Hovrätt i Göteborg. Den nyligen fullbordade förflyttningen av Skånska hovrätten från Kristianstad till Malmö har väckt till nytt liv den redan tidigare diskuterade frågan om en hovrätt i Göteborg. Närmast upptogs ämnet av häradshövdingen Georg Kronlund i en synnerligen medryckande artikel i Göteborgs handels- och sjöfartstidning i slutet av förra året, och det har sedermera med stort intresse omfattats av Göteborgs juristkår. Härom vittnade särskilt det talrikt besökta februari-sammanträdet i Göteborgs juristklubb, där frågan efter ett upplysande inledningsföredrag av ledamoten i processkommissionen, advokaten Henrik Almstrand, ingående ventilerades samt föranledde antagandet av en resolution, däri enhälligt uttalades önskvärdheten av att de statliga och kommunala myndigheterna måtte vidtaga för ändamålet erforderliga åtgärder snarast och utan att avvakta genomförandet av den allmänna rättegångsreformen. En erinran om de huvudsakligaste synpunkterna i frågan har jag trott kunna påräkna intresse även utanför göteborgsjuristernas krets.
    Träffande yttrade justitieministern, statsrådet Eliel Löfgren, vid invigningen av Skånska hovrättens nya byggnad på tal om hovrättens förflyttning: "Låt om oss i denna händelse se ett erkännande av tanken, att rätten hör hemma där mänskligt liv och arbete sjuder mest. Rätten bör äga framtida plats i tillvarons hjärta, den bör leva och växa i takt med folkets liv och växt." Våra överdomstolar äro med sin huvudsakligen skriftliga procedur vanligen utestängda från direkt beröring med den rättssökande allmänheten och löpa därigenom lätt fara att mista den riktiga måttstocken för bedömandet av de skiftande förhållanden, som förekomma till deras prövning. Är överdomstolen därjämte förlagd till en mindre landsortsstad, följer därmed lätt en viss kastanda och isolering, som kan för överrättsdomaren försvåra vinnandet av den för domarkallets utövning så nödvändiga livserfarenheten och människokännedomen, något som däremot lättare bör kunna ernås i en storstad under den livligare kommunikation med människor från skilda verksamhetsområden, som där naturligtvis äger rum. Ju rikare, större och mångsidigare miljö en överdomstol i sådant avseende har, desto mindre blir faran för isolering och ensidighet i livsuppfattningen hos dess ledamöter.
    Med en överrätts förläggning till en storstad följer även fördelen av en livligare växelverkan mellan överrätten och en större stadsdomstol: Här må erinras om nya lagberedningens yttrande, att då

 

överrättsdomarens ämbete företrädesvis medför skyldighet för honom att utöva granskning och kritik över den lägre domstolens åtgärder, det bör kunna förutsättas, att överrättsdomaren ock till följd av anlag och utbildning företrädesvis besitter den speciella skickligheten och lämpligheten för detta slag av verksamhet. Att för vinnande av denna kompetens personligt umgänge och tankeutbyte med ledamöterna i en större stadsdomstol och en storstads omfattande advokatkår är av stor vikt, ligger i öppen dag, särskilt då såsom hos oss överrätternas rekrytering endast i undantagsfall sker genom förvärv av krafter från stadsdomstolarna. I detta sammanhang bör ej förglömmas den synnerligen stora betydelse en överrätts förläggning till en storstad har för såväl där varande underdomstols som framför allt överrättens egen rekrytering. För att en överrätt skall kunna motsvara sin uppgift, erfordras givetvis i främsta rummet en kvalitativt god rekrytering. Det ligger i sakens natur, att den stora staden erbjuder större garanti för att erforderligt antal aspiranter skola anmäla sig än småstaden gör. Ämbetsmannabanan är av flera orsaker icke mera så lockande som förr, och den senaste tidens erfarenheter giva vid handen, att antalet aspiranter på hovrättsbanan minskats. Skulden härtill, vad Göta hovrätt beträffar, torde till väsentlig del vara att söka däri, att den nuvarande hovrättsstaden i allmänhet icke erbjuder aspiranten i hovrätten möjlighet till fortkomst å annan bana, om utsikterna till snar befordran inom hovrätten skulle visa sig mindre gynnsamma. Även om nämnda hovrätt hittills lyckats på ett tillfredsställande sätt fylla sina led, är därmed ingen visshet given för att så framgent skall bliva förhållandet. Behovet av en omsorgsfull rekrytering av hovrätterna gör sig nu så mycket mera gällande, som utvecklingen medfört hovrättsämbetenas besättande med eller förvaltande av yngre personer än förr, och ett villkor för tillgodoseendet av detta behov ligger däri, att hovrätten vid upptagandet av nya krafter äger möjlighet till urval. Att i detta hänseende en stor stad erbjuder bättre garantier än en mindre, är uppenbart. Skälen därtill äro flerahanda. Utom den redan nämnda svårigheten för aspiranter, som av en eller annan anledning övergivit hovrättsbanan, att i en mindre stad vinna annan anställning torde särskilt kunna framhållas, att vistelsen i en större stad i allmänhet lärer anses mera eftersträvansvärd.
    Det i vår tid alltmer framträdande strävandet att bereda det sakkunniga lekmannaelementet ökat inflytande på det rättsliga avgörandet av föreliggande tvistefrågor betingar med en viss nödvändighet över domstolarnas förläggning till större städer. Genom överrättens belägenhet i en mindre stad bliva dess ledamöter ofta utestängda från tillfälle att av fackmän skaffa sig allehanda tekniska upplysningar, vilka för målens vederbörliga utredning kunna vara av största värde. Vad särskilt handelsfrågor beträffar, erbjuder givetvis en stor stad bättre tillfälle till förvärvande av kännedom om handelsbruk m. m. än en mindre sådan.

 

    Den hovrätterna medgivna befogenheten att anställa muntliga förhör kan genom hovrätternas förläggande till storstäderna väntas bliva livligare utnyttjad, vilken förmån ju bör värderas högt. Den torde dock väsentligen betingas av förefintligheten av en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande advokatkår, ett behov, som den större staden givetvis har lättare att tillgodose än den mindre. Än mer kommer detta behov att framträda, då den utvidgning av offentligheten och muntligheten i rättegången i överrätterna, somman har att förvänta med den nya rättegångsreformen, blir verklighet, en uppfattning, som vinner stöd av vad i artikeln om "Hovrättsreformer på dagordningen" i föregående häfte av denna tidskrift, s. 149 f., yttras angående de kvalifikationer, vilka torde komma att krävas hos dem, som vid en utvidgad offentlighet och muntlighet i hovrättsproceduren tillåtas företräda parterna vid målens föredragning.
    Ovan angivna omständigheter, vilka torde ha medverkat till Skånska hovrättens förflyttning till Malmö, tala jämväl och i än högre gradför en hovrätts förläggande till storstaden Göteborg, rikets andra stad och i många avseenden kanske dess första. De fördelar, som tillföras förstnämnda hovrätt och därmed rättsskipningen genom dess belägenhet i Malmö, skulle helt säkert i ännu större omfattning tillgodokomma en hovrätt förlagd till Göteborg. Där äro koncentrerade det materiella livets verksamhetsgrenar i alla dess skiftande former, en högt utvecklad sjöfart och handel, en storartad industri och ett rikt näringsliv. Här ha det andliga livets olika riktningar sitt huvudsäte i högskola och andra högre läroanstalter, här råder en allmän anda, en social verksamhet, ett intresse för vetenskap och konst, som ställer Göteborg ej långt efter Stockholm. Göteborg innesluter rikets näst största underdomstol, och där finnes slutligen en talrik, skicklig och högt ansedd advokatkår. I en dylik miljö torde en överdomstol ha sin rätta plats. Med en hovrätts förläggande till Göteborg skulle beredas rika tillfällen till växelverkan mellan hovrätten och Göteborgs rådhusrätt med dess vidsträckta och omfattande arbetsfält. En storstad som Göteborg erbjuder, såsom förut berörts, naturligtvis därjämte större möjligheter för en tillfredsställande rekrytering av hovrättens arbetskraft, på samma gångsom tillgången till en stor och skicklig advokatkår därstädes är ägnad att främja och höja arbetsresultatet hos hovrätten. Måhända skulle en hovrätts förläggning till Göteborg därjämte bana väg fören utvidgning av dess högskola med en juridisk fakultet, varigenom vetenskaplig forskning och praktisk rättsskipning ju även i Göteborg skulle kunna få en gemensam boplats, en förmån, som givetvis icke kan skattas nog högt.
    Vad slutligen den föreliggande frågan, sedd från Göteborgs stads egen synpunkt, angår, förefaller det, som om staden skulle ha sitt givna intresse av att få en hovrätt förlagd inom sina råmärken. Utom den rent praktiska nytta för staden ur rättsskipningens synpunkt, som denna förläggning skulle innebära, bör det naturligtvis vara

 

en stor fördel och därför av intresse för staden att ha inom sig samlade alla de centrala verk och anstalter, vilkas verksamhet på ett eller annat sätt berör staden eller länet, och därigenom göra Göteborg till en central punkt för allt större delar av landet.
    Om således någon egentlig meningsskiljaktighet icke synes kunna råda om Göteborg såsom lämplig förläggningsort för en hovrätt, gå åsikterna om huru en hovrätt där skall komma till stånd mera isär. Problemet är här: skall Göta hovrätt flyttas eller endast delas? Härtill kommer den icke mindre viktiga kostnadsfrågan. Fören förflyttning talar givetvis principen, att man för enhetlighetens i rättsskipningen skull bör ha så få överrätter som möjligt, liksom överhuvud de skäl, som motivera en överrätts förläggning till en storstad. Skälen för en delning synas dock härvid vara de starkare. Skola hovrätterna bibehållas i en eventuellt ny domstolsorganisation, vilket väl är det ojämförligt mest sannolika, torde proceduren i desamma bliva i övervägande grad muntlig med livligpersonlig medverkan av parterna och deras ombud. Detta torde för underlättande av parternas personliga inställelse nödvändiggöra en utökning av hovrätternas antal till minst fem. Av de nya hovrätterna torde en ha sin givna förläggningsort i Norrland och en i Göteborg, den senare med Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och måhända även Värmland till domkrets. Men Småland, Öland och Östergötland ha då fortfarande behov av en egen hovrätt, och tillräcklig anledning att förlägga den på annan ort än i Jönköping torde knappast föreligga.
    Det, varpå hela frågan slutligen beror, blir alltså kostnadsspörsmålet, avseende i första rummet hovrättens lokalbehov. Detta spörsmål sammanhänger nära med frågan om tidpunkten för en hovrätts förläggande till Göteborg, i det att, därest härför inväntas tiden förden stora rättegångsreformens genomförande, det närmast torde bliva statens sak att sörja för sagda lokalbehovs tillgodoseende, något som staten däremot möjligen kommer att undandraga sig, om förläggningen påfordras verkställd tidigare. Dock torde, såsom i ovan berörda artikel antydes, sagda omsorg redan före reformens genomförande bliva statens, om den i samma artikel omförmälda och mycket önskvärda utvidgningen av offentligheten och muntligheten i hovrättsprocessen redan dessförinnan skall kunna bliva verklighet. Frågan kompliceras ytterligare genom det trängande behovet för Göteborgs rådhusrätt att få sina nuvarande lokaler utbytta mot tidsenliga sådana, vilket föranlett framkastandet av tanken på en gemensam justitiebyggnad för hovrätten och rådhusrätten.
    Tydligen är det från såväl statens som staden Göteborgs synpunkt av intresse, att frågan om en hovrätts förläggande till Gröteborg vinner sin lösning ju förr dess hellre, och detta gemensamma intresse synes vara av sådan styrka, att den lösningen av frågan tvingar sig fram såsom den naturliga, att parterna mötas på halva vägen genom att båda bidraga till att bereda hovrätten ett hemvist.
 

Gösta Bäärnhielm.