Engelsk lagstiftning rörande minderårigas rättsförhållanden. "The Guardianship of Infants Act, 1925", som trätt i kraft d. 1 okt., detta år utgör en kompromiss mellan förslag framlagda av arbetarregeringen och de konservativa. Från alla håll har den karakteriserats som ett betydelsefullt steg i riktning mot kvinnans familjerättsliga likställighet med mannen och på den grund beteck-
nats som en motsvarighet till de reformer, vilka på sin tid medförde en liknande förändring i kvinnans ställning på det politiska området. De önskemål, som nu realiserats, ha sedan lång tid framförts i agitationen från kvinnoorganisationernas sida, och om också den nyantagna lagen icke förnöjer de mest ambitiösa elementen inom desamma, torde man likväl kunna utgå ifrån, att den även från sådant håll mötes med relativ tillfredsställelse såsom den bästa lösning vilken under omständigheterna kunde uppnås.
Lagens huvudprincip uttryckes sålunda, att domaren skall i alla fall där det gäller att fatta beslut rörande en minderårigs vårdnad, uppfostran eller förmögenhetsförhållande uteslutande taga i betraktande vad som kan lända till barnets bästa (art. 1). Varken faderns eller moderns anspråk på vad sätt de än må vara grundade få tillmätas betydelse, om de råka i konflikt med vad som rimligtvis bör anses vara den minderåriges intresse. Bestämmelserna äro så avfattade, att de ej på något sätt öppna nya fält för anställande av rättegångar i husliga tvister. Som under de förberedande arbetena framhållits, har man varit angelägen om att undvika allt dylikt. Domarens diskretion är fullständigt obegränsad, något som har kritiserats särskilt med hänsyn till vissa ofta återkommande typfall såsom exempelvis tvistefrågor rörande den religion varuti barnet skall uppfostras. Hur skall han där träffa ett avgörande om vad som är barnets intresse? Enligt tillförlitliga uppgifter skulle frågor av denna art utgöra omkring 90 % av de tvister mellan föräldrar om deras barns rättsförhållanden, som bringas under domstolarnas prövning.
Såsom redan antytts, knyter sig huvudintresset i den nya lagen till dess bestämmelser till förmån för den kvinnliga kontrahenten i äktenskapet. Modern förklaras sålunda (art. 2) äga samma rätt som fadern att påkalla domstolsprövning av barnets rättsförhållanden och äger i samma grad som denne befogenheter beträffande utseende av förmyndare. En bestämmelse, som i detta sammanhang hälsats med tillfredsställelse särskilt från kvinnohåll, är moders rätt att redan under det hon fortfarande lever tillsammans med fadern få domstolsavgörande i fråga om barnets ställning för den händelse hon ensidigt häver sammanlevnaden. Att märka är emellertid, att domstolens beslut därvidlag icke kan exekveras så länge föräldrarna leva tillsammans. Modern kan tack vare denna bestämmelse på förhand skaffa sig klarhet uti huruvida hon kommer att få vårdnaden om barnet, därest hon tager steget att övergiva fadern. Av intresse är slutligen bestämmelserna om föräldrars samtycke till deras minderåriga barns äktenskap. Reglerna härom ha hittills befunnit sig i ett fullständigt kaotiskt tillstånd, men ha i den nya lagen ordnats i schematisk form så att vederbörande genom ett ögonkast på uppställningen vet vad samtycke han behöver inhämta för ingående av äktenskap.
Hugo Wistrand.