Ett försäkringsspörsmål. Ett försäkringsaktiebolag har till försäkring mottagit vissa laster av spannmål med ångare eller motorfartyg från amerikanska hamnar till vissa svenska hamnar, varvid försäkringsbolaget förbundit sig att mot vissa premier täcka »vanlig sjörisk, exklusive krigsrisk, på försäkringsvillkoret fritt för enskild skada utom i strandningsfall och i övrigt enligt allmänna svenska sjöförsäkringsplanen och svensk sjörätt».
    Försäkringsbolaget har därefter i skrivelse till lastägaren erinrat därom, att åtskilliga av de av bolaget tecknade försäkringarna avse ångare, vilka nu kvarligga i amerikanska eller andra hamnar — utan att uppehållet, såvitt bolaget har sig bekant, direkt föranledes av krigförande makts åtgärd — i avvaktan på attfå avgångsorder en gång, då ångarna bliva fria att anträda eller fortsätta sina resor. Bolaget håller väl före, att de skador, som i de ifrågavarande hamnarna under sådana förhållanden kunna drabba ångarna eller deras laster, böra, såsom möjligen ägande sammanhang med krig, vara hänförliga till krigsrisk och således ligga utanför bolagets ansvar. Men bolaget påpekar, att det är uppenbart att en del olyckor kunna inträffa i hamnarna av den beskaffenhet, att krigsassuradören kan vilja kasta den över på civilassuradören, varvid som exempel anföras ilanddrivning, kollision med annat fartyg, sjunkning etc. Då försäk-

 

ringsbolaget icke anser det möjligt, att erlagd premie för viss resa skall täcka hamnrisk under stillaliggande för obegränsad tid, påyrkar bolaget, att för den händelse bolaget skall ansvara för sjöfara under stillaliggande i hamn, bolaget skall erhålla en skälig tilläggspremie, som bolaget beräknar till ⅛ % för varjepåbörjad månad.
    Med anledning av detta yrkande har lastägaren hos mig anhållit om yttrande, huruvida enligt min mening försäkringsaktiebolaget är pliktigt att utan tilläggspremie ansvara för de risker, om vilka här är fråga. Såsom svar på denna framställning har jag avgivit ett yttrande, vars huvudpunkter här nedan återgivas i förhoppning att nya synpunkter till en allsidig belysning av spörsmålen må från annat håll framkomma.
    Enligt § 248 sjölagen, varmed § 44 sjöförsäkringsplanen är likalydande, är försäkringsgivaren, där icke särskilt undantag skett, skyldig att vidkännas följderna av varje fara, för vilken det försäkrade föremålet utsättes, medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom försäkringstagarens vållande. Vid försäkring för resa från ett ställe till ett annat varar försäkringsgivarens fara för gods från det ögonblick godset, för att i fartyget inlastas, skiljes från land intill senast 30 dagar efter fartygets ankomst till bestämmelseorten eller, om lossningen dessförinnan avslutats, när godset förts i land (57 § sjöförsäkringsplanen).
    Regeln är sålunda, att försäkringsgivaren ansvarar för följderna av varje fara. För att han skall bliva fri fordras, att särskilda undantag skola finnas angivna i kontraktsvillkoren, sjöförsäkringsplanen eller sjölagen. De undantag, som i detta sammanhang kunna komma i fråga, äro — förutom vad som innefattas i klausulen »fritt för enskild skada utom i strandningsfall», om vars innebörd någon tvist för närvarande ej råder — dels det i överenskommelsen gjorda förbehållet för krigsrisk och dels den bestämmelse, som förekommer i § 255 sjölagen (jämförd med § 55 sjöförsäkringsplanen).
    Vad först angår förbehållet för krigsrisk, så lärer därmed avses detsamma som omnämnes i § 46 sjöförsäkringsplanen, eller att försäkringsgivaren icke svarar för förlust, skada och kostnad, som orsakas av eller äga sammanhangmed krig. Fråga är nu, huruvida en under strandningsklausulen hänförlig skada, varför sålunda bolaget har att i vanliga fall svara, hemfaller under bolagets åtagande, för den händelse denna skada inträffar under uppehåll, som med hänsyn till den nuvarande krigssituationen skett i amerikansk eller annan hamn. Denna frågas besvarande beror på huruvida man har anledning att säga, att skadan i fråga äger sammanhang med krig. Härvid kan man väl otvivelaktigt påstå, att själva uppehållet i hamnen har sammanhang med kriget,då, även om fartyget icke direkt föranletts till uppehållet av krigförande maktsåtgärd, anledningen till uppehållet dock utgöres av krig. Däremot kan man enligt min mening knappast påstå, att en enskild skada, hänförlig under strandningsklausulen, som inträffar under dylikt uppehåll, har sammanhang med orsaken till själva uppehållet, d. v. s. kriget. Visserligen kan man ju säga,att skadan i fråga icke skulle hava inträffat, om icke fartyget blivit på angivet sätt uppehållet, men å andra sidan kan man icke med fog göra gällande, att den enskilda skadan står i verkligt orsakssammanhang till kriget, då skadan ifråga icke innefattar en skada, som ens med någon sannolikhet kan beräknas inträffa som en följd av krigshändelserna.

 

    Ett särskilt skäl för att dylik skada icke är att hänföra till verklig krigsrisk torde också kunna hämtas från § 56 sjöförsäkringsplanen. I fråga om försäkring under klausulen »sjöfara» stadgas nämligen här, att försäkringsgivaren vid denna klausul icke ansvarar för krigsfara, men väl för annan fara, även sedan resan blivit hindrad eller hämmad genom krigsfara. Särskilt om man jämför denna föreskrift med § 234 i 1864 års sjölag, varifrån bestämmelsen säkerligen är överförd till försäkringsplanen, finner man, att här med »krigsfara» i själva verket avses detsamma som »krigsmolest» eller krigsrisk i allmänhet.
    Men någon anledning till att tolka innebörden av krigsrisk eller krigsfara på annat sätt vid klausulen »fritt för enskild skada utom i strandningsfall» än vid försäkring för sjöfara föreligger icke. Man lärer därför få antaga, att den civila assuradören ansvarar för skada, hemfallande under nämnda klausul, även om skadan inträffat, sedan resan blivit hindrad eller hämmad genom krigsfara. Häremot kan anföras, att krigsförsäkringskommissionen bland sina försäkringsvillkor upptagit, att i försäkring för krigsfara inbegripes bl. a. brandskada, stöld eller sjöskada, som bevisligen inträffat under uppehåll, direkt föranlett av krigförande makts åtgärd, inom 30 dagar efter uppehållets början eller under det fartyg föres eller står under ledning av befäl, som tillsatts av krigförande makt, varvid naturligtvis även kan falla skada, hänförlig underden s. k. strandningsklausulen. Emellertid torde härvid föreligga ett gränsfall, där det ansetts skäligt, att krigsförsäkringen träder hjälpande emellan, ehuru det ej föreligger direkt krigsrisk. Antagligen har man i detta hänseende liksom i fråga om sjöolyckor, där släckning av fyrar medverkat, ansett riktigt, att krigsförsäkringen kompletterar, för den händelse den civila försäkringen uttryckligen undantagit dylika risker. I övrigt torde böra bemärkas, att krigsförsäkringskommissionen enligt § 2 av dess villkor icke täcker sådan skada, för vilken annan försäkringsgivare är ansvarig. Kan alltså ansvarighet för civilassuradören härledas ur hans försäkringskontrakt för skada, för vilken krigsförsäkringsvillkoren också iklätt sig ansvar, bortfaller det senare.
    Till ytterligare stöd för den mening, som jag gjort gällande, tillåter jag mig åberopa ett uttalande av en framstående praktisk försäkringsman, direktören Harald Andersson. Denne skriver i sitt lilla översiktliga arbete »Villkor och bruk vid sjöförsäkring», Stockholm 1902, s. 48: »Krigsfara är utesluten ur försäkringsgivarens ansvarighet liksom skada och förlust, som förorsakats av borgerliga oroligheter, plundring och sjöröveri (Pl. § 46). Denna inskränkning i ansvarigheten får dock ej så förstås, att endast förekomsten av dylik fara skulle befria försäkringsgivaren från ansvar för den övriga faran. Endast då skadan eller förlusten är en omedelbar följd av krigstillståndet och där ur kan direkt härledas, torde försäkringsgivaren få anses fritagen härför.»
    Utgår man ifrån att nämnda skador icke äro att hänföra till krigsrisk, så återstår den frågan, huruvida möjligen § 255 sjölagen (§ 55 sjöförsäkringsplanen) äger tillämpning. Dessa bestämmelser innehålla bl. a., att om, efter det försäkringsgivarens fara begynt, faran förändras eller förökas, försäkringsgivaren blir fri från ansvarighet för varje efter förändringen timad olycka, såvitt icke farans förändring eller förökande ägt rum utan försäkringstagarensbegivande eller till följd av nödfall föranlett av en fara, för vilken försäkringsgivaren svarar.

 

    Frågan är nu först och främst, huruvida faran kan anses vara förändrad eller förökad genom att dylikt uppehåll inträffar. Denna fråga torde väl få besvaras jakande, då ju risken i viss mån måste anses vara förökad därigenom, att icke resan försiggår i normal ordning utan avbrytes av uppehåll, som åtminstone i viss mån måste anses vara oförutsett. Det faller av sig självt, att det icke kan sägas om varje aldrig så litet dröjsmål med resans anträdande eller om uppehåll i nödhamn eller ens om ett någorlunda kortvarigt uppehåll, då fartyget inlöper för visitation i Halifax eller i England. Men för de fall, då fartyget blir liggande någon längre tid, måste man nog antaga, att en dylik förändring i risken inträtt. Emellertid har man därvid att undersöka, om icke försäkringsgivarens ansvar i alla fall fortvarar med hänsyn till de bådanyss angivna, i lagrummet upptagna undantagen. Vad först angår den eventualiteten, att förändringen i faran är en följd av nödfall, föranlett av en fara, för vilken försäkringsgivaren svarar, så föreligger icke här en dylik eventualitet, enär orsaken till uppehållet måste anses vara en krigsfara och försäkringsbolaget icke är ansvarigt för en dylik fara. Återstår således frågan, huruvida farans förändring eller förökande ägt rum med försäkringstagarens begivande. Enligt vad man upplyst mig, är detta icke fallet, i det lastägaren icke beordrat eller brukar beordra eller medgiva några uppehåll för fartygen, utan deras avgång, resp. deras inlöpande i hamnar och därav föranlett dröjsmål, helt och hållet äro beroende på vederbörande befälhavare. Under sådana förhållanden torde icke den förändring i faran, som får anses hava skett genom uppehållet ifråga, kunna tillskrivas försäkringstagaren. I följd härav skulle således förändringen i faran icke hava något inflytande på försäkringens giltighet.
    Resultatet av min undersökning är således, att jag finner det sannolikast, att under av krigssituationen föranledda uppehåll i hamnarna inträffade skador, för vilka försäkringsbolaget, om de icke ägt rum under dylikt uppehåll, ostridigt skulle vara ansvarigt, icke äro att hänföra till krigsrisker, och att bolaget därför bör vara för dessa skador ansvarigt, men att jag måste medgiva, att skäl föreligga även för en annan mening, ehuru dessa skäl icke äro för mig övertygande. Däremot anser jag, att om skadorna icke äro att hänföra till krigsrisk, den omständigheten, att en förändring i risken inträder, icke kan förringa försäkringens giltighet. Givetvis kan däremot ifrågakomma en tilllämpning av § 30 sjöförsäkringsplanen, som innehåller den bestämmelsen, att om försäkring är sluten för resa och fartygets avgång från lastningsorten blivit fördröjd utöver den tid, som vid anmälan till försäkring blivit uppgiven, försäkringstagaren är skyldig att, så snart det honom kunnigt blivit, om dröjsmålet underrätta försäkringsgivaren, som då, i händelse fartygets avgång inträffar under en för sjöfarten farligare årstid, äger rätt att häva försäkringen mot återbetalande av erlagd premie, därest försäkringstagaren vägrar att erlägga en mot den större faran svarande förhöjning i premien. Att märka är, att försäkringen blir ogill och premien förverkad, om försäkringstagaren försummar att giva underrättelse om dröjsmålet, så fort det blivit honom kunnigt.
    Slutligen bör även medgivas, att det visst kan tänkas, att ett uppehåll i en hamn visar sig bliva till den grad långvarigt, att det måste framstå som en onaturlighet att längre anse försäkringsavtalet bindande för försäkringsgivaren.För att en sådan situation skall inträda, fordras emellertid, att uppehållet blivit till den grad permanent, att resan i själva verket för en naturlig upp-

 

Svensk Juristtidning 1918. 11

 

fattning måste framstå som uppgiven eller definitivt avbruten. Att närmare angiva förutsättningarna för en dylik extraordinär situation torde emellertid ej här vara behövligt, då jag icke under dem inbegriper uppehåll av den beskaffenhet, som hittills mig veterligen ägt rum.
 

Albert Kôersner.