Två förståelser av det straffrättsliga medvetenhetskravet

 

 

Av jur.kand. Ebba Riberdahl[1]

 

Frågan om medvetenhetskravets omfattning och betydelse prövades senast av Högsta domstolen i NJA 2020 s. 169 (Vanföreställningen). Rättsfallet har uppmärksammats för sin extensiva formulering av kravet, i motsats till det mer snävt formulerade i NJA 2012 s. 45 (Samurajsvärdet). Dessa två förståelser av medvetenhetskravet har på olika sätt förekommit i både HD- och hovrättsavgöranden sedan brottsbalkens inträde och på så sätt utgjort två växlande spår i svensk praxis. I artikeln behandlas skillnaden förståelserna emellan och Vanföreställningens betydelse för rättsutvecklingen.[2] Frågan är om Vanföreställningen innebär en bestående och tillräknelighetsbetonad utvidgning eller om praxis åter kommer att svänga mot en snävare förståelse av medvetenhetskravet.

 

1 Vanföreställningen 

I Vanföreställningen stod den tilltalade åtalad för grov misshandel. Han hade i ett tillstånd av akut psykos attackerat sin mamma samtidigt som han skrikit ”Vik hädan Satan!” och att han skulle döda henne som ”djävul” eller ”kärringjävel”. Mamman berättade att det inte gick att ”väcka” sonen. Hon hade försökt få honom att förstå att hon var hans mamma och hade slutligen bitit sonen i ett försök att få honom att sluta. Detta fick inget vidare resultat utan sonen avslutade sedermera angreppet plötsligt och utan klar anledning. Därefter hade han naken kastat sig ut genom ett stängt fönster. När han senare hittades av polis hade han påstått att han var ”Guds son” eller ”Guds barn”. Sonen själv saknade egentligt minne av händelsen.[3]

Båda underinstanser kom till slutsatsen att den tilltalade hade begått den åta­lade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning men att han trots detta hade haft uppsåt till gärningen. Hovrätten menade att uppgifterna om vad han hade sagt under och efter misshandeln visat att han ”måste anses ha varit i tillräcklig grad medveten om att det var sin mor han attackerade” vid gärningstillfället. Även HD tog upp att det fanns vittnesuppgifter som stödde att den tilltalade sagt att han velat döda sin mamma och att han skulle driva djävulen ur henne.[4] HD framförde dock även att den tilltalade haft ”uppfattningar” om att hans mamma skulle ha varit Satan eller djävulen.[5] Det råder alltså viss oklarhet huruvida den tilltalade trodde att mamman var djävulen eller om hon var besatt av djävulen. Oklarheten är värd att notera eftersom frågan huruvida den tilltalade varit medveten om brottets gärningsrekvisit — i det här fallet misshandelsrekvisitet ”annan person” — i praxis och doktrin har formulerats som viktig för skillnaden mellan bristande medvetenhet och bristande tillräknelighet.

Vid genomgången av målets rättsliga utgångspunkter presenterade HD kra­vet på medvetenhet som ett tillstånd som gärningspersonen måste ha varit i för att kravet på uppsåt ska kunna vara uppfyllt.[6] Formuleringen förutsätter att den tilltalade varit ”i tillräcklig grad medveten om sitt handlande”. Enligt HD innefattar detta att den tilltalade ”vid sitt handlande måste ha ett visst mått av basal grund­förståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas”. Denna formulering har inte tidigare förekommit i prejudicerande instans. Vidare utveck­lade HD att ”endast höggradiga förvirrings- och omtöckningstillstånd som tar sig uttryck i ett grumlat medvetande” kan innebära bristande uppsåt. Förhållandet att gärningspersonen på grund av sitt atypiska sinnestillstånd har ”en helt felaktig uppfattning om motivbilden eller andra bakomliggande förhållanden” hindrar inte att medvetenhetskravet är uppfyllt.[7] Av detta drog HD slutsatsen att endast en begränsad del av de lagöverträdare som omfattas av fängelseförbudet i 30 kap. 6 § 2 st. BrB har bristande uppsåt.[8]

Med hänvisning till att den tilltalade i målet hade befunnit sig i ett så pass höggradigt för­virrings- och omtöckningstillstånd att hans medvetande varit påtagligt grumlat, och verklighetsuppfattning snedvriden, slog HD slutligen fast att det inte var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. I domen beskrivs också att den tilltalade inte varit kontaktbar samt agerat på ett sätt som varit ”personlighetsfrämmande, desorienterat och obegrip­ligt”.[9] Detta framgår också av det rättspsykiatriska utlåtandet.[10]

Tova Bennet, som 2021 disputerade med avhandlingen ”Straff­ansvar vid atypiska sinnestillstånd”, har uttryckt att Vanföre­ställningens formulering och tillämpning av kravet på medvetenhet ger intrycket av ett av HD konstruerat ett tillräknelighetskrav ”light”.[11]  Begreppet binder ihop HD:s tillräknelighetsliknande formulering av medvetenhetskravet med HD:s reservation mot tillräknelighetsrekvi­sitet i fängelseförbudet och belyser på så sätt den ambivalens som jag ämnar poängtera i artikeln. Hur kan HD:s extensiva formulering av medvetenhetskravet positionera sig i relation till fängelseförbudet i en gällande rätt som sedan brottsbalkens inträde har separerat skuld från tillräknelighet?

2 Fängelseförbudet och medvetenhetskravet i Vanföreställningen

Fängelseförbudets ursprung finner vi i 1864 års strafflag och dess tillräknelighetslära, vilka i sin tur har sin bakgrund i den klassiska straffrättslärans teorier. Utgångspunkten var uppfattningen om människan som i grunden en rationell varelse som kunde ansvara för sina hand­lingar. Undantagna från straffansvar var därför de individer som inte kunde betrak­tas som fria och förnuftiga medborgare. Hit räknades bland annat människor i atypiska sinnestillstånd.[12] Enligt den då verksamma juristen Richard Carlén motiverades straffriheten enligt tillräknelighetsbestämmelserna av att ingen brottslighet fanns att bestraffa i dessa fall — varken uppsåt eller oaktsamhet finns hos den gärningsperson som helt och hållet saknar förnuft.[13] 

Efter omfattande kritik från en ny generation straffrättsjurister — ibland kallad den positiva skolan — avskaffades tillräknelighetsläran när brottsbalken ersatte Sveriges tidigare strafflag. Tesen var att den straffrättsliga ansvarigheten borde definieras socialt, inte moraliskt.[14] Enligt den tongivande rättspsykiatrikern Olof Kinberg (1873–1960) var tillräknelighetslärans metafysiska antagande om fri vilja oförenlig med modern vetenskap. Även människor i atypiska sinnestillstånd var ansvariga för sina handlingar i den mån de angrep samhälleliga intressen. Straffsystemet skulle skydda samhället genom individual­preventiva åtgärder och gärningspersonens sinnestillstånd skulle bara vara av betydelse för att uppnå största möjliga mån av skyddsåtgärder.[15]

Mot bakgrund av dessa principer ersattes strafflagens straffansvarsbefriande tillräknelighetsbestämmelser med en påföljdsregel — det så kallade fängelseförbudet — som i dag återfinns i 30 kap. 6 § 2 st. BrB.[16] Lagrummet har i sin helhet följande lydelse:

 

Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta

  1. om brottet har ett högt straffvärde,
  2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård,
  3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt
  4. omständigheterna i övrigt.

Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3.

Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd.

 

I författningskommentaren tydliggörs att ”förmåga att inse gärningens inne­börd” saknas om gärningspersonen ”i avsevärd grad brustit i sin bedömning av och föreställning om den situation i vilken gärningen begåtts”. Detta är fallet ”när den tilltalade inte har kunnat bedöma sin gärning och relatera den till dess faktiska socio-kulturella sammanhang”. Sammantaget ska domstolen ”pröva om den till­talade i någon rimlig grad har haft förmåga att förstå innebörden av sitt hand­lande”. Beträffande den andra situationen, när gärningspersonen ”saknat förmåga till kontroll över sitt handlande”, anges som ex­empel att gärningspersonen har påverkats av tvingande röster eller befunnit sig i ett annat tillstånd med starka inslag av tvångsmässighet.[17]

Fängelseförbudets lydelse och innebörd bygger på det förslag på tillräknelighets­rekvisit som Psykansvarskommittén presenterade i SOU 2002:3.[18] Med anledning härav diskuterades i departementspromemorian om det över­huvud­taget är lämpligt att använda en formulering i en påföljdsbestämmelse som från början utformats i syfte att avgränsa det straffrättsliga ansvaret. Det konsta­terades att fängelseförbudet ligger mycket nära en uppsåtsreglering och ifrågasattes om ”det överhuvudtaget finns några fall som omfattas av bestämmelsen och som samtidigt utgör brott”.[19] Slutsatsen blev dock densamma som den som mo­ti­verade Psykansvarskommitténs tillräknelighetsförslag: uppsåtliga gärningar kan föreligga även i de fall fängelseförbudet skulle vara tillämpligt. Typexemplen är dels gärningspersonen som attackerar en annan person i tron att denna andra person är besatt av djävulen, dels gärningspersonen som skjuter mot människor i tron att denne befinner sig i en krigssituation.[20] Perso­nerna är i de båda fallen medvetna om att de skadar andra människor och kan därmed ha uppsåt till handlingarna. Deras skäl att handla är dock så pass av­vikande från den faktiska verkligheten att de saknat förmåga att inse gärningens innebörd i den situation som de befann sig. Medan uppsåtsbedömningen tar sikte på gärningspersonens ”föreställning om själva den straffrättsliga gärningens inne­börd och dess konsekvenser, dvs. avsikt eller insikt i förhållande till de specifika gärningsrekvisit som framgår av den tillämpliga straffbestämmelsen”, avser tillräknelighets­rekvisitet förmågan till förståelse i mera vid bemärkelse.[21]

Utmärkande för Vanföreställningen är att HD ruckar på ovanstående uppdelning av uppsåt och tillräknelighet. Formuleringen av medvetenhet som ett krav på att gärningspersonen måste ha ”ett visst mått av basal grundförståelse av gärningens sammanhang och omgivning” är likartad tillräknelighetsrekvisitets prövning av om den tilltalade haft förmåga att förstå gärningens innebörd. Särskilt eftersom tillräknelighetsrekvisitet innefattar en prövning av om den tilltalade har kunnat bedöma sin gärning och relatera den till dess faktiska socio-kulturella sammanhang.

Diskuteras kan således om typexemplet med personen som attack­erar en person i tron att denne är besatt av djävulen även i fortsättningen går att använda för att illustrera skillnaden mellan otillräknelighet och bristande uppsåt. I Vanföreställningen framkommer dels att det finns vittnes­uppgifter om att den tilltalade sagt att han skulle driva djävulen ur sin mamma, dels att han haft uppfattningar om att mamman varit djävulen. Vad som faktiskt varit fallet är inte klart och det kan diskuteras hur avgörande den frågan egentligen varit för bedömningen. Den tilltalades agerande beskrivs som ”helt personlighetsfrämmande, desorienterat och obegripligt”. Speciellt det sista ordvalet innebär att paralleller kan göras till den klassiska straffrättsskolans grundantagande om den rationella medborgaren som en förutsättning för straff­rättsligt ansvar. Möjligen är det på grund av denna ideologiska utgångspunkt som det framstår som mindre viktigt vad den tilltalade har eller inte har varit medveten om. Huruvida den tilltalade förstod eller inte förstod att målsäganden var hans mamma, och alltså en människa, är sekundärt om den övergripande frågan är om han har agerat rationellt med förstånd och fri vilja.

 

3 Formulering av medvetenhetskravet under brottsbalkens tillämpningstid

Vanföreställningen är inte först av sitt slag. Det går att finna ett flertal publicerade hovrättsavgöranden där den tilltalade har frikänts med en bred tillämpning av medvetenhetskravet, som enligt en snäv formulering egentligen hör hemma i en tillräknelighetsprövning.[22] De tilltalade har beskrivits som personlighetsförändrade och utan kon­takt med verkligheten. Att den tilltalade saknat rimligt motiv och varit utan egent­ligt minne av händelsen har också lyfts fram i domskälen. Huruvida den tilltalade har varit medveten om de för rubriceringen relevanta gärningsrekvisiten har inte varit föremål för diskussion eller har inte tagits i beaktning i skuldbedömningen. Inte heller huruvida den tilltalades handlande har varit adekvat i förhållande till sammanhanget. Även HD har, i brottsbalkens barndom, använt sig av sådana formuleringar.[23]

I fällande HD- och hovrättsavgöranden från samma tidsperiod har tillämpningen av medvetenhetskravet i stället kretsat kring huruvida den tilltalade kunde anses medveten om olika gärningsrekvisit. Frågan har till exempel varit om den tilltalade varit medveten om att målsäganden var en människa eller att denne förde en bil framåt. Att händelseförloppet inte varit helt kortvarigt och att den tilltalades reaktion mot ett faktiskt eller upplevt hot har varit adekvat har använts som motivering till att så har varit fallet. Frågor om personlighetsfrämmande agerande och verklighetsuppfattning har inte beaktats i skuldfrågan utan har i stället fått betydelse för straffmätningen och valet av påföljd.[24]

En annan inkonsekvens i tillämpningen är i vilken grad den rätts­psykiatriska bedömningen och andra läkarutlåtanden tas i beaktande. I flera av de friande domarna har expertutlåtandena intagit en central roll vid be­dömningen av frågan om den tilltalade i tillräcklig grad har varit medveten om sitt handlande.[25] Detta gäller även Vanföreställ­ningen. I motiveringen av varför den tilltalade inte anses ha varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande använder HD samma ord som förekommit i det rättspsykiatriska utlåtandet. I de fällande avgörandena har i stället den rättspsykiatriska be­döm­ningen och andra läkarutlåtanden haft ingen eller begränsad betydelse i frå­gan om medvetenhetskravet varit uppfyllt. Expertutlåtandena har i dessa fall i stället använts som underlag för frågan om val av påföljd.

Den här artikeln rör inte frågan om samspelet mellan rättsliga och rättspsykiatriska bedömningar men obser­vationen är intressant i den meningen att betydelsen av rättspsykiatriska be­dömningar verkar påverka hur medvetenhetskravet förstås och tillämpas. Det går inte att för­klara inkonsekvensen med att de tilltalade i de friande domarna haft en lägre grad av medvetenhet. Även de fällande avgörandena rör tilltalade som haft en i hög grad nedsatt uppfattnings- och omdömesförmåga vid gärningstillfället. Möjligt är i stället att inkonse­kvensen har sin grund i olika ideologiska uppfattningar. Den klassiska straffrättslärans idé om moraliskt ansvar gör det atypiska sinnes­tillståndet till en fråga om skuld vilket motiverar ett extensivt medvetenhetskrav där den tilltalade frias från straffrättsligt ansvar. Den positiva skolans behandlingsideologi motiverar i sin tur att frågan behandlas i påföljdsvalet med konsekvensen att medvetenhetskravet i stället tillämpas snävare.

4  Utveckling av det snäva medvetenhetskravet — Samurajsvärdet

Den snäva förståelsen av medvetenhetskravet är av praxis och doktrin så formulerad att en i hög grad nedsatt uppfattnings- och omdömes­förmåga ändå kan medföra att alla förutsättningar för straffrättsligt ansvar är uppfyllda. Att den tilltalade varit omtöcknad eller miss­uppfattat bakom­liggande förhållanden har inte behövt utesluta medvetenhet.[26] Denne får dock inte varit alltför omtöcknad, utan måste varit i tillräcklig grad medveten.[27] En utbredd uppfattning i både dokt­rin och praxis har även varit att medvetenhetskravet inte förutsätter en direkt aktuell föreställning vid gärningstillfället. Det räcker att gärningspersonen ”en gång blivit säker på, kommit att tro eller misstänka något” och inte glömt bort detta.[28] Den tilltalade behöver inte heller vara säker på ett visst faktum för att anses medveten om det.[29] Enligt en sådan formulering av medvetenhetskravet bör det alltså räcka att den tilltalade haft misstanke om gärningsrekvisiten, i den meningen att denne sett förhållandena som praktiskt möjliga.

Ett HD-avgörande som är särskilt intressant att jämföra med Van­föreställningen är NJA 2012 s. 45 (Samurajsvärdet). Detta inte minst eftersom Samurajsvärdet är det avgörande där HD näst senast har tillämpat kravet på medvetenhet mer ut­förligt, men också för att måls­äganden även i det fallet var en närstående till den tilltalade, näm­ligen dennes sambo.

I Samurajsvärdet hade den tilltalade och målsäganden före misshandeln tillbringat kvällen hemma och sett på film. Den tilltalade hade druckit rikliga mängder med vin men stämningen var god. Måls­äganden hade gått i förväg till parets sovrum och hade efter ett tag sms:at den tilltalade och önskat om samvaro. När hon inte fick någon respons hade hon gått upp för att se till den tilltalade som hade somnat framför teven. Troligen hade hon sedan väckt honom. Därefter hade angreppet börjat.

Målsäganden blev sedermera huggen ett flertal gånger med långsidan av ett svärd och blödde kraftigt. Enligt målsäganden var den tilltalade okontaktbar med en ”konstig blick”. Angreppet avslutades när målsäganden lyckades stänga in sig på toaletten. När hon åter öppnade dörren verkade den tilltalade förvånad över att hon var skadad. Han hade därefter sprungit till en granne, berättat att det var blod i hela badrummet och uppmanat grannen att ringa polisen. När blåljus­personal kom till platsen hade den tilltalade stängt in sig i lägenheten, uppgett att han hade bomber på sig och att han skulle spränga huset. När han senare fördes in i polisbilen hade han undrat vad han var misstänkt för. Enligt ett polisvittne hade han gett ”ett lite förvirrat och inte helt normalt intryck”.

Enligt ett expertutlåtande hade den tilltalade varit drabbad av ”en icke ända­måls­enlig stressreaktion efter ett alkoholutlöst impuls­genombrott med en kort­varig förvirring av psykosnära men inte psykotisk karaktär”. Vidare angavs i det rättspsykiatriska utlåtandet att det kan ha rört sig om ”ett agerande som inte har processats medvetet av de delar av hjärnan som har hand om planering och konsekvens­tänkande och som kan förväntas vara en förutsättning för medvetet handlande”. Baserat på den rättspsykiatriska utredningen konstaterade HD att den tilltalade hade haft ”en nedsatt medvetenhet om sitt handlande och den situation i vilken han handlade”, men att förloppet hade omfattat flera hugg och pågått på olika platser i lägenheten. Våldsutövandet hade alltså pågått under ”en inte obetydlig tid”. Enligt HD måste därför slutsatsen bli att den till­talade under handlandet blivit så pass medveten om att det var en människa han angrep, och att denna människa inte angrep honom tillbaka, att hans våldsutövning måste bedömas som uppsåtlig.

Utgångspunkten för HD:s tillämpning har alltså varit huruvida den tilltalade varit medveten om aktuella gärningsrekvisit. Det är tydligt att slutsatsen har baserats på hur den tilltalades agerande uppfattats utifrån. Med hänsyn till händelseförloppet ansåg HD att det vara ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade hade varit medveten om att det var en annan person som han angrep. Att han kan ha handlat utan verklighetsförankrade skäl att skada målsäganden ges inget utrymme i motiveringen. Först vid frågan om straffvärde konstaterade HD att det var främmande för den tilltalades person att tillgripa våld i både nyktert och berusat tillstånd. Detta i kontrast till Vanföreställningen där HD tog upp den tilltalades personlighets­främmande och obegripliga agerande till stöd för att han inte varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande.

 

5 Utveckling av det extensiva medvetenhetskravet — ett tillräknelighetskrav ”light”

I Vanföreställningen konstruerar HD kravet på medvetenhet som ett tillstånd som den tilltalade måste ha varit i för att uppsåt ska kunna före­ligga. Till skillnad från en snäv formulering av medvetenhets­kravet frigör HD på så sätt prövningen av tillståndet från de specifika gärningsrekvisiten.[30] Detta konstruerar ett mer självständigt medveten­hetskrav vilket, enligt min mening, är en förutsättning för den till­räknelighetsliknande formulering som sedermera följer. Rättstilläm­parens fokus på den tilltalades basala förståelse av gärningens sammanhang och omgivning formar medvetenhetskravet till ett till­stånd, en miniminivå̊, som måste konstateras av rättstillämparen innan denne kan pröva huruvida de enskilda gärningsrekvisiten är täckta av uppsåt.

Från brottsbalkens barndom finner vi ett friande avgörande med liknande formuleringar som de i Vanföreställningen. I NJA 1969 s. 401 stod den tilltalade åtalad för att under ett tillstånd av akut blodsockersänkning skadat sin före detta fästmö genom att slänga henne ansikte först mot stenläggningen på gården. I båda underinstanser dömdes den tilltalade för misshandel. I HD inhämtades yttrande från Socialstyrelsen huruvida den till­talade befunnit sig i en sådan ”onormal sinnesförfattning” som har betydelse för den rättsliga bedömningen. Enligt den sakkunnige var det mer eller mindre klart att den akuta blodsockersänkningen hade inneburit att den tilltalade ”inte visste vad han gjorde”. HD tog också fasta vid verkställd personundersökning och att det inte hade framkommit att den tilltalade under normala förhållanden skulle vara benägen till våldshandlingar. Inte heller var han tidigare lagförd för våldsbrott. HD menade vidare härtill att den tilltalade inte kan haft något, under normala för­hållanden, rimligt motiv för att våldföra sig på det sätt som han har gjort. Dis­kussion fördes inte om huruvida den tilltalade blivit avundsjuk av att den före detta fästmön hade spenderat kvällen hemma hos en gemensam granne och att han där­med kommit i stark affekt. Slutligen är relevant att den tilltalade uppgav att han inte mindes något av händelsen och att HD inte fann någon anledning att ifrågasätta detta. HD:s ma­jo­ritet slog därmed fast att den tilltalades agerande visser­ligen gav intryck av att vara medvetna och avsiktliga handlingar, men att det utifrån vad som framkommit om hans tillstånd inte kunde antas att han hade varit i sådan grad medveten som för­utsätts för uppsåt. Sammantaget tog alltså bedömningen fasta på den tilltalades person och det sinnestillstånd som denne befann sig i vid gärningstillfället. Till skillnad från i Samurajsvärdet förs ingen diskussion huruvida den tilltalade varit medveten om något gärningsrekvisit under tillståndet. Fråga ställs inte huruvida den tilltalade var medveten om att måls­äganden var hans före detta fästmö eller att hon var en annan person enligt misshandels­bestämmelsen i 3 kap. 5 § BrB.

En än mer tydligt extensiv for­mu­lering av medvetenhetskravet före­kom i Straffansvarsutredningens betänkande. Med hänvisning till RH 1985:62 och RH 1994:78 konstaterades att medvetenhets­kravet i dessa hovrättsavgöranden inte endast haft innebörden att den tilltalade i någon grad varit medveten om att denne gjort något visst som utgjort ett handlings­rekvisit i gärningen utan även att den tilltalade skulle haft ”ett visst mått av förståelse av det sammanhang och den omgivning” i vilken gärningen före­tagits.[31] Efter en blick på HD:s tillräknelighetsliknande formulering av medvetenhets­kravet i Vanföreställningen förefaller det som att HD låtit sig in­spireras av Straffansvars­utredningen. Den enda skillnaden i formuleringen är att HD i stället för ”förståelse” använder begreppet ”basal grundförståelse”. Att notera är att justitierådet Stefan Reimer var sekreterare åt Straffansvarsutredningen och att han i Vanföreställningen deltog i egenskap av referent.[32]

 

6 Vanföreställningen vägen framåt för ett mer extensivt medvetenhetskrav?

Mellan NJA 1969 s. 401 och Vanföreställningen har den breda och tillräknelighetsliknande formuleringen av medvetenhetskravet tilläm­pats i princip enbart i hovrättsavgöranden, varför HD:s senaste av­görande om rättsfiguren har potential att vara av stor betydelse för rättsutvecklingen.[33] Inte heller tidigare har HD — eller någon hovrätt för den delen — formulerat ett medvetenhetskrav så tydligt besläktat med fängelseförbudets tillräknelighetsrekvisit.

Den historiskt inkonsekventa behandlingen av kravet på medvenhet föranleder ändå viss reservation i slutsatsen om vart rättstillämpningen är på väg. Sedan brottsbalkens inträde har inte tillämpningen av medvetenhetskravet utvecklats linjärt utan i stället skiftat mellan två skilda synsätt: å ena sidan den snäva formuleringen med sikte på huruvida den tilltalade varit medveten om aktuella gärningsrekvisit, och å andra sidan den extensiva formuleringen med fokus på om den tilltalade varit medveten om gärningens sammanhang och omgivning. Diskrepansen mellan de två formuleringarna framgår av att den extensiva formuleringen, enligt en snäv förståelse av medvetenhets­kravet, egentligen skulle höra hemma i en tillräknelighetsprövning, något som väcker frågor om gränsdragningen till tillräknelighetsrekvisitet i fängelseförbudet.

I Vanföreställningen gör HD det tydligt att endast en begränsad del av de lagöverträdare som omfattas av fängelseförbudet bör brista i kravet på medvetenhet. Formuleringen av bristande tillräknelighet som ”en felaktig uppfattning om motivbilden eller bakomliggande förhållan­den” skiljer sig dock bara något från HD:s formulering av bristande medvetenhet. Det är inte tydligt vad HD menar är den egentliga skillnaden mellan en gär­ning­s ”bakomliggande förhållanden” och dess ”sammanhang”. Ännu har inte heller hovrätterna sökt klargöra den frågan.

Bristen på vägledning i hur rättstillämparen ska förstå skillnaden mellan de två rättsfigurerna, utifrån olika typer av händelseförlopp och gärningar, innebär ytterligare osäkerhet för medvetenhetskravets utveckling. Vidare måste rättstillämparen, oaktat tyngden av HD:s reservation mot fängelseförbudet, likväl förhålla sig till brottsbalkens modell och dess gränsdragning mellan skuld och tillräknelighet.

Sammantaget är det därmed min inställning att Vanföreställningen saknar förutsättningar att skapa den stabilitet som krävs för en mer bestående utvidgning av medvetenhetskravet. Att den inkonsekventa tillämpningen kommer upprepa sig är sannolikt. Huruvida läget kan förbättras inom ramen för ytterligare praxis återstår att se. Klart är i vart fall att frågan om Sverige bör återinföra tillräknelighet som krav för straffrättsligt ansvar fortfarande är relevant.

 

 

[1]  Tingsnotarie vid Stockholms tingsrätt.

[2]  Artikeln är en bearbetning av min examensuppsats ”Spår av tillräkneligheten — Ett utvidgat medvetenhetskrav efter Vanföreställningen?”.

[3]  NJA 2020 s. 169, p. 18–20 i HD:s dom.

[4]  NJA 2020 s. 169, p. 21 i HD:s dom.

[5]  NJA 2020 s. 169, p. 23 i HD:s dom.

[6]  NJA 2020 s. 169, p. 14 i HD:s dom.

[7]  NJA 2020 s. 169, p. 15 i HD:s dom.

[8]  NJA 2020 s. 169, p. 16 i HD:s dom.

[9]  NJA 2020 s. 169, p. 23 f i HD:s dom.

[10]  NJA 2020 s. 169, p. 22 i HD:s dom.

[11]  Bennet, Tova, Tillfällig sinnesförvirring i Högsta domstolen?, JT 2020–21 s. 198 f.

[12]  Se t.ex. Qvarsell, Roger, Utan vett och vilja: Om synen på brottslighet och sinnessjukdom, Carls­son Bok­förlag, Stockholm, 1993, s. 42.

[13]  Carlén, Richard, Kommentar öfver Strafflagen, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1866, s. 90 f. Följer vi ståndpunkten bör vi alltså förstå att reglerna om tillräknelighet i grunden var regler om per­sonlig skuld: otillräknelighet uteslöt uppsåt och oaktsamhet vid gärningstillfället, se Jareborg, Nils, Handling och uppsåt: En undersökning rörande doluslärans underlag, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1969, s. 17.

[14]  Qvarsell, s. 52 ff.

[15]  Kinberg, Olof, Om den s.k. tillräkneligheten, Stockholm, 1914, s. 43 f. Se även Lernestedt, Claes, Insanity and the “Gap” in the Law: Swedish Criminal Law Rides Again, Scan­dinavian Studies in Law 54, 2009, s. 84. I Sverige var den individualpreventiva utvecklingen i huvudsak styrd av humanitetsskäl. Andra grenar av det individualpreventiva synsättet förespråkade i stället olika hårdare former av inkapacitering. Se Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 6 uppl., Norstedts juridik, Stock­holm, 2020 s. 86.

[16]  Prop. 1962:10, s. A 77.

[17]  Prop. 2007/08:97, s. 40.

[18]  Prop. 2007/08:97, s. 26. Se SOU 2002:3 del 2, s. 248 ff.

[19]  Ds 2007:5, s. 136.

[20]  Ds 2007:5, s. 136 f. Departementspromemorian refererar till SOU 2002:3 del 2 s. 222 f, vilket måste vara en felhänvisning eftersom dessa sidor behandlar behovet av psykiatrisk vård. Gränsdragningen mot skuldprövningen diskuteras i stället på s. 232 f. i betänkandets andra del. Se även SOU 2012:17 del 2, s. 525 f, där Psykiatrilagsutredningen illustrerar gränsdragningen med liknande exempel.

[21]  SOU 2012:17 del 2, s. 561 f. Jfr SOU 2002:3 del 2, s. 369.

[22]  RH 1981:176, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139.

[23]  NJA 1969 s. 401.

[24]  NJA 1968 s. 471, NJA 1968 s. 500, NJA 2012 s. 45, NJA 2012 s. 564, RH 1995:150 och RH 2008:90.

[25]  Se särskilt NJA 1969 s. 401, NJA 1976 s. 183, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139.

[26]  SOU 1988:7, s. 1559, SOU 1996:185 del 1, 84 och NJA 1968 s. 471.

[27]  Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stock­holm, 1976, s. 94 och NJA 1968 s. 471.

[28]  Jareborg, Nils, Straffrättens ansvarslära, Iustus förlag, Uppsala, 1994, s. 198 och Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 omarb. uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2013, s. 275 f. Jfr Jareborg, Handling och uppsåt, s. 215. Se även Strahl, s. 112 och NJA 1968 s. 500.

[29]  Asp, Ulväng & Jareborg, s. 277 f. Jfr Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 197 f.

[30]  Se NJA 2020 s. 169, p. 14–15 i HD:s dom.  Jfr Strahl, s. 91 f.

[31]  SOU 1996:185 del 1, s. 505.

[32]  Se SOU 1996:185 del 1, s. 3.

[33]  Se RH 1981:176, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. Viss jämförelse kan göras även med NJA 1976 s. 183 men det avgörandet behandlar framför allt brister på brottsbegreppets objektiva sida.