Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken
Av professor ARNE TRANKELL
De villkor under vilka högsta domstolen arbetar vid bedömning av resningsärenden kan under vissa omständigheter leda till absurda konsekvenser. Frågan är om det gällande regelsystemet verkligen tillgodoser samhällets intresse av att rättskipningen står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet och den människouppfattning som forskningen tillhandahåller. Denna problematik illustreras av HD:s beslut över resningsansökningarna i Enbom-målet. Med utgångspunkt i detta beslut skall jag i det följande göra några reflexioner kring villkoren för verksamheten vid våra högsta dömande organ.
Utgångspunkt
Högsta domstolens beslut att inte bevilja resning i Enbom-målet kommenterades i DN dels av Göran Elwin (8), som är docent i straffrätt, dels av Bosse Gustafson (9), som tidigare har skrivit en bok om Enbom-affären. Båda hade svårt att finna någon rimlig förklaring till HD:s ställningstagande.
Jag har nu läst HD:s beslut åtskilliga gånger och har funderat ganska mycket över vad dess stundom överraskande formuleringar egentligen står för. Så småningom har jag kommit till en uppfattning, som avviker något från Gustafsons och Elwins. Jag tror sålunda inte att de fem justitieråden behöver vara förljugna eller att de har styrts av politiska motiv, då de har resonerat sig fram till sin slutliga ståndpunkt. Däremot tror jag, i likhet med Elwin, att HD:s slutsats är inbyggd i systemet som sådant, och att den därför borde ha kunnat förutses från början. Med andra ord, resningsprojektet var dömt att misslyckas på grund av gällande regler och rådande praxis vid HD:s handläggning av resningsärenden. För en framgångsrik aktion hade krävts att själva rättssystemet först hade reformerats på några viktiga punkter.
HD:s resonemang i resningsärendet i Enbom-målet framgår av dess beslut nr SÖ 559, meddelat den 28 april 1975 (1).
Om nu gällande förutsättningar för resning
Texten i HD:s beslut omfattar totalt fjorton sidor. Framställningen inleds med en tre sidor lång redogörelse för målets olika faser. Därefter kommer en redovisning av domskälen i de lagakraftvunna domarna (4, 5, 6), som omfattar två sidor, samt en lika lång redovisning av resningsansökningarna (10, 11,12). Efter att sålunda ha förbrukat hälften av textutrymmet på formalia refererar HD 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken, som åberopas i resningsansökningarna. Här skriver HD:
"Den grundläggande förutsättningen för resning enligt det angivna lagrummet är således, att till stöd för ansökningen åberopas omständighet eller bevis som icke tidigare förebragts. Bestämmelsen öppnar icke vägen för en ny bedömning, som innefattar allenast en omprövning av den tidigare förebragta bevisningen. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som