DEN NIONDE INTERNATIONELLA PENITENTIÄRKONGRESSEN.
Efter 15 års avbrott ha de år 1872 på Förenta Staternas initiativ tillkomna Internationella Penitentiärkongresserna nu återupptagit sin verksamhet i och med den under augusti månad detta år hållna nionde kongressen i London. Numera måste dessa kongresser från internationell synpunkt snarast anses äga en större betydelse än tillförene. Sedan
den forna internationella kriminalistföreningen, som år 1889 stiftades av von Liszt, Prins och van Hamel, numera de facto upphört att existera såsom en internationell förening, och den nya, år 1924 på spanskt och franskt initiativ tillkomna "Association internationale de droit pénal" hittills icke visat sig kunna påräkna någon allmän anslutning utan i huvudsak kommit att omfatta allenast representanter för de romanska folken och med dem mer eller mindre lierade nationer, utgöra dessa kongresser för närvarande den enda internationella sammanslutning å området, som kan sammanföra kriminalister från alla länder till meningsutbyte angående kriminalistiska spörsmål.
Deltagare i dessa kongresser äro väl främst de av de särskilda staternas regeringar utsedda officiella delegaterna; men personer tillhörande vissa i stadgarna angivna grupper äga utan vidare rätt att anmäla sig såsom deltagare. Och förhandlingarna vid dessa kongresser omfatta numera icke blott, såsom mången ännu föreställer sig, frågor om frihetsstraffens organisation och fångvårdsangelägenheter i allmänhet. De omfatta överhuvud alla slags kriminalpolitiska problem inom straffrättens och straffprocessens område. Sålunda diskuterades vid denna kongress bl. a. sådana frågor, som huruvida allmän åklagare bör äga rätt att, ehuru sannolika skäl för åtal föreligga, avstå från åtal, därest detta av allmänna hänsyn befinnes lämpligt (s. k. opportunitetsprincip); huruvida domare under liknande förhållanden, trots skyldigförklarande, bör kunna avstå från att ådöma straff; om metoderna att bättre motarbeta internationella brottslingstypers kriminella verksamhet; om lagstiftningens ställningstagande till biograferna med hänsyn till deras betydelse för alstrandet av kriminalitet; om införande av straffdomar på obestämd tid samt huruvida det bör tillkomma administrativ myndighet eller domstol att bestämma om dylik internering, o. s. v.
Den tyska vetenskapen hade visserligen denna gång icke engagerat sig i utarbetandet av de "rapporter", som från skilda länder till dessa kongresser på förhand ombesörjas angående de för diskussion uppställda spörsmålen och vilka, sammanfattade i en generalrapport, läggas till grund för diskussionerna — ett förhållande, som obestridligen kändes såsom en betydande lucka i kongressens arbete. Men ett flertal tyska kriminalister, särskilt sådana från de nybildade universiteten i de stora kommersiella centra i västra delen av riket — Köln, Hamburg och Frankfurt am Main — hade dock kommit tillstädes. Några av dem fungerade såsom generalrapportörer vid kongressen, och de deltogo även livligt i debatterna.
Till de å kongressen behandlade frågor, som kunna tänkas vara av beskaffenhet att särskilt intressera en juridisk tidskrifts läsare, höra kanske främst frågorna om internering av farliga brottslingar samt om lämpligheten av den s. k. opportunitetsgrundsatsen i fråga om åtals anställande.
Vad den förstnämnda frågan beträffar är att märka, att det hittills egentligen endast finnes ett land i Europa, som i praktiken i någon
nämnvärd utsträckning genomfört en dylik lagstiftning, nämligen England genom den s. k. Prevention of Crime Act av år 1908. Det är därför ock av ett betydande intresse att taga del av de meddelanden angående denna lags verkningssätt, som innehållas i de till kongressen avgivna engelska rapporterna. För deras förstående är det emellertid nödvändigt att först redogöra för de väsentliga bestämmelserna i denna lag. Enligt densamma kan mot en person, som efter fyllda 16 år minst tre gånger dömts till straff för vissa i lagen angivna, i allmänhet grövre brott1, innan domstolen ännu bestämt straffet för detsamma, särskild talan av åklagarmakten anhängiggöras därom att vederbörande skall förklaras för vaneförbrytare. Därest juryn godtager detta yrkande, kan domstolen, men endast för det fall att straffet för det nya brottet av densamma bestämmes till straffarbete (vars minimum är 3 år), jämväl förordna att den skyldige efter frihetsstraffets utstående skall för bestämd tid, som icke av domstolen får sättas lägre än 5 eller högre än 10 år, kvarhållas i en härför särskilt avsedd anstalt, eller del av en straffanstalt. En sådan särskild anstalt har ock för ändamålet inrättats, Camp Hill å ön Wight. Villkorlig frigivning kan av inrikesministern (Home Secretary) när som helst meddelas under interneringstiden.
Mot systemets effektivitet har nu i de engelska rapporterna först och främst anmärkts, att det visat sig så gott som alldeles ineffektivt gentemot en grupp av särskilt farliga förbrytare, nämligen sedlighetsförbrytarna. Bland de cirka 200 brottslingar, som sedan lagen trätt i kraft sänts till Camp Hill, förekommer endast en sedlighetsförbrytare. Detta förhållande är ägnat att bestyrka den av mig tidigare 2 framhållna synpunkten att man vid dylika interneringsreglers uppställande väl i allmänhet i rättssäkerhetens intresse bör uppställa ganska stränga formella fordringar i avseende å tidigare förövade brott för institutets användning; men att man ifråga om sådana brottslingar, som visat sig särskilt farliga för personlig säkerhet, bör uppställas alternativa, mindre rigorösa dylika regler. Detta påyrkas ock i de engelska rapporterna till kongressen, för såvitt angår sedlighetsförbrytare. Det framhålles ifråga om dessa, hurusom svårigheten att få dem fast måste medföra, att lagens förutsättningar endast sällan ifråga om dem kunna bliva tillämpliga; att, därest de verkligen bliva övertygade om ett brott, man i regel kan utgå ifrån att detta brott i verkligheten endast utgör ett led i en serie av dylika brott, som undandragit sig fastställande; samt att dessa brottslingar i regel förete en särskilt höggradig "oförbätterlighet". De båda sistnämnda argumenten kunna tydligen och med en viss rätt åberopas även ifråga om vissa andra former av kriminalitet, såsom t. ex. ifråga om inbrott, förövade medelst användning av dynamit ("dynamitarder").
I de engelska rapporterna framhålles vidare, att den i lagen uppställda förutsättningen, att straff av viss storlek (minst 3 års straffarbete) skall vara ådömt för det nya brottet, i praktiken visat sig mindre lämplig. Den hos domstolar i alla länder så ofta konstaterade benägenheten för mildhet i bestraffningsreglernas tilllämpning föranleder nämligen, att de engelska domstolarna, även efter det juryn förklarat vederbörande för vaneförbrytare, stundom söka komma ifrån hela interneringsförfarandet genom att för det nya brottet ådöma ett lägre straff än det av interneringslagen fordrade. Olämpligt synes ock enligt de engelska rapporterna vara, att domstolarna skola bestämma maximitiden för internering. Detta förhållande har av liknande grunder alstrat en allt starkare benägenhet hos domstolarna att ådöma allenast det i lagen stadgade minimum för interneringstiden, nämligen 5 år. Överhuvud anser man sig ha konstaterat en bristande uniformitet i institutets handhavande. Många brottslingar, heter det, som påtagligen uppfylla lagens förutsättningar för att behandlas såsom vaneförbrytare, bliva likvisst icke så behandlade: åklagaremyndigheten framställer ofta icke den härför erforderliga talan; och vissa domstolar visa överhuvud obenägenhet mot institutets användande.
Såsom en huvudanledning till denna obenägenhet mot institutets användning framhålles särskilt lagens system att först använda straff och därefter interneringsåtgärd. Mången domare finner det mindre tilltalande, att en person, som först dömes till att undergå ett långvarigt frihetsstraff enligt samma grunder som andra förbrytare, skall därefter ytterligare kunna under avsevärd tid kvarhållas i anstalt. Och det framhålles, att denna motvilja mot institutets användande säkerligen skulle väsentligen minskas, om de mot brottslingen riktade åtgärderna från början finge interneringens karaktär. Å andra sidan har emellertid detta system även visat sig leda till att domstolarna, i de fall då de jämväl döma till internering, till gengäld ådöma ett väsentligt kortare frihetsstraff än de eljest i liknande fall pläga göra. Denna tendens kan åter i förening med den allmänna tendensen att alltför snart åter utsläppa de internerade, varom mera nedan, stundom leda till att grövre brottslingar kunna komma att kvarhållas i anstalt under en sammanlagt kortare tid än fallet skulle varit, om interneringssystemet icke förefunnits.
Den myndighet, som bestämmer över denna villkorliga frigivning, är såsom förut nämnts inrikesministern, vilken därvid stöder sig på de av styrelsen för straffarbetsanstalterna under samverkan med en vid anstalten ifråga insatt s. k. rådgivande kommission (advisory committee) avgivna redogörelser. Det framhålles i de engelska rapporterna, att de myndigheter, som sålunda handhava denna uppgift, äro benägna att alltför mycket lämna skyddssynpunkterna å sido. "De fråga sig icke", heter det i en rapport avgiven av en skotsk auktoritet, "huru länge är det nödvändigt att kvarhålla denna person för att samhället skall kunna känna sig säkert? utan: vilken är den första tidpunkt, då man skall kunna åter utsläppa denna person med en för-
hoppning, huru svag den än månde vara, att han skall upptaga ett laglydigt levnadssätt?" Och medan en av rapportörerna anser det viktigt att grundsatserna för ett dylikt utsläppande undergå en ändring, anser åter en annan, presidenten för den rådgivande kommissionen i Camp Hill, att detta förhållande knappast står till att ändra, men att systemet i skyddssynpunktens intresse bör kombineras med en föreskrift om att, därest den villkorliga frigivningen förverkas, varje maximitid för interneringens fortvaro därefter bör helt bortfalla.
Allt detta är synpunkter, som givetvis förtjäna beaktande då man skrider till en ny svensk lagstiftning i ämnet, särskilt som de representera de första i större omfattning gjorda erfarenheterna av ett interneringsinstituts tillämpning å europeisk mark.
Frågan vilka myndigheter det bör tillkomma att handhava interneringssystemets tillämpande var föremål för särskild behandling under kongressen. Vad beträffar frågan om vilken myndighet det skall tillkomma att ålägga en dylik påföljd, framgick det såväl av de rapporter, som på förhand utarbetats från de skilda länderna och som lågo till grund för diskussionen, som även av denna diskussion själv, att man, med undantag för de länder vilkas domstolsorganisation är mindre lycklig med hänsyn till domarmaktens politiska självständighet och oberoende, höll hårt på att endast domstol skall kunna ålägga en så ingripande påföljd, som internering på obestämd tid utgör. Förhållandet äger särskilt intresse för vårt lands del, då ju professor Thyrén som bekant hos oss, och även i en till kongressen ingiven rapport, delvis gjort sig till tolk för en motsatt uppfattning. Från engelskt håll förklarades, såsom ju var att vänta, att tanken att en dylik påföljd skulle åläggas av en administrativ myndighet "vore en föreställning alldeles främmande för brittiska ideer" och att det "vore osannolikt att man därstädes någonsin skulle komma att överlämna en dylik myndighet åt administrationen".
Vad åter beträffar frågan om vilken myndighet som bör äga avgörandet ifråga om lösgivandet av de internerade, synes man ha varit ganska ense om, att det icke bör tillkomma fångvårdsmyndigheterna ensamt att däröver bestämma, "emedan", såsom den italienske kriminalisten Garofalo i sin rapport yttrar, "styrelsen för ett fängelse regelmässigt icke känner alla de grunder, som föranlett en domstol att behandla en person såsom vaneförbrytare, och emedan man där, på grund av den intima personliga beröringen med fången, i allmänhet är mera benägen att bilda sig en föreställning om brottslingens moraliska framsteg på grund av hans uppförande i fängelset, vilket är någonting helt annat än frågan om hans uppförande i ett tillstånd av frihet". Den åsikt, som Garofalo i sin rapport på grund härav uttalade, att det bör vara domstolsmyndighet som skall äga avgöranderätten även i denna fråga, var man dock i allmänhet icke beredd att biträda, icke ens i ett land som England, varest dock grundsatsen om domstolarna såsom högsta kontrollanter över varje slags intrång i medborgarnas rättssfär från offentlig myndighets sida eljes är så starkt utbildad.
Beträffande åter huruvida den s. k. opportunitetsprincipen bör gälla i frågor om åtals anställande gåvo rapporterna såväl som den förda diskussionen vid handen, att den endast bör tillämpas i sådana länder, vilka äga en fullt modern åklagarorganisation, som är i stånd att med nödig kraft och styrka fullgöra de densamma åliggande uppgifterna, enär denna grundsats eljest blott leder till att ytterligare förstärka den slapphet i fråga om brottsbeivrande, som lätt åtföljer en mindre lycklig åklagarorganisation. Redan ur nämnda synpunkt kan spörsmålet därför knappast sägas äga någon omedelbar aktualitet för Sverige. Det framhölls också med styrka på kongressen, att en särskild kontroll över åklagarmaktens utövande av en dylik befogenhet är nödvändig. Den tid är förbi, då man i sådant hänseende ansåg sig kunna hålla tillgodo blott med den allmänna kontroll, som ligger däri, att regeringsmyndigheten såsom åklagarmaktens högsta organ är underkastad parlamentariskt ansvar. I diskussionen företräddes denna ståndpunkt icke från något land; och i rapporterna endast från ett land, som ligger relativt fjärran från den europeiska kulturkretsen, nämligen Japan.
I fråga om brott som kränka enskildas intressen ansågs ett tillräckligt kontrollmedel vara för handen i de länder, vilka i likhet med England och Sverige generellt tillerkänna den genom brottet kränkte en självständig åtalsrätt vid sidan av åklagarmakten. Det kan inom parentes sagt förtjäna anmärkas, att denna vår, av en och annan såsom förlegad ansedda ståndpunkt nu befanns vara högst modern och fick ett livligt erkännande av en så radikal föregångsman inom nutida kriminalpolitik som Enrico Ferri. Med styrka hävdade han önskvärdheten av en fullt självständig åtalsrätt för den kränkta parten, vars intressen alltid borde gå före alla överväganden från det allmännas sida om lämpligheten av åtals inhiberande. Denna ståndpunkt förordades ock i rapporterna och under diskussionerna av såväl fransmän som belgare. Kraven på en allenast subsidiär åtalsrätt för den kränkte hade märkligt nog endast någon enstaka förespråkare bland författarna av de till kongressen avgivna rapporterna.
I sådana åklagarmonopolets högborgar som t. ex. Tyskland och Holland tycktes man icke vara benägen att ansluta sig till nu nämnda system. Det kontrollmedel, som från dessa länders representanter rekommenderades, och som för övrigt redan införts i dessa länders lagstiftningar — genom den nya holländska straffprocesslagen av 1921 (som dock ännu icke synes ha trätt i kraft) samt den nya tyska straffprocesslagen av 1924, vilka båda godtaga opportunitetsgrundsatsen — består däri, att åklagarmaktens utövning av den ifrågavarande befogenheten ställes under domarmaktens kontroll. Antingen så att, såsom i Holland, målsäganden skall äga rätt att inför judiciell myndighet anföra besvär över åklagarmaktens beslut att inhibera åtal; eller, såsom i Tyskland, så att för åklagarmyndighetens beslut att avstå från åtal fordras, frånsett de obetydligare för-
seelserna, domstolsmyndighets godkännande. I rapporterna från andra länder framhölls häremot, att ett dylikt system vore olämpligt såsom ägnat att i de fall, då domstolen icke godtoge åklagarmyndighetens beslut, på förhand till en viss grad inverka prejudicierande på domarens ställningstagande till det föreliggande brottmålet; att skillnaden mellan detta system och ett system, enligt vilket domstolen prövar saken i dess helhet, men berättigas att under vissa förhållanden avstå från straffs ådömande och låta vid sakerförklaringen bero, vore ganska hårfin; och att den avlastning av domstolarnas arbete, som kunde tänkas uppstå genom att låta prövningen omfatta allenast frågan huruvida åtal borde äga rum eller ej, icke kunde tilläggas någon större betydelse, särskilt som systemet ledde till att domstol kunde komma att tvenne gånger få taga befattning med frågan om ansvars utkrävande för ett och samma brott.
Från tyskt håll framfördes under diskussionen till försvar för nämnda system ett argument, som var ägnat att tilldraga sig särskilt intresse från en svensk åhörares sida. Det rörde frågan om ungdomskriminalitetens behandling. Som bekant är enligt svensk lag frågan huruvida straff eller uppfostringsåtgärd skall komma till användning i fråga om brottslingar, som uppnått den straffrättsliga tillräknelighetsåldern, helt lagd i domstols händer. Domstolen ådömer straff, men bestämmer tillika huruvida det ådömda straffet villkorligt skall utbytas mot intagande å uppfostringsanstalt. I ett flertal främmande länder såsom t. ex. i Norge, Danmark och Tyskland, är åter den myndighet, på vilken det ankommer att träffa dessa avgöranden, åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten avstår, därest omständigheterna synas tala för uppfostringsåtgärds användning, från åtal och överlämnar vederbörande åt uppfostringsmyndigheternas försorg. Från tysk sida framhölls nu, att det visat sig icke vara fullt välbetänkt att lämna denna avgöranderätt helt i åklagarmaktens händer. Det kan förekomma att allmänhetens missnöje uppväckes mot åklagarmakten i sådana fall, då t. ex. i det yttre likartade förbrytelser begångna av en yngling, tillhörande de mera välsituerade samhällsklasserna, och av en sådan, tillhörande samhällets breda lager, blivit av åklagarmakten behandlade på olika sätt, i det att den i förra fallet avstått från ansvarstalan och överlämnat vederbörande till uppfostringsåtgärd, men i senare fallet anhängiggjort åtal för att få straff ådömt, eller omvänt. Även om dylika avgöranden i sak varit grundade, kan det dock, framhölls det, anses av behovet påkallat att ställa dylika avgöranden under domstolsmyndighets kontroll. Man har således här på en omväg kommit att närma sig det svenska systemet för dylika frågors handläggning och tillagt domstolen avgöranderätten. En dylik utveckling måste ju från svensk synpunkt närmast vara ägnad att tala till förmån för vårt svenska system. I utlandet är detta föga känt. Bland utländska specialister på frågan angående ungdomskriminalitetens behandling påminner jag mig blott en enda, som mera ingående uppmärksammat det samt därvid ock ur flera synpunkter framhållit dess värde.
Beträffande brott, uteslutande riktade mot det allmännas intressen, hade frågan, huruvida det kan anses lämpligt att lämna åklagarmakten en okontrollerad befogenhet att avgöra om åtal bör anställas eller ej, icke upptagits till behandling i de till kongressen ingivna engelska rapporterna, ehuru, om jag minnes rätt, just frågan huruvida den högsta åklagarmyndigheten bör äga rätt att i dylika fall inhibera åtals anställande, i England spelade en viss roll vid den senaste socialdemokratiska regeringens störtande. I rapporterna från andra länder var emellertid även denna fråga ingående beaktad. Från flera håll gjordes gällande, att en generell dylik rätt för åklagarmakten icke kan förordas, särskilt som regeringsmyndigheten såsom högsta åklagarmyndighet i åtskilliga moderna stater äger en nästan obegränsad befogenhet att ingripa i de underordnade åklagarorganens åtgöranden. Och även i sådana länder, där ett underordnat åklagarorgan icke utan vidare kan anses rättsligen skyldigt att hörsamma en överordnad åklagares befallning att inhibera eller nedlägga åtal, kan naturligen dock, därest icke åklagarorganen äga en med domstolarna jämförlig, oberoende ställning, en maktutövning de facto i denna riktning likvisst icke anses utesluten.
Från skilda håll yrkades ock, att lagstiftningen i sådant hänseende skall bestämt angiva, vid vilka brott och av vilka grunder ett inhiberande av åtal må äga rum. Och i diskussionen påpekades exempelvis, att opportunitetsprincipens tillämpning ifråga om kränkningar av den offentliga valrätten i själva verket innebär ett indirekt underminerande av de grundvalar, på vilka den moderna parlamentariska demokratien vilar. I varje fall ansågs det, att även i dylika mål en sådan befogenhet för åklagarmakten bör ställas under särskild kontroll. Det ovannämnda tyska kontrollsystemet sträcker tydligtvis sina verkningar även till dylika fall av brottslighet. Från håll, där man på förut angivna grunder icke ansåg sig böra förorda ett dylikt kontrollsystem, framfördes andra förslag. Sålunda yrkades från belgiskt och franskt håll, i överensstämmelse med ett av den kände franske kriminalisten, professor Garrand i Lyon, framställt förslag, att under vissa villkor och i fråga om vissa brott åtalsrätt borde kunna tilldelas även sammanslutningar av medborgare, som bildats för tillgodoseende av vissa allmänna syften. Mot detta förslag framfördes emellertid särskilt från tyskt håll starka betänkligheter. Från annat håll framfördes i rapporterna ett förslag att i fråga om rent publika brott överlämna en subssidiär åtalsrätt åt ett av regeringsmakten oberoende, särskilt organiserat "socialt organ".
Hos oss är ju opportunitetsprincipen även för de här senast behandlade fallen såsom regel rättsligen okänd. Endast i fråga om tryckfrihetsförbrytelser, varest frågan om åtals anställande de facto helt lagts i justitieministerns händer, kan opportunitetsprincipen, för så vitt angår rent publika brott, verkligen sägas ha kommit till utbildning. Denna rättsutveckling kan i viss mån sägas stå i samklang med den allmänna grundsats om tryckfriheten såsom den centralaste av alla
medborgarrättigheter, i vilken endast i de oundgängligaste fall intrång från statsmaktens sida bör äga rum, som utmärker svensk rätt. Men som bekant saknas dock ingalunda symptom för att det svenska rättsmedvetandet icke känner sig fullt tillfredsställt med nämnda förhållande. Den gamla nedärvda svenska uppfattningen att "rätt skall vara rätt", och att det icke bör bero av sådana tillfälliga omständigheter som t. ex. huruvida det ena eller andra partiet innehar regeringsmakten, om ansvar kommer att utkrävas för en brottslig gärning eller icke, gör sig även här påmint.
Härmed har jag i enlighet med en av redaktionen framställd önskan sökt lämna en redogörelse för några sidor av kongressens arbete som synts mig kunna äga särskilt intresse för en svensk juridisk tidskrifts läsare; varmed icke är sagt att icke mångahanda andra spörsmål av juridiskt intresse vid densamma förekommo. Såsom en slutanmärkning skulle jag vilja tillägga att man måste beklaga att de svenska deltagarna i kongressen voro så få — icke mer än trenne. Från norsk och dansk sida voro de mångdubbelt flera. Man har vid sådana tillfällen en känsla av att det är ett viktigt intresse för Europas små kulturstater att icke hålla sig borta, utan efter bästa förmåga taga del i det internationella meningsutbytet och därvid även göra sina egna synpunkter gällande. På förevarande område har Sverige ock särskilda traditioner att hävda. Dess huvudstad rönte äran att bliva mötesplatsen redan för den andra internationella penitentiärkongressen år 1878; och förhandlingarna vid denna kongress intaga alltjämt en bemärkt plats i dessa kongressers historia.
Nils Stjernberg.