Utredning om rådhusrätternas rekrytering. Chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter upptog denna fråga i anförande i statsråd d. 21 april 1933.
Inledningsvis erinrade departementschefen, att förutvarande justitieministern Gärde i sammanhang med avgivandet av 1931 års proposition om huvudgrunderna för en rättegångsreform anfört bl. a.: De för städernas domarval gällande grunderna innebure icke fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde i främsta rummet med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott, i allmänhet icke ägde tillräcklig kännedom om de sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Ovidkommande hänsyn spelade vid dessa val ej sällan in och utgången berodde understundom av slumpen eller av en lyckad kupp. Det vore också en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva den mera allsidiga utbildning, som följde med tjänstgöringen i olika domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta ansåges vara av stor vikt. Å andra sidan vore våra lantdomare och överrättsdomare i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa förderas ämbetsutövning betydelsefulla rättsområden. Vid en reform av dessa förhållanden syntes det icke kunna undgås, att städernas valrätt begränsades inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vunne beaktande i högre grad än dittills varit fallet.
Efter att vidare hava erinrat om att riksdagen i allt väsentligt biträtt de sålunda framhållna synpunkterna fortsatte departementschefen:
»Enligt min mening är frågan om ordningen för stadsdomartjänsternas tillsättande och om åstadkommande av en tillfredsställande rekrytering av rådhusrätterna värd synnerligt beaktande. Densamma synes därför, såsom ock riksdagen torde hava förutsatt, böra upptagas till närmare övervägande utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen.
En nära till hands liggande väg, på vilken man utan obehörigt åsidosättande av den städernas befolkning sedan gammalt tillkommande valrätt synes kunna vinna garanti för en god rekrytering av rådhusrätterna, torde vara att genom allmänna bestämmelser uppställa krav på viss skärpt kompetens för att kunna ifrågakomma till domarbefattning i städerna. Såsom ett exempel på en dylik anordning kan nämnas, att i stadgan för magistraten och rådhusrätten i Hälsingborg i dess lydelse enligt K. M:ts brev den 30 september 1932 (SFS nr 453) stadgas, att i fråga om behörighet till erhållande av förordnande å befattningen såsom extra ordinarie assessor vid rådhusrätten skall gälla vad i domsagostadgan är föreskrivet beträffande biträdande domare i domsaga.
Ett rätt avvägande av vilka kompetenskrav som i förevarande avseende böra uppställas är uppenbarligen en ganska vansklig sak. Medan det å ena sidan gäller att tillse att endast väl kvalificerade krafter erhålla tillträde till stadsdomarbefattningarna, är det å andra sidan av vikt att rekryteringen ej onödigtvis försvåras genom alltför stränga villkor. Jag är härvidlag ej beredd att uttala någon bestämd mening. Emellertid vill jag erinra om att i propositionen till årets riksdag nr 180 angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning föreslagits, att i ett betydande antal domsagor skulle till hjälp åt häradshövdingen anställas en sekreterare samt att till sådan endast den skulle kunna förordnas som uppehållit befattning såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och alltså undergått utbildning i såväl överrätt som underrätt. Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke motsvarande kompetens borde kunna krävas då det gäller tillsättande av ordinarie domarbefattning i stad. Härmed torde kravet på fullgod utbildning bliva tillgodosett. Tillräckligt antal aspiranter lärer ock komma att förefinnas sedan det i nyssnämnda proposition föreslagna systemet blivit genomfört. En viss övergångstid, under vilken de nya bestämmelserna endast successivt bringas i tillämpning, synes likväl erforderlig. Tydligtvis böra icke heller de som sedan så lång tid tillbaka tjänstgjort vid rådhusrätt, att det nu icke skäligen kan begäras av dem att de skola förvärva den nya kompetensen, utestängas från befordran på stadsdomarbanan. En lösning av rekryteringsfrågan i enlighet med vad sålunda antytts skulle även föra med sig den beaktansvärda fördelen, att en cirkulation komme till stånd mellan stadsdomstolarna och de rent statliga domstolarna till båtnad jämväl för de senare.
Uppenbarligen komma vid en närmare undersökning av frågan åtskilliga svårlösta spörsmål att möta. Innan slutlig ståndpunkt fattas lärer det därför vara erforderligt att en ingående och allsidig utredning i ämnet kommer tillstånd. En sådan utredning, vilken torde böra bedrivas skyndsammast möjligt, synes med hänsyn till att de mindre rådhusrätterna äro avsedda att efter hand försvinna kunna begränsas till att avse allenast rådhusrätter i vilka jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter.»
Med stöd av erhållet bemyndigande tillkallade justitieministern s. d. borgmästarna Georg Bissmark, Gunnar Fant och Thorwald Bergquist att såsom sakkunniga inom departementet biträda med utredning av frågan om ordningen för stadsdomartjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas rekrytering.