OM GÄLDENÄRS SKADESTÅNDSSKYLDIGHET VID FÖRSUMMAD PENNINGBETALNING, MED SÄRSKILD HÄNSYN TILLVALUTAFÖRSÄMRING.1

 

AV

 

PROFESSOR LAURI CEDERBERG.
Den allmänna principen att gäldenärens mora solvendi grundlägger skyldighet för honom att ersätta all den skada borgenären lider genom prestationens uteblivande äger icke tillämplighet på penninggäld. I detta fall är beloppet av skadeersättningen i finsk rätt, i likhet vad fallet är i flera andra länders lagstiftning, utsatt till ränta efter viss procent, s. k. moraränta. Detta är utsagt i 8 och 10 kap. HB. Dessa lagrum beröra väl närmast endast försträckning, men man är såväl i doktrin som praxis fullt på det klara därmed att de anförda grundsatserna böra analogt tillämpas på alla fall där prestationen går ut på erläggande av penningar. Enligt den finska rätten gäller sålunda principen att skadeersättningens belopp i de fall, som nu äro i fråga, är bestämt till en i lag angiven procent utan avseende därpå, huruvida skadan i det enskilda fallet är större eller mindre. Regeln, likväl med tvänne undantag, på vilka vi ej i detta sammanhang kunna ingå, är alltså den att förutom föreskriven ränta intet skadestånd bör gäldas.
    Det ovan sagda är den väsentligaste rättspåföljden därav, att försummelse vid betalning av penninggäld stannar gäldenären till last. Lagen förutsätter dock härvidlag, såsom ock uttryckligen är sagt i 2 § av sagda kapitel och balk, att prestationen skall återbetalas jämngod. Om nu det mynt, varå gälden lyder, fallit i värde under den tid gäldenären befinner sig i mora, skall då, och ifall frågan besvaras jakande, huru, i följd därav för borgenären uppkommen skada ersättas? Något enhetligt svar synes icke kunna givas på den

 

1 På hemställan av red. har prof. CEDERBERG haft godheten till red:s förfogande ställa detta sammandrag av sin blivande inledningsuppsats rörande första plenarfrågan å det nordiska juristmötet i Helsingfors innevarande sommar.

OM GÄLDENÄRS SKADESTÅNDSSKYLDIGHET. 259framkastade frågan, utan man bör härvidlag skilja mellan tvenne olika fall, nämligen att gälden lyder på finskt mynt eller att den lyder på utländskt mynt.
    Vad det första fallet beträffar, synes den finska rättens ståndpunkt vara klar: det gångbara myntet skall emottagas såsom lagligt betalningsmedel. Det gångbara myntet betraktas såsom en konstant, oföränderlig storhet; den omständigheten, att penningen faktiskt fallit i värde utgör alltså icke någon grund för erhållande av skadestånd, även om gäldenären genom dröjsmålet med betalningen i själva verket förorsakat borgenären förlust. Enligt gällande myntlag av år 1877 är guldmyntet det enda lagliga betalningsmedlet, dock att skiljemynt till visst belopp gäller såsom sådant. Såsom usuellt mynt ha jämväl Finlands Banks sedlar och skiljemynt gällt, vilka väl enligt lag, dock med nyss nämnda undantag för skiljemynt, icke behöva mottagas såsom betalning, men utgöra, om de mottagas, laglig betalning. Enligt 1 § av lagen den 27 maj 1921 är Finlands Bank tillsvidare frikallad från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guldmynt, och envar har ålagts att, så länge denna befrielse gäller, mottaga bankens sedlar till deras nominella värde vid alla likvider.
    Vanskligare är frågan att avgöra när det gäller att bedöma rättsverkningar av gäldenärens mora i fråga om å utländskt mynt lydande gäld. I enlighet med allmänt erkänd civilrättslig doktrin har man att utgå ifrån att det utländska myntet icke i Finland kan anses vara något lagligt betalningsmedel, utan att det i rättsligt avseende närmast bör likställas med en vara. Att förhållandet är sådant vid det egentliga valutaköpet är väl obestridligt. Säkert är också å andra sidan att enligt gällande internationell handelsuppfattning utländskt mynt användes såsom betalningsmedel. Om från Frankrike införas varor, som här säljas för ett i franska francs utsatt pris, bör sagda mynt uppenbarligen uppfattas såsom betalningsmedel. I dylika fall utgör det i utländskt mynt utsatta priset verklig betalning: köp med betalning i utländskt mynt innebär alltså i sådana fall icke byte. Även råder enighet därom, att principen om prestationens omöjlighet icke kan tillämpas på en sådan prestation, som lyder på utländskt mynt. Men däremot kan den viktiga principen om penningens konstanta värde icke tillämpas på utländskt

260 LAURI CEDERBERG.mynt: dess värde anges alltid efter kurs. Denna omständighet betager visserligen icke myntet dess egenskap att utgöra ett betalningsmedel, men synes hava den påföljden, att gäld, som är utsatt att betalas i utländskt mynt, icke kan betraktas såsom egentlig penninggäld. Detta mynt måste för den skull anses vara ett mellanting mellan mynt och vara. De grundsatser, som böra tillämpas, då gäldenären gör sig skyldig till dröjsmål med betalning av gäld, som lyder å finskt mynt, kunna alltså icke utan vidare tillämpas på en gäldenär, som befinner sig i mora i avseende å återbetalning av å utländskt mynt lydande gäld.
    Vid besvarande av frågan, vilka rättspåföljder dröjsmålet med betalning av å utländskt mynt lydande, i Finland betalbar gäld har, bör man hava klart för sig enligt vilken dags kurs, förfallodagens eller betalningsdagens, betalning bör ske. I motsats till rätt allmänt och jämväl i Finland rådande praxis ställer sig den finska rätten principiellt på den ståndpunkten att det är förfallodagens kurs.1
    Först och främst är den allmänna lagen fullt tydlig härutinnan. I 3 § 9 kap. HB stadgas ju uttryckligen att gälden skall återbetalas "efter ty, som det utlånta vid förfallodagen högst gäller". Till detta resultat kommer man även vid en granskning av själva gäldsförpliktelsens innehåll. Klart synes nämligen vara, att kontrahenterna velat, att det ingångna avtalet skall uppgöras vid en av vardera kontrahenterna förutsedd tidpunkt och att gäldenären ej genom sitt förfarande kan åstadkomma en ändring av avtalets innehåll. Detta vore ju fallet om gäldenären genom mora solvendi kunde åstadkomma att en annan tidpunkt än den i avtalet avsedda skulle hava relevans i avseende å prestationens innehåll. Det är sålunda förfallodagens kurs som härvidlag är av rättslig relevans. Moranten är alltså icke, ifall det utländska myntet fallit i värde, berättigad att avbörda sig sin å utländskt myntlydande gäld genom att erlägga det belopp i finskt mynt, som motsvarar betalningsdagens kurs. Men är borgenären också berättigad att fordra betalning av gälden i finskt mynt efter förfallodagens kurs, då en gång gälden lyder å utländskt mynt? Frågan synes böra besvaras jakande. Enligt modern rätts-

 

1 Denna princip har jämväl någon gång kommit till uttryck i finsk rättsskipning, se Åbo Hovrätts dom 29/1 1919 och HD dom 29/3 1922, intagna i "Defensor Legis" 1920 rttsf. s. 51 nr 4 och 1922 rttsf. s. 40 nr 30.

OM GÄLDENÄRS SKADESTÅNDSSKYLDIGHET. 261uppfattning innebär nämligen en gäld, som är betalbar i Finland och lyder å utländskt mynt, i verkligheten gäld i finskt mynt. Det utländska myntet är endast utsatt såsom värdemätare för beloppets omräkning till finskt mynt. Fullgör gäldenären kontraktsenligt sin förpliktelse, är han berättigad att avbörda sig den antingen genom att erlägga det utsatta beloppet utländskt mynt eller motsvarande belopp i finskt mynt. Råkar gäldenären däremot i mora, så förlorar han denna sin valrätt. Gälden skall då återbetalas enligt dess reella innehåll, d. v. s. med det belopp i finskt mynt, vartill gäldens värde enligt förfallodagens kurs uppgick.
    Huru förhåller det sig, om det utländska myntet stigit i värde under den tid dröjsmålet med betalningen varar? Man måste antaga att gäldenären kan befria sig från sin gäld genom att erlägga det belopp i finskt mynt, som det utlånta enligt kurs hade vid förfallodagen. Borgenären kan alltså icke fordra att den kurs, som gäller å betalningsdagen, skall följas, utan han bör såsom sagt åtnöjas med det belopp i finskt mynt, som motsvarar gäldens faktiska innehåll å förfallodagen.
    Rättsläget synes böra bedömas något annorlunda om borgenären betingat sig effektiv betalning i utländskt mynt. Med detta fall bör likställas det, då gälden lyder å utländskt mynt och betalningsorten är utomlands. Man bör härvidlag skilja mellan tvenne fall.
    Har det utländska myntet stigit i värde och kan gäldenären icke anskaffa det betingade myntet, skulle borgenären lida skada om han vore tvungen att mottaga betalning i finskt mynt enligt den kurs, som gäller å förfallodagen. Då borgenären en gång betingat sig effektiv betalning i utländskt mynt och gäldenären genom avtalets godkännande åtagit sig denna förpliktelse, bör han icke kunna genom sin betalningsförsummelse undgå denna sin skyldighet. Han är enligt avtalet skyldig att trots prisstegringen anskaffa det överenskomna beloppet utländskt mynt. Kan han ej anskaffa sådant, måste gäldenären anses hava förbundit sig att betala så mycket i finskt mynt, som i värde motsvarar det belopp av utländskt mynt, som avtalet går ut på jämte därå upplupen ränta. Avtalets innehåll och ändamål betinga att ifall gäldenären icke kan anskaffa det slags mynt han i avtalet förbundit sig att anskaffa, nu angivet undantag göres från den civilrättsliga grundsatsen att betalning skall ske efter förfallodagens kurs.

262 LAURI CEDERBERG.    Huru bör rättsförhållandet bedömas i den händelse att det utländska myntet fallit i värde efter förfallodagen? Vid besvarande av denna fråga har man att utgå ifrån att då borgenären en gång betingat sig effektiv betalning i utländskt mynt, gäldenären synes böra hava en absolut rätt att få betala gälden i det utsatta myntslaget. Fallet är alldeles analogt med det då gäld, som lyder å utländskt mynt, är betalbar å utländsk ort. Det är självfallet att dylik gäld skall betalas i det myntslag, varå den lyder. Sådan i Finland betalbar gäld, vars effektiva betalning i utländskt myntslag betingats, och sådan av nu angivet slag böra principiellt likställas med varandra. Gäldenären har alltså att i utsatt myntslag betala det överenskomna beloppet. Vad morapåföljderna beträffar komma i tillämpning de allmänna principerna angående mora vid gäldande av generiska prestationer, som kunna beräknas i penningar. Gäldenären har förty i antytt avseende blott att betala moraränta.
    Såsom resultat av det ovan anförda kan således, vad finsk rätt beträffar, antecknas att något skadestånd, oaktat myntet faktiskt fallit i värde under moratiden, ej bör gäldas i det fall att gälden lyder å finskt mynt.
    Vad sedan beträffar återbetalning av gäld, som lyder å utländskt mynt, har skillnad gjorts mellan det fall att effektiv betalning å utländskt mynt betingats och det då så icke skett. Vidkommande det senare fallet synes borgenärens rätt vara skäligen tillgodosedd genom det resultat, till vilket vi kommit. Har det utländska myntet fallit i värde och sker betalning efter förfallodagens kurs, lider han åtminstone icke någon mera nämnvärd skada till följd av gäldenärens mora. Har åter det utländska myntets värde stigit, sedan gäldenären kommit i mora, bör borgenären dock åtnöjas med betalning efter förfallodagens kurs: han får ju det han avsåg då avtalet ingicks.
    Vanskligare har det varit att angiva påföljden av mora i det förstnämnda fallet eller då effektiv betalning i utländskt mynt betingats. Har det utländska myntets värde stigit sedan moran inträtt, bör gäldenären likväl betala det i det utländska myntet utsatta beloppet, eller om han ej anskaffar sådant, erlägga ett så stort belopp i finskt mynt att borgenären härför kan anskaffa det belopp i utländskt mynt, som avtalet angiver. I det fall att myntet sjunkit i värde är gäldenären

OM GÄLDENÄRS SKADESTÅNDSSKYLDIGHET. 263berättigad att betala gälden i det myntslag och med det belopp varå densamma lyder; såsom ersättning för den skada, som genom dröjsmålet tillskyndats borgenären, tillkommer honom moraränta.
    I framställningen har endast den finska rättens ståndpunkt till förevarande fråga beaktats. Ännu några ord om den ståndpunkt den svenska rätten intager härutinnan.
    Frågan har såvitt författaren har sig bekant icke varit föremål för någon mera ingående behandling i svensk rättsvetenskap. I anseende därtill att den finska och svenska civilrättens stadganden inom nu ifrågavarande rättsgebit äro så gott som överensstämmande får man måhända antaga att vad som ovan sagts om den finska rättens ståndpunkt i stort sett även kan tillämpas på den svenska rätten. Antecknas må dock, att Almén uttalar, likväl utan motivering, att ifall betalning skall erläggas i ett myntslag, å vilket kursen i det land, där betalning skall ske, är i fallande, kan borgenären, om han ej erhåller betalning i rätt tid, genom dröjsmålet lida en förlust som icke täckes av moraräntan, och för denna förlust är han berättigad till ersättning av gäldenären.1 Enligt vilken grund denna i ty fall bör utgå har Almén icke i det sammanhang, vari uttalandet gjorts, haft anledning att närmare angiva. Vad svensk rättspraxis vidkommer, har frågan om ersättning i följd av valutaförsämring i fall av mora icke, såvitt förf. kunnat inhämta, direkt varit föremål för prövning. Däremot har den principen, att kursen, då prestationen lyder å utländskt mynt, skall beräknas enligt förfallodagens kurs, åtminstone någon gång godtagits i rättsskipningen. Sålunda har Sveriges högsta domstol i ett fall fastslagit, att ett rederi, som var ansvarigt för att ett fartygs last hade förkommit i Göteborg, var skyldigt att ersätta ägarna av lasten fakturavärdet, som angivits i engelska pund, efter den kurs detta hade vid tiden för lossningens avslutande i Göteborg.2 Exempel finnas dock att kursen ansetts böra beräknas enligt betalningsdagens kurs.3

 

1 Kommentar till lagen om köp I
2 30 § 31 anm.; jfr. ock op. cit. 38 
§ 50 anm.
2 NJA 1920 s. 479 ff. Se J. Jantzens Kommentar s. XIII i "Nordiske Domme i Sjöfartsanliggender" 1920.
3 Sv. J. T. 1921, Rf. s. 41 nr 29.