 93.

[37]  Jfr Delcourt mot Belgien, 17 januari 1970, p. 31.

[38]  Belilos mot Schweiz, 29 april 1988, p. 67.

[39]  Sandgren, C, Jäv mot extern adjungerad ledamot och nämndeman, SvJT 2014 864, på s. 868 f.

[40]  Langborger mot Sverige, 22 juni 1989.

[41]  Eva Tiby, Domarjäv, 1993, s. 268.

[42]  Prop. 1990/91:98. Se 14 a § 2 st. i den numera upphävda lagen (1974:1082) om bostadsdomstol.

[43]  Prop. 1990/91:98 s. 34 f.

[44]  Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein, 11 maj 2010.

[45]  Jfr Pescador Valero mot Spanien, 17 juni 2003, p. 27.

[46]  Notera exempelvis att Europadomstolen i A.K. mot Liechtenstein, 9 juli 2015, p. 79 konstaterat att det faktum att en domare avgör jävsanklagelser som riktas mot andra domare i samma domstol ger upphov till tvivel beträffande vederbörandes opartiskhet och oberoende.

[47]  Jfr Nicholas mot Cypern, 9 april 2018, p. 63.

[48]  Prop. 1973:90 s. 28.

[49]  SOU 2008:125 s. 341 ff.

[50]  Prop. 2009/10:80 s. 140.

[51]  Se avsnitt 2.2.

[52]  Se avsnitt 2.

[53]  Se fotnot 3.

[54]  En naturlig konsekvens av en sådan ordning skulle vara att göra motsvarande överföring från HFD till HD för dito mål i HFD (notera emellertid att domvilla inte finns som extraordinärt rättsmedel i förvaltningsprocessrätten). En sådan mot­svarande överföring behöver dock utredas närmare.

[55]  Se fotnot 33.

[56]  Den tematiskt närliggande SOU 2023:12 om förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende behandlar bl.a. samarbetet mellan HD och HFD, men inte i förhållande till problematiken i prövningsordningen.

[57]  Mattsson, D, Reformen år 1971 och en framåtblick, SvJT 2022 s. 580, på s. 584.