OM GÄLDENÄRS SKADESTÅNDSSKYLDIGHET VID FÖRSUMMAD PENNINGBETALNING, MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL VALUTAFÖRSÄMRING.¹

 

    Såsom första ärende behandlade trettonde nordiska juristmötet den intressanta och aktuella frågan om gäldenärs skadeståndsskyldighet vid försummad pennningbetalning, med särskild hänsyn till valutaförsämring.² Uti frågan, som diskuterades vid plenarsammanträden å mötets första och tredje dag, förelåg ett av den utsedde inledaren professorn vid Helsingfors universitet LAURI CEDERRERG författat ingående referat. Inledaren besvarar frågan enligt gällande finländsk rätt, men beaktar givetvis i anslutning härtill närmast svensk rätt, därnäst jämväl dansk och norsk rätt. Referatets sista avsnitt, upptagande en dryg tredjedel av framställningen, ägnas en redogörelse för den kontinentala rättens ståndpunkt i den behandlade frågan. I senast utkomna häfte av denna tidskrift (s. 258—263) ingår referatet, med utelämnande av det sista avsnittet, i ett av författaren verkställt sammandrag, till vilket det torde vara tillfyllest att här hänvisa.
    Vid frågans upptagande till behandling gavs ordet främst åt den för densamma utsedda korreferenten advokaten FERDINAND SCHJELDERUP (Norge), vilken, givande sitt erkännande åt den grundlighet som utmärkte professor Cederbergs referat, för sin del i väsentliga punkter omfattade de slutsatser, till vilka inledaren kommit. I frågan om beaktande av skada, som drabbat borgenär genom det inhemska myntets värdeförsämring efter förfallodagen, påpekade talaren emellertid att den norska rätten intoge en friare ståndpunkt än den inledaren företrädde, varförutom han underströk betydelsen överhuvud av en mera konkret prövning av skadan. Det instruktiva och ingående korreferatet belystes av en rik kasuistik.³
    I den därpå följande diskussionen gjordes intressanta inlägg av ett flertal talare.
    Justitierådet A. KOERSNER (Sverige) framhöll att frågan, såsom professor Cederbergs innehållsrika referat utvisade, erbjöd utomordentliga svårigheter. Talaren ville icke biträda inledaren därutinnan,

 

¹ Då förhandlingarna från det trettonde nordiska juristmötet kunna föreligga i tryck först efter en längre tid, har det synts red. vara av intresse att redan nu lämna auktoritativa redogörelser för huvudpunkterna av den vid mötet förda diskussionen. Nedanstående artikel, som benäget utarbetats av prof. A. W. Gadolin i Åbo, samt de fem följande behandla sålunda i kronologisk ordning samtliga förhandlingsämnen vid mötet. — Jfr nedan s. 404.
² Jfr Sv. J. T. 1925 häft. 4 s. 258.
³ Vi hava saknat tillgång till korreferentens omfattande inlägg, vilket därför icke kan här närmare refereras. Delvis samma ämne behandlas i en av honom författad uppsats: Efter vilken dags kurs skall pengeforpligtelser omregnes naar de er betalbare i indlandet, men uttrykt i fremmed mynt? (Norsk Retstidende 1922 s. 593 ff.)

att lagens bestämmelser om moraränta behövde tolkas såsom bevis för att skyldigheten att betala annat skadestånd vore utesluten. Moraräntan utgjorde icke ett skadestånd i vanlig mening, utan en alldeles egenartad ekvivalent för den uteblivna penningeprestationen, vilket visade sig bl. a. därutinnan att räntan utginge, vare sig borgenären visades hava lidit skada eller icke och oberoende av dolus eller culpa hos gäldenären.
    Den omständigheten att det i praktiken i regeln kunde te sig svårt att styrka annan skada av dröjsmål än ränteförlust uteslöte icke att ersättning utöver moraränta borde utgå, där förutsättningar härför enligt allmänna skadeståndsgrundsatser vore för handen.
    Godkändes denna uppfattning förelåge det, principiellt sett, icke hinder att anse gäldenär skadeståndsskyldig, även då skadan hade sin grund i en under tiden från förfallodagen till betalningsdagen inträffad valutaförsämring. Här mötte dock stora bevissvårigheter. De valutasvängningar den av världskriget framkallade kristiden haft att uppvisa gjorde det icke sällan svårt att utreda, huruvida den inhemska eller den utländska valutan eller eventuellt vardera valutan undergått en värdeförskjutning och i vilken utsträckning detta skett. Härtill komme att penningvärdets fall under tiden från förfallodagen till betalningsdagen icke såsom sådant utgjorde ett tillräckligt bevis för genom dröjsmålet orsakad skada. En sådan måste individuellt styrkas. Borgenärs utsikt att lyckas i en sådan bevisning var icke stor, där han icke gynnades av vissa presumtioner sådana som exempelvis utländsk rättstillämpning uppställt till förmån för utländska borgenärer eller för inländska borgenärer, som hade fordringar i utländskt mynt.
    En särskild svårighet vid bedömandet av frågan om skadestånd vid penningvärdets fall erbjöde spörsmålet om betydelsen av de offentligt rättsliga bestämmelserna i ett visst lands myntlag därom att dess mynt utgjorde lagligt betalningsmedel, vilket innebar bl. a. att penningskuld giltigt kunde betalas genom erläggande av motsvarande nominalbelopp i statens mynt. I de av valutakriserna mest hemsökta länderna hade denna regel icke kunnat upprätthållas, och där hade en uppskattning av gäldenärs förpliktelse vid helt och hållet ändrat penningvärde skett t. o. m. oberoende av hans mora. Förelåge mora, funnes givetvis ännu mindre anledning att anse myntlagen såsom hinder för gäldenärens åläggande att gottgöra borgenären skada, orsakad av valutafall. Det kunde frågas, om icke myntlagens respekterande och frågan om skyldigheten att betala skadestånd borde betraktas såsom två särskilda saker och huruvida icke gäldenär, även om skulden ansåges betalad genom en med gällande mynt verkställd försenad betalning, icke lika fullt vore skyldig ansvara för den genom dröjsmålet vållade skadan. Den inhemska myntlagen borde i varje fall icke skäligen anses äga tillämpning på andra än rent inhemska skuldförhållanden. Detta syntes inledaren icke hava erforderligen beaktat.
    Det funnes icke anledning att i fråga om betalningsskyldighet i

utländskt mynt göra en avgörande åtskillnad mellan utfästelse med och utfästelse utan effektiv klausul. Vare sig sådan klausul förelåge eller icke syntes det principala vara en utfästelse att på förfallodagen betala ett belopp i utländskt mynt. I vartdera fallet borde jämväl gäldenären anses fortfarande förpliktad att betala i utländskt mynt eller så mycket inhemskt mynt att borgenären därför kunde skaffa sig det utländska myntet. Betalade han i utländskt mynt, och hade detta efter förfallodagen sjunkit i värde, kunde han ådömas skadestånd, om i övrigt förutsättningar härför förelåge. Vid denna uppfattning finge det icke heller så synnerligen stor praktisk betydelse, om den rätt till omräkning i inhemsk valuta, man tillerkände gäldenären, hänförde sig till förfallodagen eller till betalningsdagen. Ty även om den senare tidpunkten valdes, borde borgenären i många fall anses berättigad att, i händelse det utländska myntet fallit efter förfallodagen, åtnjuta ett skadestånd, motsvarande kursdifferensen. De enda i svensk rätt förefintliga omräkningsstadgandena, nämligen växellagens (§§ 35 och 36), vilade på principen av omräkning efter betalningsdagens kurs, med den modifikationen att, i händelse kursen efter förfallodagen — förutsatt att växeln då uppvisats — fallit, den å sistsagda dag gällande högre kursen ägde läggas till grund för omräkningen. Sist antydda stadgande utgjorde ett belägg på att den svenska rätten icke var främmande för att medgiva skadestånd utöver moraränta. Och man syntes icke, såsom inledaren förmenade, böra uppfatta dessa växellagens föreskrifter såsom uttryck för specifikt växelrättsliga grundsatser. Häremot talade ock bl. a. förarbetena till de svenska växellagarna.
    Talaren var emellertid benägen att medgiva att det ur praktibilitetssynpunkt borde givas företräde åt en omräkning av betalningsutfästelse i utländskt mynt efter förfallodagens kurs. Måhända borde därför ock den skandinaviska växellagen undergå förändring i detta hänseende. Men gåves föreskriften i § 35 växellagen angående omräkning efter betalningsdagens kurs en analog tillämpning på civilgäld överhuvud, borde ovillkorligen även en analog tillämpning ske av § 36, såtillvida som vid sådant dröjsmål från gäldenärens sida, som borde medföra skadestånd, detta ägde utgå med skillnaden mellan kursen å förfallodagen och å betalningsdagen.

 

    Landsretssagfører KJELD RORDAM (Danmark) utvecklade den danska rättens ståndpunkt i den förevarande frågan. Utan att önska närmare ingå på spörsmålet, för så vitt det gällde betalningsutfästelser i på betalningsorten gångbart mynt, anslöt sig talaren till inledarens mening, att den nationella myntlagen uteslöte anspråk på ersättning för skada, som härflutit av försämring av den inhemska valutan. Den uppfattning talaren hade om sakläget i sådana fall, då utfästelse skett i annat mynt än det å betalningsorten gällande, avvek i vissa punkter från den mening inledaren och korreferenten företrätt.
    Den äldre danska doktrinen var böjd att anse, det gällande föreskrift om moraränta (Förordn. 6 april 1855 § 3) avskar för borge-

nären möjligheten att kräva någon därutöver gående skadeersättning. Julius Lassen gjorde emellertid skillnad mellan den regelmässiga förlust avsaknaden av ett emotsett penningbelopp medförde (ränteförlust) och den individuella förlusten in casu. Anspråk på ersättning för sistantydda förlust ansåg han föreskriften om moraränta icke utesluta. Godkändes denna uppfattning borde hinder icke möta att tillerkänna borgenär ersättning för honom genom kursfall efter förfallodagen tillskyndad individuell förlust.
    Denna ståndpunkt hade även, såsom talaren framhöll, blivit företrädd i nyare dansk praxis. Givetvis fordrades förhandenvaro av allmänna skadeståndsförutsättningar. Främst vore att beakta att möjligheten av kursfall städse borde tagas i betraktande, i anseende vartill härigenom vållad skada alltid borde anses såsom beräknelig. Huvudsvårigheten låge emellertid i att avgöra, huruvida borgenären verkligen lidit skada genom gäldenärens mora. Om han faktiskt lidit skada var nämligen avhängigt av det hypotetiska moment, på vilket sätt han vid rättidig betalning skulle hava använt beloppet. De stora svårigheter en utredning härom erbjöde nödvändiggjorde att avseende fästes vid vissa omständigheter, som gåve en presumtiv grund för ett antagande om penningarnas användning. Av sådana omständigheter gjorde sig särskilt följande gällande: det mynt, varå utfästelsen lydde, betalningsorten och borgenärens boningsort. Av dessa omständigheter fann talaren myntsorten icke utvisa, på vilket sätt borgenären ärnade använda beloppet, bl. a. med hänsyn därtill att myntsortens fastställande lika ofta grundade sig på ett önskemål från gäldenärens sida. Vilket av de båda andra alternativen borde föredragas vore icke lätt att bindande fastställa. Ansåges betalningsorten utvisa var borgenären finge antagas hava gjort bruk av det rättidigt influtna penningbeloppet borde, såsom inledaren framhölle, borgenären tillerkännas anspråk på ersättning för kursförlust, om utfästelsen lydde å utländskt mynt, vilket efter förfallodagen fallit i förhållande till myntet å betalningsorten. Det vore inkonsekvent att, i likhet med inledaren, förvägra utlänning denna förmån, där han hade en fordran i sitt eget lands mynt. Oaktat vissa därmed förknippade svårigheter, föredrog talaren likväl det tredje alternativet, innebärande att man av borgenärens boningsort ägde sluta till användningen av fordringsbeloppet. Detta alternativ byggde på antagandet att borgenären vid inhändigandet av den utländska valutan komme att omväxla densamma till sitt eget lands mynt, i anseende vartill han, om betalning hade skett på förfallodagen, skulle hava undgått kursförlust. Här ifrågavarande synpunkt ledde tillika till att borgenär, som ägde en fordran i sitt eget lands mynt, icke hade något skadeersättningsanspråk, om detta mynt efter förfallodagen nedgått i värde. Talaren önskade sålunda hävda att det, utgående från allmänna skadeståndsregler, borde kunna vid gäldenärs mora tilläggas borgenär ersättning för skada i följd av valutaförsämring, dock inom de gränser som uppdroges av den nationella myntlagstiftningen, samt att borgenärens boningsort borde anses avgörande

för frågan huruvida borgenären lidit förlust, i sådana fall då förlusten icke kunde utredas genom åberopande av konkreta omständigheter.
    Overdommer M. HANSSON (Alexandria) önskade inskärpa de svårigheter det icke sällan erbjöde att fastställa, i vilken myntsort en förbindelse borde infrias, och redogjorde för de erfarenheter man samlat vid den internationella appellrätten i Egypten.

 

    Docenten R. BERGENDAL (Sverige) instämde i allt väsentligt med föregående talare från Sverige och Danmark, men ansåg likväl att med hänvisningen till prövning av de konkreta omständigheterna i varje särskilt fall ett tillfredsställande resultat icke nåtts. En mera abstrakt regel vore tvivelsutan i högre grad ägnad att lösa de spörsmål angående omräkning i främmande mynt, som f. n. i stor omfattning yppade sig i praktiken. Omräkning efter förfallodagens kurs ansåg talaren icke kunna gälla såsom en sådan allmän regel. Man borde, syntes det, utgå från att borgenären i allmänhet hade intresse av att erhålla betalning i det myntslag, varå utfästelsen lydde, eller så mycket inhemskt mynt, att borgenären därmed kunde förskaffa sig det utländska myntet å betalningsdagen.
    Detta bleve emellertid, om man tillämpade den av referenten uppställda regeln om omräkning efter förfallodagens kurs, icke fallet, då kursen å det utländska myntet stigit efter sagda dag. Man borde förty primärt hålla på betalningsdagens kurs för omräkning. Mindre än denna gåve, borde borgenären i normala fall icke behöva nöjas med. Men för den händelse det främmande myntet efter förfallodagen sjunkit i kurs borde borgenären in casu kunna tillerkännas en valutafallet motsvarande skadeersättning. Här gjorde sig nödvändigheten av en prövning in concreto gällande. En faktor som vid en sådan förtjänade beaktas utgjorde — häri anslöt sig talaren jämväl till Landsretssagfører Rørdams mening — borgenärens boningsort.

 

    Jurisdoktor A. FREY (Finland) ansåg avgörande betydelse icke böra fästas vid att ett avtal, utmynnande i likvid av en i utländskt mynt angiven penningesumma, fullgjordes å avtalad tid, varför det kunde anses riktigt varken att vid gäldenärens mora gälden borde likvideras enligt förfallodagens kurs eller att en efter förfallodagen timad kursförändring icke finge tagas i betraktande. Det syntes ur synpunkten av kontrahenternas vilja väsentligare att likviden skedde i det angivna myntslaget, och det var i förhållande härtill av underordnad betydelse, att likviden verkställdes å förutsedd tid eller ort. Överhuvud hade det inländska myntet vid gäld, lydande å utländskt mynt, betydelse blott för exekutionen, vid vilken omräkning till inländskt mynt, då likvid i det utländska myntet ej kunde erhållas, borde ske. Antoge man med inledaren att omräkningen borde verkställas enligt förfallodagens kurs ledde detta icke till ett tillfredsställande resultat. Hade det utländska myntets kursvärde fallit efter förfallodagen, skördade borgenären en vinst, som saknade inre berättigande, såväl i betraktande därav, att denna vinst icke stod i något förhållande till mora-

skadan som vid övervägande därav, att kursfallet icke behövde härröra av någon värdeförsämring av det utländska myntet, utan likaväl kunde bero på värdestegring av det inländska myntet eller på en samverkan av dessa båda faktorer. I det motsatta fallet, eller då värdet å det utländska myntet stigit efter förfallodagen, lede borgenären åter en lika litet berättigad förlust vid tillämpning av den av inledaren förordade omräkningsnormen. Enligt talarens mening realiserades kontrahenternas avsikt bäst på den väg i Finland stadgad praxis allaredan inslagit, nämligen genom att gäldenären ålades betalningsskyldighet enligt betalningsdagens kurs, vilket åtminstone teoretiskt möjliggjorde för honom en omedelbar anskaffning av gäldsbeloppet i det utländska mynt, varå utfästelsen lydde. Talaren förnekade likväl icke att ersättning av moraskada kunde ifrågakomma, men omfattningen av denna skada angavs enligt hans mening icke av differensen mellan kursen å förfallodagen och å betalningsdagen, utan borde ersättningsskyldigheten, där förutsättningar för en sådan funnes, fastställas in concreto.

 

    Diskussionen, som å första mötesdagen avslöts med nyss refererade anförande, fortsattes, alldenstund särskilda anmälda talare icke varit i tillfälle att yttra sig, å mötets sista dag.
    Professor W. CHYDENIUS (Finland) ville framhålla endast, att föreskriften i Finlands växelstadga (§ 36), att växel, som lydde på utländskt mynt, borde betalas efter det värde, som detta mynt ägde vid den tid likviden skedde, fullständigades genom bestämmelsen (§ 43, mom. 2), att, i händelse det utländska myntet efter växelns förfallotid fallit, betalningen borde erläggas efter den kurs, som sagda tid var gällande. I enlighet härmed stadgades ock (§ 37) att, där betalning ägde fullgöras efter växelkurs, och det utländska myntet fallit sedan växeln blev godkännaren till betalning förevist, den kurs borde beräknas, som gällde när förevisandet skedde.
    På grund av dessa stadganden, vilka icke syntes hava av inledaren nog beaktats, hade talaren tidigare i tryck såsom sin mening uttalat, att borgenär, vars fordran lydde å utländskt mynt, ägde tillgodonjuta förfallodagens kurs, om denna vore för honom fördelaktigare än betalningsdagens. (CHYDENIUS, Kontraktsrätt I, tredje uppl. s. 202).

 

    INLEDAREN underströk i ett kort anförande frågans svårlösta beskaffenhet, i anseende vartill han i många punkter känt sig tveksam, men vidhöll likväl fortfarande sin mening att förfallodagens, icke betalningsdagens kurs borde läggas till grund för omräkning av utfästelser i utländskt mynt — de av doktor Frey framhållna olägenheterna utebleve icke vid tillämpning av betalningsdagens kurs — och gjorde gällande att, om ock den svenska växellagen ansåges kunna tolkas i annan riktning, detta icke vore fallet med hithörande bestämmelser i Finlands växelstadga.
    Vicehäradshövdingen G. WESTERLUND (Finland) gjorde därefter gällande att den debatterade frågan icke borde anses såsom ett rent juridiskt spörsmål, utan fastmer såsom tillika ett nationalekonomiskt.

Talaren ansåg sig visserligen kunna biträda inledarens avböjande mening i fråga om skadeståndskrav vid försummad betalning av uti inhemskt mynt uttryckt skuld ävensom kunna nöjas med att detta, visserligen juridiskt, motiverats med att penningen vore betalningsmedel. Talaren kunde däremot icke godkänna det åskådningssätt inledaren givit uttryck för i frågan om följderna av betalningsförsummelse, där gälden var uttryckt i utländsk valuta. Utländsk valuta måste anses antingen såsom betalningsmedel eller såsom vara. Det ena uteslöte det andra, och sagda valuta kunde sålunda icke, såsom inledaren förmenade, utgöra "ett mellanting mellan mynt och vara". Enligt talarens mening utgjorde utländsk valuta en vara, och "köp" med betalning i utländskt mynt vore förty icke köp utan byte, likasom gäld i utländskt mynt måste rubriceras såsom leverans. Frågan om det utländska myntets värde saknade i detta sammanhang intresse. Relevant var dess pris, och detta angåves av det utländska myntets kurs. Underlåtenhet att fullgöra förbindelse, uttryckt i utländskt mynt, borde i överensstämmelse härmed bedömas efter de allmänna grundsatser, som gällde beträffande mora vid generiska prestationer.
    Professor C. G. BERGMAN (Sverige) betonade, att diskussionen knappast tagit tillräcklig hänsyn till de faktiska förutsättningarne för resp. rättsregler och därför ej till fullo värderat den inträdda förskjutningen i de förra d. v. s. rättsregelns bristande täckning. Häri låge måhända orsaken till de för affärsmoralen betänkliga resultat, till vilka referent och korreferent kommit. Moraränta, ett fixerat skadestånd, motsvarade visserligen genomsnittligt en liden förlust, men, väl att märka, under de normala förutsättningar, som skapat regeln. Tal. anslöt sig till den mening, som antytts av ALMÉN och i diskussionen utvecklats av justitierådet KÔERSNER. Beträffande postulatet om landets mynt såsom konstant värdemätare vilade ju detta på inlösligheten i guld. Sveke denna grundval, vore det icke möjligt att vid avsevärda differenser i förhållande till internationell notering i längden uppehålla fiktionen om oförändrat myntvärde. Det inhemska myntet mister — till en början köpmän emellan — de facto sin betydelse såsom värdemätare, myntlagen derogeras. Huru långt skola då domstolarna vara bundna av en myntlag, oförnuftig, därför att den lämnat sin faktiska basis och strider mot verkligheten? I denna knappast ens berörda fråga låge själva kärnpunkten. Vid långt driven inflation inträffar slutligen en bristning: bristningspunktens läge betydde dock närmast en blott gradskillnad. Tillämpade åter domstolarne icke myntlagen, förhindrades ju väsentligen statens syfte med inflationen under en brydsam nationell situation. Konfliktens orsak låge väsentligen däri, att myntlagen gått "over ævne", att man ej velat inse, att en lag såsom uttryck för ett visst faktiskt läge vore helt avhängig av sina förutsättningar.
A. W. G.