Förslag till giftermålsbalk och avtalslag i Finland. Med kort tids mellanrum har lagberedningen i Finland avgivit tvenne civilrättsliga lagförslag av synnerligt intresse, den 30 juni 1924 förslag till ny giftermålsbalk och den 18 mars i år förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Det förra är utarbetat å lagberedningens första avdelning av förvaltningsrådet Filip Grönvall och justitiesekreteraren Kustavi Kaila, det senare å beredningens andra avdelning av professorn Lauri Cederberg och häradshövdingen U. J. Castrén.

 

    Frågan om äktenskapsrättens revision har rätt länge stått på dagordningen i Finland. För fem år sedan lämnades i dessa spalter en kort redogörelse för detta lagstiftningsärendes dåvarande läge (1920 s. 237 f.), särskilt för det förslag till lag om makars rättsförhållanden, som år 1920 avgavs av lagberedningens första avdelning. Påföljande år avlät regeringen till riksdagen proposition i ämnet, grundat på detta förslag. Ärendet slutbehandlades varken vid denna eller de följande årens riksdagar, men år 1923 hemställde lagutskottet, med hänsyn till det nära sambandet mellan frågorna om makars rättsförhållanden samt om äktenskaps ingående och upplösning, att propositionen skulle förkastas och förslag begäras till revision av äktenskapslagstiftningen i dess helhet. Till betänkandet var fogat ett av en delegation inom utskottet uppgjort förslag till lag om makars rättsförhållanden samt särskilda sakkunnigas däröver avgivna utlåtande. Justitieministern beslöt, att detta betänkande skulle delgivas lagberedningen till kännedom, då detsamma kunde föranleda ändringar i 1921 års regeringsförslag och jämväl borde beaktas vid upprättande av slutligt förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning, en uppgift som lagberedningen jämväl hade åt sig anförtrodd. I det nu avgivna förslaget, som är präglat av samma sakkunskap och lagtekniska skicklighet som det föregående, har lagberedningen upptagit tanken att i en ny lag sammanföra de skilda partierna av äktenskapsrätten. Att denna lag härvid fått titeln giftermålsbalk är ett betydelsefullt uttryck för den även vid den svenska civillagsreformen hyllade uppfattningen, att allmänna lagens indelning i balkar förtjänar att bibehållas.
    I motsats till giftermålsbalken i 1734 års lag och vår nya giftermålsbalk är förslaget indelat i avdelningar, envar med sin särskilda kapitelföljd. Avdelningarna äro fem: Ingående av äktenskap (sexkap.), Makars rättsförhållanden (sex kap.), Hemskillnad samt äktenskaps upplösning (fyra kap.), Avvittring (tre kap.) och Gemensamma

FÖRSLAG TILL GIFTERMÅLSBALK OCH AVTALSLAG I FINLAND. 301stadganden (tre kap.). Sammanlagda antalet kapitel överstiger, såsom synes, ej oväsentligt vår giftermålsbalks, ett förhållande som främst får sin förklaring därav att varje avdelning avslutas med ett kapitel innehållande särskilda stadganden och tre avdelningar jämväl upptaga ett inledande kapitel med rubriken allmänna stadganden. Detta senare är händelsen med första avdelningen, vilken i systematiskt hänseende företer den egendomligheten, att reglerna om äktenskapsåldern, samtycke av giftoman och väntetid efter tidigare gifte ej upptagits i 3 kap., som behandlar äktenskapshindren, utan i stället sammanförts med vissa grundläggande bestämmelser om vigselformen till ett kapitel med nyssnämnda rubrik. I sista avdelningen hava såsom särskilda kapitel upptagits regler om medling och bestämmelser om införsel till tryggande av rätt till underhåll. Andra, fjärde och femte avdelningarna motsvara i det hela ganska nära bestämmelserna i det äldre förslaget. Intresset knyter sig följaktligen nu i främsta rummet till stadgandena om äktenskaps ingående, hemskillnad och äktenskaps upplösning.
    Sedan de ofullkomnade äktenskapen år 1915 utmönstrats ur den svenska lagstiftningen, är Finland det enda land, där detta ålderdomliga institut alltjämt tillhör den gällande rätten. Lagberedningen är emellertid av den uppfattningen, att dessa "såsom en kvarleva från gångna tider ännu bestående mellanformer mellan trolovning och äktenskap" nu måste vika för det självfallna kravet, "att ett ur samhällelig synpunkt så viktigt förhållande som tillkomsten av ett äktenskap är ordnat genom enhetliga och tydliga stadganden" (s. 53). Så tillvida går förslaget fram mera hårdhänt än den svenska lagstiftningen, som rätten att med avseende å tidigare inträffade fakta påkalla tillämpning av G B 3: 9 eller 10 eller 5: 1 begränsats till en tid av tre år efter lagens ikraftträdande. En icke vigselfäst förbindelse, som blivit genom dom eller eljest på föreskrivet sätt fastställd, respekteras visserligen, men kan "på ansökan av endera parten upplösas i dispensväg, där så prövas skäligt".
    Trolovningen är enligt förslaget liksom enligt gällande svensk rätt en formlös överenskommelse om äktenskaps ingående, vilken kan ensidigt brytas och följaktligen ej grundlägger äktenskapshinder. Vissa avvikelser föreligga emellertid beträffande avtalets rättsverkningar. Då trolovning brytes, skola fästningagåvor återgå utan hänsyn till att endera kontrahenten ensam eller företrädesvis bär skulden. Är gåva ej i behåll, prövar rätten, huruvida dess värde bör ersättas. Om och i vilken mån den, som bär skulden till brytningen, skall gottgöra vad den andre offrat i gemensamt intresse, skall i allmänhet bero på skälighetsprövning, och även om skuld ej ligger någondera kontrahenten till last, kan den ene, om synnerligen vägande skäl föreligga, förpliktas att delvis ersätta den andre sådana uppoffringar. Har mannen lägrat sin trolovade, är han pliktig att åt henne utgiva skälig gottgörelse, såframt hon ej bär skulden till trolovningens brytande. Då lägersmål ägt rum, kan gottgörelse tilläggas kvinnan även vid mannens frånfälle, dock

302 BIRGER EKEBERG.endast om synnerlig anledning föreligger och ej utöver hälften av kvarlåtenskapen.
    Äktenskapsåldern för man är i Finland visserligen i allmänna lagen alltjämt bestämd till tjuguett år, men genom förordningar av den 18 mars 1748 och den 8 december 1756 öppnades möjlighet för menige man å landsbygden att utan dispens träda i äktenskap redan vid aderton års ålder, och dessa undantagsbestämmelser hava sedermera vunnit allmän tillämpning jämväl i städerna. I betraktande härav har lagberedningen ej ansett sig böra föreslå högre åldersgräns än tjugu år. För kvinna höjdes åldern 1911 från femton till sjutton år och föreslås nu ytterligare höjd till aderton. I båda fallen kan dispens meddelas av republikens president.
    Angående samtycke till omyndigs giftermål föreslås regler, som nära ansluta sig till den svenska rätten, likaså beträffande sjukdomshindren. Förslaget innehåller sålunda ett dispensabelt förbud mot äktenskap för den, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, och stannar ej såsom den danska lagen vid en sanningsplikt och en skyldighet för den sjuke och hans trolovade att inhämta läkares muntliga undervisning om de med sjukdomen förenade riskerna. I ett par hänseenden tillmäter förslaget de rashygieniska synpunkterna större vikt än vår lag. Sålunda föreslås ett dispensabelt förbud för dövstum att gifta sig "med annan dövstum, förutom där enderas lyte icke är medfött" — en onekligen ganska rigorös bestämmelse. Förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling är ovillkorligt och upplösande. För man, som varit gift, stadgas en väntetid av sex månader från äktenskapets upplösning, dock med möjlighet till dispens. För kvinna är väntetiden i allmänhet tio månader, men om hon vid äktenskapets upplösning ej var havande eller därefter har framfött barn, densamma som för man. Då äktenskap upplöses på grund av hor, kan domstolen, om särskild anledning föreligger, ålägga den skyldiga maken en väntetid av ett år.
    Rätten att erhålla kyrklig vigsel är bunden vid de ytterligare förutsättningar, som gälla i vederbörande religionssamfund. Finlands evangelisk-luterska kyrka kräver sålunda skriftskolgång, och den grekisk-katolska kyrkan upprätthåller alltjämt hinder på grund av fadderskap.
    Äktenskap får i regel ej ingås utan att lysning föregått. Men formen för lysningen är icke såsom hos oss enhetligt bestämd utan beror enligt förslaget liksom enligt den gällande rätten på valet av vigselform. Sålunda skall lysning till kyrklig vigsel utfärdas av vederbörande kyrkoherde eller församlingsföreståndare, medan lysning till borgerligt äktenskap utfärdas av borgerlig myndighet, nämligen på landet av häradshövdingen eller ordföranden i häradsrätten eller av särskild utav högsta domstolen utsedd myndighet och i stad av magistratens ordförande eller, enligt magistratens förordnande, av någon lagfaren ledamot i denna eller av ordförande i ordningsrätt. Kungörandet skall i förra fallet ske tre söndagar å rad i kyrkan i

FÖRSLAG TILL GIFTERMÅLSBALK OCH AVTALSLAG I FINLAND. 303den eller de församlingar, till vilka de trolovade höra, i senare fallet genom anslag i vederbörande kommun eller kommuner. Lysningen gäller under sex månader och utgör under samma tid hinder för lysning till annat äktenskap. Hindersrannsakningen verkställes av lysningsmyndigheten i den ort, där kvinnan är införd i kyrkobok eller motsvarande register, efter enahanda huvudgrunder som hos oss.
    Förslaget bygger liksom den gällande rätten på principen om valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel, såsom de båda formerna i lagtexten benämnas. Liksom hos oss står borgerlig vigsel alltid till buds. Den kyrkliga vigselns tillämpningsområde är däremot något snävare bestämt än enligt vår lag, i det att rätten till vigsel inom kristet religionssamfund är betingad av att vardera kontrahenten tillhör sådant kristet trossamfund, som av statsrådet erhållit vigselrätt. Tillhöra kontrahenterna skilda samfund, föreligger ej valfrihet dem emellan, utan vigseln skall förrättas inom det samfund kvinnan tillhör. Frågan om behörighet och skyldighet för präst att förrätta vigsel är lämnad att lösas enligt de för vederbörande trossamfund gällande regler. Borgerlig vigsel förrättas av samma funktionärer, som hava lysningen sig anförtrodd. Förslaget lägger i motsats till svensk lag ej hinder i vägen för att sådan myndighet viger utanför sitt verksamhetsområde. Reglerna om vigsels ogiltighet på grund av formfel överensstämma i sak med den svenska lagens.
    Även i fråga om äktenskaps återgång intager förslaget samma principiella ståndpunkt som vår rätt. Återgången räknas sålunda icke såsom ett fall av äktenskaps ogiltighet utan såsom en med äktenskapsskillnaden sidoordnad form av äktenskaps upplösning. Liksom enligt vår lag skall dock efter återgång underhållsskyldighet makarna emellan vara utesluten och bodelning ske efter regler, som avvika från de vid skilsmässa gällande. De publika återgångsskälen äro något flera än hos oss, i det att såsom absolut dirimerande äktenskapshinder räknas även respectus parentelæ, sinnessjukdom och sinnesslöhet. De privata återgångsanledningarna äro ej lika minutiöst angivna som i vår lag; beträffande återgång på grund av förledande eller misstag hava domstolarna en ganska fri prövningsrätt sig anförtrodd.
    Institutet skillnad till säng och säte skall enligt förslaget försvinna och ersättas av ett modernt separationsinstitut under namn av hemskillnad. Bestämmelserna angående detta avvika emellertid i två viktiga hänseenden från den svenska rätten. Regeln att makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äga vinna hemskillnad, när de äro ense därom, saknar motsvarighet, och hemskillnad skall ej ovillkorligen föranleda bodelning utan blott om båda makarna begära det eller rätten på enderas yrkande finner skäligt att förordna därom.
    Även i fråga om anledningarna till äktenskapsskillnad intager förslaget i vissa hänseenden en strängare ståndpunkt. Sålunda berättigar hemskillnad först efter två års förlopp till erhållande av skilsmässa,

304 BIRGER EKEBERG.och straffdom medför i och för sig aldrig rätt till äktenskapsskillnad för den dömdes make, såframt ej brottet är i synnerlig grad vanärande; först sedan två år av strafftiden gått till ända, kan i andra fall rätten döma till äktenskapsskillnad, om skäl därtill prövas föreligga. Däremot tillmätes en under äktenskapet ådragen könssjukdom större betydelse än hos oss såsom grund till äktenskapets upplösning. Sådan sjukdom har sålunda upptagits bland hemskillnadsgrunderna och berättigar andra maken till omedelbar skilsmässa, med mindre den sjuke kan göra troligt, att han icke ådragit sig sjukdomen genom otukt och han ej utsatt andra maken för fara att bliva smittad. För sinnessjukdom kan skilsmässa, om synnerligen vägande skäl föreligga, beviljas, ehuru sjukdomen ej varat i tre år. I övrigt äro skillnadsgrunderna väsentligen desamma som hos oss. I detta sammanhang förtjänar emellertid nämnas, att allmän åklagare är skyldig att vid underrätt tillvarataga det allmännas intressen i mål om hemskillnad och äktenskaps upplösning och att överklaga utslag, varigenom utan tillräcklig anledning talan därom bifallits. Härigenom vill man söka motarbeta de tendenser till slapp rättstillämpning, som försports på sina håll i Finland liksom i andraländer.
    Äktenskapsskillnadens rättsverkningar äro reglerade i nära överensstämmelse med svensk rätt. Nämnas bör dock, att vid skilsmässa på grund av horsbrott eller annan grov kränkning den skyldiga maken kan förklaras helt eller delvis förlustig sin giftorätt i andra makens egendom. Beträffande hustruns namn uppställer förslaget den för återgång och äktenskapsskillnad gemensamma regeln, att hon efter äktenskapets upplösning skall återtaga det namn hon bar såsom ogift, såframt ej makarna före domen överenskomma, att hon må behålla mannens namn eller rätten, med hänsyn till att hustrun är oskyldig till vad som skett eller att namnändringen skulle lända henne till men eller eljest av synnerliga skäl, på ansökan förklarar henne berättigad därtill.
    De erinringar, som framställts emot förslaget till lag om makars rättsförhållanden, hava, såsom redan nämnts, ej föranlett större sakliga ändringar. Andra, fjärde och femte avdelningarna av det nu framlagda förslaget innefatta sålunda inga mera väsentliga nyheter i förhållande till det föregående. Vissa av de företagna jämkningarna innebära ett närmande till den svenska lagens ståndpunkt. Emellertid förekomma även ändringar i motsatt riktning. Sålunda har den särskilda preskriptionsregeln för hushållsgäld (N G B 7 : 3) erhålliten helt annan innebörd; i stället för att vara en skyddsregel till förmån för hustrun tjänar den syftet att begränsa vardera makens ansvar för sådan hushållsgäld, som stiftats av andra maken. I de talrika fall, där hushållsgälden företrädesvis ingås av hustrun, kommer detta stadgande att främst lända till mannens befriande — en för borgenärerna knappast välkommen konsekvens. I praktiken torde det emellertid ofta visa sig svårt att avgöra, av vilkendera maken visshushållsgäld skall anses vara gjord.

FÖRSLAG TILL GIFTERMÅLSBALK OCH AVTALSLAG I FINLAND. 305    Bodelning eller, såsom det här kallas, avvittring har enligt förslaget till syfte ej blott avveckling av vardera makens giftorätt utan även åtskiljande av makarnas egendom och kan därför påkallas, även om giftorätt ej äger rum. Kan vid sådant åtskiljande utredning ej vinnas beträffande rätten till visst gods, skall detta antagas vara förvärvat av makarna gemensamt med lika andel för vardera.

 

    Då Finlands regering i april 1920 uppdrog åt lagberedningens andra avdelning att uppgöra förslag till lag om avtal och andra obligationsrättsliga rättshandlingar, motiverades denna åtgärd därmed att det för beredandet av en med de skandinaviska länderna enhetlig lagstiftning å obligationsrättens område, i vilket arbete Finland tagit och fortfarande toge del, vore nödigt att få till stånd en lag i nämnda ämne. Lagberedningens nu föreliggande utredning ådagalägger, att rättsuppfattningen i Finland rörande de frågor, som behandlas i de svenska, danska och norska avtalslagarna, i allt väsentligt är densamma som i de andra nordiska länderna, och beredningens lagförslag överensstämmer också både till räckvidd, innehåll och form nära med dessa lagar.
    På en viktig punkt går emellertid förslaget utanför de skandinaviska avtalslagarnas ram. I 10 § upptagas nämligen regler om avtal, som slutas vid auktion, ett ämne som man från svenskt håll gärna skulle hava sett behandlat i avtalslagen men som lämnades utanför på den grund att bestämmelser därom i Danmark och Norge voro meddelade i annat sammanhang. Enligt förslaget betraktas salubjudande å auktion såsom en uppmaning att göra anbud å det salubjudna föremålet, såframt ej utrop sker till ovillkorlig försäljning, då ett bindande försäljningsanbud anses föreligga. I normalfallen, då spekulantens rop är att anse såsom ett anbud, är han bunden av detta, till dess auktionen i fråga om det föremål budet avser är avslutad eller överbud, som icke strax avvisats, blivit gjort. Den i 3 § beträffande muntliga anbud givna huvudregeln, att anbudet förfaller, om det ej omedelbart antages, gäller sålunda icke här. För att säljaren ej skall bliva i tillfälle att spekulera på anbudsgivarens bekostnad föreslås emellertid, att den, som stannat för högsta budet, skall äga rätt att omedelbart erhålla besked, huruvida hans bud antages eller icke, dock att säljaren kan med laga verkan förbehålla sig betänketid.
    Har utrop skett till ovillkorlig försäljning, skall köp anses slutet med den, som stannar för högsta budet, dock att säljaren för att skydda sig mot försäljning till underpris kan själv eller genom ombud deltaga i buden. Göres samma högsta bud av två eller flera, äger säljaren välja dem emellan. Detta slags utbud kommer enligt motiven i Finland mycket ofta till användning vid försäljning av till konkursbo hörande fastighet. Den uppfattningen att bindande köpeavtal härvid får anses slutet med den, som stannar för högsta budet, vinner stöd av 6 § i förordningen den 22 mars 1898 angående frivilliga auktioner, vilket lagrum berättigar den, som å auktion

 

21 — Svensk Juristtidning 1925.

306 BIRGER EKEBERG.inropat fast egendom, att, "sedan utsatta villkor för äganderättensövergång fullgjorts, av förrättningsmannen erhålla å det inropade salubrev". I Sverige, där sistnämnda stadgande saknar motsvarighet, hava reglerna om formen för köp av fast egendom ansetts tillämpliga vid frivillig auktion, vilket leder till att såväl utbud som inrop måste frånkännas bindande verkan, då fråga är om sådan egendom; först sedan åt det vid auktionen uppnådda resultatet givits en form, som motsvarar jordabalkens fordringar, vilket kan ske genom auktionsprotokollets undertecknande, föreligger ett giltigt köp. 1
    Bortsett från denna utvidgning av programmet, överensstämma förslagets regler om slutande av avtal i allt väsentligt med den svenska avtalslagens 1 kap. Någon saklig avvikelse föreligger icke, då lagberedningen ur 1 § uteslutit tredje stycket, enligt vilket detta kapitel ej skall äga tillämpning på formalkontrakten. Lagberedningen har befarat att ett lagfästande av denna i sakens natur liggande regel skulle giva anledning till den oberättigade antitetiska slutsatsen, att 1 kap. borde tillämpas å avtal, som för närvarande äga naturen av realkontrakt.
    Förslagets 2 kap., vars rubrik är Fullmakt, företer inga väsentliga avvikelser från motsvarande kapitel i vår avtalslag.
    Den betydelsefullaste sakliga avvikelsen mellan förslaget och de skandinaviska avtalslagarna föreligger beträffande rättshandlingars ogiltighet på grund av tvång. Lagberedningen förordar här bibehållande av den grundsats, som före avtalslagen gällde i Sverige och som alltjämt gäller i Finland, nämligen att varje slag av rättsstridigt tvång till företagande av en rättshandling medför dennas ogiltighet utan hänsyn till medkontrahentens goda eller onda tro. Har tvånget utövats av annan än medkontrahenten och var denne i god tro, är dock enligt förslaget den tvungne pliktig att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde meddela honom sin avsikt att åberopa tvånget vid äventyr att rättshandlingen eljest blir gällande. Här göres sålunda ej den skillnad mellan råntvång och annat rättsstridigt tvång, på vilken reglerna i de skandinaviska avtalslagarna äro byggda; vad i dessa lagar för förstnämnda art av tvång stadgas skall gälla samtliga arter.
    Med hänsyn till hela frågans ringa praktiska intresse anser lagberedningen en distinktion mellan olika fall icke vara av behovet påkallad, och det försök till gränsdragning, som gjorts i avtalslagarna, manar enligt beredningens uppfattning icke till efterföljd. Sin betydelse får olikheten i ståndpunkt väsentligen i fråga om gäldenärs rätt till invändningar emot ny godtroende innehavare av löpande skuldebrev. Att den, emot vilken en rättshandling företagits, varken insett eller bort inse, att tvång förelupit, hör nämligen till sällsyntheterna, och beträffande rättshandlingar i allmänhet saknar även enligt vår rätt en successors goda tro självständig betydelse för frågan om rättshandlingens giltighet.
    Utom i nämnda fall överensstämma förslagets regler om rätts-

 

1 Se Lagberedningens förslag till jordabalk II s. 158 och N. J. A. 1923 s. 316.

FÖRSLAG TILL GIFTERMÅLSBALK OCH AVTALSLAG I FINLAND. 307handlingars ogiltighet i allt väsentligt med avtalslagarnas. Svek skall sålunda ej, såsom enligt den i Finland gällande rätten, likställas med tvång, och genom reglerna om misstag tager förslaget avstånd från den nedärvda viljeteorien. Den, som underskrivit löpande handling, skall i förhållande till annan, som efter överlåtelse i god tro förvärvat handlingen, vara avskuren från invändning därom att handlingen utan hans vilja kommit ur hans besittning. Den omständigheten att en vederbörligen underskriven löpande handling över huvud ej blivit av gäldenären utgiven utan borttappad, stulen el. d. skall sålunda enligt förslaget hava mindre betydelse för frågan om betalningsskyldighetens uppkomst än det förhållandet, att den, som underskrivit handlingen, genom rättsstridigt tvång förmåtts att utgiva densamma även om tvånget är av lindrigare art.
    Ur motiveringen skall här särskilt antecknas lagberedningens uttalande om nödvändigheten "att beträffande avbetalningsköp i Finland stiftades en särskild lag, sådan som redan finnes bl. a. i de skandinaviska länderna" (s. 70).

 

    Tidskriftens utrymme medger tyvärr icke en mera ingående redogörelse för de båda betänkandenas innehåll, än mindre en diskussion av lagtext och motiver i ett och annat hänseende, där lagberedningens ståndpunkt kunde inbjuda därtill. Uppgiften med dessa rader har endast varit att fästa uppmärksamheten på tvenne lika intressanta som betydelsefulla resultat av lagberedningens verksamhet, vilka äro ägnade att ingiva förhoppningar därom, att de enhetssträvanden på lagstiftningens område, som uppbäras av de nordiska juristmötena, inom en nära framtid skola taga ytterligare tvenne avgörande steg framåt. 1

Birger Ekeberg.