Den nya lagen om panträtt i spannmål. Till 1924 års riksdag framlades av regeringen ett förslag till lag om panträtt i spannmål, vilket förslag, med en mindre ändring, av riksdagen antogs. Lagen jämte några följdförfattningar utfärdades den 20 juni 1924 (Svensk
förf. samling nr 298—301). Då de grundsatser, på vilka denna lag bygger, väsentligen avvika från de allmänna civilrättsliga reglerna om panträtt i lös egendom, torde en redogörelse för ifrågavarande lagstiftning här vara på sin plats. Jag skall därvid endast uppehålla mig vid de viktigare bestämmelserna av civilrättslig natur och ej närmare ingå på en del straffrättsliga och andra stadganden.
Först emellertid några ord om de skäl, som föranlett ifrågavarande lagstiftning.
Med anledning av de svårigheter, som i samband med fredskrisen och under de närmast därpå följande åren yppade sig för den svenska jordbruksnäringen, verkställdes på statsmakternas initiativ en del utredningar i syfte att utfinna lämpliga åtgärder för lättande av jordbrukets svårigheter. Av dessa utredningar framgick, att priset på den inhemska spannmålen var särskilt tryckt under höstmånaderna men att detsamma därefter icke obetydligt steg under konsumtionsårets lopp. Detta antogs till stor del bero på det förhållandet, att lantmännen, som voro i behov av penningar omedelbart efter det skörden avslutats, då utbjödo i marknaden mera spannmål än som motsvarades av förefintliga uppköpsbehov. Att bereda producenterna möjlighet att uppskjuta sina försäljningar och i stället genom belåning av spannmålen förskaffa sig erforderliga kontanta medel ansågs därför såsom ett av de medel, som kunde ifrågakomma för lättande av svårigheterna. Då emellertid panträtt i spanmål enligt gällande rätt endast kunde uppkomma, om spannmålen överlämnades till långivaren eller till tredje man för långivarens räkning, men ett dylikt överlämnande skulle stöta på praktiska svårigheter av olika slag, uppkom tanken att åstadkomma en ändring i lagstiftningen, en ändring, som skulle gå ut på att möjliggöra uppkomst av panträtt utan tradition. Denna tanke har nu tagit fast form i ifrågavarande lag.
Grundsatsen att för giltig pantsättning av lös egendom erfordras tradition, har gammal hävd i svensk rätt och densamma gäller även såsom huvudregel i flertalet utländska rättssystem. Att denna grundsats med styrka fasthållits i lagstiftningen är att tillskriva djupt liggande orsaker. Panträtten innebär ju en väsentlig inskränkning i ägarens rätt till sin egendom men medför ju å andra sidan vittgående befogenheter för panträttens innehavare: bland annat den s. k. realisationsrätten. Vidare utgör ju panträtten en alldeles självständig rätt i förhållande till tredje man; den består i händelse av utmätning eller konkurs hos ägaren av godset och gäller oavsett ombyte av ägarens person. En panträtt inverkar således i väsentlig mån på tredje mans, närmast ägarens borgenärers, rätt. Traditionen avskär nu ägaren från möjligheten att utan hänsyn till panträtten förfoga över den pantsatta egendomen och möjliggör å andra sidan för panthavaren att utöva de rättigheter, som tillkomma honom. Vidare är traditionen ägnad att bringa transaktionen till tredje mans kännedom, d. v. s. giva den, som vill inlåta sig med ägaren i något avseende, tillfälle se, att denne ej förfogar över egendomen i fråga.
Därför blir fordran på tradition en fordran, som uppställts såväl i panthavarens som i den öppna och redbara samfärdselns intresse.
När man nu — såsom i förevarande lag skett — efterger fordran på tradition, är det naturligtvis av vikt att tillse, att de intressen, som traditionen skall tillgodose, i annan ordning bliva tillgodosedda.
Ur nu anförda synpunkt har det till en början varit av vikt att tillskapa en belåningsurkund, som kan överlämnas till panthavaren och bliva bärare av panträtten till själva varan. För pantsättningen har därför skriftlig form gjorts obligatorisk. Pantförskrivningen må endast ske till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev och skall ske i skuldebrevet eller vara tecknad å detta. Vidare skall i pantförskrivningen tydligt angivas: storleken och slaget av det pantsatta partiet, fastigheten, där detta förvaras, samt slutligen förvaringsrummet, eventuellt även plats i rummet.
Emellertid är det ju spannmålen, vari panträtten skall gälla, och därför hava även med avseende å denna vissa föreskrifter ansetts nödvändiga i syfte att ersätta det rättsläge, som genom tradition uppkommer.
För att panthavaren skall få tillfälle att — liksom en vanlig handpanthavare — utöva sina rättigheter i fråga om panten och för att pantsättaren skall ha en känsla av att spannmålen, oaktat densamma fortfarande av honom innehaves, dock med panträtt upplåtits till annan, är det uppenbarligen nödvändigt, att spannmålen förefinnes såsom ett individuellt bestämt parti, som blivit särskilt för sig upplagt. Lagen uppställer därför en fordran i denna riktning och i avsikt att skapa garanti för, att denna fordran uppfylles, föreskrives, att en särskild besiktning av partiet skall ske. Denna besiktning har anordnats så enkel som möjligt utan medverkan av någon offentlig myndighet. Besiktningen skall förrättas av två ojäviga personer, av vilka en skall innehava något i lagen angivet förtroendeuppdrag (nämndeman, ledamot av ägodelningsrätt, ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, ledamot av kommunalnämnd m. fl.).
Besiktningsmännen skola angående besiktningen teckna intyg å skuldebrevet och skola i detta bl. a. vitsorda, att det pantförskrivna partiet verkligen finnes på den angivna platsen och att partiet blivit avskilt genom avbalkning eller annan lämplig anordning — något som erfordras, därest jämväl annan spannmål redan upplagts eller kan uppläggas i samma förvaringsrum. Vidare skola besiktningsmännen invid partiet anbringa ett anslag om pantförskrivningen för att partiet, därest detsamma i anledning av utebliven likvid behöver tagas i anspråk, lätt skall kunna identifieras och ställas till borgenärens förfogande, och för att pantförskrivningen skall bliva beaktad vid eventuella exekutiva åtgärder hos upplåtaren eller framtida panträttsupplåtelser.
För att tillgodose publicitetskravet, d. v. s. för att bringa transaktionen till kännedom för den, som därav kan vilja få kunskap, har vidare stadgats, att upplåtelsehandlingen skall ingivas till veder-
börande domhavande (resp. i stad någon befattningshavare vid rådhusrätten) för anteckning i ett särskilt register, spannmålspantregistret. Handlingen kan även insändas med posten. Ärendet skall icke anmälas vid tingssammanträde utan handläggas å landet av domhavanden resp. hans biträde enligt reglerna i domsagostadgan. Utom förut angivna syfte att möjliggöra för en utomstående att få kännedom om pantsättningen fyller registreringen även det ändamålet, att den innebär en garanti för att lagens fordringar med avseende å fordringshandlingens innehåll och besiktningen blivit iakttagna. Det må nämnas, att även de främmande rättssystem, som i vissa fall medgiva uppkomst av panträtt i lös egendom utan tradition, i stället uppställa krav på inregistrering hos myndighet.
Flera panträtter kunna icke upplåtas i samma parti spannmål. Skulle detta på grund av misstag eller annat förhållande det oaktat ske, skall den upplåtelse gälla, för vilken tidigast sökts registrering.
Vad därefter angår panträttens innehåll, så kännetecknas lagen av en strävan att så mycket som möjligt jämställa rätten i fråga med vanlig handpanträtt. Huvudstadgandet i detta hänseende finnes i 9 §, vari föreskrives att, sedan registrering skett, borgenären skall äga panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet, samt att alla i lag meddelade stadganden om handpanträtt även skola äga tillämpning å ifrågavarande panträtt, därest ej annat särskilt stadgas. Härvid skall så anses, som hade det pantförskrivna partiet lämnats borgenären i händer vid den tidpunkt, då han mottog skuldebrevet. Om — vilket undantagsvis kan tänkas vara fallet — registrering då icke skett, skall det pantförskrivna partiet anses såsom traderat vid den tidpunkt, då registrering verkställes.
Genom den gjorda hänvisningen till alla i lag meddelade bestämmelser om handpanträtt bliva ju ett flertal lagbestämmelser tillämpliga å ifrågavarande panträtt. Panthavaren får sålunda bland annat njuta förmånsrätt i spannmålen, som om han hade spannmålen såsom handpant, varjämte han vid utmätning och konkurs kommer att få samma ställning som en vanlig handpanthavare.
Emellertid är det givet, att den omständigheten att pantsättarenägaren har den pantsatta varan kvar i sin besittning måste föranleda en del olikheter.
Till en början kan nämnas, att reglerna om vårdnadsplikt äro olika emot vid vanlig pant. Enligt bestämmelserna i detta ämne är det pantsättaren, som är vårdnadspliktig. Panthavaren har rätt att när som helst besiktiga spannmålen och att för sådant ändamål efter tillsägelse erhålla tillträde till det förvaringsrum, där partiet finnes upplagt.
För att panthavaren skall kunna göra sig panten till godo, bör han uppenbarligen ha möjlighet att förfoga över densamma. Ifrågavarande lag har därför ställt särskilda rättsmedel till panthavarens förfogande för att giva honom möjlighet att komma i besittning av spannmålen i händelse av utebliven likvid eller annan försummelse från gäldenärens sida. I fall av utebliven likvid har proceduren
gjorts mycket summarisk, i det att panthavaren har rätt att hänvända sig direkt till utmätningsmannen. Vid andra fall av försummelse får panthavaren vända sig till överexekutor, som har att handlägga ärendet såsom ett vanligt handräckningsärende. Ett interimistiskt förordnande, varigenom besittningen erhålles, bör därvid i regel omedelbart kunna utverkas.
Även i ett annat avseende innehåller ifrågavarande lag bestämmelser, som avvika från de allmänt gällande, nämligen i fråga om upphörande av panträtten. För att kunna upprätthålla principen om den pantsatta spannmålens individualisering innehåller lagen det stadgandet, att om den pantförskrivna spannmålen bortföres från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten, panträtten upphör i det, som bortföres. Detta stadgande har även ansetts nödvändigt med hänsyn till vikten av att upprätthålla publicitetskravet. Såsom förut nämnts, är registreringens uppgift till stor del att giva tredje man möjlighet att få kännedom om pantsättningen, och spannmålspartiet har ju registrerats på den fastighet, där detsamma enligt upplåtelsehandlingen befinner sig; där har ju även anslaget anbragts.
Denna regel om panträttens upphörande i händelse att spannmålen bortföres från den fastighet, där den upplagts, har sitt komplement i ett förbud för spannmålens ägare att utan panthavarens medgivande bortföra spannmålen; och detta förbud har försetts med straffsanktion.
Då ju spannmålens pantsättning givetvis icke bör utgöra hinder för ägaren att genom försäljning förfoga över densamma, har det varit angeläget att tillse, att förbudet mot spannmålens bortförande icke omöjliggör försäljning och leverans. Denna fråga har varit åtskilligt diskuterad under förarbetena till lagen och i propositionen lämnas en del anvisningar på olika tänkbara utvägar.
En annan särskild regel om panträttens upphörande finnes även i lagen. Verkan av pantförskrivningen upphör nämligen den 1 september, som infaller näst efter 60 dagar från registreringen. Denna regel beror därpå, att kredit, grundad på ifrågavarande panträtt, icke kan tänkas ifrågakomma för längre tid än intill dess spannmål av ny årsskörd kommer i marknaden.
De nu angivna särskilda reglerna för panträttens upphörande gälla icke för den händelse panthavaren med stöd av lagens stadganden erhållit spannmålen i sin besittning eller om spannmålen är föremål för utmätning, kvarstad eller skingringsförbud eller om spannmålens ägare är i konkurs.
Gunnar Bendz.