Domsavfattningen i Tyskland.1 Bland de »små medlen», som 1915 års tyska provisoriska civilprocesslagstiftning använde för minskning av domstolarnas arbetsbörda, bestod ett i en väsentlig lättnad i skyldigheten för domstolarna att utfärda sina domar med »Thatbestand», d. v. s. att bifoga domarna en sammanträngd framställning av parternas yrkanden och saksammanhanget (närmast jämförlig med våra svenska hovrättsrubriker). Denna sakframställning kan enligt 1915 års författning ersättas med en hänvisning till innehållet i de mellan parterna växlade förberedande skrifterna och vad i protokollet blivit fastslaget i fråga om tvistens föremål och yrkandena, såvida skrifterna och protokollet i dessa hänseenden äro riktiga och fullständiga.
Av denna bestämmelse ha domstolarna i allmänhet gjort ett mycket omfattande bruk: och de ha med glädje kunnat konstatera, att den tids- och arbetsbesparing, som var åsyftad, blivit genomförd. Erfarenheterna äro emellertid icke odelat gynnsamma. I synnerhet för advokaterna och medelbart även för parterna vålla de korta domarna åtskilligt besvär. När part för prövning av frågan, huruvida talan bör föras mot domen, vänder sig till advokat, som ej förut sysslat med målet, möta svårigheter för denne att genom domen sätta sig in i målet; han blir ofta tvungen att besöka domstolen för att läsa akten, något som han i många fall ej hinner på grund av parternas ingrodda vana att uppsöka advokat i sista minuten.
Även för den högre domstolen, som skall döma i målet, orsakar bristen på sakframställning i den lägre rättens dom förut okänt arbete.
Farhågor hysas också för framtiden, då akterna enligt gällande arkivregler äro förstörda och endast domarna återstå. Uppkomma tvister om res judicata, kunna de korta domarna ofta befinnas otillräckliga för utredning om den avdömda tvistens föremål och därmed också för prövning av frågan, om res judicata föreligger.
T. E.