Förslaget till internationell konvention rörande den s. k. vetenskapliga äganderätten. Jämte övriga till Nationernas förbund hörande länder anmodades på sin tid även Sverige att avgiva yttrande över ett av senator F. Ruffini utarbetat förslag till internationell konvention rörande skydd för den s. k. vetenskapliga äganderätten. Såsom underlag för det svenska uttalandet överlämnade dåvarande justitieministern B. EKEBERG till utrikesdepartementet ett av professorn G. Eberstein avgivet utlåtande och anförde i skrivelse den 25 augusti 1924 för egen del följande.
    Otvivelaktigt bör den i förslaget behandlade grundtanken om skydd för den vetenskapliga äganderätten erkännas såsom synnerligen behjärtansvärd. Erfarenheten visar, hurusom vetenskapsmännen, tack vare vilkas andliga arbete icke minst under senare tider oerhörda framsteg gjorts på såväl tekniska som andra områden, mera sällan bliva delaktiga i den ekonomiska vinst, som ett utnyttjande av deras arbetsresultat kan medföra. Föreliggande förslag, som avser att bereda möjlighet för den vetenskapliga upptäckaren att själv komma i åtnjutande av en rättmätig andel av det utbyte, som kan utvinnas genom tillgodogörande av hans upptäckt, måste enligt min mening anses vara uttryck för en rättfärdig tanke.
    Det rättsskydd för den vetenskapliga äganderätten, som nu ifråga-

sättes, har anknytning till åtskilliga andra, i olika länders lagstiftningar allmänt erkända rättsinstitut, särskilt patenträtten och författarrätten. Emellertid ligger det i öppen dag, att vid det praktiska genomförandet av det vetenskapliga äganderättsskyddet avsevärda svårigheter möta, enär det knappast låter sig göra att genom automatiskt verkande lagbestämmelser reglera detta skydd, på sätt som fallet är beträffande skyddet för uppfinningar samt litterära och konstnärliga alster. Även där lösningen till synes kunde te sig enklast, nämligen då fråga är att tillerkänna upptäckaren en skälig andel av avkastningen utav en på hans upptäckt direkt grundad patenterad uppfinning, möta vanskligheter. Att fixera denna andel i lagen torde knappast låta sig göra; upptäckarens och uppfinnarens inbördes förtjänst om det vunna resultatet kan nämligen vara mycket växlande, vartill kommer, att en uppfinning kan bygga på flera upptäckter. Upptäckarens rätt till andel i vinsten måste sålunda avgöras i varje särskilt fall genom förlikning eller rättegång, varvid tvist jämväl kunde uppstå angående storleken av den vinst, varå andelen skulle beräknas. Såsom förhållandena för närvarande gestalta sig, måste dessa tvister mellan en upptäckare och en patentinnehavare föras särskilt för varje patentområde. Härvid kunde lätt inträffa, att en sådan tvist i det ena landet finge en helt annan utgång än i det andra, särskilt som man här ej har samma fasta hållpunkter för rättsanspråkets bedömande som t. ex. beträffande frågan om rätt till patent för en uppfinning. Nödvändigheten för upptäckaren att i och för skyddande av sin rätt i olika länder anhängiggöra rättegångar, vilkas förande kunde draga avsevärda kostnader, skulle högst väsentligt förminska rättighetens värde, särskilt om upptäckaren, såsom ofta är fallet, har svag ekonomi och mindre förmåga att tillvarataga sina intressen. Det får ej heller förbises, att den rätt, som sålunda i princip tillerkännes upptäckaren, skulle kunna medföra ett betänkligt osäkerhetstillstånd såväl för uppfinnaren och patenthavaren som för den industri, som utnyttjar patentet. Härigenom kunde i avsevärd grad motverkas de syften, som ligga till grund för patentlagstiftningen. Redan nu klagas esomoftast över att uppfinnarskyddets fördelar i alltför ringa utsträckning komma uppfinnaren till godo och i stället skördas av mellanhänder eller exploatörer. Sannolikt skulle dessa olägenheter skärpas, om den, som reflekterade på att förvärva rätten till patent för en uppfinning, vid sina förhandlingar med uppfinnaren kunde hänvisa till den risk, som förelåge, att en eller flera upptäckare kunde framställa rättsanspråk, vilkas omfattning vore så gott som omöjlig att förutse.
    Om således de svårigheter, som möta då det gäller att tillerkänna upptäckaren andel i en patenthavares vinst, äro högst avsevärda, synas vanskligheterna bliva ännu större, då det gäller skyddet för sådana upptäckter, som icke givit anledning till en sedermera patenterad uppfinning. Konventionsförslagets mening synes vara den, att upptäckaren här skulle hava en uteslutande rätt att bestämma över upptäcktens tillgodogörande, och detta även i sådana fall, då

utnyttjandet icke skedde affärsmässigt. En så vidsträckt rätt för upptäckaren torde emellertid komma i strid med grundsatserna för patenträtten och på ett betänkligt sätt inkräkta å enskilda medborgares rörelsefrihet. Men även om man begränsar upptäckarens rätt till att endast innefatta en rätt till andel i vinsten vid upptäcktens affärsmässiga utnyttjande, möta härvid betydligt större svårigheter än vid bestämmande av upptäckarens andelsrätt beträffande en patenterad uppfinning. Där skulle upptäckaren hava att tvista om sin rätt endast med en motpart inom varje patentområde, här däremot måste han framställa sina anspråk mot en var innehavare av ett affärsföretag, som utnyttjade hans upptäckt.
    Under alla förhållanden lär det icke bliva möjligt att genom allmänna lagbud skipa rättvisa olika upptäckare emellan. Många vetenskapliga upptäckter och bland dem många av de för vår kultur mest betydelsefulla falla nämligen mer eller mindre fullständigt utanför det ekonomiska planet. För att icke ställa dessa upptäckare i en alltför missgynnad ställning torde ingen annan utväg stå öppen än den av senator Ruffini anvisade, nämligen att utdela belöningar. Det synes kunna ifrågasättas, om icke denna utväg skulle innebära en rationellare lösning av frågan i hela dess vidd. Svårigheterna att anskaffa de för utdelande av dylika belöningar erforderliga medlen och att genomföra en rättvis fördelning mellan vetenskapens olika områden och mellan vetenskapsidkare i skilda länder torde emellertid härvid icke böra förbises.
    Ehuru, såsom jag förut framhållit, själva grundtanken i förslaget om beredande av skydd åt den vetenskapliga äganderätten måste anses synnerligen tilltalande, möta sålunda mycket stora vanskligheter vid den praktiska utformningen och tillämpningen av regler för detta rättsskydd. Hela den tanke, varom här är fråga, är ännu så ny och föga genomarbetad, att jag icke för närvarande anser mig kunna taga en bestämd ställning till förslaget och än mindre förorda att Sverige redan nu uttalar sin anslutning till detsamma. Att frågan i Norden väckt synnerligen stort intresse framgår emellertid bland annat därav att den uppsatts såsom en första programpunkt vid förhandlingarna på det Nordiska Juristmöte, som kommer att äga rum i Helsingfors nästkommande år. Då förslaget där säkerligen kommer att få en allsidig och auktoritativ belysning, synes det önskvärt, att med ett närmare uttalande från svensk sida finge anstå, tills nämnda möte hållits. Innan slutlig ståndpunkt tages, torde även målsmän för de ekonomiska och tekniska synpunkterna böra få tillfälle att uttala sig.