Engelskt lagförslag om verkställighet av utländska domar. Under år 1931 tillsattes i England en kommitté med uppdrag att undersöka vilka bestämmelser, som borde intagas i konventioner med främmande länder rörande verkställighet av domar i civilmål, och vilka lagstiftningsåtgärder, som voro nödvändiga eller önskvärda för möjliggörande av dylika konventioner.
    I ett i december 1932 avgivet betänkande har kommittén framhållit, att engelska domstolar i allmänhet erkänna i utlandet meddelade domar i civilmål såsom bindande, medan däremot som regel domstolar i främmande länder icke erkänna dom meddelad i civilmål av engelsk domstol. Enligt nu i England gällande system kan sålunda en person, till vars förmån en dylik utländsk dom avkunnats, efter ett summariskt förfarande inför engelsk domstol utan prövning av sakfrågan, i England erhålla verkställighet av densamma (jfr Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom av E. MARKS VON WÜRTEMBERG, Statens offentl. utredn. 1932:2 s. 14). I trots härav ha i stater, i vilka som förutsättning för erkännande och verkställande av utländsk dom är föreskrivet att ömsesidighet i detta avseende föreligger från domstolsstatens sida, domar meddelade av engelsk domstol icke ansetts uppfylla denna förutsättning. Med anledning härav har kommittén föreslagit, att ny rättegång för erhållande av verkställighet icke längre skall erfordras, utan att utländsk dom i stället på visst sätt skall kunna registreras med samma verkan som om den avkunnats av engelsk domstol.
    Enligt förslaget skulle regeringen bemyndigas att vidtaga åtgärder därhän, att dylik registrering under förutsättning av ömsesidighet skall ske av domar i civilmål avkunnade av vissa domstolar i visst land.
    Beträffande tillvägagångssättet föreskrives i förslaget, att den vinnande parten har att inom sex år efter det domen avkunnats hos the High Court anhålla att få densamma registrerad. Sådan registrering, som medför, att domen ifråga om verkställighet får samma verkan som om den avkunnats av den registrerande domstolen själv, skall medgivas under förutsättning: att domen är »final and conclusive» (såsom sådan anses en dom trots att »an appeal maybe pending against it or that it may still be subject to appeal»), samt att domen avser betalning av pengar, dock ej skatter, liknande pålagor eller böter.
    Förberedande underhandlingar hava förts med Belgien, Frankrike och Tyskland angående avslutande av konventioner om verkställighet av domar i civilmål på grundval av de föreslagna bestämmelserna.

F. M—r.

 

    Statute of Westminster. För något mer än ett år sedan eller den 11 dec. 1931 har det engelska imperiet äntligen fått en skriven författning, den s. k. Statute of Westminster. Statuten, som bygger på Balfour-rapporten av år 1926, behandlar huvudsakligen den »interimperiala» lagstiftningen. Det fastslås sålunda, att lagar antagna av dominions ha internationell tillämplighet. Vidare har den s. k. Colonial laws validity act 1865 upphävts. Denna lagförklarade, att varje av dominions antagen lag, som stred mot någon engelsk

290 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.lagbestämmelse eller mot engelsk sedvanerätt, var ogiltig. Fortfarande kan dock det engelska parlamentet lagstifta för dominions, men de så utfärdade lagarna bliva icke giltiga i dominions, förrän dessa lämnat sitt medgivande härtill. Som exempel på hur dessa allmänna principer tillämpas, må anföras, att dominions genom själva statuten erhållit full frihet att själva ordna sin sjörättslagstiftning och procederet i sjörättsmål. För att icke alldeles gå miste om den enhetlighet på detta område, som förut rådde, bl. a. på grund av bestämmelserna i Merchant Shipping act 1894, har man föreslagit, att en konvention innehållande en i sak likalydande reglering av dessa frågor skulle ingås mellan moderlandet och dominions samt mellan dessa inbördes.

G. B.