Prisstegringens inverkan på tjuvnadsbrotten. Ett sakförhållande, som en brottmålsdomare ej kan undgå att lägga märke till, är, i huruhög grad den allmänna prisstegringen skenbart förhöjt brottsligheten beträffande vissa brottskategorier. I denna uppsats syftas närmast på tillgreppsbrotten, på den förskjutning mellan snatteri och enkel stöld, som, till följd avatt det tillgripna under nu rådande abnorma prisförhållanden betingar ett högre penningvärde, avsevärt gynnar stöldbrotten på snatteribrottens — och brottslingens — bekostnad. Tydligen är denna högre brottslighet — enkel stöldmot snatteri — i huvudsak endast skenbar, för så vitt man nämligen ej justi brottslingens vetskap om det tillgripnas under nu rådande förhållanden högre

 

värde vill se en högre brottslighet, som motiverar motsvarande högre straff. Men denna synpunkt torde ej vara den riktiga. Det är endast undantagsvis, som brottslingen under brottets planerande och i tillgreppsögonblicket i penningar uppskattar värdet av det, som han tänker tillägna sig, och gör några reflexioner över, huruvida detta värde uppgår till mer eller mindre än femton kronor.
    Även om den gräns, som lagstiftaren uppdragit mellan en högre och en lägre brottslighet i hithörande fall, under den tid, lagen verkat, undergått förskjutning till förmån för stöldbrottet på grund av en allmän prisökning, har detta dock i stort sett ej verkat störande, enär det allmänna rättsmedvetandet på grund av förskjutningens omärklighet funnit sig däri. Så plötslig förändring i prisförhållandena som den, vilken nu inträtt, måste däremot verka stötande och väcka en känsla av onödig hårdhet i rättsskipningen. Ett konkret exempel skall belysa missförhållandet. Om vi tänka oss samma sak tillgripen före, låt oss säga 1915 års ingång och vid innevarande tidpunkt, skola vi i många fall finna, att under det brottslingen före prisstegringen kom undan med böter för snatteri, domstolarna nu äro tvungna att rubricera samma gärning såsom stöld och för densamma ådöma frihetsstraff. Missförhållandet mellan brott och straff visar sig måhända tydligast beträffande de minderåriga förbrytarna. De tillgripa ofta matvaror, sötsaker o. d. för omedelbar förtäring. Jag skall här nedan anmärka ett par fall, som förekommit i Medelpads Östra domsaga. I september i år tillgrepo två ynglingar ur ett olåst skjul en låda konfekt, värd 30 kr. Det upplystes, att ett liknande parti före kriget varit värd 10 kr. 50 öre. I början av oktober tillägnade sig en 16-årig gosse ett parti rostig järntråd om vilken bevisning förebragtes, att den i handeln betingade ett värde avungefär 20 kr. Innan kriget hade ingen människa brytt sig om den, nästan värdelös som den då var.
    Man kan måhända medgiva, att dessa brottslingar straffats för strängt, men att även ett högre straff, som man ser sig tvungen tillämpa, bliver rättvist, nämligen för den händelse att brottslingen tillgriper, ej i avsikt att själv tillredsställa sin hunger etc., utan för att i sin tur avsätta godset, alltså om brottslingen har en mera utpräglad animus lucri. Att en stor skillnad föreligger mellan dessa olika brottslingstyper, är ju utan vidare klart. Men var och en vet, att det är en betydande skillnad mellan det allmänna marknadsvärdet och vad en privatperson, om han vill tillfälligtvis avyttra något, kan erhålla härför. Mycket vanligt är vid nämnda domstol, att vid rannsakningar om metallstölder åklagaren företer bevisning om att värdet av det stulna uppgår till exempelvis 2 kr. per kg., men brottslingen har ej kunnat avyttra den till högre pris än efter 1 kr. per kg. Förutsatt att skillnaden mellan marknadsvärde och »andrahandsvärde» under nu rådande förhållanden blivit större, föreligger alltså även för denna brottslingskategori en straffförhöjning. — Med det nu senast anförda är det ej meningen att söka motivera en strafflindring för den typiske animus-lucri-förbrytaren. Med honom har varken samhället eller lagstiftaren något medlidande. Avsikten har blott varit att påpeka, att även för denna kategori av förbrytare kan valutans prisstegring leda till strängare straff.
    I vad mån hänsyn bör tagas till nu anmärkta förhållande beträffande vårbrottsstatitik under den tid, som prisförhöjningen är verksam, är en fråga,

 

vars besvarande ligger utanför denna uppsats räckvidd och som mera tillhör socialstatistikern av facket.
    Botemedlet mot missförhållandet torde väl närmast ligga uti en förhöjning av snatterigränsen till exempelvis det dubbla. Denna lösning ter sig naturligast även ur rättshistorisk synpunkt. Man kunde visserligen också tänka sig gränsen bestämd av exempelvis medelpriset eller medelmarkegångspriset under viss tid för spannmål — eller någon annan vara av lika stor betydelse i den ekonomiska samfärdseln — i analogi med vad som under senare år framkommit vid diskussionen om löner för statstjänare. Men praktiska svårigheter av avgörande art yppa sig vid försök att göra gränsen på så sätt flytande, om än lagstiftningen härigenom skulle undgå att behöva tid efter annan ändra gränslinjen.

Nils Hellner.