Ett spörsmål angående försättande i konkurs. Då vid handläggning för någon tid sedan av en från vederbörande konkursdomare till Askims häradsrätt för prövning överlämnad ansökan om åläggande för en gäldenär att avträda sin egendom till konkurs varken sökanden eller gäldenären tillstädes kom, blev ärendet från vidare handläggning avskrivet. Enligt protokollet hade gäldenären genom kallelse "anmodats inställa sig" inför Häradsrätten angiven dag, varjämte sökanden skriftligen "underrättats om tiden för ansökningens prövning". Under framhållande av, att ansökningen bort prövas av domstolen, anförde sökanden, en bankinrättning, besvär hos Kungl. Göta hovrätt, som emellertid med 3 röster mot 2 fastställde Häradsrättens beslut.1 Minoriteten ville över besvären infordra vederbörandes förklaring.
Enär berörda beslut står i strid mot den praxis, som är rådande vid Göteborgs rådhusrätt, och det naturligtvis föranleder olägenheter att lagen tillämpas på olika sätt vid skilda domstolar, särskilt då det gäller två domstolar på samma plats, anser jag det lämpligt att frågan upptages till diskussion.
Enligt gällande konkurslag skall borgenär, som vill påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göra skriftlig ansökan därom hos vederbörande konkursdomare. Underlåter borgenären att inom viss, av konkursdomaren bestämd tid inkomma med bevis, att ansökningshandlingarna delgivits gäldenären, förfaller ansökningen, för så vitt icke gäldenären inom samma tid inkommit med förklaring eller borgenären visat, att hinder för delgivningen mött. Har åter borgenären inom stadgad tid ingivit delgivningsbevis, varigenom han måste anses hava givit tillkänna, att han fullföljer sin ansökan, blir denna föremål för behandling av konkursdomaren, som antingen, för den händelse gäldenären medgiver ansökningen, meddelar beslut om gäldenärens försättande i konkurs eller ock hänskjuter ansökningen för prövning till domstolen.
Något stadgande att i sistnämnda fall ansökningen under någon som helst omständighet skall förfalla, finnes icke i lagen. Vid sådant förhållande har borgenären anledning antaga, att den i enlighet med konkursdomarens meddelande skall bliva föremål för prövning om den ej av borgenären återkallas.
De fall då gäldenären bestrider ansökningen äro, åtminstone vad härvarande förhållanden beträffar, helt få. Medgives icke ansökningen är regeln den, att gäldenären utebliver med förklaring, säkerligen av den anledning att han finner sig icke kunna undgå konkurs. Att en borgenär, som redan genom ingivande av delgivnings-
bevis givit tillkänna, att han fullföljer ansökningen, och i ansökningshandlingen angivit klara skäl för bifall till densamma, t. ex. genom företeende av bevis att gäldenären saknar utmätningsbar tillgång, skulle vara nödsakad underkasta sig de med inställelse inför domstolen förenade kostnader och besvär, för att få sin ansökan prövad, vore föga lämpligt och torde väl heller knappast vara av lagstiftaren avsett. Tvärtom innehåller lagen vissa bestämmelser, som giva stöd för ett motsatt antagande.
I § 12 mom. 3 stadgas, att i det i samma § om förmälda föreläggande skall intagas underrättelse, att målet kan varda avgjort utan att parterna erhållit kallelse till rätten. Denna bestämmelse kan naturligtvis icke hava tillkommit för att reglera det fall att sökanden tillstädeskommit, ty i sådant fall är det ju likgiltigt om hans närvaro föranletts av att han mottagit kallelse eller på annat sätt erhållit kännedom om tiden för målets handläggning. Utan skall bestämmelsen, som avser så väl sökande som gäldenär, hava någon förnuftig mening beträffande sökande, måste den innebära att målet kan vid sökandens utevaro avgöras, även om han icke erhållit kallelse till rätten.
Nu skulle den invändning kunna göras, att bestämmelsen väl avser det fall, att sökanden uteblir och gäldenären tillstädeskommer, men icke det fall att båda parterna utebliva. Resultatet härav skulle bliva, att om gäldenären tillstädeskommer och bestrider ansökningen, han kan bliva försatt i konkurs — ty man måste väl utgå från att avgörandet skall grundas på vad i målet förekommit och visats — men att om han helt uteblir, emedan han anser det lönlöst att bestrida ansökningen, han undgår att bliva försatt i konkurs. Ett sådant mot sunt förnuft stridande resultat visar orimligheten av en dylik invändning.
Ett ytterligare stöd för den uppfattningen, att ansökningen skall av rätten prövas även om sökanden icke tillstädeskommer, giver stadgandet i § 14, att borgenären i vissa fall icke ens behöver kallas till rätten. Lagstiftaren har alltså förutsatt, att målet skall kunna förekomma vid rätten utan att sökanden erhållit kännedom om tiden för målets handläggning. Härav har man rätt draga den slutsatsen, att hans närvaro icke ansetts ovillkorligen nödvändig; och det vore väl att sätta en borgenär i en alltför oförmånlig ställning, om hans ansökan under sådana förhållanden icke ens bleve prövad.
I samma § stadgas vidare, att i kallelse å gäldenären skall tillkännagivas, att hans utevaro icke hindrar målets avgörande. Genom denna bestämmelse erinras gäldenären om den risk, för vilken han utsätter sig genom sin utevaro. Därest påföljden av borgenärs utevaro skulle bliva att hans ansökan förfölle, hade även detta bort på något sätt komma till uttryck i lagen, måhända lämpligast genom en hänvisning i det i § 12 omförmälda föreläggande, att, om målet hänskjutes till rätten, borgenären har att därvid inställa sig, så vitt ansökningen fullföljes.
I det av 1911 års konkurslagstiftningskommitté avgivna förslag
liksom i 1919 års sakkunnigförslag förekom i § 14 följande stadgande: "Konkursdomaren kalle parterna till rätten; och skall i kallelsen tillkännagivas, att parts utevaro icke hindrar målets avgörande". Beträffande detta stadgande anmärktes i lagrådet, att man därav syntes kunna draga den slutsatsen att vid sökandens eller båda parternas uteblivande rätten skulle i varje händelse vara pliktig att ingå i materiell prövning av konkursansökningen; att därav torde kunna uppkomma mindre tillfredsställande resultat; samt att det förefölle lämpligare att låta rätten efter allmänna rättsregler bedöma vilken verkan sökandens frånvaro i de olika fallen skulle anses medföra. Detta torde föranlett den förändrade redaktionen i 1921 års lag. Lagrådet har emellertid icke uttalat, att sökandens eller båda parternas utevaro i varje händelse skall medföra att rätten icke skall ingå i prövning av konkursansökningen, och det synes förhastat att draga en sådan slutsats av den förändrade redaktionen.
Ser man till de allmänna rättsreglerna torde det till en början vara klart att bestämmelserna i 12 kapitlet rättegångsbalken om huru förfaras skall, när stämning försittes, icke äro tillämpliga. Här finnes icke någon stämning utan det gäller ett ansökningsärende. Borgenärs ingivande till konkursdomaren av delgivningsbevis motsvarar närmast första inställelsen i ett tvistemål. Sedan bör saken, så vitt icke borgenären återkallar ansökningen, komma till avgörande antingen genom konkursdomaren eller rätten. Förhållandet är detsamma som beträffande ansökan om undanskiftande i konkurs. Över denna skall gäldenären och borgenärerna lämnas tillfälle att yttra sig, varefter den överlämnas till rätten för prövning. Så vitt jag har mig bekant tillämpas icke vid någon domstol, att ansökning om undanskiftande förklaras förfallen om sökanden underlåter att inställa sig vid rätten, och mig veterligen finnas icke några allmänna rättsregler som giva anledning till att en konkursansökan skall behandlas annorlunda.
Det bör ligga vikt uppå, att de processuella föreskrifterna i dylika fall äro så tydliga och klara, att den enskilde parten icke behöver sväva i okunnighet om innebörden av de underrättelser, som meddelas honom, liksom det ock bör vara domstolens skyldighet att, om lagens bestämmelser tilläventyrs äro dunkla, tillämpa dem på det sätt, som synes bäst överensstämma med lagens ordalydelse och anda. Har en borgenär i enlighet med den praxis, som, så vitt Askims häradsrätts protokoll angiver, vid nämnda domstol tilllämpas, endast underrättats om tiden för ansökningens prövning under det att gäldenären kallats att inställa sig vid rätten, har borgenären föga anledning misstänka, att hans ansökan icke skall bliva prövad om han icke inställer sig.
I detta sammanhang vill jag erinra om stadgandet i Kungl. kungörelsen den 30 april 1925 angående underrättelser i visst fall till part rörande av domstol meddelat uppskovsbeslut, att sådan under-
rättelse skall innehålla uppgift om det äventyr, för vilket han utsätter sig genom att icke inställa sig inför rätten.
Skulle, sedan borgenär ingivit delgivningsbevis, gäldenären lyckas ordna så, att han kan undvika konkurs, ligger det ju framförallt i gäldenärens intresse att tillse att ansökningen icke föranleder hans försättande i konkurs, och det är ju icke annat än riktigt att han för sådant ändamål måste antingen förskaffa sig borgenärens fullmakt och å dennes vägnar låta återkalla ansökningen eller ock inställa sig vid rätten och visa att han är fri från borgenärens krav. Att däremot fordra att en borgenär, som i sin ansökan och därvid fogade handlingar anfört och visat allt vad han i saken aktar nödigt, skall för att få sin ansökan prövad behöva inställa sig för att meddela, att han ej återkallar sin ansökan, synes icke överensstämma med nutida reformsträvande att söka där så lämpligen ske kan undvika onödiga inställelser inför domstol.
Lagstiftningen kan tillåta, att ett mål eller ärende avgöres på förhandenvarande skäl utan hinder av uteblivande av part, som förut haft tillfälle framlägga sina synpunkter, även om parten icke är kallad till sammanträdet. Men om parten icke är kallad, kan man uppenbarligen icke i hans utevaro inlägga avsikten att avstå från ett eget, resp. medgiva ett motpartens yrkande. Har sökanden enligt 14 § kallats genom rekommenderat brev, i vilket fall man icke erhåller visshet om att kallelsen träffat honom, eller har han icke alls kallats, är det därför enligt mitt förmenande oriktigt att antaga, att hans utevaro beror på, att han ej önskar fullfölja ansökningen. Och att ett uteblivande skulle erhålla olika verkan allteftersom sökanden är bevisligen kallad eller icke synes mig föga tillfredsställande. Så vitt jag kan finna behöver man icke befara någon olägenhet eller mindre tillfredsställande resultat av ett uttryckligt stadgande i lagen, att parts utevaro i ifrågavarande fall icke hindrar målets avgörande.
Då den vid Göteborgs rådhusrätt tillämpade praxis att till avgörande upptaga från konkursdomaren för prövning överlämnad konkursansökan även om borgenären icke inställer sig vid rätten synes stå i god överensstämmelse så väl med en riktig tolkning av lagens stadganden som med allmänna rättsregler och sakens ändamålsenlighet, torde domstolen sakna anledning frångå denna praxis. Någon åtgärd för undanröjande av nu rådande olika lagtillämpning är dock önskvärd. Initiativet härtill tillkommer närmast Riksdagens Justitieombudsman.
Göteborg i juni 1925.
Bernh. Lindberg.