Processreformer utan lagändring. För någon tid sedan offentliggjorde Föreningen Sveriges Häradshövdingar en P. M. angående vissa principer, som framdeles böra iakttagas i proceduren vid häradsrätterna.Inom kort lär Föreningen Sveriges Stadsdomare komma att framlägga en väsentligen likartad, ehuru mera utarbetad P. M. angående förfarandet vid rådshusrätterna. Härmed torde de så livligt uppmärksammade privata reformsträvandena på processens område hava nått sådan stadga, att en kort överblick över rörelsens förlopp och de vunna resultaten kan påräkna intresse.
    I åtskilliga tidningar2 har »till vägledning för allmänheten» av en anonym författare genom Tidningarnas Telegrambyrå publicerats en orienterande framställning av reformernas uppkomst och närmare innebörd. Då denna orientering enligt min uppfattning är i flera avseenden tendentiös och sakligt missvisande, lägger jag följande framställning som en polemik mot densamma.
    I orienteringen göres gällande, att reformsträvandena ungefär samtidigt sattes i gång på två ställen, nämligen i Askims domsaga och i Göteborg, att de från början medvetet inriktades på två mot varandra principiellt stridande utvecklingslinjer, samt att resultatet blivit, att domare och advokater i hela landet så gott som enhälligt godtagit Göteborgslinjen och därmed underkänt Askimslinjen. Denna säges avse att förverkliga muntlighet och omedelbarhet genom rättegångens uppdelning i en förberedande förhandling och en till viss dag utsatt huvudförhandling, vid vilken vittnen och sakkunniga höras och parternas talan muntligen pläderas. Det segrande reformprogrammet skulle däremot ställa sig principiellt avvisande mot tanken på processens uppdelning i två stadier och i stället gå fram med ett antal rent praktiska föreskrifter, avsedda att i möjligaste mån öka takten i vårt nuvarande uppskovsprocessande och att underlätta en bättre utredning av målen.
    För mig och många andra, som med intresse deltagit i reformarbetet, är den påstådda principiella motsättningen mellan Askimslinjen och övriga privata reformprogram fullkomligt främmande. Vi hava från första stund haft klart för oss, att praktiskt taget alla de processuella föreskrifter, vi varit med om att inarbeta i de olika promemoriorna, sedan ett par år faktiskt tillämpas vid Askims häradsrätt, och vi hava alls ej sökt dölja för oss, att vi hämtat de flesta av dem från Askimsproceduren. Så är bland annat fallet med en av de få verkliga nyheterna — skriftväxlingen mellan rättegångstillfällena.

 

1 Se här nedan s. 496.
2 T. ex. Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet 13 nov. 1925.

PROCESSREFORMER UTAN LAGÄNDRING. 471    Askimslinjen har allmänt uppfattats som en energisk strävan att nå största möjliga koncentration och följdriktighet i proceduren och detta syfte har tillvunnit sig enhälligt gillande. Mycket erkännande har också mött statsrådet Schlyters uppfattning, att detta syfte bäst nås genom en rationell klyvning av rättegången i två stadier — en förberedande behandling och en huvudförhandling. Däremot hava meningarna nog varit mera delade om, till vilken grad en sådan klyvning är i och för sig lämplig och med hänsyn till gällande lag möjlig.
    Med användande av den vid våra häradsrätter vanliga långa stämningstiden har man vid Askims häradsrätt lyckats att till väsentlig del förlägga den förberedande skriftväxlingen till tiden före första rättegångstillfället. Vid förhandlingarna om proceduren vid rådhusrätterna har man icke fäst större uppmärksamhet vid detta tillvägagångssätt, då ju den i regel mycket korta stämningstiden icke ger utrymme härför. Däremot har jag hört och förstår, att denna del av Askimsproceduren bland häradshövdingarna väckt både principiella och praktiska betänkligheter, men har densamma dock rekommenderats i häradshövdingeföreningens promemoria.
    Många domare och advokater anse även, att koncentrationen av huvudförhandlingen drivits något för långt enligt Askimspromemorian med hänsyn till gällande lag och urgamla i och för sig respektabla traditioner. Vikten av att vittnesbevisningen om möjligt upptages vid ett rättegångstillfälle erkännes allmänt, men man har icke ansett sig kunna hålla så obönhörligt på detta krav, att hela huvudförhandlingen bör uppskjutas, om ett eller ett par av kanske många vittnen ej inställt sig vid denna. Så strängt torde emellertid principen icke tilllämpas ens vid Askims häradsrätt.
    Vidare har den strängt genomförda muntligheten vid huvudförhandlingen väckt tämligen blandade känslor. Många hava skrämts redan av ordet, som de funnit innebära någon främmande farlighet. Andra hava funnit den onödig, ehuru de haft svårt att förneka, att den mycket naturligt låter inpassa sig i varje procedur inför häradsrätten, som bygger på skriftlig förberedelse och en därpå följande huvudförhandling. När denna vidtager, sakna ju nämndemännen ofta praktiskt taget all kunskap om målet och måste således på kort tid häri införsättas. De torde i regel icke hava särdeles goda förutsättningar att inhämta en levande kunskap genom att åhöra uppläsandet av en kanske vidlyftig skriftväxling. Under sådana förhållanden ligger det ju nära till hands att låta de närvarande ombuden muntligen redogöra för parternas ståndpunkter. En under nuvarande förhållanden mycket allvarlig praktisk invändning häremot är dock, att domstolarna i alltför stor utsträckning mottaga ombud, som icke äro kvalificerade för sådant arbete. Vad rådhusrätterna angår, hava dess ledamöter ju både förmåga och tillfälle att inhämta en grundläggande kunskap om målet ur skrifterna. Det är därför naturligt, att många funnit en mera ingående muntlig plädering vid huvudförhandlingen i viss mån vara en överloppsgärning, vars nytta icke motsvaras av det ökade arbete och de ökade kostnader den otvivelaktigt drager.

472 TOM FORSSNER.    Slutligen är det nog så, att särskilt advokaterna i allmänhet ställa sig något betänksamma mot att under nuvarande förhållanden vid samtliga domstolar rekommendera ett i så utomordentlig grad koncentrerat rättegångsförfarande som Askimsproceduren. Den förutsätter en synnerligen kraftig processledning, och en sådan kan i en mindre kvalificerad domares hand leda till farliga konsekvenser med hänsyn till advokaternas svaga ställning i rättegången. För att nå ett lyckligt resultat kräves nog en bättre avvägd balans. De fyra paragrafer i rättegångsbalkens 14 kapitel, som bruka åberopas som stöd för Askimsproceduren, finna vi oroväckande orakelmässiga. Vi frukta, att den ur dem framtolkade självhärskaremyndigheten för domaren icke vid alla domstolar skulle komma att utövas lika lyckligt som torde vara fallet vid Askims häradsrätt.
    En viss betänksamhet emot de yttersta konsekvenserna av Askimslinjen har alltså gjort sig gällande, men — med enstaka personliga undantag — ingalunda någon principiell opposition mot själva tanken på processens rationella klyvning i en förberedande behandling och ett koncentrerat slutstadium. Kan man förresten tänka sig, att hela Sveriges domare- och advokatkårer skulle ställa sig oförstående inför en tanke, som befunnits nödvändig i praktiskt taget alla civiliserade länders processordningar? Naturligtvis icke. Promemoriorna visa också enligt min mening oförtydbart, att man tvärtom strävar just i denna riktning.
    En förberedande behandling har man velat vinna genom utförliga, motiverade stämningsansökningar och fullständiga svaromål till första rättegångstillfället samt icke minst genom kompletterande muntliga förhandlingar vid detta tillfälle. Utnyttjas de enkla men viktiga bestämmelserna härom i den rätta andan och med tillbörlig energi, torde de medföra allt som behövs av förberedelse i de allra flesta mål. För större eller mera komplicerade mål, som kräva en mera ingående beredning, förutsättes i alla promemorior skriftväxling efter första rättegångstillfället. Stockholmspromemorian har härför utarbetat en särskild skriftväxlingsordning, enligt vilken skrifterna skola ingivas vid förenklade rättegångstillfällen, där ingen annan handläggning får förekomma. Man har på så sätt velat åstadkomma arbetsfred för domare och advokater samt bästa möjliga garanti mot det nuvarande ofta nog planlösa sättet för processmaterialets införande. De andra promemoriorna nöja sig med att bereda tillfälle till skriftväxling mellan rättegångstillfällena, men ett sådant förfaringssätt tenderar ju i samma riktning. Likaså bestämmelsen att skriftliga bevis böra ingivas så tidigt irättegången som möjligt. Ett slags huvudförhandling har man — åtminstone i stadspromemoriorna — även velat åstadkomma genom en stark koncentration av rättegångens slutstadium. Så rekommenderas exempelvis, att vittnesbevisningen bör förebringas först efter skriftväxlingens slut och helst vid ett enda rättegångstillfälle. Man har tänkt sig, att ombuden därefter skulle korteligen framställa sina slutreflexioner i målet, varefter detta skulle överlämnas till dom. Om så lämp-

PROCESSREFORMER UTAN LAGÄNDRING. 473ligen kan ske, bör denna avkunnas samma dag och i varje fall inom kortast möjliga tid.
    Att den sålunda skisserade proceduren icke principiellt går emot Askimslinjens för alla effektiva processförfaranden gemensamma krav på rättegångens rationella klyvning torde vara uppenbart. Hur den kommer att te sig i praktiken, är en annan sak. Det beror naturligtvis på domarnas och advokaternas goda vilja och förmåga. Skall den slå lyckligt ut, kräves främst en energisk och taktfull processledning, men även ett lojalt, insiktsfullt och koncentrerat arbete av ombuden. Vi advokater åtminstone ha fullt klart för oss, att procedurens hela inneboende värde i varje fall icke kan uttagas, om ombuden stå på för låg bildningsnivå. Särskilt de mycket viktiga muntliga förhandlingarna vid första och sista rättegångstillfällena lära icke få den avsedda betydelsen, om de ej föras mellan personer som stå på ett gemensamt, någorlunda högt plan.
    Tyvärr kan väl icke väntas, att arbetet på alla håll kommer att energiskt bedrivas i önskad riktning. Här kommer nog vederbörandes ställning till behovet av en genomgripande processreform på lagstiftningsväg att spela in, och naturligtvis finnas härom mycket skilda uppfattningar — bl. a. en som förnekar varje behov av en djupgående nydaning. Under reformarbetet har man nog kunnat iakttaga uttryck av denna konservativa processpolitiska uppfattning. Sitt första uppmärksammade uttryck fick den i det föredrag, som borgmästare Lindbergden 29 november 1923 höll i juristklubben i Göteborg. Det gick i huvudsak ut på en kritik av både den domstolsorganisation och den rättegångsordning, som processkommissionen väntades skola framlägga, och därigenom indirekt även av Askimslinjen, som allmänt ansågs föregripa processkommissionens förslag. Samtidigt framlades emellertid även ett i sju punkter formulerat, mycket vagt program till självförnyelse av vår gamla vedertagna processordning.1 Det var hämtat från en redan 1916 av justitierådet Hellner skriven uppsats om processkommissionens dåvarande planer och höll sig helt och hållet på ett neutralt, för alla processordningar gemensamt område. Föredraget väckte livligt intresse, men icke odelat gillande. Klubben beslöt vid ett senare sammanträde i februari 1924 att icke göra något uttalande med anledning av processkommissionens preliminära förslag rörande stadsdomstolarna, men förklarade, att den funnit borgmästare Lindbergs sju punkter önskvärda och lämpliga.
    Som synes, innebär detta beslut ingalunda något ställningstagande mot längre gående reformer. Sitt intresse härför hade Sveriges advokatsamfunds Göteborgsavdelning också demonstrerat redan i oktober 1923 genom att inbjuda dåvarande häradshövding Schlyter att inför avdelningen framlägga sina sedan hösttingets början i Askims domsaga tilllämpade reformplaner. Hans synpunkter möttes med stor sympati, och Göteborgsadvokaterna ha ju även senare med lojalitet och intresse medverkat i proceduren vid Askims häradsrätt.
    Borgmästare Lindbergs sju punkter medförde — såsom även i ovan-

 

1 Se Sv. J. T. 1924 s. 225.

 

32 — Svensk Juristtidning.

474 TOM FORSSNER.nämnda orientering medgives — föga verkningar i praktiken. De voro för vaga för att duga till drivkraft i en begynnande reformrörelse. Härtill passade däremot Askimslinjen så mycket bättre. Den innebar ett djärvt, i viss mån sensationellt uppslag och lyckades även på förvånande kort tid framkalla ett allmänt och livligt intresse, ehuru naturligtvis icke allmänt gillande. Att den upptogs med verklig respekt, är emellertid tydligt redan därav, att justitieombudsmannen intog ett erkännande uttalande därom i sin ämbetsberättelse för 1924. En särskilt kraftig stöt framåt fick reformrörelsen efter ett föredrag, som statsrådet Schlyter den 3 oktober 1924 höll i juristföreningen i Stockholm. Det framkallade inom få veckor en inbjudan från Stockholmsrådhusrätt till Sveriges advokatsamfund att genom delegerade förhandla om lämpliga reformer av proceduren vid rådhusrätten. Kort efteråt anordnades liknande konferenser i Göteborg och Malmö. Arbetet resulterade i tre i olika grad utarbetade och till detaljerna delvis skiljaktiga, men i huvudsak likartade promemorior. Slutligen hava dessa utan större svårighet samarbetats till ett förslag till en för rikets alla rådhusrätter gemensam promemoria.
    Resultatet av den privata reformrörelsen är en kompromiss, som vunnits lätt och under största sämja. Egendomligt nog har därvid politiken — även om det nu bara var processpolitiken — för en gångs skull hjälpt till att ena oliktänkande. Alla ha visserligen varit besjälade av en uppriktig önskan att göra det bästa möjliga av vår nuvarande processordning, men vännerna av en genomgripande reform på lagstiftningens väg ha påtagligen stimulerats av tanken att kunna förbereda denna, och motståndarna ha lika tydligt sporrats av en förhoppning att göra den stora reformen obehövlig. Ingen torde böra tillskriva sig segern på förhand, utan med bevarad handlingsfrihet invänta vad framtiden bär i sitt sköte. För att icke kompromettera det ej alltför märkliga resultat, som uppnåtts, borde alla kunna ena sig om att icke framställa detta vare sig som ett bålverk mot tidens ström eller som den drivande vårfloden.

Tom Forssner.