IVAR AFZELIUS.

NÅGRA ORD TILL HANS SJUTTIOÅRSDAG.

 

Den 15 oktober 1918 fyller f. d. presidenten i Svea hovrätt Dr Ivar Afzelius sjuttio år. På fädernet tillhörande en i vår lärdomshistoria sedan gammalt berömd släkt och på möderneten ättling av Johan Gabriel Richert, den centrala gestalten i 1800-talets svenska lagstiftningsarbete, förenar Afzelius i sin person de yppersta drag, som känneteckna den svenska odlingens märkesmän. Inom vidsträckta områden av vårt offentliga liv har hans arbete burit rika frukter. För politiska, kommunala och ekonomiska uppgifter har hans utomordentliga förmåga under en lång följd av år tagits i anspråk. De lärda och vittra korporationerna hava dragit nytta av hans lysande begåvning och omfattande erfarenhet. Överallt, där han ingripit, hava hans ord varit tungt vägande, ofta avgörande. De många och makt påliggande värv, vari han varit brukad, hava dock icke splittrat hans kraft. Den erfarenhet, som han samlat från skilda områden, har fastmera i hög grad främjat hans huvudsakliga livsgärning, hans arbete för den svenska rättens utveckling. Vårt lands rättsvetenskap, domstolspraxis och lagstiftning stå till honom i en tacksamhetsskuld, som sent skall förgätas. Hans arbete i den svenska jurisprudensens tjänst kan icke här bliva föremål för någon utförlig skildring. Än mindre är här platsen för en teckning av hans offentliga verksamhet i övrigt. Min uppgift är endast att till honom å de yngre juristernas vägnar frambära en enkel gärd av vördnad och tacksamhet samt att i korthet erinra om den förtjänst han inlagt med avseende å det svenska rättsväsendets främjande.
    Då Afzelius i slutet av 1870-talet började sin offentliga bana såsom akademisk lärare i Uppsala, tillhörde han en krets av

 

Svensk Juristtidning 1918.

 

unga universitetsmän, som efter hand kommit att intaga en ledande ställning inom den andliga odlingen i vårt land. Dessa universitetslärare, som funno den äldre filosofiskt-spekulativa riktningen vid universitetet ofruktbar för sina vetenskapliga strävanden, införde var på sitt område nyare, på erfarenheten grundade forskningsmetoder. Deras verksamhet betecknar därför ett verkligt genombrott i den svenska vetenskapens historia. De införde också i själva arbetet en dittills okänd intensitet, som kännetecknar en ny tids strängare anspråk. Det rika tankeutbytet inom denna kamratkrets har säkerligen varit av stor betydelse såsom en kraftig sporre förde enskilda medlemmarnas vetenskapliga arbeten. Till de fruktbringande resultat, som uppnåtts, hava för visso också bidragit de vidsträcktare vyer, som vunnos genom dessa akademiska lärares tidigt knutna förbindelser med utländsk vetenskap och med utländska vetenskapsidkare. De båda arbeten— "Om cession av fordringar" och "Om parts ed" — som Afzelius utgav under denna tid, äro ett vittnesbörd om viljan och förmågan hos den nya riktningens män. Men dessa arbeten vittna också om något annat; de vittna om en juridisk begåvning av utomordentliga mått. Den vetenskapliga metoden går åtminstone i det förra arbetet tillbaka till studier frånmedlet av 1870-talet, då Afzelius vistades i Leipzig och hade förmånen att där åhöra Windscheids föreläsningar i pandekträtt. Den logiska klarhet och inre styrka, som utmärkte pandekträtten, gjorde denna i och för sig till ett juridisktbildningsmedel av yppersta slag. Och Windscheid var en lysande lärarepersonlighet, vars föredrag var ägnat att göra det starkaste intryck på åhöraren. Afzelius har också städse erkänt den romanistiska vetenskapen såsom själva utgångspunkten och grundvalen för sitt eget juridiska tänkande. Men visserligen har Afzelius icke stannat vid Windscheids civilrätt. Detta kunde så mycket mindre bliva händelsen, som Afzelius efter sin första civilistiska avhandling omedelbart övergick tillspecialstudier inom processrättens hos oss så föga bearbetade område. I det berömda arbetet "Om parts ed" framträda alla de glänsande egenskaperna hos Afzelius såsom juridisk författare. Den elegantia juris, som de romerska juristerna skattade så högt, är det närmast i ögonen fallande draget. Men bakom ligger den gedigna forskningen. Den omfattande

 

lärdom, som utmärkte det tidigare arbetet, återfinnes även här, men endast såsom den fasta grunden; själva byggnaden reser sig fritt och otvunget utan spår av de mödor, som dess uppförande kostat. Formsäkerheten och stilens glans hava gjort ett konstverk av den eljest nog så intrikata materian. Det ligger nära att göra en jämförelse med den tyska civilprocessteoriens mästare, Adolph Wach, en bland de Leipzigerjurister, med vilka Afzelius knutit nära personliga och vetenskapliga förbindelser. Med Wach, en bland de störste av samtidens stora jurister, delar Afzelius den juridiska begåvningens universella omfattning, den levande känslan för det höga och allmänt-mänskliga i rätten, samt sist men icke minst framställningens konstnärliga fulländning. I olikhet med Wach utbytte Afzelius tidigt universitetslärarens kall mot praktiska värv, såsom ofta sker hos oss. Denna skillnad är dock i grunden rätt oväsentlig. Djupare sett äro jurisprudensens olika grenar samordnade och likvärdiga. Säkert är, att det finnes plats för vetenskapen inom såväl lagarbetet som domarekallet, och lika visst är, att de båda senare kunna gagna den förra och varandra. Härom vittna framför allt de utomordentliga förtjänster, vilka såväl Wach som Afzelius vardera i sitt land inlagt ej mindre inom den teoretiska än inom den praktiska jurisprudensen.
    Den enskildes arbete inom lagkommittéer och kollegiala domstolar undandrager sig till största delen utomståendes bedömande. Ett dylikt arbete kräver en hängivenhet, som till förmån för den samfällda uppgiften låter den egna personligheten träda i bakgrunden. Ett försök att närmare bestämma graden av inflytande är i dylika fall alltid vanskligt och förövrigt icke rätt tilltalande. Men överlägsenheten kan vara notorisk.
    Vid sitt inträde på domarebanan, under tingstjänstgöring hos häradshövdingen i Luggude domsaga, Johan Richert, möttes Afzelius av berömda släkttraditioner, som för honom blev obestämmande under hela hans verksamhet i rättsskipningens tjänst. Dessa traditioner hava för Afzelius' egen utveckling haft betydelse långt utöver domareämbetets vardagliga sysslor.Under den första tingstjänstgöringen grundlades hos Afzelius den höga värdesättning av inhemsk rätt och rättsåskådning, som sedan städse präglat hans verksamhet som jurist. Där

 

grundlades ock det strävande efter konkret rättvisa och den frihet från formella betänkligheter, som alltsedan förblivit ledande grundsatser för hans domareverksamhet. Under sin långa tjänstgöring såsom ledamot av högsta domstolen har Afzelius gjort dessa grundsatser gällande till fromma för den svenska rättsskipningen i det hela.
    Ǻ lagstiftningens område sträcker sig Afzelius' verksamhet över tre stora arbetsfält: processen, sjörätten och fastighetslagstiftningen. Tidigast (1880) kallades han att biträda Nya lagberedningen vid arbetet på en ny rättegångsordning. Av detta uppdrag föranleddes den för alla svenska jurister välbekantaskriften: "Grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål" (Uppsala 1882). Denna skrift, som innefattar en översikt av civilprocessens stora frågor under redogörelse för främmande rätt, har under lång tid vid universiteten tjänat såsom introduktion i detta för de studerande svårtillgängliga ämne. Jämförelsen mellan detta arbete, som studeras ännu i dag, och det stora flertalet liknande översikter, som pläga tämligen spårlöst försvinna, visar bäst, huru en uppgift, som anses ringa, kan växa under en mästares hand. Såsom ledamot av Nya och av Förstärkta lagberedningen tjänstgjorde Afzelius åren 1887-89. Till denna tid hör den viktiga avhandlingen "Om betydelsen av eget erkännande i civilprocessen" (Tidsskrift for Retsvidenskab 1888). Under åren 1882—87 var Afzelius ledamot av Sjölagskommittéen. Bland hans skrifter från denna tidmå nämnas: "Ifrågasatta reformer på sjöfartslagstiftningensområde" (N. J. A. avd. 2 1883) samt "På vilka grunder bören för Sverige, Norge och Danmark gemensam konnossementslagstiftning byggas?" (i 5:te Nordiska juristmötets förhandlingar 1885). Måhända är sjörätten det specialområde, som intresserat Afzelius mest. I sjörätten koncentreras stora delar av rättssystemet under en säregen belysning. Ämnet måste verka särskilt tilldragande för den, som har intresse för de allmänna rättsgrundsatsernas realisation inom ett skarpt begränsat område. Till sjölagsfrågors behandling har Afzelius upprepade gånger återvänt i vetenskapliga tidskrifter. Och hans edition av sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten har (1917) utgått i tio upplagor. Genom deltagandet i den nordiska sjölagstiftningen grundlades hos Afzelius intresset för samarbetet mellan de skandinaviska ländernas jurisprudens.

 

Detta intresse har alltjämt hos honom bevarats. Sedan lång tid tillbaka ledamot av styrelsen för de skandinaviska juristmötena och medlem av redaktionen av "Tidsskrift for Retsvidenskab" alltifrån dess början (1888), har Afzelius även inom Danmarks och Norges juristkretsar knutit talrika personliga förbindelser. Framför andra må här erinras om den långvariga och intima förbindelsen med Norges förnämste jurist, Hagerup.
    Av största betydelse blev Afzelius' insats i den svenska rättens utveckling efter den år 1902 beslutade omläggningen av lagstiftningsarbetet på den allmänna lagens område. Syftet var att åvägabringa en lagrevision efter större mått än närmast förut eftersträvats. De särskilda huvudavdelningarna av den gamla lagen skulle var för sig göras till föremål för omarbetning i ett sammanhang. Revisionsarbetet skulle anförtros åt en lagberedning, som befriad från tillfälligt lagstiftningsarbete kunde ägna sin tid uteslutande åt den stora uppgiften. Med 1903 års ingång trädde en sådan lagberedning i verksamhet. Afzelius var självskriven att såsom dess ordförande leda revisionsarbetet och blev därigenom i tillfälle att sätta sin prägel på detta. Inom denna lagberedning utvecklade Afzelius en utomordentlig arbetsintensitet; där nedlade han sina bästa krafter. Det förslag till ny jordabalk, som avlämnades 1909, har väl icke ännu i sin helhet upphöjts till lag. Härmed har måst anstå i avbidan på genomförandet av det nya jordregister, som tillkommit på initiativ av lagberedningen. Men förslagen till lag om nyttjande rätt till fast egendom och till lag om servitut antogos redan 1907, och 1912 genomfördes en av lagberedningen i samband med fastighetslagstiftningen utarbetad betydelsefull reform av exekutionsförfarandet beträffande fast egendom.
    Vid den nya jordabalkens utarbetande gavs ett stort utrymme åt den inhemska rättsutvecklingen. Även långt tillbaka i tiden liggande källor till inhemsk rätt beaktades och fingo öva sitt inflytande. Utgångspunkterna i den gällande rätten iakttogos med största noggrannhet. Ingående uppmärksamhet ägnades inom lagberedningen jämväl åt rättspraxis, särskilt på de punkter, där denna visat sig rättsbildande. På detta sätt bevarades i rättsutvecklingen den kontinuitet, som är ett nödvändigt villkor för lagens användning inom och utom dom-

 

stolarna. Att den stora tyska kodifikationen övade ett visst inflytande, var naturligt, men detta inflytande sträckte sig icke utöver vissa allmänna normer, som för nutidslagstiftningen kunna sägas vara gemensamma. Afzelius' gamla och ingående förbindelser med den tyska rättsvetenskapens märkesmän hade väl aldrig avbrutits, men mellan lagberedningens arbete och tiden för dessa förbindelsers grundläggande låg Afzelius' långvariga och fruktbringande verksamhet på rättsskipningens och den skandinaviska lagstiftningens område. Det var redan därför naturligt, att Afzelius icke inom lagberedningen sökte genomföra en närmare anslutning till tysk rätt. Härtill medverkade ock principiella skäl. Den tyska kodifikationen äger en abstrakt och svårtillgänglig form, som för Afzelius' lagstiftningsideal var helt och hållet främmande. Över den tyska lagen vilar också något av den konstlade lärdomens anda, som icke tilltalade Afzelius' praktiska sinne. Lagberedningens uppgift, sådan Afzelius fattade och genomförde den, var icke att tävla med den tyske lagstiftaren i teknisk fulländning och utformning av rättsreglerna, utan framför allt att utveckla den inhemska rätten på grundvalen av dess gamla självständighet. Denna rätt skulle ombildas till överensstämmelse med nutidens och framtidens krav. En skärpt lagstiftningsteknik var visserligen oundgänglig, men fordran på enkelhet och lättfattlighet i lagens uppställning eftergavs icke. Att Afzelius själv är en mästare i konsten att åt lagbudens avfattning giva en fulländad form, är också en allmänt erkänd sak.
    Förslaget till jordabalk betecknar höjdpunkten av Afzelius' insats i det svenska lagstiftningsarbetet. Efter fastighetsrättens fullbordan återgick Afzelius till domarekallet, nu såsom president i Svea hovrätt. Sin långa riksdagsmannabana avslutade han såsom Första kammarens talman. De mångfaldiga värdigheter och utmärkelser, som i övrigt tillfallit honom, skola icke här uppräknas. Afzelius har icke tillhört dem, som få sin betydelse genom ämbeten och offentliga uppdrag. Fastmera har hans egen storslagna personlighet givit ökad vikt och betydelse åt varje post han beklätt. Genom kraften av sin personlighet har Afzelius länge varit den främst ledande viljan inom det samtida svenska rättslivet. Men han har icke blott härskat, utan framför allt tjänat. Han har tjänat fosterlandet främst och därnäst en var, som påkallat hans råd och

 

hjälp. Vad han varit och är för sina talrika vänner, skall icke här antydas. Det har förunnats honom att i ungdomen och den tidiga mannaåldern knyta vanskapsförbindelser, som med åren endast vuxit i styrka. Den ädla och upphöjda livsåskådning, som varit bestämmande för hela hans verksamhet, har också satt sin prägel på hans personliga förhållande till alla dem, som han samlat omkring sig. De yngre generationerna, vilka av honom städse mötts med förtroende och välvilja, förena sig med de gamla vännerna i de bästa lyckönskningar på sjuttioårsdagen. Må hans levnadsafton bliva lång och ljus.
 

Wilhelm Sjögren.