Finländsk lag angående villkorlig straffdom¹. Ungefär samtidigt med den svenska nya lagen om villkorlig dom publicerades i Finland en lag i samma ämne.
    Den finländska lagen bär tydliga spår av inflytande från den svenska lagstiftningen. Olikheterna äro dock avsevärda. De betydelsefullaste nyheterna i den svenska lagen av den 28 juni 1918, övervakning och förundersökning, hava icke upptagits. I fråga om möjligheten att använda villkorlig dom gården finländska lagen betydligt längre än den svenska. Villkorlig dom tillåtes vid frihetsstraff ända upp till ett år, oberoende av straffarten. Även återfallsförbrytare kunna få villkorlig dom, blott det tidigare ådömda straffet ej överstiger sex månader. Förutsättning i övrigt är, liksom i den svenska lagen, att den tilltalade kan antagas skola låta sig rättas utan straffets verkställande. Prövotiaden är ej fix utan bestämmes av domstolen till viss tid, ej under två och ej över fem år. Förverkandebestämmelserna äro något lindrigare än i den svenska lagen. Vidare är att märka, att den tilltalade kan dömas villkorligt även i sådana fall, där brottet ådrager förlust av medborgerligt förtroende. I sådant fall omfattar den villkorliga domen ej förlusten av medborgerligt förtroende, utan denna fortsätter att löpa under prövotiden.
    I särskild lag har villkorlig dom förklarats tillämplig i fråga om tukthus till och med tre år, ifall brottet innefattar medverkan i upproret under innevarande år eller står i samband därmed och brottet förövats under mildrande omständigheter. Som bekant har villkorlig dom för sådana fall tillämpats i oerhört stor utsträckning. Att den villkorliga domen infördes i Finland med tanke även på en sådan extraordinär massanvändning har väl, och knappast fördelaktigt, inverkat på dess gestaltning.
 

A. B.

 

    Finlands lagstiftning 1917 göres i sista häftet av Tidsskrift for Retsvidenskab (s. 198—217) till föremål för en artikel av justitierådet O. Hj. GRANFELT, ur vilken efterföljande uppgifter äro hämtade.
    Genom de nya kommunallagarna av d. 27 nov. 1917 har valrätten lösgjorts från skattebetalningsförmågan och tillerkänts envar finländsk medborgare, man eller kvinna, som före valåret fyllt 20 år och är medlem av kommunen i fråga. Valsättet är proportionellt. Beslutanderätten i kommunens angelägenheter utövas av kommunal- eller stadsfullmäktige. Fullmäk-

 

¹ Jfr. http://svjt.se/svjt/1916/202 och här ovan s. 360.

 

tiges beslut kunna i vissa fall underställas allmän folkomröstning. Till fullmäktige utgår arvode, på landet eventuellt jämväl reseersättning.
    Finlands sedan 1914 nedlagda lagberedning återupprättades genom en förordning d. 27 okt. 1917, enligt vilken beredningen skall bestå av avdelningar om två ledamöter, en äldre och en yngre, förordnade på tre år i sänder. Då lagförslag beretts, kan antingen senaten tillsätta en kommitté under den äldre ledamotens ordförandeskap för förslagets utarbetande i slutlig form, eller ock utarbetas lagförslaget definitivt av avdelningen i fråga.
    Genom lag d. 31 dec. 1917 har sakförarverksamheten helt och hållet frigivits, i det att grundsatsen om domstols tillstånd såsom förutsättning för rätten att allmänneligen driva mål liksom ock bestämmelsen om juridisk examen såsom villkor för att kunna godkännas som ombud vid överrätt upphävts. Kvinna har likställts med man i avseende å rätten att advocera.
    Genom förordning d. 2 nov. 1917 om ingående av äktenskap införborgerlig myndighet har vid sidan om den kyrkliga vigseln införts fakultativt borgerligt äktenskap. Vigselförrättare är på landsbygden domhavande eller ordförande i häradsrätt eller särskilt förordnad person, i stad magistratsledamot eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i ordningsrätten. Övervägrad lysning eller stadfästelse klagas i hovrätten. Tvistigt jäv hänvisas till domstol.
    Bland övriga nya författningar märkas förordningen d. 2 nov. 1917 ang. åtgärder till förekomman de av skogsskövling, genom vilken skogsvårdens övervakning anförtrotts åt kommunala skogsnämnder, underordnade en länsskogsnämnd; lagen d. 27 nov. 1917 om åtta timmars arbetsdag, enligt vilken arbetare i de rörelser lagen omfattar bl. a. icke får användas i regelbundet arbete längre än 96 timmar under två veckor och icke i övertidsarbetemera än 10 timmar i veckan, samt förordningen d. 18 aug. 1917 om arbetares olycksfallsförsäkring. Enligt sistnämnda förordning kan vederbörande försäkringsanstalts beslut i anledning av yrkande om skadestånd överklagas hos försäkringsrådet, som skall bestå av lagfaren ordförande samt åtta ledamöter, därav en läkare, en jurist, tre arbetsgivare och tre arbetare.