OM ARBETET PÅ FOLKRÄTTENS UTBYGGANDE
AV
E. MARKS VON WÜRTEMBERG.
T. F. HOVRÄTTSPRESIDENT.
Hos äldre folkrättslärare och filosofer spelade som bekant begreppet "bellum justum" en stor roll. Man trodde sig vara i stånd att uppställa kriterier, som skulle göra det någorlunda möjligt för varje opartisk och omdömesgill person att i varje särskilt fall bedöma, vilken av två krigförande stater hade rätten på sin sida.
Den stora allmänheten behärskas alltjämt av en dylik uppfattning. I ett krigförande land är befolkningen med få undantag genomträngd av den mest livliga övertygelse, att ett fullt bindande domslut i fråga om skulden till det föreliggande kriget kan fällas; och lika tydligt ter det sig för denna allmänhet, att domslutet måste utfalla till det egna landets förmån. I de neutrala länder, för vilka av en eller annan anledning en viss utgång av ett krig anses önskvärd, möter man tämligen säkert en folkmening av liknande art. Även där är den stora mängden nästan alltid beredd att döma mellan de stridande, och utfallet av den dom som fälles — och som för det mesta fälles i god tro — är att rätten, lyckligtvis, finnes på den sida, vars seger man, med eller utan fog, antager ligga i det egna landets intresse.
Men även där en dylik intressebetoning knappast kan spåras föranleder ett krig esomoftast ett partitagande från förenklade och lättfattliga utgångspunkter. Tidningspressen, som i våra dagar är den förnämsta andliga vägledaren för folkets stora massa, kan i regel svårligen inlåta sig på allsidiga utredningar och avväganden, som till äventyrs skulle utmynna i ett "non liquet". Den bör för att bevara läsekrets och inflytande visa klara och bestämda färger. För den såväl som för massan bör i en konflikt mellan stater — och framför
allt i en konflikt, som lett till krig — den ena eller den andra parten "hava rätt".
För den mera oberoende och tänkande betraktaren ställer sig saken ej lika enkel. Han vet, att i fråga om själva de grundläggande fakta i en svårare internationell konflikt sanningen ofta nog döljer sig i ett ogenomträngligt töcken. Men även bortsett härifrån kommer för en dylik betraktare spörsmålet om rätt eller orätt mången gång att visa sig ytterst vanskligt. Väl ligger det i öppen dag, att allt intill senaste tid väpnade konflikter mången gång haft sin klara och tydliga upprinnelse allenast i atavistiska tillgreppsinstinkter, i föreställningar om det i och för sig önskvärda i "rikets förstorande" eller eljest i ett brutalt begär efter makt och "prestige". Huruvida i fall av denna art en angripare öppet uttalar sina verkliga motiv eller han, såsom numera är det vanliga, söker bemantla dem med några från rättens område hämtade svepskäl, är ett relativt underordnat spörsmål. Ur rättslig såväl som ur moralisk synpunkt borde domen här ej vara tvivelaktig. Väl låter det ej förneka sig, att historien uppvisar en mängd fall av brutala erövringskrig, som icke fått sitt straff utan tvärtom lett till den erövrande statens synnerliga båtnad och någon gång kanske i längden även till allmänt väl; men ett dylikt erkännande får dock icke skymma blicken för det förhållandet, att företag av denna art — utom att de i vissa fall medfört en omätlig ödeläggelse — skapat en allmän känsla av misstro och otrygghet, som säkerligen i avsevärd grad hållit mänskligheten tillbaka, materiellt såväl som andligt.
Helt annorlunda ter sig emellertid läget i vissa andra internationella konfliktfall. Det gives en mångfald av konflikter, där respektabla intressen kunna göras gällande å ömse sidor, men där någon lösning ej står att vinna på grundvalen av rättsprinciper. För de jurister, vilkas verksamhet huvudsakligen faller inom den nationella rättens område — och dessa utgöra ju i varje land det stora flertalet — måste en dylik, i viss mån anarkisk situation te sig en smula främmande. Att den emellertid är för handen ligger i öppen dag.
Den inre rättsordningen har i varje kulturstat vunnit en långt driven utformning. Varje sådan stat betraktar det som en huvuduppgift att inom sitt område skapa rätt mellan dem,
som där råka i tvist. De domstolsorgan, som därvid handla å statens vägnar, hava att rätta sig efter dess lagstiftning och, i den mån denna lämnar en fråga öppen, efter andra rättsgrundsatser, som äro gällande i landet i form av rättssedvänja och rättsdoktrin. Visserligen erbjuda dessa element icke någon fullt uttömmande reglering av den materiella rätten. Domarens uppgift kan ej inskränkas till det särskilda fallet subsumerande under en eller annan rättsprincip. Ett visst utrymme måste lämnas åt hans sunda förstånd, billighetskänsla oeh förmåga av uppskattning. Men i varje tvist har han dock i väsentlig grad ledtråd i den materiella rätt, som gäller i landet. Att han, med åberopande av att rättsnormer saknades, skulle undandraga sig prövning av en tvist är uteslutet.
Annorlunda förhåller det sig när det gäller tvister mellan stater. Naturligtvis finnas även på det internationella området rättsprinciper, som kunna och böra läggas till grund för avgörandet av uppkomna tvister. Ett sådant rättsgrundlag erbjuda de internationella överenskommelser av allmän eller speciell natur, som kunna vara gällande mellan de tvistande, samt de allmänna grundsatser för det mellanfolkliga samkvämet, som utbildats genom stadgad internationell sedvänja, allmänt erkänd rättsdoktrin eller auktoritativa skiljedomar. Men dessa rättskällor äro enligt sakens natur ingalunda lika givande som den privata rättens källor. De internationella konventionerna reglera endast vissa begränsade rättsområden och äro endast sällan ingångna mellan ett större antal stater, vanligen endast mellan två. Den internationella sedvänjan är ofta obestämd eller vacklande, de rättslärdes meningar ofta delade, och en rättsbildande domstolspraxis kan endast i ringa grad sägas vara för handen. En internationell domstol — sådan som man numera äger i den år 1920 inrättade fasta domstolen för internationell rättsskipning — torde alltså, om den, med strängt iakttagande av de för domstolen gällande bestämmelserna, skall tillämpa allenast rättsregler, ej sällan se sig nödsakad att vägra ingå i prövning av en anhängiggjord tvist.
Vad som framför allt är ägnat att belysa den internationella rättens fragmentariska karaktär är, att de internationella tvisteämnen, som i senare tid företrädesvis givit upphov
till konflikter, tills vidare ligga utanför rättens område men icke förty stundom med nödvändighet kräva en lösning.
Förhållandet bottnar delvis i den motsats, som äger rum mellan å ena sidan det av staterna fasthållna abstrakta suveränitetsbegreppet och å andra sidan vissa krav på samhörighet mellan staterna, som framkallats av den moderna ekonomiska utvecklingen.
Teoretiskt skulle det stå en stat fritt att helt isolera sig från alla andra. Praktiskt skulle något sådant icke vara möjligt. En fullständig isolering kan, så vitt rörer stater inom den europeiska kulturens område, icke upprätthållas annat än någon kortare tid.
Mindre långt gående ingrepp i det fria mellanfolkliga "commercium" äro däremot helt visst möjliga. I själva verket gives det ej någon enda stat, som helt avhåller sig från dylika restriktiva åtgärder. I den mån dessa, såsom ej sällan händer, kännbart träffa ett eller annat främmande land, kan därigenom uppstå en konflikt, som, åtminstone på folkrättens nuvarande ståndpunkt, icke kan karaktäriseras såsom en rättstvist men ej heller låter sig utan vidare avfärdas såsom bottnande i obehöriga försök till ingrepp i främmande suveränitet. Några exempel på s. k. intressekonflikter av denna art må anföras.
Som bekant har man på senare tid i vissa länder — framför allt Amerikas Förenta Stater och de australiska staterna — funnit sig föranlåten att genomföra en i hög grad restriktiv lagstiftning mot invandring. Att en dylik lagstiftning måste väcka missnöje i vissa länder med starkt och alltjämt stigande folköverskott är förklarligt. Det sålunda föreliggande immigrationsproblemet kommer helt visst att en lång tid framåt höra till världens orosämnen, då de länder, som härvidlag driva restriktionspolitik, synas vara livligt övertygade att denna politik är för dem nödvändig och på samma gång strängt fasthålla sin suveräna rätt att besluta i frågan. För närvarande lärer denna rätt ej heller kunna med fog sättas under debatt. Huruvida åter, i betraktande av den alltjämt fortgående folkökningen i många av jordens viktigaste länder, ett absolut hävdande av suveränitetsprincipen i frågor av denna art skall i längden visa sig lämpligt och möjligt, är måhända i någon mån tvivelaktigt.
Besläktat med nyssnämnda problem — om ock mindre tillspetsat än detta — är spörsmålet om den rätt att besitta egendom eller driva näring, som i ett land må tillkomma främmande medborgare. Även härvidlag är det tydligt, å ena sidan att en stat har rätt att genomföra restriktioner av även långtgående art, å andra sidan att en dylik politik kan medföra konflikter med andra stater under omständigheter, då dessas krav på liberalare lagstiftning icke kunna betraktas såsom helt obilliga.
Ett annat till det mellanfolkliga samlivets område hörande spörsmål, som visat sig i stånd att framkalla allvarlig spänning, är det om varutransitering. Den av Österrike-Ungern före världskriget tillämpade politiken att vägra sitt grannland Serbien järnvägstransport för viktiga produkter må hava legat inom området för det folkrättsligt möjliga, likasom det hos oss intill ikraftträdandet av 1907 års lag om enskilda vägar var möjligt för en fastighetsägare att vägra grannen nödig utfartsväg. Den djupgående förbittring, som Donau-monarkiens hållning i detta fall väckte hos grannfolket och som i sin mån bidrog att samla bränsle till världskrigets bål, är i alla händelser förklarlig. Om någonsin satsen "qui suo jure utitur neminem lædit" kan synas tvivelaktig, är det i fall av denna art.
Ett internationellt tvisteämne av ekonomisk art, vilket börjar skönjas och förmodligen i framtiden kommer att spela stor roll, är det som gäller möjlighet för råämnesfattiga länder att på skäliga villkor få del av andra länders nationalrikedomar (t. ex. brännoljor, stenkol, malmer, gödningsämnen). Förebud till dessa spörsmåls uppförande på dagordningen utgöra, bland annat, de förhandlingar i ämnet, som ägt rum vid nationernas förbunds församlingssammanträde år 1920 samt å den internationella arbetsorganisationens konferenser i Washington och Genève.
Också utanför det ekonomiska området har man att konstatera vissa ofta återkommande fall av internationella konflikter, för vilkas lösande folkrättsliga grundsatser icke lämna ledning.
Hit hör det på många håll framträdande problemet om nationella eller religiösa minoriteters ställning. Från ren rättssynpunkt är naturligtvis varje stat, som icke iklätt sig särskilda internationella förpliktelser i avseende å dylika minori-
teters behandling, befogad att betrakta hithörande frågor såsom rent inre och beteckna eventuella påtryckningar såsom obehörig inblandning, en hållning, som tvivelsutan mången gång även reellt sett äger fog. Men ett verkligt förtryck — vartill tyvärr även stater med hög kultur stundom visat sig benägna — kan någon gång framkalla en spänd internationell situation, där det kan ifrågasättas, huruvida den högre rätten sammanfaller med den formella.
Med spörsmålet om nationella minoriteters ställning inom en stat sammanhänger på det närmaste problemet om möjlighet för en gränsbefolkning av särskild nationalitet att lösgöra sig från sin hittillsvarande förbindelse och ansluta sig till en grannstat med befryndad befolkning, ett problem, som, icke heller det, kan erhålla en positiv lösning på grundval av gällande rättsprinciper, men som någon gång — såsom exempelvis i fråga om den danska befolkningen i Slesvig — framträder under förhållanden, som kunna synas väl motivera en territorialförskjutning.
Över huvud måste det fastslås, att det stabiliserande av uppkomna rättsförhållanden, som utmärker privaträtten, icke är ett lika väsentligt karaktärsdrag i det internationella rättssystemet. Medan privaträttens huvudprincip är, att den en gång givna situationen i det hela skall upprätthållas — i stort sett är det endast genom viljeakter eller arv, som ändringar i status quo komma till stånd — kan en dylik konservativ princip icke lika bestämt fasthållas på det mellanfolkliga området. All historisk erfarenhet visar dåraktigheten av den någon gång framträdande tron på att världens eller vår världsdels karta under den överskådliga framtiden skulle kunna förbliva oförändrad. Tydligt är att, även oberoende av viljeakter från vederbörande suveränitetshavares sida, territoriella förändringar i status quo framgent såsom hittills måste ifrågakomma, likasom att ingångna traktater mången gång måste under förändrade förhållanden förlora sin helgd. Rubbningar av denna art hava hittills fallit utanför den egentliga rättensområde. Ett försök att underkasta dem den internationella rättsordningen har gjorts i akten för nationernas förbund, vilken urkund i sina art. 11 och 19 åsyftar att möjliggöra nödiga ändringars genomförande genom påtryckning från förbundets sida. Huruvida detta försök skall leda till resultat
beror av förbundets utsikter att tillvinna sig den auktoritet och makt, som tarvas för förverkligande i det hela av förbundets världsfamnande uppgifter.
Den föregående framställningen torde giva vid handen att, materiellt sett, den offentliga internationella rätten (folkrätten) i åtskilligt står långt tillbaka för de inre rättssystemen i kulturstaterna. Den lider i vida högre grad än dessa av osäkerhet och ofullständighet, och den måste gentemot staternas fasthållande av suveränitetsprincipen i många fall avstå från en reglering, som skulle överensstämma med billighetens krav eller det stora helas ("världssamfundets") befogade intressen.
Än mera än på det materiella området framträder emellertid folkrättens underlägsenhet när det gäller rättsordningens processuella sida. Allt intill sista tiden har för rättsligt avgörande av internationella tvister någon verklig domstol icke varit att tillgå. De organ, som i nämnda hänseende stått till buds, hava varit skiljedomstolar, tillsatta av de tvistande själva och vanligen inneslutande en majoritet av ledamöter tillhörande dessa stater. En närmare utformning har skiljedomsväsendet som bekant erhållit genom de åren 1899 och 1907 hållna s. k. fredskonferenserna i Haag, vilkas i sådant avseende framställda konventionsförslag antagits av ett stort antal stater. Konventionen har föranlett inrättande av vad man kallar den permanenta skiljedomstolen i Haag, en benämning som ej motsvaras av annan realitet än att ett antal personer av makterna ställts till förfogande för att tvistande stater må bland dem kunna utvälja skiljedomare i varje särskilt fall. Vid sidan av denna permanenta skiljedomstol kunna alltjämt förekomma särskilda skiljenämnder, om vilkas eventuella tillsättande förekomma bestämmelser i ett antal traktater, avslutade mellan en stat och en annan.
Någon allmän förpliktelse att låta uppkommande tvister avgöras av skiljemän har emellertid ej blivit genomförd i nyssnämnda Haag-konvention. Däremot innehålla de särskilda skiljedomstraktaterna bestämmelser i sådant syfte, varvid emellertid vanligen göres undantag för vissa konflikter av större vikt.
Utan att underskatta betydelsen av det hittills tillämpade skiljedomsförfarandet — vilket helt visst i åtskilliga tillspetsade
fall gjort mänskligheten och fredssaken stora tjänster — kan man med fog påstå, att detta förfarande endast på ett ofullkomligt sätt fyller de krav, som måste ställas på en verklig rättsordning. Skiljedomstolarna hava ej sällan visat sig mera benägna för ett slags medling mellan de tvistande än för ett strängt rättsligt avgörande. I viss mån är detta naturligt, så tillvida som dessa domstolar stundom fått sig förelagda spörsmål, som ej varit av natur att kunna lösas enligt rättsregler; men mången gång har det tvivelsutan inträffat, att en skiljedomstol låtit sig ledas av hänsyn, som måhända varit nödvändiga, men lett till resultat som ur objektiv synpunkt ej helt kunna godkännas.
Ett onekligt framsteg inom den internationella rättsskipningens område åvägabragtes av nationernas förbund, då förbundet år 1920 lyckades få till stånd den organisation, som bär namnet den fasta domstolen för internationell rättsskipning. Denna institution är ett verkligt domarekollegium, icke såsom skiljedomstolarna tillsatt av parterna själva utan ägande sin självständiga tillvaro och därigenom i högre grad än skiljedomstolarna ägnad att skapa verklig rättvisa.
Den framgång för rättstanken, som låg i tillskapandet av denna fasta domstol, var dock ej så fullständig som man hoppats. Man lyckades ej förläna domstolen en av de tvistande staternas överenskommelse oavhängig kompetens, sådan som tillkommer vanliga domstolar. Förslag i sådant hänseende hade framställts från det mest auktoritativa håll. En kommitté av framskjutna rättslärda, som på uppdrag av förbundets råd utarbetat förslag till statut för domstolen, hade förordat, att alla till förbundet anslutna stater skulle hava att underkasta sig domstolens avgörande i alla tvister av rättslig natur. Rådet avstyrkte emellertid denna bestämmelse, och trots ivrig önskan från många håll lyckades man sedermera ej få den intagen i den stadga för domstolen, som antogs av 1920 års förbundsförsamling. I stället infördes där en artikel, vilken öppnade möjlighet för stater, som så önskade, att genom en på förhand avgiven allmän förklaring förläna domstolen ifrågavarande kompetens i tvister med andra stater, som avgåvo motsvarande förklaring. Av denna möjlighet hava hittills 15 stater begagnat sig, däribland de skandinaviska samt Holland och Schweiz. Någon av de stora makterna har emellertid ännu icke
avgivit förklaring av denna art. Genom särskilda traktater, stundom även biträdda av stormakter, hava däremot beträffande vissa angivna frågor träffats förhandsöverenskommelser om den fasta domstolens kompetens. Man torde även få hoppas, att i särskilda uppkommande fall större eller mindre stater skola, utan att på förhand vara därtill förpliktade, anlita domstolen, något som en och annan gång redan inträffat. Alldeles uteslutet är måhända icke, att under de ytterligare förhandlingar inom nationernas förbund, till vilka det s. k. Genèveprotokollet, ehuru såsom helhet förfallet, helt visst kommer att giva anledning, tanken på en mera allmän anslutning till förklaringen om den fasta domstolens kompetens i rättsfrågor kan vinna bättre gehör än i 1920 års förbundsförsamling. Skulle så bliva fallet, innebure detta en avsevärd framgång för rättsidén på samma gång som för förbundet.
Den fasta domstolen är i främsta rummet avsedd för verkliga rättstvister.1 Enligt gällande statut är domstolen i regel förbunden att hålla sig till följande rättskällor: a) internationella överenskommelser, b) allmän internationell rättssedvänja, c) allmänt erkända rättsgrundsatser, d) rättsliga avgöranden och de mest sakkunniga författares doktrin såsom hjälpmedel för fastställande av rättsregler. Endast när parterna äro därom ense skall domstolen äga döma "ex æquo et bono".
Dessa bestämmelser synas, såsom från auktoritativt håll blivit betonat, innebära, att när den materiella folkrätten eller tilläventyrs tillgängliga allmänna rättsgrundsatser icke lämna erforderlig ledning för bedömande av en tvist och parterna ej bemyndigat domstolen att döma efter billighetsgrunder, domstolen måste avhålla sig från att döma; och detsamma synes gälla, när i en fråga, som på folkrättens nuvarande ståndpunkt måste anses vara av "inre" art, svarandeparten av sådan anledning vägrar ingå i svaromål.
I båda nu nämnda hänseenden är således genom statutet domstolens makt avsevärt beskuren. Ett under domstolsfrå-
gans tidigare behandling framställt förslag, som omfattades även från svensk sida, innebar, efter mönster av en bekant regel i den schweiziska civillagen, att domstolen, när gällande folkrätt icke lämnade ledning, skulle döma efter vad som enligt domstolens mening borde vara gällande folkrätt1; men detta förslag, som uttryckligen skulle hava förlänat domstolen en rättsskapande ställning, ansågs vara alltför vittgående.
Om alltså domstolen i regeln icke har att befatta sig med annat än vad som i det föregående benämnts rättstvister — i motsats till intressetvister — och icke ens med andra rättstvister än sådana, där ett säkert rättsgrundlag är för handen, så torde dock enligt domstolens statuter intet hinder möta, att vilken internationella tvist som helst underställdes domstolen, under förutsättning att parterna enats om tvistens upptagande och att domstolen skall äga döma "ex æquo et bono". Det torde dock kunna betvivlas, att staterna, i varje fall de större, skola i avsevärd mån göra bruk av en sådan möjlighet; och av omtanke om domstolen själv och dess höga rättsvårdande uppgift har man knappast anledning att klaga, om de avhålla sig därifrån. Snarare kan det väntas, att i avseende å de verkliga rättstvisterna stater, som tilläventyrs komma att vara benägna för ett förhandsmedgivande i fråga om domstolens kompetens, skola vilja förknippa ett dylikt medgivande med förbehåll liknande dem, som i skiljedomstraktater pläga göras beträffande tvister, som angå ära, integritet, livsintressen m. m., något som skulle väsentligen reducera medgivandets värde.
Lika litet som man nått fram till en obligatorisk domstolsbehandling av internationella rättstvister, har man hittills kunnat ena sig om ett solidariskt uppträdande i syfte att gent emot en eventuellt tredskande part genomdriva verkställighet av fälld dom. Akten för nationernas förbund innehåller (art. 13), att rådet i händelse av dylik tredska skall föreslå verkställighetsåtgärder; men någon skyldighet för förbundets medlemmar att efterkomma rådets förslag har icke blivit stadgad. Sant är, att fall av tredska mot avgörande av domstol eller skiljedomstol hittills ytterst sällan förekommit, men lika säkert är ej, att så skulle bliva fallet, därest dom-
stolsförfarandets obligatoriska karaktär bleve allmänt genomförd; och för domstolens auktoritet likasom för hela det internationella rättegångsväsendet skulle det uppenbarligen vara synnerligen betänkligt, om ett träffat avgörande kunde utan påföljd åsidosättas.
De bristfälligheter, som, efter vad nu blivit utvecklat, ur såväl materiell som processuell synpunkt vidlåda folkrätten, äro lätta att konstatera men låta sig icke lika lätt avhjälpas.
Vad beträffar den processuella sidan skulle ur teknisk synpunkt intet vara lättare än att undanröja den huvudsakliga bristen: saknaden av allmänt förpliktande regler om den fasta domstolens kompetens. Vad som erfordrades vore blott det enkla handgrepp, som låge i ett mera allmänt tillträdande av den förut nämnda, i domstolsstatutet intagna fakultativa klausulen om domstolens behörighet i rättsfrågor. En annan sak är, att detta handgrepp å vissa håll måste kosta åtskillig självövervinnelse, så tillvida som det skulle för rättsfrågornas del innebära offrande av den privilegierade ställning, som, när det gäller internationella konflikter, vanligen är förknippad med politisk övermakt. I vad mån en dylik självövervinnelse kan vara att påräkna, må framtiden visa. Vinner emellertid kompetensklausulen en mera allmän och förbehållslös anslutning, ligger häri, såsom förut framhållits, ett mycket stort framsteg. Förbises får dock ej, att räckvidden av detta framsteg väsentligen beror av den utveckling den materiella folkrätten kan hava att påräkna, då, såsom nyss nämnts, domstolen av sitt statut synes vara förhindrad att taga befattning med rättsspörsmål när de materiella rättsprinciperna äro osäkra, likasom den har att visa ifrån sig en tvist när ämnet hör till dem, som för närvarande ligga innanför den nationella suveränitetens råmärken.
Det vill emellertid synas, som om vissa utsikter för närvarande vore för handen att få till stånd ett metodiskt internationellt samarbete på den materiella folkrättens preciserande och utvecklande. Vad härutinnan försiggår torde i vårt land såväl som annorstädes vara av ett visst intresse och skall i korthet omnämnas i det följande.
Medan i de flesta nutida kulturländers inre rättssystem
den skrivna rätten kan sägas spela större roll än andra rättskällor, har förhållandet hittills varit ett annat på det internationella området. Vad man där haft att hålla sig till har framför allt varit oskrivna rättsgrundsatser, vilka betraktats såsom tillkomna genom "consensus gentium" och fått sitt uttryck i en under lång tid utbildad doktrin. Den skrivna rätten har till största delen haft karaktär av partikulärrätt, byggd som den i allmänhet varit på konventioner mellan två eller flere särskilda stater. I åtskilliga fall hava emellertid konventioner, som avslutats mellan ett antal mera betydande stater och rört ämnen av universellt intresse, faktiskt fått karaktären av allmän folkrätt. Såsom exempel må nämnas de vid Wienerkongressen träffade överenskommelserna om internationell sjöfart på vissa segelbara floder ävensom den i sammanhang med 1856 års Pariserfred ingångna överenskommelsen om behandling av neutral egendom under sjökrig samt om kaperi och blockad. Ett slags allmängiltighet kan ock sägas hava tillerkänts innehållet av åtskilliga konventioner, som på senare tid tillkommit i sammanhang med stora internationella konferenser, framför allt de två s. k. fredskonferenserna i Haag av åren 1899 och 1907. Sistnämnda konferenser, vid vilka så gott som alla regeringar voro företrädda, presterade, som bekant, ett synnerligen betydelsefullt arbete på fastställande av allmänna regler för viktiga delar av den materiella folkrätten, varvid konferenserna kunde tillgodogöra sig åtskilliga värdefulla förarbeten av icke-officiell natur, framför allt förhandlingarna inom vissa associationer av framstående folkrättsmän, såsom "L'institut de droit international" och "International Law Association". Enligt överenskommelse skulle det å de båda Haag-konferenserna inledda samarbetet fortsätta så en tredje konferens. Denna gick emellertid om intet i följd av det utbrutna världskriget, under vars hänsynslösa stridsmetoder för övrigt en stor del av de å konferenserna antagna principerna gingo till spillo.
Tanken på återupptagande av ett omfattande samarbete, sådant som det i Haag-konferenserna bedrivna, råkade dock ej i glömska. Den framfördes i flere av de privata eller officiella förslag till världsfredens organiserande, som mot krigets slut sågo dagen i olika länder, bland annat i det år 1918 tillkomna skandinaviska förslaget till en internationell
rättsordning. Sedan nationernas förbunds råd 1920 tillsatt en expertkommitté för utarbetande av förslag till statut för den tillämnade fasta internationella domstolen, fann denna kommitté, med klar insikt om domstolsfrågans samband med spörsmålet om den materiella folkrättens utbyggande, sig böra föreslå sammankallande av en konferens av samma art som Haag-konferenserna. Förslaget förekom till behandling vid 1920 års förbundsförsamling, där det tillstyrktes av vederbörande utskott. Vid plenarbehandlingen visade sig emellertid, att frågan var för tidigt väckt. En inflytelserik delegerad (Lord Robert Cecil) förklarade sig vara tveksam, huruvida tidpunkten vore gynnsam för behandling av frågor av denna art, och då erforderlig enighet om ett beslut tydligen ej kunde uppnås, fick frågan förfalla.
Sedan någon tid gått, visade sig emellertid på olika håll, bland annat inom nationernas förbunds sekretariat, tecken på intresse för upptagande i en eller annan form av internationellt samarbete på de folkrättsliga frågorna. Under sommaren 1924 ansåg man sig inom den dåvarande svenska regeringen kunna, bland annat på grund av meddelanden från sekretariatet, våga det antagande, att ett förslag om de folkrättsliga frågornas upptagande till mera omfattande behandling skulle inom förbundsförsamlingen leda till bättre resultat än det år 1920 framlagda förslaget medfört.
Den dåvarande svenske utrikesministern, vilken vid församlingen var tillstädes såsom delegerad, trodde sig alltså kunna föreslå församlingen att efter vissa antydda arbetsmetoder företaga en förberedande utredning, huruvida icke vissa delar av den internationella rätten kunde ägna sig för upptagande i internationella konventioner samt vilka åtgärder nationernas förbund i så fall kunde vidtaga för att i största möjliga utsträckning bidraga till den internationella rättens utveckling. I sin motivering framhöll förslagsställaren, att förbundet under de få år det verkat lyckats bringa till stånd flere angivna internationella överenskommelser av vikt, men att det låge nära till hands att av förbundet begära en mera metodisk verksamhet på den internationella rättens område. Han framhöll, att det icke, i varje fall ej under en överskådlig framtid, kunde bli tal om genomförande av något slags fullständig kodifikation, men att vad man borde tänka sig
vore den mera blygsamma uppgiften att efter hand få tillstånd överenskommelser mellan staterna dels på områden, där vissa huvudprinciper redan vore godkända men ovisshet rådde om deras närmare innebörd, och dels på vissa andra områden, där internationella regler saknades men ett behov av sådana gjort sig gällande. Såsom exempel nämnde han, bland annat, frågorna om sjöterritorium, om staternas ansvarighet för brott som inom deras område begåtts mot främlingar, om diplomaters och konsulers exterritorialitet eller immunitet, samt om den rättsställning, som en stat borde tillerkänna en främmande stat när denna dreve handel inom den förra statens område. Han framhöll tillika önskvärdheten av att uppmärksamhet ägnades åt den internationella privaträtten, varvid man dock borde undvika varje olämpligt ingripande i det arbete, som redan upptagits på initiativ av vissa regeringar, såsom den nederländska, den belgiska och den schweiziska.
Förslaget blev i allt väsentligt tillstyrkt av vederbörande utskott och föranledde ett beslut av församlingen att anmoda förbundsrådet om tillsättande av en kommitté av sakkunnige med uppdrag, att, efter inhämtande av yttrande från auktoritativa folkrättsliga institutioner, uppgöra en preliminär förteckning å sådana ämnen inom den internationella rätten, som kunde lämpa sig att göras till föremål för internationella överenskommelser och att, sedan samtliga regeringars mening om denna förteckning inhämtats, framlägga förslag beträffande frågor, som vore mogna för upptagande, ävensom beträffande proceduren för anordnande av konferenser för dessa frågors lösning.
I anledning härav har rådet i december 1924 utnämnt en kommitté av experter från olika länder, några med världsbekanta namn, däribland svensken Hjalmar Hammarskjöld, vilken av rådet utsetts till kommitténs ordförande. Kommittén har i slutet av sistlidne mars och början av april hållit sitt första sammanträde och därvid riktat sin uppmärksamhet å ett antal ämnen, vilka enligt kommitténs mening tilläventyrs skulle kunna komma i fråga till upptagande å den förteckning kommittén hade att uppgöra och ur sådan synpunkt borde göras till föremål för närmare studium av särskilda underavdelningar av kommittén.
Bland dessa ämnen märkas, förutom de av förslagsställaren
inom församlingen antydda, frågorna om preskription i folkrättsliga förhållanden, om rätten till utnyttjande av havens naturrikedomar, om utlämnande av förbrytare samt om statskompetens att bestraffa förbrytelser, som begåtts utanför dessterritorium.
Frågor om krigets folkrätt ansågos tills vidare ej böra göras till föremål för undersökning, något som helt visst står i förbindelse med Englands allmänna strävan att åt engelsk statsmakt vindicera rätt att ensidigt reglera frågan om neutralegendoms behandling under sjökrig vari England tar del.
Det från svenskt håll tagna initiativet kan sålunda — trots nyssnämnda reservation — sägas tillsvidare hava fått ett gynnsamt mottagande. Huruvida det kommer att leda till något definitivt resultat kan nu ej med säkerhet förutses. Att döma efter vad som försports från det inledande kommittésammanträdet, skulle i varje fall inom kommittén råda ett livligt intresse för arbetet; men att därav draga slutsatser i fråga om vare sig kommitténs eller regeringarnas definitiva ståndpunkttagande vore naturligtvis förhastat.
Skulle det emellertid lyckas att genomföra en internationell reglering av de nu framlagda spörsmålen eller en väsentligare del av dem, innebure detta tvivelsutan en stor vinst, icke därför att dessa ämnen i och för sig äro av grundläggande betydelse för det internationella rättslivet, men därför att ett nytt steg — det första efter kriget — då vore taget på den i Haag inslagna vägen, vilken helt visst sedermera komme att befinnas ytterligare framkomlig. Utsikt funnes i sådant fall att, till ledning för staterna och för den internationella rättsskipningen, efter hand få till stånd en skriven folkrätt, ägnad att förebygga en mängd tvister eller att i många fall möjliggöra en verklig jurisdiktion i stället för ett avgörande efter godtycke eller maktspråk.
Under fortgången av arbetet bleve det måhända även lättare än eljest att under folkrättens domvärjo indraga en del ömtåliga spörsmål, som, efter vad i det föregående framhållits, nu anses falla inom den nationella suveränitetens område men i längden svårligen kunna där förbliva. Något, som i viss mån inger förhoppning om möjligheten av ett dylikt framåtskridande, är det steg i sådan riktning som, tack vare nationernas förbund, redan för någon tid sedan tagits i ett
visst avseende, i det nämligen genom konventioner, som under förbundets ledning utarbetats å konferenser i Barcelona och Geneve, den internationella transiteringen å järnvägar synes, konventionsstaterna emellan, skäligen tillgodosedd. En avstängningspolitik sådan som den mot Serbien förda skulle numera vara rättsligen utesluten.
Om det alltså må vara tillåtet att på ett fortgående samarbete sådant som det nu inledda ställa vissa förhoppningar om landvinningar för den internationella rättskänslan och solidariteten, må det på samma gång betonas, att ett föregripande av ömtåliga problem härvidlag skulle vara synnerligen betänkligt. Ett franskt ordspråk säger, att den som plockar sin frukt innan den är mogen endast gör sig fattigare. Ur denna synpunkt måste det anses lyckligt, att kommittén tydligen intager en försiktig hållning. Ej minst torde det få anses välbetänkt att den tillsvidare avhåller sig från de brännbara spörsmålen om krigets folkrätt.
Att man i alla händelser — folkrättens förbättrande och utvecklande till trots — även framgent har att motse mer eller mindre allvarliga intressekonflikter, för vilka domstols- eller skiljedomsförfarande ej kommer att tagas i anspråk, behöver knappt framhållas. Sådana konflikter kunna icke helt förebyggas, så länge staterna väsentligen behålla sin suveränitet.
Drives emellertid, såsom helt visst blir fallet, det nu påbörjade arbetet med den målmedvetenhet oeh på samma gång den försiktighet, som uppgiften kräver, och får det fortgå i lugn och ro — framför allt utan att störas av avbrott, liknande det som drabbade Haag-konferensernas verk — finnes förhoppning, att det skall komma att bilda ett betydelsefullt led i den för mänskligheten nödvändiga utvecklingen i riktning mot mellanfolklig intressegemenskap och förståelse.