HJALMAR LINDROTH: Grundvalarna för vår kommatering. Historik, kritik och reformyrkanden. Sthlm 1924. Norstedt. 88 s. Kr. 1.90.
När förläggaren insänt detta lilla häfte till redaktionen, har han handlat i riktig känsla av att den svenske juristens varma intresse för modersmålets behandling i skrift, sträcker sig även till skiljetecknens bruk. Lagspråket, och den juridiska stilen överhuvud, strävar ju till den största klarhet; och en förändrad interpunktion kan stundom ge orden en helt annan mening. I förordet till sin Sweriges Rikes Lag, Stäld uti Alexandrinisk wers (1748), skriver Jacob Åkerhielm, att så noga en förnuftig läsare bör uti en annan obunden skrift bemärka dess större och mindre stängslen, så mycket mer är det nödigt uti läsande av lagen, därest uti få ord ofta begripes en stor mening. Och vilken jurist har ej hört det versifierade utslag, som tillskrives justitierådet Hoffstedts skämtlynne under ungdomsårens tingssittning och som genom frånvaron av kommata i första raden fått en avsiktlig dubbeltydighet:
Om nådig fröken det gamla aset den döda hästen begrava vill, så må hon veta: det
hörer rackarn och ej vällovliga rätten till.
Juristen av en något äldre årgång har blivit uppfostrad vid att noga aktgiva på kommateringen. Han minnes från sin tingstids kamratliv, hur man när arbetet med expeditionernas färdigställande forcerades vid kollationeringspunsch, icke underlät att markera varje kommas tillvaro genom en knackning i bordet. Har han sedan suttit i hovrätt, erinrar han sig också det stränga nagelfarande som där ägnades inneliggarnas kommatering. Kanske har han själv mer än en gång segerglad och med ofrånkomlig logisk stringens påvisat, att t. ex. ett komma vid slutet av en relativsats nödvändigt kräver ett sådant även vid dess början; att om man sätter komma framför den att-satsen måste man också sätta framför den; o. s. v. Men allt detta tillhör ett nu förgånget tidsskede. I ett domarekollegium gives det väl numera näppeligen två som hylla samma kommateringsprinciper, och den ene finner det lönlöst att söka övertyga den andre. Själve lagstiftaren är ganska ombytlig. "Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun", heter det med en ganska stor frikostighet på kommata i 56 § 2 mom. lagen om samhällets barnavård den 6 juni 1924. Jämför härmed 11 § i lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående
flyttlapparnas rätt till renbetning: "Lapp som driver renskötsel i Troms fylke eller i den del av Nordlands fylkes fastland som ligger norr om Rombaken och Ofotfjorden skall äga rätt att låta sina renar införas hit till riket under bevakning av svensk lapp som plägar inflytta i Troms fylke". Sistnämnda lag är så njugg på skiljetecken, att man nästan önskar sig en slutbestämmelse om kommata motsvarande vad revyförfattaren Harald Leipziger som skolyngling tillade i sin latinska kria, för att tillgodose lärarens smak för utfyllande småord: "25 sane och quippe att sätta in på lämpliga ställen".
Det är, åtminstone för den som icke har filologisk underbyggnad, synnerligen nöjsamt och instruktivt att följa prof. Lindroths utredning. Den logiska kommateringsprincipen förkastar han, likaväl som den grammatisk-syntaktiska, och ansluter sig till den fonetiskretoriska eller pauseringsprincipen. Dock bör denna, medger han, i någon mån suppleras av tydlighetsprincipen. I samband med detta medgivande ifrågasätter han om inte vi svenskar skulle i några enstaka fall våga att såsom våra skandinaviska bröder förebygga felläsning genom accent (tàla om till skillnad från tala óm). Han betecknar sin egen teori som "fritt prövande" i motsats till andra "mekaniska" teorier, och menar att en omläggning av kommateringen efter hans intentioner skall "kunna lyfta denna i dess helhet upp på ett högre plan" (s. 70). För egen ringa del kan jag ej annat än känna mig särdeles tilltalad av förf:s åsikter; och varje domare skall förstå förf. då han betonar, att den fria prövningen är något helt annat än godtycke (s. 38), att hans teori vill skänka oss frihet under ansvar, vilket avgjort bättre höves oss än slaveri utan ansvar (s. 54).
Det nära samband som enligt förf. råder mellan god kommatering och välläsning, ger honom anledning till några observationer som en domstolsreferent kan ha nytta av att begrunda. Visserligen bör, som bekant, föredragning vara något helt annat än innanläsning. Ofta gives det dock i målet någon handling som lämpligen bör ordagrant återgivas. Och den mänskliga svagheten är ju stor: det kan för en och annan stundom vara svårt att frigöra sitt tal från det skrivna ordet. Det är alltså lyckligt om promemorian utmärker inte bara vad som skall sägas utan också hur det skall sägas. Härvid bör pauskommateringen vara till god hjälp. Förf. framhåller, såsom mig synes med all rätt, att den icke minsta fördelen med pauskommateringen är, att den ständigt nödgar till att upprätthålla ett levande samband mellan det skrivna och det talade språket. "Vänjer man sig vid detta samband, så har man ett ständigt regulativ på sin satsbildning; man märker då lätt, när man är på väg att skriva ned satser och konstruktioner som för mycket avvika från ett okonstlat uttryckssätt, och man får en sporre till enklare satsbildning, eller kanske blott till naturligare ordföljd" (s. 47). Det låter otroligt, men man har verkligen i föredragningspromemorior kunnat påträffa satser som erinra om det av förf. anförda exemplet
på vad han kallar en inkrånglad skriftspråkssats av de kinesiska askarnas underbara typ: "Om dig Petersson, har jag, då du, då jag på grund av iråkad snuva råkade nysa, brast i skratt, fått en högst ofördelaktig tanke".
Att för åskådliggörande av förf:s egen kommatering här citera några provbitar ur hans exempelsamling, synes icke nödigt. I denna anmälan har jag, såsom den uppmärksamme läsaren torde till sin förargelse sett, sökt att kommatera i förf:s anda.
Arbetets sista del, som kallas skiljeteckenslära, innehåller goda anvisningar om nyttjandet av även andra skiljetecken än komma. När förf. skriver att för närvarande behöver särskilt semikolon anbefallas åt den mognare stilisten (s. 73), erinrar sig den juridiskt bildade läsaren det verkningsfulla bruk av semikolon en sådan stilens mästare som Ivar Afzelius visste göra. Om tankstreck inskärper förf. att det bör alltid nyttjas blott mycket sparsamt (s. 87). Hur oroande en skrift blir när detta råd ej följes, kan man se exempelvis av Landtmansons anmälningar i T. f. R. av Winroths Ur mina föreläsningar.
Förf:s framställning är naturligtvis — som man kan vänta sig av språkmannen — ledig och lättläst. En jurist skulle dock aldrig vågat tillåta sig en sådan fras som att "i åtskilliga fall har man i dessa fall anledning" (s. 46), och han finner det anmärkningsvärt att även förf. skattar åt det missbruk av den juridiska facktermen boskillnad, som sedan några år blivit allt vanligare (s. 7 och 25). Bland sina exempel upptar förf. satsen "drick aldrig kallt vatten omedelbart efter sedan du badat". Är det förf:s mening att sammanställningen "efter sedan", som man till leda möter hos C. G. Malmström, verkligen är god svenska?
Birger Wedberg.