SVEN PALME: Staten och försäkringsväsendet. Tre föreläsningar vid försäkringsföreningens utbildningskurser för försäkringstjänstemän mars 1917. Sthlm 1917. 76 s. Kr. 2.00.
Detta arbete innehåller — utom förord, inledning och två bilagor, upptagande summariska redogörelser för innehållet i de tyska och schweiziska lagarne om försäkringsavtalet — behandling av följandespörsmål: I. Lagstiftning om tillsyn över försäkringsväsendet. II. Lagstiftning om försäkringsavtalet. III. Beskattning av livförsäkringsbolags s. k. vinst. IV. Statsanstalter och statsmonopol. V. Socialförsäkring. Frågorna ha huvudsakligen behandlats ur livförsäkringens synpunkt.
Man måste vara förf. tacksam för att han övervunnit sin i förordet uttalade tvekan och publicerat dessa föreläsningar, som helt visst skola studeras också av andra än praktiserande försäkringsmän. För den, som i likhet med anmälaren för teoretiska ändamål vill skaffa sig kunskap om försäkringsväsendet, är denna handledning iämnet av en bland våra mest sakkunniga praktiska försäkringsmän mycket värdefull. Förmånen av densamma framträder redan i avd. I, varest man erhåller utsökt klarhet över de så att säga tekniska grundbegrepp, å vilka en försäkringslagstiftning måste byggas. I detta sammanhang vill jag också erinra om den goda argumenteringen i avd. III för att livförsäkringsbolagen icke böra skatta förden s. k. vinst, vilken återbäres till de försäkrade.
Vad nu i allmänhet angår förhållandet mellan staten och försäkringsrörelsen, vill förf. låta sin uppfattning i denna fråga framgå därav, att han å ena sidan bestämt förkastar den rena Manchesterdoktrinen och å andra sidan ansluter sig till STUART MILLS uttalanden, att individen bör vara samhället ansvarig blott för sådana handlingar, som kunna skada andras intressen, och att "det enda fall, då med rätta myndighet utövas mot en medlem av ett civiliserat samhälle mot hans vilja, är, då man avser att förebygga oförrätt mot andra". Med utgångspunkt från att individen-försäkringstagaren oftast är svagare än motparten, bolaget-försäkringsgivaren, gäller det sålunda för staten att tillse, om icke den senares frihet bör inskränkas och övervakas för att, som MILL säger, "förebygga oförrätt mot andra" (s. 8).
Jag vågar emellertid bestämt påstå, att förf. blott bedrager sigsjälv, när han tror sig stå under inflytande av denna MILLS lära.
Ty vill man i begreppen "oförrätt mot andra", "skadande av andras intressen" el. dyl. endast inlägga vad som i allmänhet därmed förstås,då jävar erfarenheten på ett slående sätt riktigheten i MILLS uttalanden. I detta avseende kan erinras om vår nykterhetslagstiftning —en person kan åtminstone enligt vanligt språkbruk icke sägas begå "oförrätt mot andra", blott därför att han t. ex. är s. k. måttlighetssupare — om vår sociala lagstiftning över huvud taget, ja, varför icke, också om försäkringslagstiftningen, det sista så mycket hellre, som förf:s egen framställning är bästa beviset för att MILLS uttalanden i nyss antydda mening icke borde kunna vara på något sätt normerande för lagstiftaren. Inlägger man åter något annat ide ifrågavarande uttrycken, kunna de Millska satserna knappast betecknas som annat än fraser; i varje fall äro de fullkomligt värdelösa såsom lagstiftningsnormer. Man har med dem ej kommit ett steg närmare spörsmålet, huruvida den och den lagstiftningsåtgärden bör vidtagas. Det gäller nämligen att först — generellt eller i varje särskilt lagstiftningsfall, allt eftersom begreppen "oförrätt mot andra"och "skadande av andras intressen" skulle erhålla konstant eller växlande betydelse — avgöra, vilken innebörd man vill giva dylika begrepp.
Denna anmärkning förringar emellertid ingalunda värdet av förf:s arbete i dess helhet. Som redan antytts, har han i sin utredning helt och hållet frigjort sig från inflytandet av STUART MILL, en frigjordhet, som redan omedelbart efter dennes åberopande dokumenteras i följande ord, med vilka han karakteriserar statens ömtåliga lagstiftningsuppgift i intressekonflikten mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren: "Det gäller å ena sidan att icke genom obestämda och släpphänta lagstadganden göra övervakandet illusoriskt. Men å andra sidan får staten icke alltför mycket ingripa i och reglementera försäkringsanstalternas inre organisation och yttre verksamhet. Sådant binder den nödiga utvecklingsfriheten samt kastar på staten gent emot den stora allmänheten ett ansvar, som staten underför handen varande omständigheter varken kan eller bör åtaga sig. Staten skall övervaka och i viss mån preventivt ingripa men ej övertaga garanti för försäkringsrörelsen. Det gäller att taga fasta på det väsentliga och därom träffa betryggande, noggranna och klara bestämmelser, överlåtande åt försäkringsanstalterna själva att envar efter sina önskemål inrätta sig rörande övriga förhållanden" (s. 9).
Under ledning icke av några allmänna fraser, utan av sin sunda rättsinstinkt har förf. här uttalat satser, vilka i själva verket äro utslag av den princip, som måste vara normerande för all lagstiftning och som måste behärska stora områden inom lagtolkningen, principen, att rättsordningen har att tillgodose det praktiska livets, den allmänna omsättningens och rättssäkerhetens intressen. Att det är denna grundsats, som i realiteten ligger bakom och dirigerar förf:s syn på tingen, framträder kanske tydligast, när han kommer fram till det stora problemet, huruvida försäkringsrörelsen bör överlämnas åt det privata initiativet eller om den helt eller delvis bör idkas
såsom statsdrift. Bortser man från socialförsäkringen — där så att säga enligt sakens natur endast statsdrift bör ifrågakomma — kommer förf. till det resultat, att varje form av statsdrift inom försäkringsväsendet i regeln är förkastlig, det må vara fråga om inrättande av en med den privata rörelsen konkurrerande statsanstalt eller den privata försäkringens undanträngande genom statsmonopol. Ehuru framställningen här på sina ställen fått en i mina ögon väl mycketapologetisk karaktär — något som för övrigt ytterligare spänner läsarens intresse — måste jag dock medgiva, att förf. till fullo övertygat mig om att det under bestående samhälleliga förutsättningar vore ett svårt missgrepp åtminstone att låta staten helt eller delvis taga hand om livförsäkringsrörelsen. Vad särskilt statsmonopol å denna angår, påvisar förf., hur haltande en jämförelse måste bli med t. ex. tobaksmonopolet (s. 63). Naturligtvis kunna enligt förf. extraordinära förhållanden — exempelvis sjöfartsförhållandena under världskriget —motivera statens ingripande till de ökade riskernas täckande, och han medgiver hypotetiskt t. o. m., att staten i avseende å särskilda slags försäkringar, såsom skogsförsäkring, även under normala förhållanden bör träda emellan, om nämligen det skulle visa sig, attdet allmännas skyddsintressen skulle bliva det privata initiativets krafter övermäktiga (s. 63 f.).
Man måste med förf. beklaga, att han ej haft tillfälle att mera ingående behandla den av honom själv såsom "mest brännande" betecknade frågan angående lagstiftningen om försäkringsavtalet. I sin framställning av denna motiverar förf. först i allmänhet, under belysning av orsakerna till att en svensk lag om försäkringsavtalet alltjämt låter vänta på sig, det stora behovet av att arbetet på en sådan lag snarast igångsättes (s. 29 — 34). Bland förf:s antydningar om riktlinjerna för en dylik lagstiftning skall här endast beröras spörsmålet om livförsäkringsavtalet till förmån för tredjeman, ett spörsmål, som förf. med rätta hänförtill de betydelsefullaste inom den hithörande rättsmaterien. Förf:s— med övriga svenska försäkringsmäns överensstämmande — uppfattning om detta avtal går ut på att försäkringstagaren under försäkringstiden bör kunna disponera över försäkringen, såvida han icke genom särskild handling avstått därifrån. "Han kan belåna, till bolaget återförsälja, mot fribrev utbyta försäkringen. Han kan, med anmälan därom till bolaget, ändra förmånsrätten, alldeles som man ändrar ett testamente. Den ursprungliga förmånstagaren har under försäkringstiden ingen självständig rätt till försäkringen, blott en utsikt till rätt" (s. 41 f.). Denna åskådning överensstämmer ej till fullo med den uppfattning, som jag för ett tiotal år sedan för den svenska rättens del sökte motivera i en allmän studie över tredjemansavtalet. Jag fördes nämligen här även in på livförsäkringsavtalet till förmån för tredjeman och kom, med avvisande av testamentet såsom rättsanalogisk förebild, till det resultat, att tredjeman redan med (sin vetskap om) avtalet borde anses erhålla en verklig fordringsrätt, som emellertid först med försäkrings-
tagarens död (annat försäkringsfall förutsattes ej) bleve definitiv; intill dess borde försäkringstagaren kunna återkalla rätten, varav åter följer, att han också i övrigt borde kunna fritt disponera över densamma liksom över försäkringen över huvud taget.1 Vilken av de båda uppfattningarna ur teoretisk synpunkt förtjänar företrädet, kan vara tvivelaktigt. Därom skall nu icke ordas. I avseende å det praktiska resultatet överensstämma de i den viktigaste punkten: försäkringstagaren har fri dispositionsrätt över försäkringen, trots det att den tagits till förmån för en tredje. De praktiska konsekvenserna skilja sig åt huvudsakligen därutinnan, att enligt den åsikt, jag förmenat vara den riktiga, till skillnad från förf:s, dels, i händelse tredjeman avlider före försäkringstagaren, den förres stärbhus skullekunna erhålla anspråk på försäkringssumman, om nämligen försäkringstagaren underläte att utöva sin dispositionsbefogenhet, och dels det bleve, om icke en nödvändig konsekvens, dock synnerligen plausibelt att låta fordringsrätten vara undandragen försäkringstagarens borgenärer vid utmätning och konkurs. Blott ur praktisk synpunkt går det väl knappt att föredraga den ena ståndpunkten framför den andra. Så mycket skarpare synes därför den nu berörda divergensen markera behovet av att få en laglig reglering av spörsmålet genomförd.
Beträffande själva kardinalfrågan, om livförsäkringsavtalet överhuvud taget kan producera en fordringsrätt för tredjeman mot försäkringsgivaren, spårar man hos förf. en viss pessimism i anledningav bristen på en stadgad rättsuppfattning i spörsmålet. Inom teoriensynes man dock numera vara tämligen ense om att tredjemansavtalet och sålunda även livförsäkringsavtalet till förmån för tredjeman bör kunna skapa en verklig fordringsrätt för denne.2 Givet är ju också, att på detta område — där positiva rättsregler å ena sidan saknasmen å andra sidan just därför icke kunna utgöra något hinder för ett rationellt bedömande av de rättsliga spörsmålen — måste den självfallet givna utgångspunkten, att rätten är till för livets skull och icke tvärtom, låta det praktiska rättslivets krav taga ut sin andel och leda till erkännandet under vissa omständigheter3 av tredjemans självständiga berättigande, hur nu sedan detta skall teoretiskt förklaras — vare sig en särskild rättslig konstruktion behöver göras eller själva utgångspunkten gör dylik överflödig.
Osäkerheten på förevarande rättsområde beror nog delvis på oklarheten i den allmänna juristuppfattningen angående det berättigande tredjemansavtalets förutsättningar men även där på, att svenskrättspraxis intagit en något vacklande ståndpunkt. Beträffande livför-
säkringsavtalet kan ju dock till stöd för den teoretiskt riktiga uppfattningen åberopas hovrättens (men näppeligen H. D:s) dom i det i N. J. A. 1910 s. 145 refererade fallet (se härom http://svjt.se/svjt/1917/100). Och utanför livförsäkringsavtalet visa åtskilliga domar av H. D., att man ingalunda ställer sig på en rent negativ ståndpunkt och principiellt avvisar den rättsliga möjligheten för en tredje att erhålla rätt omedelbart ur andras avtal; se t. ex. N. T. 1869 s. 99 och N. J.A. 1892 s. 171, 1901 s. 385 och möjligen även 1910 s. 439. Att praxis' ståndpunkt dock ej är fullt säker framgår av en jämförelse mellan dessa domar och H. D:s avgöranden i de båda livförsäkringsfallen i N. J. A. 1907 s. 547 (se härom http://svjt.se/svjt/1917/99 f.) och 1910s. 145 (nyss berört) ävensom av det i N. J. A. 1912 s. 440 ref. fallet. I det sistnämnda synes hovrätten företräda den rationella uppfattningenför att emellertid desavoueras av H. D. Å andra sidan får man akta sig att av utgången av sådana rättsfall som dem, vilka exempelvis refererats i N. J. A. 1881 s. 278 och 1888 s. 98, draga några förhastade slutsatser. Det var i dessa fall fråga om avtal mellan A och B, varigenom den senare övertog den förres gäld till C. Att H. D. här ogillade C:s fordringsanspråk mot B står i överensstämmelse med vad som i dylika fall torde få anses vara det teoretiskt riktiga1.
Att principen om det berättigande tredjemansavtalets befogenhetskall — också utan stöd av nytillkomna positiva rättssatser — med tiden fullständigt bryta igenom i den allmänna rättsuppfattningen i Sverige, därom kan intet tvivel råda. Erfarenheterna i dylikt avseende från andra områden av förmögenhetsrätten äro talande nog. Det kan t. ex. erinras om skadeståndsläran, dit tanken just nu föres i anledning av ett nyligen avdömt rättsfall (N. J. A. 1917 s. 349;jfr även fallet i http://svjt.se/svjt/1917/455), som dock haft åtskilliga föregångare. Man vet emellertid ej, hur länge det kan dröja, innan det berättigande tredjemansavtalet slår fullständigt igenom, och särskilt vad livförsäkringsavtalet angår kan man väl säga, att det ligger fara i dröjsmålet. Dessutom uppstå ju här en rad betydelsefulla detaljspörsmål, vilka icke vore lösta blott genom erkännandet av en på försäkringsavtalet grundad fordringsrättför tredjeman mot försäkringsgivaren. Det är sålunda blott helt naturligt att, såsom förf. säger, behovet av klarhet i spörsmål en kring livförsäkringsavtalet till förmån för tredjeman utgör "en av de förnämsta anledningarna till att svenska försäkringsmän så ivrigt efterlängta en lagstiftning om försäkringsavtalet."
V. Lundstedt.