Preskription vid fördröjda skador

 

 

Av jur.kand. Vera Bolmgren[1]

 

Enligt 2 § preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten. För skadeståndsfordringar löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen. Vid fördröjda skador finns därmed en risk för att den skadelidandes anspråk preskriberas innan någon skada har upp­kommit.  I en komparativ kontext sticker den svenska ordningen ut, efter­som preskrip­tionsfristen i övriga Norden och Europa i regel löper från den skade­lidandes kännedom om skadan. I artikeln behandlas dels hållbarheten hos den vedertagna tolkningen av 2 § preskriptionslagen vid fördröjda skador, dels 2 § preskriptionslagens förenlighet med artikel 6.1 EKMR och inter­nationellt privat- och processrättsliga regler.

 

1  Inledning

 

Gräv ner en gifttunna, så upphör din skadebringande handling när du täckt över den. Så är det bara att hålla andan och tummarna i tio år, sen är det någon annans problem.[2]

 

Så reagerade kärandens ombud i ett av Sveriges mest upp­märk­sammade miljömål[3] på att deras talan ogillats med hänvisning till preskription.[4] Den starka reaktionen kan förklaras av att domstolen ansåg att preskription enligt 2 § Preskriptionslag (1981:130)[5] inträtt innan de aktuella skadorna blivit kända för de skadelidande.[6] Problem­ställningen kring preskription vid fördröjda skador, d.v.s. skador som realiseras lång tid efter den skadegörande handlingen,[7] kan illustreras genom några konkreta exempel.

Risken för fördröjda skador diskuteras ofta i förhållande till miljö­skador.[8] Om en kemisk förening exempelvis läcker från en industri, uppstår de skadliga effekterna sällan omedelbart. Ämnet måste först ackumuleras och spridas i omgivningen, och därefter komma i kon­takt med en människa eller någon annan organism för att en ersätt­ningsgill skada ska uppkomma. Dessutom kan det ta tid för ska­dan, exempelvis en cancersjukdom, att utvecklas,[9] vilket ytterligare för­länger förloppet.

En situation då motsvarande problematik kan uppkomma är när staten gör sig skyldig till långvariga rättighetsöverträdelser. Om en enskild exemp­elvis sitter felaktigt frihetsberövad blir skadan, d.v.s. felaktigheten, ersättningsgrundande först när felaktigheten bekräftats av en domstol.[10] I sammanhanget bör nämnas att den enskilde visser­ligen kan avbryta preskriptionsfristen genom att regelbundet på­minna om det potentiella framtida kravet,[11] men det hindrar inte att en ersättningsgrundande skada existerar först när felaktigheten be­kräftats av rättsväsendet.

Kännetecknande för fördröjda skador är således att skadan inte realiseras i samband med den skadegörande handlingen utan en tid därefter. Oavsett vilka konkreta omständigheter som är för handen, kan det uppstå svårigheter att rättsligt hantera fördröjda skador. Det beror framför allt på att förekomsten av en skada är en av grund­förutsättningarna för att kunna framställa ett skadestånds­anspråk,[12] samtidigt som det är just uppkomsten av skadan som försenas vid fördröjda skador. Om fördröjningen är betydande, och preskriptions­regleringen statisk, riskerar den skadelidandes anspråk att preskri­beras innan någon skada ens uppkommit.

Som åskådliggörs av det inledande citatet finns en intressekonflikt mellan skadevållaren och den skadelidande vid preskription av för­dröjda skador. Den skadelidande har ett intresse av att skydda sitt anspråk, skadevållaren av att befrias från detsamma. Preskriptions­regleringen ger i grunden uttryck för en avvägning mellan dessa intressen.[13] För att i det följande kunna analysera intressekonflikten bör framhållas att det i huvudsak finns två alternativa förhållningssätt till relationen mellan tidpunkten för skadans realisering och preskrip­tionens inträde:

 

  1. Preskription inträder vid samma tidpunkt oavsett när skadan reali­seras. Därmed är preskriptionsfristens utgångspunkt och längd de­samma vid såväl momentana som fördröjda skador.
  2. Preskriptionens inträde är beroende av när skadan realiseras. Om skadan realiseras sent blir konsekvensen en motsvarande för­skjut­ning av preskriptionens inträde.

 

Den svenska lagstiftaren har hittills anslutit sig till det första av dessa synsätt. Enligt 2 § PreskL löper den allmänna preskriptionstiden i tio år från fordringens tillkomst, vilken i förarbetena tolkats som hänförlig till tidpunkten för den skadegörande handlingen.[14] Om en skada rea­li­seras lång tid efter den skadegörande handlingen finns således en risk att den skadelidandes anspråk är preskriberat redan innan denne fått kännedom om sin skada. Problematiken har uppmärk­sammats i förarbetena vid flera tillfällen.[15] De lösningar som föreslagits kan delas in i två övergripande kategorier. Under den första kategorin faller för­slag om att låta preskriptionsfristen löpa från tidpunkten då den skade­lidande får kännedom om skadan.[16] Under den andra kategorin faller förslag om att behålla tidpunkten för den skade­görande hand­lingen som preskriptionstidens utgångspunkt, men förlänga preskrip­tionsfristen vid fördröjda skador.[17] Hittills har lag­stiftaren inte sett skäl att göra principiell skillnad gällande tolkningen av 2 § PreskL vid momentana respektive fördröjda skador.[18] Skälet till det är främst att en sådan reglering befarats bli alltför komplex att tillämpa och med­föra negativa konsekvenser för näringslivet.[19]

 

2  Preskriptionsfrågan efter lagstiftningsförsöken

Trots det svala intresset från lagstiftaren har flera författare intresserat sig för frågan om preskription vid fördröjda skador.[20] Kritik har riktats dels mot de konsekvenser det kan medföra för den skadelidande om dennes anspråk preskriberas innan någon skada uppkommit,[21] dels mot den språkliga hållbarheten i att hänföra fordringens tillkomst till tidpunkten för den skadegörande handlingen.[22] Mot bakgrund av att preskriptionens funktion är att tidsmässigt begränsa möjligheten att framställa ett giltigt anspråk,[23] kan det ifrågasättas om en tolkning av 2 § PreskL som inte tar hänsyn till huruvida ett anspråk de facto uppkommit är förenlig med preskriptionsinstitutets funktion.

Bertil Bengtsson har ägnat frågan om preskription vid fördröjda skador särskild uppmärksamhet, senast genom en text med titeln Om preskription av sena skadeståndskrav.[24] I texten diskuteras behovet och den potentiella utformningen av en särskild regel om preskription vid fördröjda skador. Bengtsson framhåller att en uttrycklig hänvisning till att den skadegörande handlingen utgör utgångspunkten för pre­skrip­tionstiden skulle bidra till att förtydliga rättsläget.[25] Som en lösning på grundproblemet, d.v.s. att anspråk riskerar att preskriberas innan någon skada uppstått, diskuterar Bengtsson möjligheten att införa antingen en regel om att preskription inträder tidigast ett år efter att skadan framträtt,[26] eller en ventilregel som möjliggör att talan grundad på en fördröjd skada väcks även efter att preskription inträtt enligt 2 §.[27] Bengtsson avslutar texten med att konstatera att pre­skription i grunden är rättspolitisk fråga, och att det kan dröja innan lagstiftaren ser anledning att utreda frågan igen.[28]

Det finns skäl att i detta sammanhang lyfta fram några dom­stols­avgöranden där tolkningen av 2 § PreskL spelat en central roll. I NJA 2018 s.103 (Medborgarskapet II) gjordes ett undantag från den veder­tagna tolkningen av 2 § PreskL genom att låta preskriptionstiden löpa från den tidpunkt då den skadelidande haft en ”reell möjlighet att göra fordran gällande.”[29] Bakgrunden var att en person felaktigt från­tagits sitt svenska medborgarskap och krävt skadestånd några år efter att återregistreringen skett.[30] Domstolen motiverade avsteget från 2 § PreskL, enligt vilken stora delar av fordran skulle varit preskriberad, med att rätten att behålla sitt medborgarskap intar en central position i den svenska rättsstaten.[31] Någon generell princip om att 2 § PreskL ska tolkas annorlunda vid fördröjda skador, eller ens rättighets­överträdelser, etablerades dock inte. Det senare synliggörs särskilt av att domstolen i NJA 2018 s. 793 inte ansåg att det fanns skäl att göra avsteg från den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL när fråga var om ersättning för ett felaktigt frihetsberövande som pågått under många år.[32]

Preskriptionsfrågans rättspolitiska prägel synliggörs inte minst av att regleringen av preskriptions vid fördröjda skador skiljer sig mar­kant mellan Sverige och andra länder i vårt närområde. Medan preskriptionsfristen enligt svensk rätt utgår från tidpunkten för den skadegörande handlingen, syns i övriga Norden och Europa en tydlig tendens kring att låta tidpunkten för den skadelidandes kännedom om anspråket vara avgörande.[33] Med tanke på att det kan uppstå all­varliga konsekvenser för en enskild som fråntas möjligheten att fram­ställa ett skadeståndsrättsligt anspråk, samtidigt som situationen hanteras på ett annat sätt i många länder, finns anledning att ägna frågan om preskription vid fördröjda skador ytterligare uppmärk­samhet. Syftet med artikeln är således att problematisera tillämp­ningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador utifrån ett såväl nationellt som internationellt perspektiv.

 

3  Fördröjda skador i genomskärning

Trots att fördröjda skador generellt kan definieras som skador som realiseras lång tid efter den skadegörande handlingen,[34] kan skälet till fördröjningen variera. Följande typfall får illustrera:

 

  1. En skada realiseras sent därför att en viss mängd av en skade­görande faktor, exempelvis ett miljöfarligt ämne, måste tillföras omgivningen för att skadan ska uppstå (ackumulerings­fallet).
  2. En skada upptäcks sent därför att det krävs vissa under­sökningar, exempelvis medicinska, för att upptäcka skadan (diagnosfallet).
  3. En skada realiseras sent därför att den skadegörande hand­lingen endast gett upphov till en risk för skada (riskrealiserings­fallet). Risken kan i sin tur avse:
  1. Risken för att överhuvudtaget drabbas av en skada, exempel­vis cancer (latensfallet).
  2. Risken för att en skada som uppstått förvärras (utvecklings­fallet)

 

Den gemensamma nämnaren i ovan angivna situationer är att den skadelidande, på grund av skadans natur, får kännedom om sin skada lång tid efter den skadegörande handlingen. Förutsatt att den skade­lidande inte haft möjlighet att uppnå kunskap om skadan tidigare, framstår det som mycket skadevållarvänligt att låta preskriptionstiden löpa från den skadegörande handlingen snarare än från den skade­lidandes kännedom om skadan. Med tanke på att det ligger i den fördröjda skadans natur att den skadelidande får kännedom om sitt anspråk vid en senare tidpunkt än annars, går det att diskutera varför den svenska lagstiftaren inte har ansett att en förskjutning av preskrip­tionstidens löptid är motiverad i dessa fall.

 

4  Språklig dissonans

Tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador ger upphov till en svårlöst konflikt mellan språk och verklighet. Enligt ordalydelsen löper preskriptionstiden från fordringens tillkomst. I förarbetena uttalas att en utomobligatorisk skadeståndsfordring anses tillkommen vid tidpunkten för den skadegörande handlingen, oavsett om skadan in­träffar i samband med den skadegörande handlingen eller senare.[35] Flera författare har kritiserat den tolkningen, särskilt mot bakgrund av att möjligheten att framställa ett skadeståndsrättsligt anspråk förut­sätter att det finns en påvisbar skada.[36] Särskilt i situationer som kan hänföras till riskrealiseringsfallet, då det inte ens är säkert att den skade­lidande kommer att drabbas av en skada, är det svårt att argumentera för att en fordran uppkommit redan vid tidpunkten för den skade­görande handlingen.

Att en annan tolkning av 2 § PreskL vore möjlig blir särskilt tydligt genom en jämförelse med preskriptionsregleringen på Island. Även där löper preskriptionstiden från fordringens tillkomst, men vid för­dröj­da skador anses den tidpunkten infalla när den skadelidande uppnått eller borde ha uppnått kännedom om skadan.[37] Den isländska tolkningen ligger närmare kärnan för fordringsbegreppets betydelseområde än den svenska, åtminstone om en fordran definieras som en rätt att kräva en prestation.

I grunden är förhållandet mellan preskription och fordran parasiterande, d.v.s. preskriptionsinstitutet har inget självständigt värde utan måste relateras till ett anspråk, något som ska preskriberas. Möjligheten att framställa ett skadeståndsrättsligt anspråk finns först när en skada, ansvarsgrund och adekvat orsakssamband kan bevisas.[38] Att preskriptionstiden enligt 2 § PreskL löper från en tidpunkt då någon fordran i reell mening inte kan anses ha uppkommit medför att den skadelidandes rätt att framställa anspråk framstår som illu­so­risk. Dessutom riskerar preskriptionsinstitutets innebörd att urvattnas om det tillämpas helt frikopplat från existensen av en reell fordran.

Den skadevållarvänliga tolkningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador motiveras i förarbetena med skadevållarens förutsebarhets­intresse.[39] Konkret innebär det att skadevållaren anses ha ett intresse av att inte behöva försvara sig mot krav som grundar sig på händelser långt bak i tiden.[40] Även om skadevållarens förutsebarhetsintresse i sig är reellt, kan det ifrågasättas om det är förenligt med preskriptions­institutets syfte att tillämpa en preskriptionsreglering som inte beaktar huruvida den skadelidande förhållit sig passiv till sitt anspråk. I för­arbetena till den finska preskriptionslagen uttalas exempelvis att ”Efter­som en grund för preskription av en skuld är borgenärens passivitet, skall inte preskriptionstiden börja löpa innan borgenären haft möjlighet att framställa sina krav.”[41] Utan hänsyn till skade­lidan­des passivitet framstår tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda ska­dor lika svårmotiverad som om en överklagandefrist skulle anses utgången innan talan ens väckts vid underrätt

.

5  Intresseavvägningens elasticitet

Preskriptionsinstitutet bygger på en avvägning mellan framför allt den skadelidandes, skadevållarens och rättssystemets intressen, men av det följer inte nödvändigtvis att avvägningen bör utfalla på samma sätt i varje situation. Tillämpningen av en preskriptionsregel bör ge upphov till ett resultat som ger uttryck för en välmotiverad intresseavvägning. Verkligheten är för komplex för att det ska vara möjligt att skapa en preskriptionsreglering vars tillämpning ger upphov till en optimal intresseavvägning i varje enskilt fall. Min uppfattning är dock att det finns möjlighet att konstruera regler som ger upphov till en mer nyanserad intresseavvägning än den nuvarande.

I förarbetena till PreskL framstår värderingen av skadevållarens förutsebarhetsintresse närmast som statisk, eftersom det används för att motivera användningen av samma utgångspunkt för preskrip­tionstiden vid fördröjda som momentana skador.[42] Enligt min mening bör det diskuteras om inte styrkan hos skadevållarens förutsebarhets­intresse påverkas av omständigheterna kring en fördröjd skada. Efter­som den skadelidandes intresse av att behålla rätten att fram­ställa anspråket är särskilt starkt vid fördröjda skador bör det krävas ett reellt hot mot skadevållarens förutsebarhetsintresse för att låta pres­krip­tion inträda innan skadan realiserats.

Skadevållarens medvetenhet om risken för fördröjda skador fram­står i det avseendet som särskilt betydelsefull. En skadevållare som vet att kemikalierna som hanteras i verksamheten kan ge upphov till cancer under vissa omständigheter framstår exempelvis inte som lika skyddsvärd som en skadevållare som gjort allt i sin makt för att försäkra sig om att det som produceras är ofarligt. I Norge har över­väganden av detta slag använts för att motivera frånvaron av en yttersta preskriptionsfrist när näringsidkare som är eller bör vara med­veten om riskerna med sin verksamhet orsakar en personskada.[43] En dis­kus­sion kring hur skadevållarens intresse bör värderas vid för­dröjda skador är enligt min mening en förutsättning för att nå en principiell slutsats kring hur preskriptionsfrågan bör hanteras i dessa situationer.

Skadelidandens intresse av att behålla rätten till sitt anspråk kan värderas på ett liknande sätt. Att det framstår som strängt för en skadelidande vars krav preskriberats innan någon skada uppkommit är tydligt, men hur kan preskriptionsreglerna utformas för att undvika detta utfall? Att låta preskriptionstiden löpa från uppkomsten av en skada riskerar att leda till samma problematik om skadan uppkommer innan den blir synlig (diagnosfallet och riskrealiseringsfallet). Objektiv kännedom, d.v.s. den tidpunkt då den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om skadan, är en lösning som används i flera länder.[44]

Det aktualiserar i sin tur frågan om vilken undersökningsplikt som kan åläggas den skadelidande.[45] Det går att tänka sig situationer som faller under framför allt ackumuleringsfallet och diagnosfallet, då tecken på att något är fel uppkommer efter en viss tid men då den skade­lidande antingen behöver tid på sig att lägga pusslet, eller då en expert behövs för att identifiera skadan. Den finska lagstiftaren har exempelvis hanterat problematiken genom att uttala att det krävs ”(…) sedvanlig aktivitet av den skadelidande för att utreda skadan och ta reda på vem som ansvarar för den” och att ”Sakkunnigas för­måga att uppfatta och bedöma skador avviker väsentligt från vad som kan förväntas av en vanlig skadelidande.”[46] Behovet av förtyd­ligan­den av detta slag visar att det finns många potentiella måttstockar mot vilka den skadelidandes aktivitet skulle kunna mätas, och att den skadelidandes intresse prioriteras i olika hög grad beroende på vilken som väljs.

Slutligen bör nämnas att fördröjda skador ger upphov till en bevissituation som skiljer sig mot den vid momentana skador, vilket i sin tur kan motivera en annan intresseavvägning inom ramen för preskriptionslagstiftningen. Flera författare har tidigare uppmärksam­mat att bevissituationen vid fördröjda skador i regel blir bättre snarare än sämre över tid.[47] Det medför i sin tur att intresset av bevisning av god kvalitet i de tvister som slits i domstolar inte nödvändigtvis kan användas för att motivera användning av samma utgångspunkt för preskriptionstiden vid fördröjda som vid momentana skador. Styrkan hos både den skadelidandes, skadevållarens och rättssystemets in­tressen i preskriptionsfrågan påverkas således av en skadas fördröjda karaktär. Exakt vilken avvägning som bör göras mellan intressena är en komplex fråga som inte uttömmande kan besvaras inom ramen för den här artikeln. Målet är snarare att synliggöra de huvudsakliga frågorna som behöver besvaras och söka etablera de yttersta gräns­erna för den rättspolitiska diskussionen kring preskriptionsfrågan.

 

6  Preskriptionsfrågans betydelse utanför den nationella rättsordningen

Trots att preskriptionsreglering i stor utsträckning är en nationell fråga existerar den svenska regleringen inte i ett vakuum. För­hållan­det mellan 2 § PreskL och internationell reglering kan huvudsakligen diskuteras utifrån två perspektiv:

 

1. Huruvida tillämpning av 2 § PreskL vid fördröjda skador är för­enligt med internationella regler, särskilt art. 6.1 EKMR och art. 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikeln kommer dock enbart konventionsrätten behandlas eftersom tillämpnings­området för EKMR och EU-Stadgan överlappar i stor utsträckning.[48]

 

2. Vilka konsekvenser 2 § PreskL kan ge upphov till vid inter­nationella tvister, d.v.s. tvister som berör mer än en rättsordning.[49]  

 

Den första aspekten aktualiserar de avgöranden där Europa­dom­stolen diskuterat förhållandet mellan preskription och rätten till rättvis rättegång enligt art. 6.1 EKMR, särskilt i relation till fördröjda skador.[50] Värt att nämna är dessutom att EU-domstolen i ett antal avgöranden uttalat att tillämpning av alltför strikta preskriptionsregler kan stå i strid med effektivitetsprincipen[51].[52] Frågan om den potentiella konflikten mellan 2 § PreskL och art. 6.1 EKMR vid fördröjda skador har dessutom tidigare uppmärksammats av Lindskog.[53] I det följande kommer Europadomstolens praxis på området att redogöras för och analyseras, i ett försök att synliggöra de internationella ramarna på området.

Den andra aspekten bygger på att de skillnader som konstaterats mellan 2 § PreskL och preskriptionsregleringen i länderna i Sveriges närområde kan ge upphov till svårmotiverade resultat vid gräns­överskridande tvister. Framför allt finns risken att den skadelidande hamnar i en situation där dennes anspråk är preskriberat enligt ett lands reglering men inte enligt ett annat lands reglering.[54] Genom att diskutera både den abstrakta frågan om konventionsenlighet och den praktiska frågan om konsekvenser vid gränsöverskridande tvister är förhoppningen att ge läsaren en helhetsbild av 2 § PreskL:s ställning i en internationell kontext.

 

7  Europadomstolen och preskription vid fördröjda skador

Grunden för diskussionen kring preskription och art. 6.1 EKMR eta­ble­rades genom Stubbings mot Storbritannien.[55] I avgörandet klargjordes dels att preskription utgör en inskränkning i rätten till domstols­prövning enligt artikel 6.1 EMR, dels att preskriptionsregler kan existera i samklang med konventionen förutsatt att tillämpningen av dem inte inkräktar på ”själva kärnan av rättigheten.”[56]

Rättsläget tydliggjordes i Eşim mot Turkiet[57] som handlade om en man som varit med i en olycka i militären. Först många år senare fanns den utrustning som krävdes för att diagnostisera det kvar­varan­de splittret i hjärnan tillgänglig.[58] Den turkiska domstolen til­lämpade en preskriptionslagstiftning lik den svenska, där preskrip­tions­fristen löpte fem år från den skadegörande händelsen.[59] Därmed ansågs anspråket på ersättning med anledning av splittret preskriberat.[60] Frågan hos Europadomstolen var huruvida den turkiska domstolens tillämpning av preskriptionsregeln var förenlig med artikel 6.1 EKMR.[61] Som svar på frågan gjorde domstolen följande uttalande: ”In the Court’s view, in personal injury compensation cases, the right of action must be exercised when the litigants are actually able to assess the damage that they have suffered.” Eftersom den skadelidande inte kunde uppnå kunskap om sin skada förrän efter att undersökningen genomförts ansågs en överträdelse av artikel 6.1 EKMR föreligga.

Europadomstolen upprepade sin inställning till betydelsen av skade­lidandes kännedom om sin skada för tillämpning av preskrip­tionsreglering i Howald Moor m.fl. mot Schweiz.[62] Fallet handlade om en man som drabbats av lungcancer efter en lång tid av exponering för asbest på arbetsplatsen.[63] Tillämpning av den schweiziska preskrip­tions­regleringen, som vid tidpunkten var närmast identisk med 2 § PreskL, medförde att den skadelidandes anspråk var preskriberat redan innan lungcancern hade utvecklats. Europadomstolen ansåg att en överträdelse av artikel 6.1 EKMR förelåg eftersom den skade­lidan­de inte kunde ha vetat att sjukdomen skulle utvecklas när preskrip­tionstiden inträdde. Utifrån de nu nämnda fallen verkar Europa­domstolen fästa stor vikt vid att skadeståndsrättsligt anspråk inte bör preskriberas innan den skadelidande haft möjlighet att överblicka sitt anspråk.

Vilket konventionsrättsligt utrymme som finns för att ta hänsyn till skadevållarens förutsägbarhetsintresse är svårare att uttolka. Oleksandr Volkov mot Ukraina[64] handlade om en domare som begått tjänstefel och som dömdes för brottet lång tid efter händelsen därför att domstolen inte tillämpade någon preskriptionstid för brottet.[65] En överträdelse av artikel 6.1 EKMR ansågs föreligga eftersom det helt saknades pre­skrip­tionsfrist.[66] Europadomstolens motivering kring preskriptions­frågan är kortfattad, och omständigheterna i fallet säregna, vilket gör det svårt att dra välgrundade slutsatser om hur långtgående skydd Europakonventionen ger för skadevållarens förutsebarhetsintresse.

Viss ytterligare vägledning kan hittas i Sanofi Pasteur mot Frankrike.[67] Fallet handlade om en kvinna som drabbats av läkemedelsskador som förvärrades över tid (utvecklingsfallet).[68] Enligt den franska regeringen löpte preskriptionsfristen från tidpunkten då skadan stabiliserats.[69] Frågan i målet var om det var för oförutsebart för skadevållaren att låta preskriptionstidens inträde vara beroende av när skadan stabili­seras.[70] Europadomstolen ansåg inte att någon överträdelse av artikel 6.1 EKMR förelåg eftersom det fanns en preskriptionsfrist som började löpa när skadan stabiliserats alternativt senast när den skadelidande avlidit.[71]

Europadomstolen erkänner onekligen skadevållarens förutsebar­hets­intresse som en faktor att beakta vid preskriptionsrättsliga över­väganden. Det nämns både i de fall som behandlar skadelidandes intresse och mer uttryckligen i Oleksandr Volkov mot Ukraina och Sanofi Pasteur mot Frankrike.[72] Av intresse är dock att Europadomstolen även i Sanofi Pasteur mot Frankrike hänvisade till uttalanden om att den skade­lidande måste kunna överblicka sin skada för att preskription ska inträda.[73] Det verkar således påverka styrkan hos skadevållarens förut­sebarhetsintresse huruvida den skadelidandes intresse tillvara­tagits. Särskilt i förhållande till ett land som Sverige, som har en tradition av att tillmäta skadevållarens förutsebarhetintresse stor vikt, är med­veten­het om den kopplingen avgörande vid diskussion och til­lämp­ning av preskriptionsregleringen.

 

8  2 § PreskL i ljuset av artikel 6.1 EKMR

Om Europadomstolens uttalanden jämförs med den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL framträder en tydlig diskrepans. Medan Europadomstolen fäster stor vikt vid den skadelidandes kännedom om sitt anspråk vid fördröjda skador, tas den skadelidandes position överhuvudtaget inte i beaktande enligt svensk gällande rätt. När frågan om konventionsenlighet aktualiserades i Hovrätten för Övre Norr­lands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18 drog domstolen slut­satsen att art. 6.1 EKMR överhuvudtaget inte var tillämplig på preskriptionsfrågan, eftersom preskription i svensk rätt är en materiell snarare än en processuell fråga.[74] Det har tidigare visat sig riskabelt att använda inhemska definitioner för att avgränsa EKMR:s tillämp­ningsområde.[75] Dessutom tyder de ovan refererade avgörandena från Europadomstolen på att art. 6.1 EKMR inte bara är tillämplig på frågan om preskription,[76] utan också aktualiserar en intresseavvägning som skiljer sig från den svenska.[77]

Medan skadevållarens förutsebarhetsintresse behandlas som en an­ledning att offra den skadelidandes intresse i Sverige, används den skadelidandes intresse snarare som en yttre gräns för skadevållarens förutsebarhetsintresse i den konventionsrättsliga kontexten.[78] I jäm­förelsen mellan den svenska och konventionsrättsliga hanteringen av preskription vid fördröjda skador framträder ännu en gång det fun­damen­tala ställningstagandet: Är skadelidandes kännedom om an­språket en nödvändig förutsättning för att preskription ska kunna inträda? Att Europadomstolen svarar ”ja” på den frågan medan den svenska lagstiftaren svarar ”nej” visar att en tillämpning av 2 § PreskL på en skada som realiserats mer än tio år efter den skadegörande händelsen sannolikt skulle stå i strid med artikel 6.1 EKMR.

Det ska tilläggas att det är just tillämpningen av en regel i ett enskilt fall, och inte existensen av regeln i sig, som ska prövas mot EKMR.[79] Dessutom torde den typ av skador som realiseras mer än tio år efter den skadegörande handlingen vara ovanliga.[80] Den potentiella kon­flikten med art 6.1 EKMR uppkommer således först när rättstillämpa­ren i en konkret situation står inför att tillämpa 2 § PreskL på en fördröjd skada. Inget hindrar således att 2 § PreskL tillämpas oför­ändrad, förutsatt att själva kärnan i skadelidandes rätt till prövning inte hotas.[81] Att behålla en regel vars förenlighet med EKMR varierar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet framstår dock som ett relativt stort risktagande. Exempelvis valde Schweiz efter Howald Moor m.fl. mot Schweiz att förlänga sin preskriptionsfrist från tio till 20 år efter den skadegörande handlingen för att minska risken för att en konflikt med konventionen uppstår.[82]

Dessutom återstår fortfarande osäkerhet gällande hur långt rätten till prövning enligt artikel. 6.1 EKMR sträcker sig i dessa situationer, vilket kan motivera en defensiv inställning hos den svenska lagstifta­ren och rättstillämparen. De fall som prövats hittills hör till risk­realiserings­fallet och diagnosfallet, d.v.s. situationer då den skadelidande i regel inte har någon möjlighet alls att uppnå kännedom om sitt an­språk innan skadan realiserats. Hur Europadomstolen skulle ställa sig till en fördröjd skada av typen ackumuleringsfallet, där skadelidande kan ha möjlighet att upptäcka att förekomsten av ett skadegörande ämne ökar i omgivningen, men där skadan realiseras först senare, är svårt att säga. Om ett sådant fall skulle hamna på Europadomstolens bord och domstolen skulle döma till den skadelidandes fördel, ökar risken för att tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador står i strid med konventionen drastiskt. Även om något sådant avgörande ännu inte lämnats av Europadomstolen finns goda skäl att i före­byggande syfte föra en nationell diskussion kring den skadelidandes undersökningsplikt vid fördröjda skador. Det gäller särskilt mot bak­grund av att det inte är nödvändigt att en fråga uttryckligen be­handlats av Europadomstolen för att nationella domstolar ska kunna göra en konventionskonform tolkning.[83]

 

9  Gränsöverskridande tvister — en ytterligare dimension

Att Sveriges hantering av preskription vid fördröjda skador skiljer sig från övriga länder i Europa kan slutligen få konsekvenser vid gräns­överskridande tvister. Särskilt vid miljöskador finns risk att skador uppstår i ett annat land än där den skadegörande handlingen före­togs, eller till och med i flera länder.[84] Frågan blir då vilken dom­stol som är behörig att slita tvisten och vilket lands lag som ska tilläm­pas. För en skadelidande som drabbats av en fördröjd skada med koppling till Sverige är särskilt den sistnämnda frågan relevant, efter­som en tillämpning av svenska preskriptionsregler riskerar att med­föra att rätten att framställa anspråket utsläcks, trots att anspråket skulle anses giltigt enligt preskriptionsregleringen i andra länder. Just den situa­tionen uppstod exempelvis i Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18, där de skadelidandes anspråk på skadestånd för miljöskador som inträffat 14 år efter att den skade­görande hand­lingen upphört ansågs preskriberat enligt svensk rätt men fortfarande giltigt enligt chilensk rätt.[85] Att lagvalsfrågan inte alltid är enkel att avgöra illustreras i synnerhet av att hovrätten labore­rade med flera möjliga anknytningspunkter innan ”platsen där den skadeorsakande verksamheten bedrivits” valdes.[86]

Tillämplig lag vid gränsöverskridande tvister regleras av Rom II-förordningen.[87] Den lag som pekas ut ska tillämpas på både den huvudsakliga rättsfrågan och preskriptionsfrågan.[88] Lagvalet vid miljö­skador regleras i artikel 7 i Rom II-förordningen. Enligt artikeln ska lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas, förutsatt att den skadelidande inte väljer att tillämpa lagen i det land där den skade­vållande händelsen inträffade.

Att miljöskador som inträffar i Sverige med grund i en skade­görande handling som skett utomlands hanteras av svensk lag framstår möjligen inte som särskilt förvånande. Möjligheten för den skadelidande att i stället välja lagen i det land där den skadevållande händelsen inträffat har tillkommit för att minska risken för att bolag placerar sina potentiellt skadebringande verksamheter i länder med svag miljölagstiftning.[89] I en situation då den skadegörande händelsen skett i Sverige men skadan har uppkommit i ett land med svag miljö­lagstiftning är risken stor att en skadelidande, som inte känner till den svenska preskriptionslagstiftningen, uppfattar den svenska lag­stiftningen som mer fördelaktig. Skälet till det är särskilt att den svenska lagstiftningen utgår från strikt ansvar för skadevållaren och använder beviskravet ”övervägande sannolikhet”.[90] Eftersom syftet är att den skadelidande snarare än domstolen ska göra bedömningen av vad som är fördelaktigt finns således risken att en skadelidande som utnyttjar möjligheten att välja det lands lag som är mest fördelaktig i själva verket placerar sig själv i en mycket mer ofördelaktig situation.

Situationen kompliceras av att i de fall tillämpningen av 2 § PreskL i ett enskilt fall skulle riskera att stå i strid med artikel 6.1 EKMR så har den behöriga domstolen en skyldighet att åsidosätta lagvalet. Skyldig­heten följer av läran om ordre public, enligt vilken en domstol ska åsidosätta ett lagval om tillämpning av den utpekade lagen skulle vara ”uppenbart oförenligt med grunderna för domstolslandets rätts­ordning.”[91] EU-domstolen har i flera avgöranden uttalat att över­trädelser av Europakonventionen uppfyller det kravet.[92]

Utöver att det minskar svensk rätts genomslagskraft om utländska domstolar vägrar tillämpa svensk lag i dessa fall medför det också svårigheter i relation till funktionen hos artikel 7 i Rom II-förord­ningen. Om en skadelidande drabbats av en fördröjd miljöskada som svensk lag enligt Rom II-förordningen ska tillämpas på uppkommer frågan hur relationen mellan artikel 7 och ordre public ser ut. När lagen som utpekats av artikel 7 åsidosatts, är domstolen bunden vid att tillämpa den alternativa lagen enligt artikel 7, eller kan domstolen välja att tillämpa sitt eget lands lag, d.v.s. lex fori? Å ena sidan vore det mer förenligt med den tänkta funktionen hos artikel 7 att tillämpa det alternativa landets lag, å andra sidan skulle det kunna hävdas att eftersom läran om ordre public har företräde framför övriga regler i förordningen, vore den mest ändamålsenliga lösningen att låta dom­stolen tillämpa lex fori på preskriptionsfrågan. Oavsett vilken lösning som väljs, står det klart att den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador riskerar att ge upphov till en störning i det väloljade maskineriet som är Rom II-förordningen.

Mot bakgrund av skillnaden i synen på 2 § PreskL vid fördröjda skador mellan svenska och utländska domstolar kan behörighets­frågan i gränsöverskridande tvister få avgörande betydelse för tvistens utgång. Det är ett välkänt, men i vissa sammanhang oönskat, strate­giskt grepp från kärandens sida att, om det finns flera behöriga dom­stolar, väcka talan vid den domstol som är mest fördelaktig för käran­den.[93] Till viss del är möjligheten inbyggd i systemet, och vid skade­ståndsprocesser har den skadelidande uttryckligen enligt artikel 7.2 Bryssel I-förordningen[94] getts möjlighet att välja mellan att väcka talan vid domstolen i det land där skadan uppkommit eller där den skade­görande handlingen skedde.[95] Tanken är att ge den skade­lidan­de möjlighet att väcka talan vid det forum där bevissäkrings­möjlig­heterna och övriga praktiska förutsättningar är goda.[96]

I en situation då svensk lag utpekas av Rom II-förordningen men det finns möjlighet att väcka talan i antingen Sverige eller ett annat land kommer den skadelidande sannolikt att föredra det andra land­et. Skälet till det är att det då finns en möjlighet, om än be­gränsad, att genom en hänvisning till ordre public få anspråket materi­ellt prövat, medan det i Sverige skulle anses preskriberat. Behörighetsfrågan får därför en mer framträdande roll i tvisten, och risken för forum shopping som inte har sin grund i bevistekniska eller praktiska hänsyns­taganden ökar.

Möjligheten att tillämpa läran om ordre public i relation till 2 § PreskL finns inte bara vid prövning av lagvalsfrågan, utan också vid erkännande av domar meddelade av utländska domstolar. Huvud­regeln är att utländska domar ska erkännas utan något särskilt för­farande,[97] och materiell omprövning är inte tillåten.[98] Förutsättningar för att vägra erkännande av en utländsk dom föreligger således enbart om erkännandet skulle stå i strid med grunderna för rättsord­ningen.[99] Det finns en uttalad målsättning från unionslagstiftaren om att uppmuntra tillit mellan medlemsstaterna,[100] och den tilliten riskerar att försvagas om domslut från ett visst land med viss regel­bundenhet inte erkänns utomlands.[101] Även om tvister rörande för­dröjda skador är ovanliga, skulle det således kunna få en negativ effekt på det internationellt privat- och processrättsliga systemet att behålla en preskriptionsreglering som kan aktualisera tillämpning av ordre public.

 

10  Vägen framåt — några alternativ

Frågan om preskription vid fördröjda skador förtjänar enligt min mening att ägnas mer uppmärksamhet än vad som hittills skett. Tolkningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador är avgörande inte bara utfallet i enskilda tvister, utan också för den teoretiska synen på preskrip­tionsinstitutet. Preskription utgör i grunden en avvägning mellan gäldenärens och borgenärens intressen, och genom att inte ta hänsyn till borgenärens kännedom om sitt anspråk vid fördröjda skador framstår avvägningen närmast som illusorisk. Det finns en tydlig tendens i övriga Europa mot att tillmäta den skadelidandes kännedom vikt vid fördröjda skador, och en underlåtenhet att göra det riskerar att stå i strid med artikel 6.1 EKMR. Därför föreligger starka skäl för att förändra rättsläget i de fall som omfattas av 2 § PreskL.

Eftersom det är tillämpningen av 2 § PreskL i enskilda fall som riskerar att bli problematisk kan det diskuteras huruvida problemet bör hanteras av rättstillämparen eller av lagstiftaren. Att fördröjda skador som faller utanför tioårsfristen torde vara ovanliga, samtidigt som det är möjligt att tolka 2 § PreskL så att preskriptionsfristen löper från en senare tidpunkt än den skadegörande handlingen, talar för att rättstillämparen är lämpad att hantera frågan. På så sätt behöver frågan bara hanteras när den aktualiseras i verkligheten.

En sådan lösning skulle dock medföra att rättstillämparen tvinga­des ta ställning till en lång rad principiella frågor som lämpligen bör hanteras av lagstiftaren. Som diskuterats tidigare i artikeln kan inne­börden av den skadelidandes kännedom påverkas av hur stor under­sökningsplikt den skadelidande anses ha.[102] Därutöver kan det disku­teras huruvida avvägningen mellan den skadelidandes och skade­vållarens intresse bör påverkas av styrkeförhållanden mellan parterna och typen av skada som åsamkats.[103] Dessutom tillkommer frågan om regleringens förenlighet med art. 6.1 EKMR. Därför bör den princi­piella frågan om synen på preskription vid fördröjda skador i första hand hanteras av lagstiftaren.

Exakt vilka förändringar som är nödvändiga för att uppnå en hållbar avvägning mellan den skadelidandes och skadevållarens in­tressen vid fördröjda skador är en komplex fråga. Utifrån de skade­ståndsrättsliga förutsättningarna för att framställa ett anspråk och Europadomstolens praxis kring preskription av fördröjda skador är en utgångspunkt dock att preskription inte bör inträda innan den skade­lidande kunnat känna till sitt anspråk. Ett säkert sätt att tillgodose det intresset är att låta preskriptionsfristen löpa från skadelidandes känne­­dom om sin skada. En sådan ordning riskerar dock att bli svårtillämpad då fråga uppkommer om hur den skadelidandes känne­dom ska bevisas och hur lång frist som ska tillämpas för att tillgodose skadevållarens förutsebarhetsintresse.

Att utgå från skadans uppkomst kan ge upphov till liknande problem då det vid diagnosfallet och riskrealiseringsfallet kan diskuteras när skadan verkligen uppkommer. Enklast vore därför att följa det schweiziska exemplet genom att förlänga preskriptionsfristen för att därmed minska risken för att skador faller utanför. Oavsett om lag­stiftaren i framtiden väljer att förändra 2 § PreskL eller inte, och vil­k­en konstruktion som i så fall väljs, bör valet förankras i en dis­kus­sion kring vilken funktion preskriptionsinstitutet har och bör ha.

 

[1]  Artikeln är en bearbetning av författarens examensarbete vid Uppsala universitet ”Preskription vid fördröjda skador — svensk lagstiftning ur ett komparativt och internationellt perspektiv”, skrivet under hösten 2022. Författaren vill rikta ett sär­skilt tack till professor Martin Sunnqvist och docent Sandra Friberg för värdefulla synpunkter.

[2]  Se 1:27:50–1:29:00 i SVT Plays dokumentär "Arica — en svensk giftskandal".

[3]  Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18.

[4]  Se domslutet i Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18.

[5]  Hädanefter PreskL.

[6]  Jfr Skellefteå tingsrätts dom 2018-03-08 i mål nr T 1012-13 s. 120 ff. och Hov­rätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18 s. 8.

[7]  Jacobson, H, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 72–79, s. 72.

[8]  Jfr prop. 1979/80:119 s. 41, SOU 1983:7 s. 196, prop. 1985/86:83 s. 30 och Bengtsson, B, Om preskription av sena skadeståndskrav, I: Vänbok tillägnad Mikael Mellqvist, Jure Förlag 2020, s. 11–19, s. 11.

[9]  Prop. 1985/86:83 S. 31.

[10]  Se 2 § Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs­åtgärder.

[11]  5:2 PreskL.

[12]  Hellner, J, Radetzki, M, Skadeståndsrätt, 11 uppl., Norstedts Juridik 2021 106 ff.

[13]  Lindskog, S, Preskription: om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, version 5, 2021 (JUNO), s. 56 ff.

[14]  Prop. 1979/80:119 s. 39.

[15]  Se SOU 1957:11 s. 46 f., prop. 1976/77:5 s. 135 f., prop. 1979/80:119 s. 48, SOU 1983:7 s. 198 f. och prop. 1985/86:83 s. 31 f.

[16]  SOU 1957:11 s. 46 f.

[17]  Prop. 1976/77:5 s. 135 f. och SOU 1983:7 s. 198 f.

[18]  Prop. 1979/80:119 s. 18 och 49 och prop. 1985/86:83 s. 31 f.

[19]  Se prop. 1976/77:5 s. 26 ff. och prop. 1979/80:119 s.18.

[20]  Se exempelvis Lindskog, Preskription: om civilrättsliga förpliktelsers upp­hörande efter viss tid, s. 449 ff., Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 72–79, Bengtsson, B, Skadestånd för miljöskada, 1 uppl., Stockholm, Norstedts juridik 2011, s. 102, Strömbäck, E, Preskription i person­skaderätten — tolkningar och tendenser i Sverige, NFT 4/2000 s. 281–300 och Bengtsson, B, Vänbok tillägnad Mikael Mellqvist, s. 11–19.

[21]  SOU 1983:7 s. 194.

[22]  Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 102.

[23]  Lindskog, Preskription: om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 55.

[24]  I: Vänbok tillägnad Mikael Mellqvist s.11–19.

[25]  Bengtsson, a.a. s. 18.

[26]  Bengtsson, a.a. s. 17.

[27]  Bengtsson, a.a. s. 21.

[28]  Bengtsson, a.a. s. 21.

[29]  NJA 2018 s. 103 (Medborgarskapet II) p. 16.

[30]  NJA 2018 s. 103 (Medborgarskapet II) p. 2 och 5.

[31]  NJA 2018 s. 103 (Medborgarskapet II) p. 16.

[32]  NJA 2018 s.793 p. 20–24. I sammanhanget kan också nämnas att justitierådet Stefan Reimer behandlade NJA 2018 s. 793 i sin skiljaktiga mening i NJA 2022 s. 609. Reimers slutsats var att speciella omständigheter, i 2022 års fall att den till­talade erkänt brottet under tvång, borde kunna föranleda undantag från ställ­nings­­tagandet som gjorts i NJA 2018 s. 793.

[33]  Se exempelvis 9.1 § Lov om foreldelse av fordringer (Norge), 3 § st. 2 Lov om forældelse af fordringer (Danmark), 7 § st. 1 p. 3 lag om preskription av skulder (Finland), Art 9 lög nr 150/2007 um fyrningu kröfuréttinda (Island), art 199 Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) 18.08.1896 (Tyskland), art 2224 Code Civil. (C.civ) 15 mars 1803 (Frankrike), art 3:310.1 Bergerlijk Wetboek, 1992 (Neder­länderna), och art 11.1A Limitation Act 1980, 13 november 1980 (Stor­britannien).

[34]  Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 72.

[35]  Prop. 1979/80:119 s. 39.

[36]  Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 102 och Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 75.

[37]  Jfr art. 2 och 9 lög nr 150/2007 um fyrningu kröfuréttinda.

[38]  Hellner, J & Radetzki, M, Skadeståndsrätt, 11 upplaga, Stockholm, Norstedts juridik 2021, s. 106 ff.

[39]  Prop. 1979/80:119 s. 41.

[40]  Prop. 1979/80:119 s. 41.

[41]  Regeringens proposition till riksdagen med förslag till en reform av lagstift­ningen om preskription av skulder och offentlig stämning (RP 187/2002 rd) s. 19.

[42]  Prop. 1979/80:119 s. 41.

[43]  Se 9.2 § foreldelseloven och Ot prp nr 76 1994–95 Om lov om endringar i lov 18 mai 1979 nr 18 om foreldelse av fordringer (forelding av krav på skadebot) s. 5.

[44]  Se not 35 ovan.

[45]  RP 187/2002 rd s. 50.

[46]  RP 187/2002 rd s. 50.

[47]  SOU 1983:7 s. 196 och Jacobson, Några anteckningar om preskription av skade­stånd, SvJT 1993 s. 77.

[48]  Bergström, C. F & Hettne, J, Introduktion till EU-rätten, 1. uppl., Student­litteratur 2014 s. 25.

[49]  Bogdan, M, Hellner, M, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl.,

Norstedts juridik 2020, s. 30.

[50]  Se exempelvis Stubbings m.fl. mot Storbritannien, nr 22083/93 och 22095/93, dom meddelad den 22 oktober 1996, Howald m. fl. mot Schweiz, nr 52067/10 och 41072/11, dom meddelad 11 mars 2014 och Eşim mot Turkiet, nr 59601/09, dom meddelad 17 september 2013.

[51]  Se exempelvis Bergström & Hettne, Introduktion till EU-rätten s. 426.

[52]  Se exempelvis EU-domstolens dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communi­cations Inc mot Sport TV Portugal SA m.fl., C-637/17, ECLI:EU:C2019:263 p. 52 och 55 och EU-domstolens dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha, Lda mot Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (IFAP), C-627/18, ECLI:EU:C:2020:321 p. 56 och 61.

[53]  Se Lindskog, Preskription: om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 508 ff.

[54]  Jfr domslutet i Skellefteå tingsrätts dom 2018-03-08 i mål nr T 1012-13 och dom­slutet i Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18.

[55]  Stubbings m.fl. mot Storbritannien, nr 22083/93 och 22095/93, dom meddelad den 22 oktober 1996.

[56]  Stubbings m.fl. mot Storbritannien p. 50.

[57]  Eşim mot Turkiet, nr 59601/09, dom meddelad 17 september 2013.

[58]  Eşim mot Turkiet p. 5–6.

[59]  Eşim mot Turkiet p. 9.

[60]  Eşim mot Turkiet p. 9.

[61]  Eşim mot Turkiet p. 14.

[62]  Howald Moor m. fl. mot Schweiz, nr 52067/10 och 41072/11, dom meddelad 11 mars 2014 p. 78.

[63]  Howald Moor m. fl mot Schweiz p. 8–11.

[64]  Oleksandr Volkov mot Ukraina, nr 21722/11, dom meddelad den 9 april 2013.

[65]  Oleksandr Volkov mot Ukraina p. 132.

[66]  Oleksandr Volkov mot Ukraina p. 139–140.

[67]  Sanofi Pasteur mot Frankrike, nr 25137/16, dom meddelad 13 februari 2020.

[68]  Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 5.

[69]  Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 24–25.

[70]  Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 55.

[71]  Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 59–60.

[72]  Oleksandr Volkov mot Ukraina p. 139 och Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 55–56.

[73]  Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 54.

[74]  Se s. 8 i Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18.

[75]  Se Cameron, I, An Introduction to the European Convention on Human Rights, 8 uppl., Iustus 2018 s. 102 f.

[76]  Se exempelvis Stubbings mot Storbritannien p. 50.

[77]  Se exempelvis Eşim mot Turkiet p. 25 och Howald Moor m.fl mot Schweiz p. 78.

[78]  Jfr Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 55–58.

[79]  Se exempelvis Eşim mot Turkiet p. 20.

[80]  Prop. 1979/80:119 s. 40 f.

[81]  Stubbings mot Storbritannien p. 56.

[82]  Art 60 i Federal Act on the Amendment of the Swiss Civil Code.

[83]  Jfr NJA 2013 s. 502 p. 54.

[84]  Jfr Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18.

[85]  Jfr Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18 s. 7 och Skellefteå tingsrätts dom 2018-03-08 i mål nr T 1012-13.

[86]  Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18 s. 5.

[87]  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

[88]  Art. 15 Rom II-förordningen.

[89]  Förslag till europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), KOM (2003) 427 slutlig av den 22 juli 2003 s. 19.

[90]  Se 32:1 MB och 32:3 st. 3 MB.

[91]  Art 26 Rom II-förordningen.

[92]  Se EU-domstolens dom av den 28 mars 2000, Dieter Krombach mot André Bamberski, C-7/98, ECLI:EU:C 2000:164, p. 25 och domstolens dom av den 2 april 2009, Marco Gambazzi mot Daimler Chrysler Canada Inc och CIBC Mellon Trust Company, C-394/07, ECLI:EU:C:2009:219 p. 28 och Oster, Public Policy and Human Rights, Journal of Private International Law 2015, 11:3, s. 546 f.

[93]  Bogdan, M, & Hellner, M, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl., Norstedts juridik 2020 s. 43.

[94]  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

[95]  EU-domstolens dom av den 30 november 1976, Handelskwekerij G. J. Bier BV mot Mines de potasse d'Alsace SA, C-21/76, ECLI:EU:C:1976:166 p. 19.

[96]  EU-domstolens dom C-21/76 p. 17.

[97]  Se art. 36 och 39 Bryssel I-förordningen och art. 33 och 38 konvention
om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat­rättens område (Luganokonventionen).

[98]  Art. 52 Bryssel I-förordningen och art. 36 Luganokonventionen.

[99]  Art 45.1a Bryssel I-förordningen och art. 34.1 Luganokonventionen.

[100]  Se skäl 26 Bryssel I-förordningen och Weller, Mutual Trust: In Search of the Future of European Union Private International Law, Journal of Private Inter­national Law 2015, 11:1, s. 65.

[101]  Weller, Mutual Trust: In Search of the Future of European Union Private International Law, Journal of Private International Law 2015 s. 69.

[102]  Jfr RP 187/2002 rd s. 50.

[103]  Se 9.2 § foreldelseloven och Ot prp nr 76 1994-95 s. 5.