Den nya fattigvårdslagstiftningen. Genom riksdagens antagande i väsentligen oförändrat skick av Kungl. Maj:ts förslag till lagom fattigvården har ett långvarigt och med åtskilliga svårigheter ur juridisk, social och ekonomisk synpunkt förenat lagstiftningsarbete bragts till en, såsom det förefaller, förhållandevis lycklig avslutning. Då den nya lagstiftningen till sitt huvudsakliga innehållfaller utom ramen för denna tidskrifts intresse sfär, må här blott lämnas några korta antydningar angående ett par nyheter av mera allmänt juridiskt intresse.
    Den nya lagen, som bibehåller hittills gällande lags indelning av fattigvården i obligatorisk och frivillig, giver åt den obligatoriska fattigvården en betydligt större omfattning än förut, i det skyldigheten att lämna fattigvård utsträckes till att gälla varje faktiskt nödläge, som grundar sig på arbets oförmåga. Det fastslås vidare i lagen, i bestämd strid mot uppkommen tolkning av gällande fattigvårdsförordning, att skyldigheten att lämna fattigvård måste hänföra sig till det förefintliga behovet och ej kan bortfalla därigenom att enskild person finnes, som enligt lagen har skyldighet att försörja den behövande men ej vill eller kan fullgöra sin skyldighet. Den mycket omstridda frågan om minderårighetsgränsen har lösts på det sätt, att denna gräns bestämts till 16 år. Lagstiftaren har således i detta hänseende intagit en i viss mån annan ståndpunkt än i lagen om barn utom äktenskap. Det återstår att se, om det i denna del fattade beslutet kan komma att medföra några konsekvenser för lagstiftningen på familjerättens område, så att ett ur social synpunkt önskvärt höjande av åldersgränsen må kunna komma till stånd även inom familjerätten.
    Den nya lagen har, i strid mot gällande fattigvårdsförordning, anslutit sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i 1847 års fattigvårdsförordning, att den behövande har rätt till fattigvård, och lagen har i sammanhang härmed, likaledes i strid mot gällande lag, fastslagit rätten att klaga över beslut, varigenom fattigvård helt eller delvis vägrats eller som rör sättet för fattigvårds meddelande eller över beslut rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörande av arbetsskyldighet o. s. v. Det är ett ur principiell och humanitär synpunkt betydelsefullt krav, som härigenom vunnit beaktande.
    Reglerna om enskild försörjningsplikt hava i sak icke undergått annan förändring än att hustru ålagts försörjningsplikt gentemot mannen, dock endast villkorlig sådan, d. v. s. i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, att adoptant och adoptivbarn ålagts samma försörjningsplikt gentemot varandra som föräldrar och barn samt att den nuvarande bestämmelsen om arbetsgivares försörjningsplikt, som innebär en strängare förpliktelse för arbetsgivaren än motsvarande privaträttsliga stadganden, ersatts med en hänvisning till dessa stadganden.
    Hemortsrätten — en av de frågor, som under detta lagstiftningsarbete varit livligast debatterade — har nu i enlighet med fattigvårdslagstiftningskommitténs och Kungl. Maj:ts förslag blivit så ord-

 

nad, att densamma gjorts beroende av den faktiska mantalsskrivningen. Under det att gällande lag stadgar, att hemortsrätt, utom i vissa undantagsfall, vinnes i det fattigvårdssamhälle, där en person senast författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven, skall enligt den nu antagna lagen sådan rätt uppkomma, där personen i fråga senast varit mantalsskriven. Hemortsrätts förvärv skall emellertid, liksom för närvarande, förhindras genom viss fattigvårds åtnjutande under det år mantalsskrivningen avser. Från åtskilliga håll, bl. a. av kammarrätten, hade gjorts gällande, att viss tids vistelse borde läggas till grund för förvärvet av hemortsrätt. Det är emellertid att hoppas, att denna fråga, som ostridigt är av synnerligen vansklig beskaffenhet och som näppeligen torde kunna erhålla en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning, genom det nu fattade beslutet fått ett avgörande, som skall medföra ett väsentligt förminskande av det med rätta så påtalade fattigvårdsprocessandet och i varje fall förenkla fattigvårdstvisternas beskaffenhet. De tvister rörande rätt mantalsskrivningsort, som till äventyrs komma att i fattigvårdsprocessernas ställe uppstå, torde i avseende å svårartad beskaffenhet icke alls kunna jämföras med fattigvårdstvisterna. — I avseende å reglerna om hemortsrätt är vidare att märka, att enligt den nya lagen hustru, vars man avflyttat från riket, gjorts oberoende av mannen i hemortsrättsavseende.
    Utöver hemortsrättsbestämmelserna hava i den nya lagen upptagits en del stadganden, som åsyfta att förebygga eller åtminstone bringa reda och enkelhet i fattigvårdsprocesserna. Hit höra bestämmelserna om att vissa arter av fattigvård ej äro föremål förersättning mellan kommunerna, om utsträckt preskriptionstid för ersättningskrav, om skyldighet för kommun, som vill söka ersättning av annat samhälle, att verkställa utredning och att ingå i skriftväxling innan tvist anhängiggöres o. s. v. De föråldrade och otillfredsställande bestämmelserna om hemsändning av fattiga hava undergått en välbehövlig omstöpning. Fattigvårdssamhälles rätt till ersättning av enskild för utgiven fattigvård har bibehållits, dock med åtskilliga modifikationer och undantag till skydd bl. a. förminderårig och den, vars egendom omhändertagits av fattigvården, och fattigvårdssamhälle har berättigats att i vissa fall meddela fattigvård utan ersättningsskyldighet. Mot de s. k. försumliga försörjarne hava införts väsentligen skärpta bestämmelser, varigenom åsyftats att råda bot på en av de svåraste bristerna i gällande lagstiftning.Däremot har målsmansrätten över myndiga understödstagare borttagits.
    I sammanhang med antagandet av lagen om fattigvården hava bestämmelserna i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket gjorts tillämpliga även på enskild försörjningsskyldig, som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssamhälle utgiva försörjningsbidrag.
 

Ragnar v. Koch.

 

Svensk Juristtidning 1918 15