Avtalsrättsligt medhjälparansvar

 

 

Av jur.dr Johan Adestam och professor Niklas Arvidsson[1]

 

Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i rela­tionen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.  

 

1  Inledning

Det är vanligt att en fysisk eller juridisk person (B) anlitar någon annan (C) för att denne helt eller delvis ska hjälpa B att fullgöra en avtalsförpliktelse (förpliktelsen F1) som B har mot en tredje person (A). Då föreligger två olika avtal: ett mellan A och B och ett mellan B och C. Utifrån B:s perspektiv går avtalet med C ut på att denne ska hjälpa B att fullgöra en avtalsförpliktelse mot A. Avtalet mellan B och C är därför utformat på ett sådant sätt att det innehåller en förplik­telse för C (förpliktelsen F2) att göra eller underlåta något som helt eller delvis uppfyller B:s förpliktelse mot A. När C fullgör sin egen för­pliktelse F2 mot B kan C sägas agera som B:s ”medhjälpare” vid dennes fullgörande av förpliktelsen F1 mot A.

Avtal föreligger i dessa situationer mellan A och B och mellan B och C. Något avtalsförhållande finns däremot inte mellan A och C. Ofta är båda avtalen uppdragsavtal. Både B och C är i så fall uppdragstagare, men i förhållande till olika uppdragsgivare.

”Avtalskedjor” av detta slag kan ge upphov till många olika frågor. I det följande uppmärksammas frågan om under vilka förutsättningar A har rätt till skadestånd från B, för skador som medhjälparen C orsakat A vid utförandet av sitt uppdrag från B. Denna fråga handlar om B:s ansvar mot sin avtalspart A för handlingar som företas av B:s avtalspart C vid dennes fullgörande av sin förpliktelse mot B.[2] 

För att B på inomobligatorisk grund ska svara mot A för en skada som C orsakat denne krävs enligt ett synsätt att skadan uppkommit som ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse som B har mot A. Förpliktelsen F1 måste i så fall vara tillräckligt ”preciserad” för att B:s medhjälparansvar ska kunna utlösas. Trots att denna uppfattning har visst stöd är den enligt vår uppfattning inte rättvisande. Med­hjälparansvaret bygger i stället på att B är ersättningsskyldig gentemot A för skada till följd av avtalsbrott, oavsett om den skadeorsakande handlingen har företagits av B eller av dennes medhjälpare C. Den centrala frågan är med detta synsätt huruvida B på inomobligatorisk grund hade blivit skadeståndsskyldig mot A, om B själv hade företagit den skadeorsakande handlingen. Om och endast om så är fallet har B ett inomobligatoriskt skadeståndsansvar mot A för den skada som C har orsakat denne. Regeln är en dispositiv huvudregel. Den är inte tillämplig i den mån medhjälparansvaret regleras av någon avtalsrättslig undantagsregel (tvingande eller dispositiv) och inte heller i den mån A och B har avtalat om annat.

Artikeln är disponerad på följande sätt. Vi börjar med att redogöra för ett aktuellt norskt prejudikat (avsnitt 2). Syftet är att ge ett konkret exempel på de frågor som kan uppstå och att lägga grunden för vår diskussion av dessa. Därefter diskuterar vi den allmänna strukturen av det som brukar betecknas som medhjälparansvar (avsnitt 3), vilket följs av en undersökning av rättsläget i svensk rätt (avsnitt 4). Avslutningsvis sammanfattas slutsatserna (avsnitt 5).

 

2  Sjømerket

2.1 Allmänt

I rättsfallet HR-2020-1120-A hade den norska staten (”beställaren”) ingått ett avtal med en entreprenör (”huvudentreprenören”) om att utföra arbeten på en vågbrytare. För att fullgöra sitt åtagande ingick huvudentreprenören ett avtal med en underentreprenör (”underentreprenören”). Enligt avtalet ålåg det underentreprenören att transportera stenmassor som huvudentreprenören sedan skulle använda i sitt arbete på vågbrytaren. Under transporten förlorade underentreprenören kontrollen över en pråm som var lastad med sten och tunga maskiner. Pråmen kolliderade med ett sjömärke, som även det ägdes av beställaren. Denne åtgärdade skadan och skickade en faktura avseende kostnaden till huvudentreprenören, som förnekade ansvar och skickade kravet vidare till underentreprenören.

Beställaren krävde i målet ersättning för skadan bland annat av huvudentreprenören. Den avgörande frågan i Høyesterett var om huvudentreprenören skulle svara för den skada som kontrakts­medhjälparen (underentreprenören) oaktsamt orsakat beställaren (avsnitt 45). Høyesterett ansåg i likhet med lagmannsretten att så inte var fallet.

 

2.2  Avtalstolkningen i fallet

Beställaren och huvudentreprenören hade införlivat NS 8406:2009 Forenklet norsk bygge- og anleggskontrakt (”NS 8406”) i sitt avtal. Detta standardkontrakt innehåller ingen uttrycklig reglering av entre­prenörens ansvar för skador som kontraktsmedhjälpare vållar bestäl­laren. Däremot framgår av NS 8406 punkt 12 att entreprenören är fri att låta delar av sina förpliktelser utföras av någon annan och att entreprenörens kontraktuella ansvar mot beställaren inte förändras, om entreprenören anlitar en underentreprenör. Enligt Høyesterett uttrycker kontraktsbestämmelsen en allmän avtalsrättslig princip av innebörd att en avtalsparts förpliktelser mot medkontrahenten inte påverkas av om avtalsparten anlitar en kontraktsmedhjälpare (avsnitt 51).

Därutöver konstaterar Høyesterett att punkt 27.4 i NS 8406 innebär att entreprenören kan bli skadeståndsansvarig för skador som orsakats på annan egendom hos beställaren än den som omfattas av kontraktsarbetena, men endast om skadan är en följd av ett fel (”mangel”) som entreprenören oaktsamt orsakat (avsnitt 52–53). Høyesterett uttalar också att NS 8406 inte reglerar någon annan typ av avtalsbrott (”kontraktsbrudd”) än förseningar och fel och att vad som gäller i detta hänseende därför är ”uforklart” (avsnitt 59).

Parterna företrädde två olika tolkningar av NS 8406. Enligt beställaren medförde en korrekt tolkning av kontraktet att det inte besvarar frågan om huvudentreprenören svarar för den i målet aktuella skadan. Den omtvistade frågan faller med detta synsätt under en avtalslucka som nödvändiggör en tillämpning av dispositiva utfyllande regler (”den kontraktsrettslige bakgrunnsretten”) om medhjälparansvar. Huvudentreprenören gjorde däremot gällande att kontraktet uttömmande reglerar entreprenörens kontraktsansvar. Enligt denna tolkningsversion friskriver NS 8406 entreprenören från vad som kan tänkas följa av utfyllande rätt om medhjälparansvar.

Høyesterett konstaterar att det inte är nödvändigt att ta ställning till frågan hur kontraktet ska tolkas i detta hänseende, eftersom dom­stolen kommit fram till att överklagandet inte kan bifallas oavsett vilken tolkningsversion som läggs till grund för avgörandet (avsnitt 61). Även om NS 8406 antas inte innehålla någon friskrivning kan be­ställarens överklagande inte vinna bifall. Anledningen är att beställa­ren enligt Høyesterett saknar rätt till ersättning även enligt den utfyllande rättens regler om medhjälparansvar.[3]

 

2.3  Høyesterett om medhjälparansvaret

Frågan blir då hur den utfyllande rätten ser ut och varför den enligt Høyesterett innebär att huvudentreprenören saknar ansvar för skadan på sjömärket. Domstolen framhåller till en början en oskriven allmän avtalsrättslig princip. Denna föreskriver att den avtalspart som anlitar en medhjälpare för att uppfylla en avtalsförpliktelse ”[…] som hoved­regel hefter for kontraktsbrudd som følge av medhjelperens handlinger på samme måte som om disse var foretatt av ham selv […]” (avsnitt 62).

När medhjälparen oaktsamt orsakar skada på föremålet för avtals­uppfyllelsen (”kontraktsgjenstanden”) handlar det enligt domstolen typiskt sett om ”mislighold i snever forstand — kontrakten er ikke oppfylt etter sitt innhold” (avsnitt 63). I det aktuella målet har skadan inte drabbat avtalsföremålet. Däremot har den orsakats av en hand­ling som företagits som ett led i avtalsuppfyllelsen. Den avgörande frågan är enligt Høyesterett om detta är tillräckligt för att huvud­entrepre­nören ska identifieras med medhjälparen (avsnitt 64).

Efter att bland annat ha diskuterat ett par andra prejudikat (Rt-1986-1386 Block Watne samt Rt-2007-1665 Vekter) stannar Høyesterett som sagt för slutsatsen att huvudentreprenören inte bar något ansvar för den aktuella skadan. Även om det inte uttryckligen framgår av domskälen i Sjømerket är det tydligt att domstolen ansett att något avtalsbrott inte hade inträffat i det aktuella målet. Trots detta ställer den frågan om det förhållandet att den skadegörande handlingen företagits som ett led i uppfyllandet av kontraktet kan tänkas medföra ett medhjälparansvar (avsnitt 64). Därutöver tillbakavisar Høyesterett uttryckligen ett synsätt som har förespråkats i norsk litteratur och som innebär att en avtalspart svarar för skador som medhjälparen oakt­samt orsakat avtalspartens medkontrahent, om ”gjennomføringen av kontrakten er en nødvendig betingelse for skadens inntreden”. Det utgör enligt Høyesterett endast en utgångspunkt, som ger den yttre gränsen för när identifikation alls vore möjlig. För medhjälparansvar förutsätts därutöver att skadorna har en närmare anknytning till de uppgifter som medhjälparen fått (avsnitt 74). Høyesterett anser att en omständighet av betydelse är huruvida den skadade egendomen an­förtrotts motparten eller inte, men ser inte skäl att ta ställning till om detta är nödvändigt, utan framhåller att bedömningen måste ske från fall till fall (avsnitt 80–81). Domstolen ogillar därefter talan med moti­veringen att det framstod som en tillfällighet att sjömärket och avtals­föremålet hade samma ägare och att beställaren i en sådan situation inte bör hamna i en bättre position än om skadan hade orsakats av någon annan som färdades i hamnen (avsnitt 84).

Domskälen i Sjømerket innehåller inget tydligt ställningstagande till om medhjälparansvar kräver att skadan har uppkommit som en konsekvens av ett avtalsbrott. Detta beskrivs som huvudregeln, men därefter övergår domstolen till att diskutera betydelsen av det skadade objektets närhet till medhjälparens uppgifter, utan att detta uttryck­ligen knyts till frågan om avtalsbrott förelegat.  

 

3  Medhjälparansvarets struktur

3.1 Allmänt

Medhjälparansvar handlar om huruvida en anlitad medhjälpare C:s handlingar ska tillräknas den anlitande parten B i skadeståndsrättsligt hänseende. B kan i så fall bli ersättningsskyldig för skador som C orsakar tredje man (A). När inomobligatoriskt medhjälparansvar disku­teras förutsätts också att den skadelidande tredje mannen A har ett avtal med den medhjälparanlitande parten B, eller i vart fall att B har avgivit ett prestationslöfte till A. I sådana situationer har B även ingått avtalet med C för att denne ska hjälpa B att fullgöra sin förpliktelse mot A. Ofta känner C till detta och vet följaktligen att han eller hon är B:s medhjälpare. På motsvarande sätt känner A ofta till att B upp­fyller sin förpliktelse mot denne genom en medhjälpare. Så behöver emellertid inte vara fallet. C kan vara medhjälpare trots att varken C eller A känner till det.

Men frågor om B:s medhjälparansvar kan uppstå även när det saknas ett obligationsrättsligt förhållande mellan A och B. A är i så fall tredje man inte bara utifrån C:s perspektiv, utan även utifrån B:s. I sådana situationer har B normalt ingen förpliktelse mot A som C hjälper B att fullgöra. B kan exempelvis vara en entreprenör, C en underentre­prenör och A ägare av en fastighet som gränsar till beställaren D:s fastighet. För att B i en sådan situation ska bli skadeståndsansvarig mot A för den skada som C orsakar krävs en utomobligatorisk grund. I nästa avsnitt (4) fokuserar vi, i likhet med det norska rättsfallet, på det inom­obliga­toriska ansvaret. I föreliggande avsnitt vill vi i stället diskutera med­hjälparansvaret på dess övergripande nivå och även klargöra hur det kan delas in i undertyper.

När inomobligatoriskt medhjälparansvar föreligger följer det direkt eller indirekt av gällande rätt. För att indirekt medhjälparansvar ska föreligga krävs att det följer av innehållet i ett bindande avtal eller ett ensidigt löfte. När medhjälparansvar föreligger utan att följa av innehållet i rättshandlingar är det direkt. Ansvaret går då omedelbart att härleda ur rättsregler. Utomobligatoriskt medhjälparansvar är alltid direkt.

Vad gäller direkt medhjälparansvar uppkommer frågan vad som krävs för att en rättsregel ska räknas som en medhjälparansvarsregel. Så är fallet om och endast om den föreskriver att ett visst rättssubjekt (B) i skadeståndsrättsligt hänseende ansvarar för handlingar som företas av dennes medhjälpare (C). I den mån gällande rätt innehåller så­dana regler kan C:s handlingar utlösa ett skadeståndsansvar för B gentemot den som skadas av dessa handlingar (A). Därmed inte sagt att förekommande regler innebär att B alltid blir skadeståndsskyldig mot A för skador som C orsakar. Till att börja med förutsätts att allmänna krav för skadeståndsansvar är uppfyllda. Det innebär att B blir ansvarig endast om tillämplig ansvarsgrund föreligger (t.ex. oaktsamhet), om det föreligger ett orsakssamband som uppfyller krav på adekvans eller förutsebarhet och om eventuellt tillämpliga krav rörande normskydd är uppfyllda. Exakt vad som krävs för att medhjälparansvar ska aktualiseras beror härutöver på hur medhjälparansvarsreglerna är villkorade.

 

3.2 Ansvar för annans handlande

Medhjälparansvar handlar om ansvar för annans handlande och måste skiljas från ansvar för eget handlande.  Vad gäller fysiska personer uppstår normalt inga problem att avgöra vad som räknas som eget handlande. Annorlunda är det för juridiska personer. Anledningen är att handlingar av vissa fysiska personer tillräknas den juridiska personen som dess egna och när så är fallet uppstår alltså inte frågor om medhjälparansvar. Exempelvis måste medhjälparansvar skiljas från ansvarsfrågor i anledning av organhandlande.[4]

Bilden kompliceras om både B och dennes medhjälpare C har orsakat en och samma skada för A. Om B:s handling i en sådan situation uppfyller förutsättningarna för att vara skadeståndsgrundande är denne skadeståndsansvarig på grund av eget handlande. I så fall har A rätt till skadestånd av B, oavsett om B därutöver bär ett ansvar för C:s handlande.[5]

Anta att A och B har ett avtal som ålägger B en förpliktelse och att avtalet innebär att B saknar frihet att anlita C för att hjälpa B uppfylla denna. Trots detta anlitar B medhjälparen C, som i sin tur orsakar A skada. I så fall kan B bli skadeståndsansvarig på grund av eget handlande. Handlingen att anlita C företas av B och utgör ett brott mot avtalet med A. Förutsatt att detta avtalsbrott har orsakat A:s skada kan då skadeståndsskyldighet aktualiseras, utan att frågor om medhjälpar­ansvar aktualiseras.[6]

Även om B enligt avtalet med A är fri att anlita en medhjälpare kan B bli skadeståndsskyldig för skador som medhjälparen orsakar A på den grunden att B brustit i omsorg vid sitt val av medhjälpare eller i sin övervakning av den valda medhjälparen.[7] I likhet med ovanstående exempel handlar det även här om B:s ansvar för egna handlingar. Om B däremot inte företagit någon handling som orsakat skadan kan B inte bli skadeståndsansvarig på grund av egna handlingar.[8] I så fall återstår frågan om B har ett medhjälparansvar mot A.

Huruvida B har en frihet mot A att anlita C för att hjälpa B med att uppfylla sin förpliktelse mot A beror på innehållet i avtalet mellan A och B. Som vi har framhållit kan avtalet innebära att förpliktelsen får uppfyllas endast av B. Men avtalet kan även innebära att B inte själv får uppfylla sin förpliktelse. I så fall begår B ett avtalsbrott genom eget handlande om B själv utför åtagandet. Här har B med andra ord en skyldighet mot A att uppfylla sin förpliktelse genom en medhjälpare. Slutligen kan avtalet även innebära att B har en valfrihet. Förpliktelsen är i så fall konstruerad på ett sådant sätt att den ger B en mer eller mindre omfattande frihet i fråga om huruvida medhjälpare ska anlitas och, i så fall, vem eller vilka.    

Till detta kommer att det finns ansvar för annans handlande som inte utgör medhjälparansvar. För det första handlar medhjälparansvar om skadeståndsansvar. Frågan är under vilka förutsättningar B blir skadeståndsskyldig mot A, om B:s medhjälpare C orsakar skada för A. Vidare är det brukligt att från medhjälparansvar exkludera det skadeståndsrättsliga ansvar för arbetstagare med flera som följer av 3 kap. 1 § jämfört med 6 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207). Systematiskt handlar medhjälparansvar om ansvar för handlande av rättssubjekt som inte organisatoriskt är att hänföra till eller jämställa med den anlitande parten (B). För att inte medhjälparansvaret ska förväxlas med principalansvaret är det därför lämpligt med en negativ avgränsning. Medhjälparansvar är ansvar för medhjälpare som inte omfattas av principalansvar i snäv mening. Detta hindrar förstås inte att även medhjälparansvaret skulle kunna betecknas som ett slags principal­ansvar.

I litteraturen begränsas medhjälparansvaret dessutom ofta till att avse ”självständiga” medhjälpare. Det förekommer även distinktioner mellan självständiga och osjälvständiga medhjälpare respektive ”substitut”.[9] Dessa gränsdragningar hänger förmodligen delvis samman med det systematiska behovet av att skilja medhjälparansvaret från juridiska personers ansvar för eget handlande (”organhandlande”) samt från principalansvar i snäv mening.[10] Redan principalansvaret i 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) innebär att en avtalspart kan svara för skador som orsakas av dennes arbetstagare. Om C är en sådan anlitad avtalspart medför principalansvaret att B kan bli skadeståndsskyldig mot A, om C orsakar A skada.

 

3.3 Ansvarets inom- och utomobligatoriska dimensioner

En viktig skiljelinje för medhjälparansvaret tar fasta på huruvida den potentiellt ansvarige parten (B) och den skadelidande parten (A) står i ett obligationsrättsligt förhållande till varandra. Typiskt sett är det i så fall fråga om ett avtalsförhållande, men B kan även ha avgett ett ensidigt prestationslöfte till A.[11] Medhjälparansvarsregler som förutsätter att det finns ett sådant rättsförhållande mellan A och B är inom­obligatoriska till sin karaktär. Övriga regler om medhjälparansvar är utomobligatoriska.

Indelningsgrunden tar alltså sikte på huruvida reglerna är tillämpliga endast när det finns ett obligationsrättsligt förhållande mellan A och B. Om och endast om så är fallet handlar det med detta synsätt om inomobligatoriska medhjälparansvarsregler. En annan sak är att inomobligatoriskt medhjälparansvar även kan följa av innehållet i ett bindande avtal eller ett bindande ensidigt löfte och därmed ha en indirekt karaktär (se nedan under 3.4).

Ingenting hindrar heller att utomobligatoriskt medhjälparansvar kan föreligga i obligationsrättsliga förhållanden. Den utomobligatoriska skadeståndsrätten är som utgångspunkt tillämplig även i relationen mellan parterna i ett avtal.[12] Om man mer allmänt hänvisar till skadestånd ”inom” eller ”utom” avtalsförhållanden riskerar det att uppstå missförstånd, eftersom sådana uttalanden inte gör den nu nämnda åtskillnaden mellan skadestånd i avtalsförhållanden (vilket kan grundas på inom- eller utomobligatoriska regler) och skadestånd grundat på avtal, vilket förutsätter förekomsten av ett avtalsförhållande.

 

3.4  Den inomobligatoriska dimensionen

När inomobligatoriskt medhjälparansvar följer av rättsregler har dessa per definition en utfyllande funktion. Innehållet i avtalet mellan A och B kompletteras då med en skyldighet för B att under vissa villkor ersätta A för skador som B:s medhjälpare C kan komma att orsaka A. I likhet med utfyllande rätt i allmänhet är även medhjälparansvars­regler antingen förhandsdispositiva eller förhandstvingande.[13] Om de är tvingande kan A och B inte genom avtal sätta dem ur spel. Är de däremot dispositiva står det parterna fritt att åsidosätta dem.

Som utgångspunkt kan parterna både begränsa och utvidga medhjälparansvaret jämfört med vad som följer av den utfyllande rätten.[14] Anta t.ex. att huvudentreprenören i Sjømerket hade åtagit sig att svara för alla sakskador som underentreprenören orsakar beställaren under transporten. I så fall hade huvudentreprenören varit skadeståndsansvarig trots att skadan inte orsakats genom ett avtalsbrott. Det är vanligt att standardavtal reglerar medhjälparansvar.[15] I enlighet med allmänna principer kan ett sådant löfte också ske konkludent. Till detta kommer att B:s medhjälparansvar mot A även kan utvidgas (men inte inskränkas) genom avtal mellan B och C i enlighet med regler om självständigt berättigande tredjemansavtal.[16]

När parterna individuellt eller genom standardavtal kommit överens om en avtalsreglering av medhjälparansvaret får uppkommande tvister om omfattningen eller innebörden i detta medansvar i första hand lösas genom avtalstolkning. En annan sak är att den utfyllande rätten utgör ett tolkningsdatum och därmed kan vara av betydelse även när parterna har reglerat frågorna.[17] Som framgår i Sjømerket kan olika typer av tolkningsfrågor uppstå med anledning av en ifrågasatt avtalsreglering av medhjälparansvar. En fråga av mer allmän natur är om en avtalsreglering av en avtalsparts ansvar i ett visst hänseende ska tolkas motsatsvis på ett sådant sätt att parterna får anses ha ute­slutit en tillämpning av rättsregler som föreskriver ett annat och kanske mer långtgående ansvar.[18] Den fråga av detta slag som förelåg i Sjømerket, men som Høyesterett inte behövde ta ställning till, var om det avtalade medhjälparansvaret skulle betraktas som uttömmande.

I avsaknad av avtalsinnehåll föreligger däremot en avtalslucka och då måste frågan besvaras med direkt tillämpning av den utfyllande rätten.[19] Vi ska inte här diskutera hur den dispositiva bakgrundsrätten rörande medhjälparansvar ser ut (se nedan avsnitt 4). Däremot finns anledning att uppmärksamma att medhjälparansvarsregler kan vara utformade på många olika sätt. Låt oss för argumentets skull anta att de skulle vara utformade på ett sådant sätt att B:s inomobligatoriska ansvar mot A för skador som orsakas av C återspeglar C:s utomobligatoriska ansvar mot A avseende eget handlande. B är i så fall inomobligatoriskt ansvarig mot A, om och endast om C är utomobligatoriskt ansvarig mot A.

I ett hänseende skulle ett sådant medhjälparansvar vara påfallande snävt. En stor skillnad mellan den inom- och utomobligatoriska skade­ståndsrätten är att det inomobligatoriska ansvaret för rena förmögenhetsskador som orsakats genom eget handlande är avsevärt vidare än det utomobligatoriska. Som utgångspunkt kan alla avtalsbrott ge upp­hov till en skyldighet att ersätta rena förmögenhetsskador. Men om nu B:s (inomobligatoriska) medhjälparansvar mot A sammanfaller med C:s utomobligatoriska ansvar mot A skulle B normalt sakna skadeståndsansvar i situationer där C orsakar A rena förmögenhetsskador, trots att B hade burit ett sådant ansvar, om han eller hon själv hade utfört den skadeorsakande handlingen.

I fråga om person- och sakskador skulle B:s (inomobligatoriska) medhjälparansvar däremot vara uppseendeväckande långtgående. B skulle i så fall ha ett ansvar mot A som varken har med avtalet mellan A och B eller avtalet mellan B och C att göra. Anta att A äger fastigheterna X och Y. A har anlitat B för att utföra ett arbete på X och B har i sin tur anlitat C för att utföra vissa av de erforderliga arbets­momenten. Anta vidare att C även utför ett arbete för beställaren D i omedelbar närhet till A:s fastighet Y. Om C då vårdslöst orsakar skada på fastigheten Y skulle B bli ansvarig för denna, trots att skadan saknar samband både med avtalet mellan A och B och avtalet mellan B och C.

Föga förvånande bygger gällande rätt inte heller på någon sammankoppling mellan B:s inomobligatoriska medhjälparansvar för C och C:s utomobligatoriska ansvar för eget handlande. Utgångspunkten är i stället att B har samma inomobligatoriska ansvar mot A som om B själv hade företagit C:s skadeorsakande handling. 

 

4  Det inomobligatoriska medhjälparansvaret i svensk rätt

4.1 Allmänt

I det följande ska vi närmare diskutera det direkta inomobligatoriska medhjälparansvaret i svensk rätt. Undersökningen omfattar inte utom­obligatoriskt medhjälparansvar, även om ett sådant också kan aktualiseras i relationen mellan avtalsparter.[20] Det kan nämnas att det utomobligatoriska medhjälparansvaret av allt att döma är starkt begränsat. Svensk rätt erkänner inget allmänt utomobligatoriskt med­hjälparansvar.[21] För avtalsförhållanden är därför den inomobliga­toriska dimensionen av större vikt att utreda.

Som oskriven huvudregel gäller att skadeståndsskyldighet till följd av avtalsbrott förutsätter att avtalsbrottet orsakats av oaktsamhet. Detta framgår i synnerhet av NJA 2020 s. 115, men har även antagits gälla tidigare. I NJA 1932 s. 353 nekades skadestånd för övrigt på den grunden att oaktsamhet inte förelegat.[22] I det följande antas i enlighet med detta att situationen är sådan att skuldprincipen är tillämplig ansvarsgrund. Härutöver begränsas undersökningen till att avse de allmänna reglerna på området. Det innebär att vi bortser från vad som följer av rättsregler tillämpliga på speciella avtalstyper.[23]

När medhjälparansvar diskuteras används ibland uttryckssätt som antyder att ett närmast obegränsat ansvar skulle gälla. Exempelvis omtalas i propositionen till skadeståndslagen att det i avtalsförhållanden råder ett ”oinskränkt principalansvar” och ”den kontraktsrättsliga grundsatsen, att en avtalspart regelmässigt gentemot sin medkontrahent svarar för vållande också av självständig medhjälpare”.[24] Men dessa uttalanden måste förstås i ljuset av att det dåvarande utomobligatoriska principalansvaret var begränsat till arbetstagare som hade ställning av drifts- eller arbetsledning. Lagmotiven vill alltså klargöra att avtalsparter hade ett mer omfattande ”principalansvar” än vad som följde av utomobligatoriska regler. Syftet var däremot inte att förmedla bilden av att den anlitande parten B skulle svara för alla skador som medhjälparen C vårdslöst kunde komma att orsaka B:s medkontrahent A. Det var (och är) uppenbart att vissa begränsningar måste gälla.

En sådan begränsning har att göra med relationen mellan den skadegörande handlingen och medhjälparens (C:s) åtaganden gentemot den anlitande parten (B). B:s medhjälparansvar mot A kan endast inträda om C orsakat A skada genom en handling som företagits som ett led i uppfyllelsen av C:s avtalsåtagande gentemot B. Liksom gäller i fråga om principalansvaret för arbetstagare enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) förutsätts i denna mening att C företagit sin handling ”i tjänsten”.[25]

Som i det följande utvecklas står det klart att svensk rätt länge har byggt på en regel om tillräknat avtalsbrott. Trots detta ger befintligt källmaterial även utrymme för ståndpunkten att det inomobligatoriska medhjälparansvaret är både vidare och snävare (om än i olika hänseenden) än vad som följer av regeln om tillräknat avtalsbrott.  I det följande diskuteras inledningsvis (4.2) regeln om tillräknat avtalsbrott. Därefter berörs frågan om denna enligt gällande rätt är villkorad på något sätt, dvs. om det uppställs några förutsättningar utöver kravet på avtalsbrott (4.3). I avsnitt 4.4 diskuteras i stället frågan om det finns stöd för att det skulle finnas andra regler om inomobligatoriskt medhjälparansvar, dvs. regler som i och för sig förutsätter förekomsten av ett avtal, men som inte förutsätter ett avtalsbrott.

 

4.2  Regeln om tillräknat avtalsbrott

I likhet med vad Høyesterett uttalar i Sjømerket (avsnitt 62) är det uppenbart att B är ersättningsskyldig gentemot A för skada till följd av avtalsbrott, oavsett om den oaktsamma skadeorsakande handlingen har företagits av B eller av dennes medhjälpare C.  Detta betecknas i det följande som regeln om tillräknat avtalsbrott. Regeln innebär att B ansvarar mot A för eventuell oaktsamhet av C vid bedömningen av om avtalsbrottet orsakats av oaktsamhet; det vill säga B tillräknas i skadeståndsrättsligt hänseende sin medhjälpares oaktsamhet. Så ansågs vara fallet innan skadeståndslagens ikraft­trädande och lagen var inte avsedd att åstadkomma någon ändring i detta rättsläge. I en utredning som ligger till grund för skadestånds­lagen beskrev Ulf Nordenson rättsläget på följande sätt: 

 

För kontraktsrättens del gäller som regel att en avtalskontrahent svarar för den skada som genom bristande uppfyllelse av kontraktsförpliktelse åsamkas medkontrahenten, även då skadan vållats av en anställd eller annan medhjälpare och oavsett dennes ställning. Principiellt gäller alltså för inom­obligatoriska förhållanden ett oinskränkt principalansvar.[26]

 

En för det inomobligatoriska medhjälparansvaret central fråga är alltså om den för A skadeorsakande handlingen H innebär att B har gjort sig skyldig till avtalsbrott gentemot A. Det beror i sin tur på hur avtalet mellan A och B ska tolkas och i förekommande fall utfyllas. Om avtalet genom tolkning eller utfyllning konstateras innehålla en förpliktelse mot A och H innebär att denna inte uppfylls följer att B har gjort sig skyldig till avtalsbrott som en följd av H. Det förhållandet att det är C och inte B som företagit H saknar betydelse för B:s ansvar mot A.

Det saknar också betydelse för medhjälparansvaret huruvida C:s handling H strider mot dennes förpliktelse mot B. B:s medhjälpar­ansvar mot A beror på innehållet i B:s förpliktelse mot A och påverkas inte av innehållet i avtalet mellan B och C, med undantag för vad som kan följa av självständigt berättigande tredjemansavtal. En annan sak är att innehållet i avtalet mellan B och C blir avgörande för frågan om C är skadeståndsskyldig mot B, när B på grund av medhjälparansvar blivit skadeståndsskyldig mot A på grund av en skada som orsakats av C.[27] Innehållet i avtalet mellan B och C blir också av betydelse för frågan om C:s handling kan sägas ha utförts ”i tjänsten”.[28]

Regeln om tillräknat avtalsbrott kan också formuleras i termer av ett hypotetiskt prov. C:s handling H innebär att B begår avtalsbrott mot A, om B:s eget företagande av H hade utgjort ett avtalsbrott.[29] Därutöver gäller som sagt att B ska tillskrivas C:s eventuella vårdslöshet. B bär alltså ansvar för det av oaktsamhet orsakade avtalsbrottet mot A, om C:s handling H innebär en oaktsam överträdelse av en förpliktelse i avtalet mellan A och B.[30]

Motiveringen till regeln om tillräknat avtalsbrott är uppenbar. Det är svårt att se varför den anlitande parten B:s ansvar för skadestånd på grund av avtalsbrott skulle variera, beroende på om B anlitar en medhjälpare eller inte.[31] Utgångspunkten måste vara att B har samma ansvar mot A, oavsett om det är B eller B:s medhjälpare C som har skadat A. Det har antagits att denna regel kan återföras på 12 kap. 11 § i 1826 års förslag till allmän civillag, i vilken det under influenser från fransk doktrin föreskrevs att ”[d]en, som byggnad eller annat arbete efter beting sig åtagit, svare sjelf för hwad hans arbetare derwid göra”.[32]

 

4.3 Ett snävare medhjälparansvar?

Rättsfallet NJA 2018 s. 301 är det senaste svenska prejudikatet på området. Högsta domstolen uttalar där med jämförande hänvisning till äldre prejudikat och viss litteratur att huvudregeln är att B svarar på samma sätt som för anställda. Vidare tillägger domstolen att det ”i vart fall som utgångspunkt” krävs att medhjälparen C:s skadeorsakande handling ”har utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse” som B avtalsvis har åtagit sig mot A (p. 21). Genom att skriva ”preciserad förpliktelse” ansluter sig domstolen till en synpunkt som i rättsvetenskapen särskilt har framförts av Jan Hellner.[33] Formuleringen kan tolkas som en kvalificering av regeln om tillräknat avtalsbrott. Med detta synsätt skulle alltså inte varje avtalsbrott kunna grunda medhjälparansvar, utan endast överträdelser av ”preciserade förpliktelser” (vår kursivering).[34]

I målet var B en speditör som genom avtal med A åtagit sig ett uppdrag att förvara gods, vilket enligt Högsta domstolen innebar en förpliktelse att förvara godset så att det kunde återlämnas i samma skick som det lämnades in. Detta ansåg Högsta domstolen utan närmare motivering utgöra en ”preciserad förpliktelse”. B ansågs svara mot A för den oaktsamhet som skulle presumeras föreligga hos B:s medhjälpare C (en lokalhyresvärd), och som hade orsakat A skada på den förvarade egendomen (p. 35).[35] Det är uppenbart att B:s förpliktelse att lämna tillbaka det deponerade godset i oskadat skick utgjorde en avtalsförpliktelse och att sakskadan således hade orsakats genom avtalsbrott. Den aktuella skadan hade alltså inte bara orsakats av en handling som utgjort ”ett led i uppfyllelsen av B:s förpliktelse”, utan av en handling som innebar att B begick avtalsbrott mot A. Trots detta grundar Högsta domstolen inte domslutet på en uttrycklig tillämpning av regeln om tillräknat avtalsbrott. I stället framhåller domstolen betydelsen av huruvida den skadeorsakande handlingen utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse.

Vilken precisionsgrad en förpliktelse har beror på hur precisa de begrepp som bestämmer dess innehåll är. I vad mån ett begrepp är precist eller vagt, beror på i vad mån det är ägnat att ge upphov till oklara fall (”borderline cases”) när det tillämpas. Ett begrepp är mer precist, och därmed mindre vagt, än ett annat om det i mindre grad är ägnat att ge upphov till oklara fall.

Att en förpliktelse är höggradigt vag innebär alltså att dess tillämpning tenderar att ge upphov till gränsdragningsproblem.[36] Huruvida förpliktelsen ger upphov till sådana problem i det enskilda fallet beror emellertid på relationen mellan förpliktelsens innehåll och det uppkomna fallet. En aldrig så precist angiven förpliktelse kan i det enskilda fallet ge upphov till gränsdragningsproblem och omvänt kan det i det enskilda fallet vara uppenbart att en utomordentligt vag förpliktelse inte har uppfyllts. Den omtvistade frågan kan alltså ha en oklar status oavsett hur precis (eller vag) den aktuella förpliktelsen är. Och omvänt har även höggradigt vaga förpliktelser ett kärnområde, vars tillämpning inte föranleder några gränsdragningsproblem. Det kan därför stå klart att C:s handling innebär att förpliktelsen i fråga inte har uppfyllts, trots att den är jämförelsevis vag. I så fall utgör handlingen ett lika klart avtalsbrott som om den överträdda avtals­förpliktelsen hade varit mer precis.

Men varför skulle medhjälparansvar i så fall inte inträda? Det är svårt att se något skäl till att fästa vikt vid den överträdda förpliktelsens grad av precision. Tvärtom måste ansvaret kunna inträda oavsett hur precis eller vag den överträdda avtalsförpliktelsen är. 

En annan möjlig tolkning av Högsta domstolens uttalande är att man ska skilja mellan sådana fall då det prima facie står klart att det föreligger ett avtalsbrott och sådana fall då det inte gör det. Det är förstås möjligt att utforma en regel som föreskriver att medhjälparansvar som utgångspunkt inte aktualiseras, om det vid en ”prima facie-tolk­ning” av avtalet mellan A och B framstår som oklart om C:s skade­orsakande handling H strider mot B:s förpliktelser mot A.[37] Möjligen är detta vad Högsta domstolen avsett. Men det är svårt att se någon motivering till en sådan regel. Varför skulle andra och mer begränsade principer om medhjälparansvar gälla i sådana fall? Till detta kommer de egenartade gränsdragningsproblem som en sådan regel skulle skapa. 

En annan sak är att frågor om hur precis den aktuella avtalsförpliktelsen är kan få en indirekt betydelse för medhjälparansvarsfrågor. Ju vagare den är, desto fler handlingar kommer att ha en oklar status i den meningen att det inte går att veta om de strider mot förpliktelsen eller inte. Och om situationen faller inom förpliktelsens vaga område är sannolikheten större att ett avtalsbrott tolkningsvis inte anses föreligga än om situationen faller under dess kärnområde.[38] Uppfattningen att förpliktelsens grad av vaghet har en betydelse kan alltså tänkas bero på den korrekta intuitionen att det råder ett omvänt instrumentellt förhållande mellan vaghetsgrad och avtalsbrott. Ju vagare förpliktelsen är, desto större är sannolikheten att en skadegörande handling H inte faller under dess kärnområde och, följaktligen, att det kommer att framstå som oklart om H inneburit att B gjort sig skyldig till avtalsbrott.[39]

Tanken att det inomobligatoriska medhjälparansvaret på något sätt behöver begränsas förefaller i rättsvetenskapen ha framförts mot bakgrund av vissa prejudikat, som ska beröras i det följande, i vilka medhjälparansvar inte ansetts föreligga. Dessa prejudikat kan emellertid förklaras med hänvisning till att det — sedan man väl preciserat vilket innehållet i den anlitande parten B:s förpliktelse närmare bestämt varit — visat sig att B inte begått något avtalsbrott gentemot A.

En avtalad förpliktelse som i vid mening är avsedd att åstadkomma ett visst resultat kan vid en närmare granskning, dvs. efter en tolkning av avtalet, visa sig vara mer begränsad. Exempelvis kan den vara begränsad till att gäldenären i fråga (B) ska vidta vissa åtgärder som är ägnade att medföra resultatet. Det kan t.ex. visa sig att förpliktelsen inte är en resultatförpliktelse, utan endast en omsorgsförpliktelse.[40]

Omsorgsförpliktelser är normalt vaga eftersom det tillämpliga omsorgsbegreppet vanligen är det. Där­emot innebär inte den omständigheten att en förpliktelse är vag att den blir att betrakta som en omsorgsförpliktelse. Indelningsgrunden mellan resultat- och omsorgsförpliktelser utgörs av relationen mellan de handlingar som gäldenären måste företa och det eftersträvade resultatet. Även en resultatförpliktelse kan vara höggradigt vag (liksom en omsorgsförpliktelse kan vara mer eller mindre precis).

En konsekvens av att förpliktelsen i ett enskilt fall utgör en omsorgsförpliktelse kan vara att den har uppfyllts redan genom att en viss medhjälpare anlitas (även om så inte behöver vara fallet).[41] Så är fallet om B kan sägas med erforderlig omsorg ha eftersträvat det avsedda resultatet redan genom att anlita den aktuella medhjälparen. I så fall undgår B medhjälparansvar för skada som orsakas A av C. Förklaringen till det är emellertid inte att förpliktelsen inte är tillräckligt ”preciserad”, utan att B under sådana omständigheter inte gjort sig skyldig till något avtalsbrott.

Ett illustrativt exempel är det tidigare omdiskuterade fallet NJA 1914 s. 23. En advokatbyrå hade åtagit sig ett uppdrag som avsåg ”indrivandet av en fordran” på en i Helsingfors bosatt person, men byrån ansågs inte ansvarig för den i Finland anlitade medhjälparens oaktsamma handlande. Vad som vid en första anblick är en förpliktelse som ”avsett indrivande av […] fordran” mot en person bosatt utomlands, kan emellertid vid en närmare undersökning vara att tolka som en förpliktelse att vidta lämpliga åtgärder för att ombesörja att fordran drivs in eller att med omsorg eftersträva det angivna resultatet. Den aktuella avtalsförpliktelsen kunde i så fall uppfyllas redan genom anlitandet av medhjälparen i fråga, och något avtalsbrott förelåg då inte. Fallet kan alltså tolkas som att den förpliktelse som domstolen ansåg åligga den anlitande parten (B) i aktuellt hänseende endast innefattade anlitandet av medhjälparen eller att med omsorg eftersträva att fordran drevs in, vilket ansågs uppfyllt.[42]

En ståndpunkt som har framförts beträffande advokats anlitande av ombud är att om en advokat ”varit befogad att anlita kommissionsombud, bär han icke utan egen culpa något ansvar för kommissionsombudets vållande”, och att advokaten i motsatt fall ”svarar för kommissionsombudets vållande liksom för eget vållande.[43] Hjalmar Karlgren framhåller att häremot ”synes åter icke så litet vara att invända” och uttalar följande:

 

Den knapphändiga motiveringen för förf:s ståndpunkt — vilken icke låter sig väl förena med vad på andra områden antagits såsom huvudregel beträffande en kontrahents ansvar i obligatoriska rättsförhållanden för culpöst beteende av en ’självständig medhjälpare’ (se hänvisningar till åtskilliga rättsfall i min ’Skadeståndsrätt’ s. 157 not 20) — torde löpa ut i en petitio principii. Spörsmålet gäller just, om advokaten i detta fall kan anses blott ha åtagit sig att överföra ärendet i förevarande del till kommissionsombudets handläggning eller om han skall anses ha åtagit sig att utföra uppdraget även i den delen genom kommissionsombudet.[44]

 

Karlgrens poäng är att man först måste bestämma innehållet i den förpliktelse som åvilar den medhjälparanlitande advokaten. Annars går det inte att uttala sig om huruvida skadan orsakats genom en handling som ska tillräknas den anlitande parten B som ett avtalsbrott mot A. 

Ett annat omdiskuterat fall är NJA 1942 s. 684, i vilket ett stuveri­bolag som mottagit ett uppdrag av ett rederi överlåtit lossning av gods till hamnen i Norrköpings stad (och dess anställda). Stuveribolaget ansågs inte bära skadeståndsansvar gentemot rederiet i fråga om handlingar av anställda vid hamnen. Det framhölls i domskälen att det måste ha varit känt för rederibolaget att kranarna i hamnen tillhörde staden och att lossningen skulle ombesörjas av stadens personal. Detta är omständigheter som inverkar på hur det är rimligt att tolka den anlitande partens förpliktelse. En omständighet som kan vara av betydelse för frågan om en förpliktelse är en resultat- eller en omsorgsförpliktelse, är just huruvida avtalsparten i fråga kan förväntas ha kontroll över om det eftersträvade resultatet uppnås eller inte.[45] Även detta fall kan tolkas på det sättet att den aktuella förpliktelsen var av mer begränsad karaktär och att något avtalsbrott inte ansågs föreligga.

Hellners uttalanden om att det ska röra sig om en ”preciserad” förpliktelse görs särskilt i kontexten av NJA 1940 s. 550. I detta fall skadades en kund (A) i en frisersalong till följd av att en marmorskiva, som salongens innehavare (frisören, B) låtit en medhjälpare (C) sätta upp i salongen, ramlade ned på kunden. Högsta domstolen gillade betänkandet, i vilket rådhusrättens avgörande fastställdes. I rådhus­rättens avgörande ogillades talan med motiveringen att inget vållande legat B till last och det inte heller förelegat andra omständigheter som motiverade ett ansvar för denne. Enligt Hellner tycks ”den bästa förklaringen […] vara, att när det gäller en allmän förpliktelse att hålla lokaler, transportmedel och dylikt säkra, något ansvar för en anlitad självständig företagare inte finns”.[46] Men utgången i målet kan betraktas som en konsekvens av att avtalet inte kunde tolkas eller fyllas ut på det sättet att det ålåg frisören någon förpliktelse i det relevanta hänseendet. B (frisören) kunde inte anses ha begått ett avtalsbrott gentemot A (kunden) genom marmorskivans montering och bar av det skälet inte något medhjälparansvar.

I sammanhanget kan även noteras att man ibland i rättsvetenskapen fäst vikt vid huruvida medhjälparen utgjort ett ”substitut”, vilket antagits innebära att något medhjälparansvar inte föreligger, eller om medhjälparen varit osjälvständig eller självständig. Knut Rodhes indelning av med­hjälpare i de nu nämnda kategorierna är ett exempel. Indelningen av medhjälpare sker på grundval av ”omfattningen av de åtgärder gäldenären själv skall vidtaga”; ”[e]n osjälvständig medhjälpare skall gäldenären icke blott anskaffa utan även fortlöpande instruera och övervaka” medan ”[n]är det gäller självständig medhjälpare eller substitut inskränker sig däremot gäldenärens aktivitet till att anskaffa och instruera; därefter ankommer det på den självständige medhjälparen eller substitutet att utan ytterligare inblandning från gäldenärens sida fullgöra förpliktelsen”. Ett substitut är någon för vilken gäldenären inte ansvarar.[47] Rodhe knyter härefter medhjälparansvaret till vilken av dessa kategorier som medhjälparen kan hänföras. Men det avgörande för klassificeringen är, väl att märka, innehållet i B:s förpliktelse gentemot A. Men att förpliktelseinnehållet är av betydelse för medhjälpar-ansvaret betyder inte att medhjälparansvaret skulle vara villkorat av att medhjälparen är att kvalificera på ett visst sätt. Som framhållits kommer däremot förpliktelsens innehåll att vara avgörande för svaret på frågan om B gjort sig skyldig till avtalsbrott gentemot A.[48]

Givet detta saknas det anledning att uppfatta regeln om tillräknat avtalsbrott på det sättet att den endast omfattar ”preciserade” förpliktelser. Det avgörande är om medhjälparen C orsakat A en skada genom en handling som innebär att B begått ett avtalsbrott mot A. Så är fallet om och endast om den skadeorsakande handlingen hade utgjort ett avtalsbrott om B själv hade företagit den. B ansvarar för den skada som är en följd av det avtalsbrott som C:s handlande inneburit, förutsatt att tillämplig ansvarsgrund föreligger och att allmänna skadeståndsrättsliga förutsättningar är uppfyllda. Därmed inte sagt att de argument som har anförts till förmån för ett snävare ansvar nödvändigtvis saknar betydelse. De kan nämligen tala för att avtalet mellan A och B inte kan tolkas eller utfyllas på ett sådant sätt att B har begått ett avtalsbrott mot A.

 

4.4 Ett mer vidsträckt medhjälparansvar?

Den kvarstående frågan är om det inomobligatoriska medhjälpar­ansvaret är mer vidsträckt än vad som följer av regeln om tillräknat avtalsbrott. Detta blir av självständig betydelse när A drabbats av en skada som inte kan betraktas som en konsekvens av något avtalsbrott av B. Ett illustrativt exempel finns i Sjømerket, i och med att den egendom som skadades inte hade något samband med avtalet mellan A och B.

I propositionen till skadeståndslagen, liksom i rättsvetenskapen, används på flera ställen svepande formuleringar, som t.ex. att ”en avtalspart regelmässigt gentemot sin medkontrahent svarar för vållande också av självständig medhjälpare”.[49] Av sådana formuleringar kan inte utläsas att avtalsbrott skulle utgöra ett nödvändigt villkor för ansvaret. Uttalandena är tvärtom förenliga med ett mer vidsträckt medhjälpar­ansvar. Till detta kommer att Högsta domstolen i NJA 2018 s. 301 uttalar att huvudregeln är att en avtalspart ”svarar för sådana medhjälpare” (anlitade självständiga medhjälpare) på samma sätt som för anställda, men att det i vart fall som utgångspunkt krävs ”att den skadegörande handlingen har utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse som principalen avtalsvis har åtagit sig”. Inte heller här anges avtalsbrott vara en förutsättning, även om man måste vara försiktig med att tolka uttalandet på det sättet att ett sådant krav inte skulle gälla, givet att det i fallet måste ha förelegat ett avtalsbrott. Frågan har också ibland i rättsvetenskapen diskuterats på ett sätt som ger intryck av att handla om hur ett mer vidsträckt inomobligatoriskt medhjälparansvar (som inte förutsätter avtalsbrott) skulle kunna begränsas.[50]

Finns det då stöd för att medhjälparansvaret skulle vara mer vidsträckt? En svårighet förenad med tolkningen av befintlig rätts­praxis, som rört personskador och sakskador, är att det inte är lätt att avgöra om medhjälparansvaret betraktats som en konsekvens av avtals­brott, och alltså som en konsekvens av regeln om tillräknat avtalsbrott, eller om det i stället ansetts utgöra en konsekvens av andra regler om inomobligatoriskt medhjälparansvar. Rättsfallen innehåller inte några uttryckliga konstateranden av att B har eller inte har gjort sig skyldig till avtalsbrott, men utesluter inte heller att det varit av betydelse.

Beroende på vilket slags avtal det är fråga om kan det vara mer eller mindre närliggande att tolka in eller fylla ut avtalet med en omsorgsförpliktelse av innebörd att uppdragstagaren (B) ska sträva efter att motparten (A) inte orsakas person- eller sakskador, åtminstone av något visst slag.[51] Beträffande ansvar för förvarat gods, såsom var fallet i NJA 2018 s. 301, är det tydligt att det åvilar uppdragstagaren en avtalsförpliktelse att återlämna godset i oskadat skick. I andra fall är det mindre klart om man kan anse att det ur avtalet följer en förpliktelse att med aktsamhet sträva efter att inte orsaka skada.

Ett fall som illustrerar det sagda är NJA 1941 s. 560. I fallet ansågs en bostadsrättsförening ansvara för sakskada som orsakats en hyresgäst av en av föreningen anlitad medhjälpare (som skulle utrota väggohyra). Högsta domstolen motiverar domslutet med att föreningen (B) såsom hyresvärd gentemot hyresgästen (A) varit förpliktad mot hyrestagaren att vidta åtgärder för utrotande av ohyran och att föreningen därför var skyldig att svara för de (sak-)skador som medhjälparen (C) genom försummelse orsakat hyrestagaren vid utförandet av desinfektionen.

Det är möjligt att tolka detta rättsfall på flera olika sätt. En tolkning är att domstolen ansåg att medhjälparens (C:s) handling innebar att B begått avtalsbrott gentemot A och att C:s handling på den grunden tillräknades B. En annan tolkning är att domstolen tillämpat en regel av innebörd att B svarar för de sakskador som medhjälparen genom försummelse orsakar A vid fullgörandet av B:s avtalsförpliktelser gent­emot A. I så fall har domstolen tillämpat oskrivna rättsregler som inne­bär en utvidgning av medhjälparansvaret i jämförelse med vad som följer av regler om ansvar för eget handlande och regeln om tillräknat avtalsbrott.

Till detta kommer att det inte är uteslutet att tolka rättsfallet på det sättet att B (föreningen) själv ansågs ha varit oaktsam vid valet av medhjälpare. I så fall har fallet inte med medhjälparansvar att göra. En annan möjlig tolkning är att domstolen ansåg att avtalet innebar att B utfäst sig att svara för skador som medhjälparen genom försummelse orsakade A vid utförandet av B:s avtalsförpliktelse mot A att vidta åtgärder för att utrota ohyran. I så fall skulle ansvaret grunda sig på B:s utfästelse. Något omedelbart stöd för dessa tolkningar finns visserligen inte i domskälen och de framstår måhända som mindre närliggande än de tidigare diskuterade.

Ett annat fall är NJA 1943 s. 356. En säljare (B) hade anlitat en medhjälpare (C) för att transportera en damejeanne saltsyra till köparen (A). Vid avlämnandet skadade varan trappuppgången till det hus som A hyrde av fastighetsägaren X. A ansågs vara skyldig att ersätta X för denna egendomsskada och krävde i sin tur ersättning av B för den förmögenhetsskada som ersättningsskyldigheten mot X utgjorde. Högsta domstolen fann att B var skadeståndsskyldig med motiveringen att den bakomliggande egendomsskadan för X (som i sin tur orsakat förmögenhetsskadan för A) uppkommit genom C:s vårdslöshet vid transporten samt att B på grund av avtalet med A hade åtagit sig att avlämna saltsyran i A:s hyrda lokal. Även detta fall är mutatis mutandis möjligt att tolka på alla de sätt som ovan diskuterats i anslutning till 1941 års fall. 

Ytterligare ett fall är NJA 1965 s. 124. En person (A) hade avtalat med ett företag (B) att transportera en tung kantmaskin. B avtalade i sin tur med en åkeriägare (C) att ombesörja delar av transporten. I samband med lossningen av kantmaskinen skadades A, som yrkade skadestånd för personskadan bland annat av B. Högsta domstolen ansåg att B var skadeståndsskyldig, men jämkade beloppet pga. A:s medvållande. Domstolen betonade att C vållat skadan under lossningen, att B enligt avtalet med A hade åtagit sig att lossa godset samt att C ”utförde arbetet för [B:s] räkning till fullgörande av dess åtagande enligt avtalet med [A]”. Även detta fall är möjligt att tolka på alla de ovan angivna sätten.

Ett annat äldre fall är det ovan (4.3) berörda NJA 1940 s. 550. I detta fall är det, som framhållits, tydligt att ett skadeståndsansvar för B inte skulle kunna grundas på B:s eget handlande och inte heller på ett avtalsbrott eller en utfästelse från B. Om Högsta domstolen hade ansett att B var skadeståndsskyldig hade domen därför kunnat utgöra ett stöd för förekomsten av ett mer vidsträckt inomobligatoriskt medhjälpar­ansvar. Men nu ansåg domstolen som sagt inte att B var skadeståndsskyldig. Av visst intresse är att minoriteten (två justitieråd) var skiljaktiga och ansåg att B var skadeståndsansvarig; dock inte på grund av några regler om medhjälparansvar, utan på grund av den allmänna utomobligatoriska culparegeln för personskador som orsakas genom egna handlingar, dvs. den regel som nu kommer till uttryck i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). [52]

Något positivt stöd för att svensk rätt innehåller ett mer vidsträckt medhjälparansvar ger alltså inte de diskuterade rättsfallen. Å andra sidan saknas även tydligt stöd för motsatsen, eftersom det är möjligt att tolka fallen även på det sättet att avtalsbrott inte varit en nödvändig förutsättning.

Granskar man källor som föregått propositionen till skadestånds­lagen framträder däremot en tydligare bild av hur rättspraxis har tolkats, såväl äldre fall som de nu nämnda. Bilden är att avtalsbrott är en nödvändig förutsättning för medhjälparansvar. I den utredning om principalansvar som föregick propositionen till skadeståndslagen beskrivs avtalsbrottet som grunden för det inomobligatoriska med­hjälparansvaret. I motiven till skadeståndslagen skiljs mellan ”biför­pliktelser” till avtalet och avtalets ”huvudförpliktelser”. Som exempel på biförpliktelser nämns hyresvärds ansvar för att hyresgästen och dennes egendom icke kommer till skada på grund av brister hos fastigheten, att en säljare kan ”ådraga sig ansvar mot köparen för skada som är att hänföra till s.k. skadebringande egenskaper hos det försålda godset” och att ”[e]n hantverkare som utför reparations­arbeten i en villa är skyldig att tillse, att icke han eller hans med­hjälpare under arbetet vållar skada”.[53] Man kan i sammanhanget också notera att Høyesterett i Sjømerket framhåller att det rör sig om ett avtalsbrott i ”snever forstand” när skadan drabbar det objekt som är föremål för avtalet, vilket antyder att avtalsbrott kan föreligga även när skadan drabbar annan egendom (p. 63), varvid det alltså skulle röra sig om egendom som är föremål för en sådan biförpliktelse som här diskuteras.

I sådana fall tillämpas enligt utredningen ”kontraktsrättsliga regler om (oinskränkt) principalansvar” på den grunden att ”den timade skadan, utan att hänföra sig till ett åsidosättande av kontraktets huvudförpliktelser, dock ansetts innefatta åsidosättande av biförplik­telse, härflytande ur avtalet.”[54] De kontraktsrättsliga regler som åsyftas beskrevs dessförinnan som regeln att en ”avtalskontrahent svarar för den skada som genom bristande uppfyllelse av kontraktsförpliktelse åsamkas medkontrahenten, även då skadan vållats av en anställd eller annan medhjälpare och oavsett dennes ställning”, dvs. i enlighet med regeln om tillräknat avtalsbrott.[55] I detta sammanhang nämns bl.a. 1943 års rättsfall, liksom även ansvar för en leverantör för en varas skadebringande egenskaper (dvs. produktansvar). Vidare omtalas även förpliktelser att hålla lokaler säkra som exempel på sådana biför­pliktelser.[56] NJA 1940 s. 550 anges vara ett exempel på att ”biförplik­telser av denna art dock icke ansetts sträcka sig hur långt som helst”.[57] Även i tidigare rättsvetenskap har medhjälparansvaret antagits utgöras av regeln om tillräknat avtalsbrott.[58]

Ett tänkbart argument för att det inomobligatoriska medhjälpar­ansvaret bör vara mer vidsträckt är att A inte heller i utomobligatoriskt hänseende ska försättas i sämre ställning mot B för att denne låter C utföra sitt avtalsåtagande mot A. Låt oss ta det norska fallet som exempel. Om huvudentreprenören själv hade skadat sjömärket hade beställaren på utomobligatorisk grund haft rätt till skadestånd av huvud­entreprenören. Samtidigt saknar huvudentreprenören utomobligatoriskt ansvar mot beställaren för underentreprenörens skadevållande handlingar; något utomobligatoriskt medhjälparansvar föreligger som sagt normalt inte. Mot en utvidgning av det inomobligatoriska ansvaret talar visserligen att A på utomobligatorisk grund kan vända sig mot C, och det hade A förstås inte kunnat göra om B själv utfört sitt åtagande. Men faktum kvarstår: Utan ett utvidgat inomobligatoriskt ansvar får B en bättre rättsställning mot A, om B låter C utföra sitt avtalsåtagande jämfört med om B fullgör avtalet i egen regi.

Antar man att det skulle finnas regler om inomobligatoriskt ansvar vid sidan om regeln om tillräknat avtalsbrott, uppkommer frågan hur detta ansvar ska begränsas. Den avgränsning som ges av ett krav på avtalsbrott måste då kompletteras på något sätt. Möjligen kan insikten om behovet av en sådan begränsning vara en anledning till att man talat om kravet på att det ska röra sig om en ”preciserad” förpliktelse, men som vi ovan har berört ovan är det svårt att se varför förpliktelsens grad av precisering (eller för den delen dess grad av specificering) skulle vara av betydelse.

En formulering som har använts för att avgränsa medhjälpar­ansvaret är att medhjälparens handling ska ha företagits ”i samband med avtalets fullgörelse”.[59] En alternativ formulering ges i NJA 2018 s. 301, i det att domstolen uttalar att det åtminstone som utgångspunkt krävs att den skadegörande handlingen har ”utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse som principalen avtalsvis åtagit sig” (p. 21). Bengtsson diskuterade den närmare avgränsningen, med slutsatsen att ”principalansvaret för självständig medhjälpares culpa alltså [synes] vara i viss mån beroende av avtalets art och inriktning” men också att den ”skadegörande handlingen bör ha utgjort ett led i uppfyllelsen av en förpliktelse, som principalen på ett otvetydigt sätt åtagit sig enligt det ingångna avtalet” och att ”helt oberäkneliga typer av skador torde ej anses omfattade av ansvaret”. [60] I flera av de ovan nämnda rättsfallen har också särskilt framhållits att det åvilat B en förpliktelse gentemot A att utföra den handling av C som orsakat skada för A.[61] Även givet en begränsning till handlingar som utgör ett led i uppfyllelsen av en avtalsförpliktelse riskerar emellertid ett utvidgat medhjälparansvar att framstå som alltför omfattande. I linje med detta kom Høyesterett i Sjømerket till slutsatsen att medhjälparansvaret inte var tillämpligt, trots att handlingen i fråga (transporten) var att betrakta som ett led i uppfyllelsen av en förpliktelse som åvilade B gentemot A.

Det sagda illustrerar att det uppstår svåra gränsdragningsproblem så snart man öppnar upp för ett mer vidsträckt medhjälparansvar. Frå­gan är om inte dessa problem i grund och botten härrör från samma svårigheter som redan kan infinna sig vid ställningstagandet till om en given skada för A har orsakats genom ett avtalsbrott av B. I så fall ska­par diskussionen om ett utvidgat ansvar överflödiga tilläggsproblem. Även detta illustreras i Sjømerket. Høyesterett formulerar ingen regel för ett eventuellt avtalsbrottsoberoende medhjälparansvar. I stället gör den en bedömning av skadans närhet till de uppgifter som medhjälparen tilldelats, något som enligt domstolen får värderas från fall till fall. Den avslutande motiveringen är att det framstått som en tillfällighet att beställaren också var ägare till den skadade egendomen. Tanken förefaller vara att medhjälparansvar i sådana situationer kräver att utförandet av avtalsförpliktelserna ökar risken för att beställarens övriga egendom skadas. I annat fall kan medhjälparansvar inte komma ifråga.

Men är det inte just detta slags överväganden som skulle motivera att avtalet tolkas eller fylls ut på det sättet att det åvilar B en förpliktelse att visa viss omsorg med avseende på egendomen i fråga? Och är det inte så att ”oberäkneliga typer av skador”, med hänsyn tagen till avtalets ”art och inriktning”, kommer att utgöra skador som inte rimligen kan betraktas som konsekvenser av avtalsbrott, medan det tvärt­om framstår som rimligt att tolka eller fylla ut ett avtal på det sättet att avtalsparten (B) ska sträva efter att undvika skador som med beaktande av avtalets art och inriktning framstår som beräkneliga?

Enligt vår mening saknas alltså skäl att öppna dörren till ett mer vidsträckt medhjälparansvar. Frågan är då om det spelar någon roll hur rättsläget konceptualiseras och hur domslut på detta område motiveras. Antingen återförs frågor om medhjälparansvar på frågan om B begått ett avtalsbrott mot A eller så grundas det på en regel som inte är villkorad av att något avtalsbrott ägt rum. Frågan under vilka omständigheter skadan har en sådan koppling till avtalet att det bör tolkas eller fyllas ut med en skadeförebyggande omsorgsplikt (som då bildar en ”biförpliktelse”) faller antagligen ofta inom ramen för vad Arvidsson betecknat som fri utfyllning, dvs. en utfyllning som inte är styrd av på förhand givna regler utan som sker med tillämpning av domarens diskretionära beslutskompetens.[62] Det finns antagligen här ofta utrymme att ta hänsyn till det slags omständigheter som diskuterats i samband med frågan hur ett eventuellt mer vidsträckt medhjälparansvar skulle kunna begränsas. Men det är inte givet att alternativen ger samma utfall. Vad som är styrande för tolkning och utfyllning behöver inte sammanfalla med de typer av resonemang som skulle användas för att avgränsa ett mer vidsträckt inomobligatoriskt medhjälparansvar. Till detta kommer att regeln om tillräknat avtalsbrott har fördelen av att tillhöra en jämförelsevis väldefinierad argumentationsform. Om det inomobligatoriska medhjälparansvaret begränsas till regeln om tillräknat avtalsbrott ökar transparensen och det främjar också parternas möjligheter att på förhand överblicka sina risker.

 

5  Avslutande ord

I artikeln har vi försökt ge en bild av hur det inomobligatoriska medhjälparansvaret är utformat och hur det samspelar med andra ansvars­grunder. Medhjälparansvaret måste skiljas från utomobligatoriskt skadeståndsansvar i avtalsförhållanden och även från principalansvar i egentlig mening. Till detta kommer att det måste skiljas från avtalsparters ansvar för eget handlande, exempelvis handlingen att anlita en viss avtalsmedhjälpare.

Svensk rätt förefaller sedan länge ha byggt på dispositiva tillräknanderegler som innebär att B har samma inomobligatoriska ansvar mot A för skador som B:s medhjälpare C orsakar A som om B själv hade företagit den skadeorsakande handlingen eller underlåtelsen. Eftersom det inomobligatoriska skadeståndsansvaret förutsätter avtals­brott (eller utfästelse) krävs med detta synsätt ett ställningstagande till om C:s skade­orsakande handling eller underlåtenhet H innebär att B begår ett avtalsbrott mot A. Så är fallet om och endast om H hade utgjort ett avtalsbrott, om B själv hade företagit den. För skadeståndsansvar krävs även att den mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden är uppfylld. När denna utgörs av skuldprincipen (culparegeln) tillräknas B alltså C:s eventuella oaktsamhet. Till detta kommer att allmänna skadeståndsrättsliga förutsättningar måste vara uppfyllda.

Något behov av att knyta ansvaret till handlingar som överträder eller företas som ett led i uppfyllandet av tillräckligt ”preciserade förpliktelser” ansågs i vart fall inte föreligga innan skadeståndslagen utarbetades. Däremot observerades tidigt att det finns gränser för hur långt det är möjligt att genom tolkning eller utfyllning av avtalet mellan A och B motivera att skador orsakats genom ett avtalsbrott. Därefter har flera uttalanden i rättskällor och litteratur kommit att hänvisa till ett mindre specificerat ansvar för anlitade medhjälpare, där det inte längre klart framgår att avtalsbrott skulle vara en förutsättning, men utan att några egentliga motiveringar till en sådan förändring har framförts.

Rättsläget möjliggör alltjämt tolkningen att det allmänna dispositiva medhjälparansvaret sammanfaller med regeln om tillräknat avtals­brott. Det är också den rättstolkning vi förordar. Det saknas skäl att förespråka att medhjälparansvaret i något hänseende skulle vara snävare eller vidare än B:s inomobligatoriska ansvar för egna handlingar.

 

[1]  Vi vill rikta ett varmt tack till Svante O. Johansson, Kristin Normann och Erik Sjöman för värdefulla kommentarer.

[2]  Med ”handlingar” åsyftar vi här och i det följande även underlåtelser.

[3]  Strikt talat grundar sig domen alltså inte i en tillämpning av avtalet och inte heller i en tillämpning av bakgrundsrätten, utan – så att säga – i en tillämpning av avtalet eller utfyllande rätt.

[4]  Här uppstår dels frågor om när en företrädare ska anses ha rättshandlat i den juridiska personens namn (se härom bl.a. J. Adestam och J. Berg, Handlande för en juridisk person eller i eget namn — särskilt om betydelsen av publicitetsreglerna, i Vänbok till Anders Lagerstedt, 2020, Jure, s. 1 ff.), dels frågor om när ett annat slags handling som företagits av ett organ är att tillräkna den juridiska personen som dess egen, se  bl.a. NJA 1989 s. 519 och om bägge de nu nämnda frågorna S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag — En kommentar, Norstedts, 3 uppl., 2019, 2:17.6.1–2 (med vidare hänvisningar). Angående organhandlande, se prop. 1972:5 s. 211 och J. Hellner och M. Radetzki, Skadeståndsrätt, Norstedts, 10 uppl., 2018, s. 147.

[5]  Även C kan givetvis vara skadeståndsansvarig mot A, men då på utomobligatorisk grund.

[6]  J. Hellner, R. Hager och A. H. Persson, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen, Norstedts, 7 uppl., 2020, s. 42.

[7]  A.a. s. 41. Skadeståndsansvar på denna grund kan för övrigt också föreligga i avsaknad av ett avtalsförhållande, se prop. 1972:5 s. 182.

[8]  Även i detta fall kommer B:s handling att anlita C normalt att vara en orsak till den av C orsakade skadan, dvs. en faktor som bidragit till att skadan uppkommit, se om orsaksbegreppet M. Schultz, Kausalitet — studier i skadeståndsrättslig argumentation, Jure, 2007, s. 409 ff. Men vad som är viktigt att observera är alltså att B enligt regler om medhjälparansvar får bära ett skadeståndsansvar trots att den handlingen inte uppfyller förutsättningarna för att vara skadeståndsgrundande.

[9]  K. Rodhe, Obligationsrätt, Norstedts, 1956, § 29 (b), se vidare nedan 4.3.

[10]  Se t.ex. B. Bengtsson, H. Ullman och S. Unger, Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, Jure, 3 uppl., s. 23 f., där ”ansvaret för självständig medhjälpare” kontrasteras mot det principalansvar som följer av 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

[11]  När vi i det följande diskuterar inomobligatoriskt medhjälparansvar kommer vi av förenklingsskäl ofta att förutsätta att A och B har ett avtalsförhållande.

[12]  Se prop. 1972:5 s. 449, NJA 2014 s. 760 p. 7 och NJA 2019 s. 866 p. 13–17.

[13]  I fråga om denna distinktion, se N. Arvidsson, Aktieägaravtal — särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, Thomson Reuters, 2010 s. 224 f.

[14]  I fråga om inomobligatoriskt ansvar, jfr 3 § köplagen (1990:931), och i fråga om utomobligatoriskt ansvar, se 1 § skadeståndslagen (1972:207).

[15]  Se t.ex. AB 04 kap. 5 § 12 (och härom P. Samuelsson, AB 04 — En kommentar, Norstedts, 2 uppl., 2020, s. 326–328), ABT 06 kap. 5 § 12, NSAB 2015 § 3 B.1, art. 29 URDG 758 (ICC Uniform Rules for Demand Guarantees) och art. 37 UCP 600 (ICC Uniform Customs and Practice for Documentary Credits).

[16]  Se t.ex. NJA 2013 s. 491 och om avtals tredjemansverkningar i allmänhet, O. Mossberg, Avtalets räckvidd I: Om avtals tredjemansverkningar, särskilt vid tredjemansavtal och direktkrav, Iustus, 2020 särskilt s. 255 ff.

[17]  Se bl.a. Högsta domstolens dom den 15 juli 2021 i mål nr T 4494-20 (”Mätarställningen”) p. 12, NJA 2014 s. 960 p. 23, NJA 2013 s. 271 p. 7 och NJA 2012 s. 597 p. 13.

[18]  NJA 2019 s. 866 berör en fråga av detta slag, nämligen huruvida en avtalsreglering av skadeståndsansvar skulle anses utesluta skadeståndsskyldighet grundad på reglerna i 32 kap. miljöbalken. Efter en tolkning av omständigheterna i rättsfallet ansåg Högsta domstolen att avtalsinnehållet uteslöt en tillämpning av reglerna i 32 kap. miljöbalken (p. 18–19). En annan fråga av detta slag är om en avtalad påföljd mot avtalsbrott utesluter tillämpning av dispositiva rättsregler om påföljder, se härom NJA 2010 s. 629 (frågan om avtalat vite utesluter möjligheten att begära ersättning för skada i den mån den överstiger vitet) och NJA 2014 s. 960 (angående frågan om avtalsregleringen i ABT 94 om entreprenörens rätt att avhjälpa fel innebar att en rätt till ersättning för beräknad avhjälpandekostnad hade uteslutits). I sistnämnda rättsfall uttalade HD att ett angivande av en viss påföljd för avtalsbrott inte utesluter påföljder som kan följa av andra på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler, såvida det inte finns stöd för att uppfatta avtalsregleringen som heltäckande (p. 31).

[19] Beträffande olika typer av avtalsluckor och vad de innebär för tolkning respektive utfyllning, se N. Arvidsson, Avtalsinnehåll, tolkningsutrymmen och luckor, JT 2020–21 s. 3 ff.

[20]  Se avsnitt 3.3 ovan.

[21]  Se prop. 1972:5 s. 181 f. och 219 och Nordensons sammanställning av äldre rätt i SOU 1964:31 s. 158 f. Här märks bl.a. ansvaret för s.k. ”non-delegable duties”, prop. 1972:5 s. 219 f., J. Hellner och M. Radetzki, a.a., s. 161 f. samt B. Bengtsson, H. Ullman och S. Unger, a.a., s. 25. Se härom även NJA 1986 s. 712, där Högsta domstolen ansåg denna princip kunna tillämpas trots att förpliktelsen i fråga inte kommit till uttryck i lag; se särskilt justitierådet Bengtssons tillägg. Ett exempel från senare tid är NJA 2019 s. 94, i vilket HD omtalar huvudregeln att ansvar för vållande av självständigt anlitad uppdragstagare inte föreligger, men att det kan finnas skäl att avvika från den principen om det i lag angetts att ett visst rättssubjekt ansvarar för en viss uppgift (punkt 28). Se även Rodhe, a.a., § 23 vid not 31 och 32. Till det kommer också speciella lagstadgade regler om utomobligatoriskt medhjälparansvar, såsom 32 kap. 6 och 7 §§ miljöbalken (1998:808).

[22]  Se vidare J. Adestam och N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. 48 ff., jfr häremot C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589 ff. En annan sak är att det finns undantag i lagstiftning som anger andra ansvarsförutsättningar, såsom t.ex. det kontrollansvar som reglerar ansvarsförutsättningarna för skadeståndsskyldighet till följd av dröjsmål och fel i 27 respektive 40 § köplagen (1990:931).

[23]  Sådana regler finns t.ex. i de i föregående not nämnda reglerna i köplagen (1990:931), i 14 och 30 §§ konsumentköplagen (1990:932) och i 31 § konsumenttjänstlagen (1985:716).

[24]  Prop. 1972:5 s. 184 respektive 450 f., jfr även formuleringen s. 483.

[25]  Se härom prop. 1972:5 s. 181 f. och 185, SOU 1964:31 s. 168, K. Rodhe, a.a., § 29 vid not 44 och H. Ussing, under medverkan av A Vinding Kruse, Obligationsretten. Almindelig del, Juristforbundets forlag, 4 uppl., 1961, s. 116 och C. G. Björling, Gäldenärs ansvar för medhjälpare, i Skrifter tillägnade J.W Thyrén, 1926, s. 530. Det kan tilläggas att 7 kap. 1 § sjölagen (1994:1009) föreskriver att redare ansvarar för skada som befälhavaren, medlem av besättningen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse ”i tjänsten”, liksom även för skada som vållas av annan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag ”utför arbete i fartygets tjänst”.

[26]  SOU 1964:31 s. 160. Se även N. Alexanderson, Strödda anteckningar om skadeståndsansvar (med utgångspunkt i svensk rättspraxis), JFFT 1944 s. 93 ff. och H. Karlgren, Skadeståndsrätt, Norstedts, 5 uppl., 1972, s. 119 och mer utförligt Skadeståndsrätt, Norstedts, 2 uppl., 1958, s. 151–156, låt vara att ståndpunkten senare modifieras till att ”avtalskontrahent i princip — märk väl endast i princip — svarar även för sådana ’medhjälpares’ culpösa förfarande, vilka intaga en självständig ställning, alltså icke stå under kontrahentens tillsyn och kontroll”.

[27]  För ett exempel, se Högsta domstolens dom den 20 juli 2021 i mål nr T 4012-20 (”Länna Marks fordran”). 

[28]  Se ovan 4.1.

[29]  V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, Universitetsforlaget, 2 uppl., 2011 s. 486 f.

[30]  Beträffande speciella svårigheter förenade med aktsamhetsbedömningen, se Rodhe a.a., § 23 vid not 47–50. Enligt Ussing är den relevanta frågan om medhjälparen (C) hade varit oaktsam om han hade varit den (B) som var förpliktad gentemot A, se H. Ussing och A. Vinding Kruse, a.a., s. 115.

[31]  C. G. Björling, a.a., s. 517 och 523, H. Ussing och A. Vinding Kruse, a.a., s. 114, V. Hagstrøm, a.a., s. 486.

[32]  Se härom C. G. Björling, a.a. s. 519.

[33]  J. Hellner och M. Radetzki, a.a., s. 160 f., J. Hellner, R. Hager och A. H. Persson, a.a., s. 223 och SOU 1979:36 s. 348 f.

[34]  Se B. Bengtsson, Svensk rättspraxis: Skadestånd utom avtalsförhållanden 2016–2018, SvJT 2019 s. s. 644, som pekar på den begränsning av medhjälparansvaret som följer av en sådan formulering, liksom på att en sådan begränsning inte förefaller ha uppställts i tidigare rättspraxis (med hänvisning till NJA 1943 s. 356 och NJA 1965 s. 124, se om dessa rättsfall nedan 4.4).

[35]  Att presumtionsansvar var tillämplig ansvarsgrund för B:s medhjälparansvar beror på att ett sådant gällde enligt avtalet mellan A och B, se p. 29. En annan sak är att ett presumtionsansvar även gällde i lokalhyresförhållandet mellan B och C. 

[36]  I sammanhanget avstår vi från att diskutera de problem som är förenade med att avgöra hur graden av precision ska bestämmas och vad som är en tillräckligt ”preciserad” förpliktelse.

[37] En sådan regel skulle t.ex. kunna kräva att förpliktelsen är tillräckligt specificerad och därmed har ett jämförelsevis snävt tillämpningsomfång.

[38]  Se NJA 1927 s. 552, i vilket domstolen, efter att ha preciserat innehållet i den förpliktelse som åvilade uppdragstagaren (B) kunde konstatera att något avtalsbrott inte förelåg, härom J. Adestam, Den dokumentvillkorade garantin, Karnov, 2014, s. 472 f.

[39]  En annan förklaring kan vara att man haft sådana fall i åtanke när avtalsbrott inte föreligger, se nedan 4.4. En annan tolkning som har framförts av det av Hellner framförda kravet på att det handlar om en ”preciserad förpliktelse” är att det fyller funktionen att exkludera ”typiske biforpliktelser i kontraktsförholdet, så som overholdelse av generelle sikkerhetskrav for utleieting, transportmidler o.l.” (V. Hagstrøm, a.a., s. 488.). Svensk rättspraxis innehåller emellertid flera exempel på att just överträdelser av s.k. biförpliktelser har grundat ett medhjälparansvar (se vidare nedan 4.4).

[40]  Se om distinktionen mellan resultat- och omsorgsförpliktelser J. Adestam och N. Arvidsson, a.a., s. 51 ff., med vidare hänvisningar.

[41] Se härom J. Adestam, a.a., s. 469–471.

[42]  Jfr om rättsfallet B. Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, Norstedts, 2 uppl., 1976 s. 162 f.

[43]  H. Wiklund, Advokats skadeståndsskyldighet, i Skadeståndsrättsliga spörsmål, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, 1953, s. 331.

[44] H. Karlgren, Skadeståndsrättsliga spörsmål. Försäkringsjuridiska föreningens publika­tion nr 10, SvJT 1954 s. 247 f. Jfr härom även B. Bengtsson, a.a., s. 162 f.

[45]  Jfr J. Adestam, a.a., s. 470 (som dock utgått ifrån att rättsfallet utgör ett exempel på ett undantag). I fråga om de nu nämnda rättsfallen, jfr även bl.a. B. Bengtsson, a.a., s. 162 f. och H. Karlgren, Skadeståndsrätt, Norstedts, 2 uppl., 1958 s. 161 f. not 21.

[46]  J. Hellner och M. Radetzki 2018 s. 160, se även SOU 1979:36 s. 349.

[47]  K. Rodhe, a.a., § 29 vid not 33–39. Jfr även B. Bengtsson, a.a., s. 262 f., B. Hasselrot, Ett och annat om sysslomannaskap, 1922, s. 21 f. och H. Wiklund, a.a., s. 324 ff. Jfr även att medhjälparansvaret enligt Ussing var begränsat till medhjälpare som stod under den anlitande partens (B:s) ledning och kontroll och alltså inte omfattade självständiga medhjälpare, H. Ussing och A. Vinding Kruse, a.a., s. 116.

[48]  Se C. G. Björling, a.a., s. 514 och 521, som poängterar att det avgörande är ”gäldenärens emot beställarens åtagna förpliktelse” — inte ”medhjälparnas underordnade ställning”.

[49]  Prop. 1972:5 s. 451.

[50]  J. Hellner och H. Radetzki, a.a., s. 160 uttalar att ”[i] kontraktsförhållanden är huvudregeln, att den som anlitar en självständig företagare blir ansvarig för vållande av denne eller hos honom anställd”, liksom att ”[s]åsom huvudregel torde gälla att den som anlitar annan för att fullgöra en preciserad kontraktsförpliktelse svarar för dennes vållande vid utförande av uppdraget”. Jfr å andra sidan J. Hellner, R. Hager och A. H. Persson, a.a., s. 223, där det uttalas att ”[i] kontraktsförhållanden anses principen vara, att skadeståndsansvaret omfattar även vållande av anlitade självständiga företagare”, men tidigare i framställningen (s. 211) framgår att ”[d]en skadeståndsskyldighet som ska behandlas här är den som beror av kontraktsbrott vid fullgörande av naturaprestation”. Jfr även B. Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, Almqvist & Wiksell, 1960, s. 240–245. Jfr även SOU 1979:36 s. 348, där det uttalas att ”[i] kontraktsförhållanden gäller emellertid att den som anlitar en självständig företagare blir ansvarig för vållande av denne eller hos honom anställd arbetstagare.” B. Bengtsson, H. Ullman och S. Unger, a.a., s. 25, uttalar som utgångspunkt att man mot en medkontrahent ansvarar ”också för oaktsamhet hos självständiga medhjälpare som man anlitar för att fullgöra kontraktsförpliktelser”.

[51]  Se om betydelsen av detta N. Alexanderson, a.a., s. 95 f.

[52]  Utöver de nedan omtalade prejudikaten, se även NJA 1946 s. 338 och NJA 1951 s. 271.

[53]  SOU 1964:31 s. 53. I propositionen görs ett försök till definitioner av huvudförpliktelser respektive biförpliktelser, men den är inte träffande. Där anges att ”[m]ed biförpliktelse avses ett åliggande som inte har kommit till uttryck i ett öppet åtagande men som likväl anses föreligga vid sidan av huvudförpliktelsen enligt avtalet, t.ex. en säljares skyldighet att tillse att köparen inte skadas i samband med leveransens fullgörande”, prop. 1972:5 s. 184. Den formuleringen antyder att distinktionen skulle sammanfalla med gränsen mellan tolkning och utfyllning, men det kan knappast vara en i sammanhanget relevant åtskillnad; det är många gånger slumpartat vilka förpliktelser som följer av avtalsinnehåll och vilka förpliktelser som följer av en tillämpning av utfyllande rätt.

[54]  SOU 1964:31 s. 163.

[55]  SOU 1964:31 s. 160.

[56]  I propositionen exkluderas däremot en ”leverantörs skyldighet att svara för att försålt gods inte har skadebringande egenskaper” från ”det kontraktsrättsliga principalansvaret i egentlig mening” (prop. 1972:5 s. 184); sedan NJA 1918 s. 156 har avtalsrättsliga regler om skadestånd som huvudregel inte ansetts vara tillämpliga på produktansvar.

[57]  SOU 1964:31 s. 163 f. Jfr Ussing, som framhåller att i fråga om skador som vid företagande av ”opfyldelseshandlingar” orsakas på annan egendom än sådan som är föremål för avtalet tillämpas utomobligatoriska regler, H. Ussing och A. Vinding Kruse, a.a., s. 116.

[58]  Se N. Alexanderson, a.a., s. 98, som uttryckligen beskriver NJA 1943 s. 356 som avseende kontraktsansvar, och därmed syftar på regeln att ”kontrahenten står inne för avtalsförpliktelsernas behöriga fullgörande i lika mån om han agerat själv eller han anlitat medverkan av tjänare eller annan medhjälpare” (a.a. s. 93). Se även Karlgren, Skadeståndsrätt, Norstedts, 5 uppl., 1972 s. 119 och mer utförligt i tidigare upplagor, se densamme, Skadeståndsrätt, 2 uppl., 1958 s. 151–156.

[59]  Prop. 1972:5 s. 211.

[60]  Bengtsson 1960 s. 244 f. Jfr även B. Bengtsson, H. Ullman och S. Unger, a.a., s. 25, där det framhålls att det är osäkert om ansvar för föreligger ”när en skade­görande handling är av oväntat slag och inte har närmare samband med avtalsförhållandet”.

[61]  Det gäller även NJA 1946 s. 338 och NJA 1951 s. 271.

[62]  N. Arvidsson, a.a., s. 209 f.