Avbetalningsköpen och brottsligheten. Genom 1915 års lag infördes nu gällande bestämmelser om avbetalningsköp. Redan kort tid efter lagens tillkomst riktades åtskilliga anmärkningar mot de avarter, som beträffande avbetalningsköpen börjat uppkomma i den allmänna marknaden. Som bekant avlät även riksdagen år 1927 skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande det s. k. avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. Riksdagen synes huvudsakligen hava fäst sig vid de ekonomiska olägenheter, som avbetalningsköpen medförde i olika hänseenden, vid vilka jag icke här torde behöva uppehålla mig. För domstolarna samt åklagare- och polismyndigheternas representanter hava emellertid avbetalningsköpen sedan länge visat sig behäftade även med andra synnerligen allvarliga olägenheter. Jag syftar på den ofrånkomligt stora inverkan, som gällande bestämmelser angående avbetalningsköp haft på brottslighetens tilltagande inom landet.
    Statistiken över anmälda brott i Stockholm under år 1931 utvisar, att brott anmälts till ett antal av 10,500. Av dessa brott voro 1,500 förskingringsbrott, och av förskingringsbrotten utgjordes 775 utav förskingring av på avbetalning inköpt gods. Detta vill alltså säga, att ungefär vart sjunde anmält brott var ett förskingringsbrott och ungefär vart fjortonde brott bestod i förskingring av på avbetalning inköpt gods.
    Att brottslighet, där sådan förekommer, skall straffas, är en sats, vars riktighet åtminstone icke undertecknad på något sätt vill draga i tvivelsmål, men när man under årens lopp förvärvat kännedom om de slag av gärningar, vilka medföra straff för förskingringsbrott, ställer man sig icke utan fog synnerligen tveksam till om lagstiftningen å förevarande område verkligen motsvarar det allmänna rättsmedvetandets krav.
    Avbetalningsköpen äro givetvis i åtskilliga fall till gagn, exempelvis då det gäller för en nybildad familj att skaffa möbler till bosättning eller dylikt. I en alltmera tilltagande omfattning, därom vittna tillfyllest föreliggande polisrapporter, hava emellertid avbetalningsköpen urartat till att bliva en slags maskerad utpressning eller ockerverksamhet, bedriven därjämte under ett för låntagaren, köparen, alltid överhängande hot om straff för brottsligt förfarande.
    I icke ringa utsträckning möter åklagaren i polisrapporterna situationer ungefär sådana som den följande: Agenten för en avbetalningsaffär söker upp en arbetslös och vill sälja t. ex. en guldklocka för 150 kronor. Den arbetslöse svarar, att han icke kan köpa något, ty han har inga penningar. »Jaså», svarar agenten, »ja, men just då skall ni köpa en guldklocka på avbetalning. Sedan kan ni pantsätta klockan, och så får ni penningar, som ni behöver.» Ve-

derbörande faller i nio fall på tio för frestelsen, »köper» klockan på avbetalning och pantsätter den — och är förfallen till ansvar för förskingringsbrott, ty han kan ju givetvis icke återlösa godset, eller för bedrägeri. Tyvärr är det endast i ett fåtal dylika fall — sådana hava dock dessbättre förekommit — då man kan styrka, vad agenten verkligen sagt. Därför får man i regel icke anstiftaren, agenten, dömd, utan endast köparen blir förfallen till ansvar.
    Jag har ofta i förskingringsmål tillåtit mig inför rätta uttala, att den verkligt skyldige enligt min uppfattning är säljarefirman eller agenten, icke köparen-förskingraren. Jag har heller ingen tvekan att här upprepa samma uttalande; möjligen med det tillägg, att även vår gällande lagstiftning på området har sin dryga andel i ansvaret förrådande missförhållanden.
    Det må tillåtas mig att i detta sammanhang ur minnet taga ytterligare några exempel om åtal för förskingringsbrott, med vilka jag personligen haft att taga befattning.
    A säljer ett dragspel, värderat till 500 kronor, till B för 600 kronor. B avbetalar 400 kronor men kan sedan icke fullgöra avbetalningarna utan återställer dragspelet till säljaren. Denne avyttrar det sedan till en annan person, C, likaledes för 600 kronor. Den sistnämnde avbetalar 570 kronor, och sedan pantsätter han dragspelet. Säljaren, som nu fått in 970 kronor för ett dragspel, värt 500 kronor, angiver därpå C för förskingring. Poliskammaren beslutar i vederbörlig ordning om åtal för förskingringsbrott; annat kan ju icke ske, ty C kan icke återlösa dragspelet och ej heller gälda den resterande köpeskillingen å 30 kronor. Här föreligger alltså en tydlig förskingring av annans gods, det C i sin besittning hade. Nåja, i detta fall blev inget åtal av, men det var förvisso icke säljarens förtjänst — den låg på annat område.
    En person var angiven för förskingring av ett på avbetalning köpt guldur, enligt köpesedeln värderat till 250 kronor. Å rekvisitionen hade köparen antecknat såsom yrke »arbetslös» och såsom adress »Söderhem, säng n:r».
    Till en springpojke med en inkomst av 20 kronor i veckan såldes ett dyrbart planschverk, värt bortåt 600 kronor, mot avbetalning av 10 kronor i veckan. Gossen pantsatte verket i fråga, måste åtalas och dömdes för förskingring.
    (Till en grupp av fall, till omfånget icke ringa, men där åtal icke torde böra äga rum, hör det fall, då en firma på avbetalning säljer damguldur eller andra för damer avsedda lyxföremål till män. Där måste man ju hava rätt att presumera ett säljarens tysta samtycke till att köparen, mannen, sedermera skänker bort föremålet till en kvinna.)
    Exemplen kunna mångfaldigas. Desamma giva dock i allmänhet samma tröstlösa resultat, nämligen att den egentliga skulden för att en ny förbrytare skapats åligger, icke så mycket den, som själv fallit för frestelsen och förskingrat godset, utan vederbörande säljare och agenter.

    Stundom får man även den uppfattningen, att de på avbetalningsäljande agenterna icke på något sätt med ledsnad se, att köparen förskingrar godset, utan snarare — jag har förut antytt detta — betrakta en dylik åtgärd såsom i viss mån ett säkerställande av en fordran hos en gäldenär, vars betalningsförmåga är underkastad tvivel. Genom hotet om angivelse till åtal har nämligen agenten möjlighet att effektivare än eljest avpressa vederbörande avbetalningsbeloppen, därest köparen överhuvud taget har några tillgångar, eller eljest att förmå dennes släktingar eller andra närstående personer därtill. Jag hyser även en befogad undran, om icke detta grepp över köparen ofta utnyttjas därhän, att denne under samma hot tvingas erlägga väsentligt högre belopp, än som avbetalningsköpet gällde, vilka belopp nog stundom komma agenten tillgodo.
    I sista hand har man ju polismyndigheten såsom en utomordentligt god inkassomedhjälpare. Sedan angivelse för förskingringsbrott skett och vederbörande blivit hörd hos polismyndigheten, inträffar nämligen icke så sällan, att en för säljaren fördelaktig uppgörelse träffas, i det att köparen på allt sätt söker tillfredsställa säljaren för att därigenom undgå åtal. Visserligen lyder förskingringsbrottet numera under allmänt åtal, och åklagaren bör alltså fullfölja åtalet trots återkallelsen. I fall, sådana som de av mig nyss angivna — och dessa utgöra ju det övervägande flertalet — finner emellertid åklagaren i allmänhet, åtminstone i Stockholm, ingen anledning att verkställa åtal. Han vet, att köparen nödgats underkasta sig en i regel ekonomiskt synnerligen ofördelaktig uppgörelse, och han har ingen lust att lägga sten på börda genom att ytterligare få köparen stämplad såsom brottsling genom åtal vid domstol.
    I dagarna har nu Kungl. kommerskollegium, med föranledande dels av riksdagens förut omförmälda skrivelse och dels måhända även av en den 2 augusti 1932 från Sveriges köpmannaförbund till chefen för handelsdepartementet avlåten skrivelse utarbetat en preliminär promemoria med förslag till avhjälpande av de missförhållanden, som alltmera allmänt anses vidhäfta lagstiftningen, i vad densamma avser avbetalningsköpen och desammas återverkan på brottsligheten. Kommerskollegium understryker i sin föreliggande promemoria, dagtecknad den 7 september 1932, även de vådor, som äro förknippade med avbetalningsköpen därigenom, att förskingrings- och bedrägeribrotten i samband med avbetalningsaffärer alltmera ökats. I detta hänseende framlägger kommerskollegium en utredning, vilken emellertid, såsom kollegiet självt påpekar, är bristfällig bland annat i så måtto, att däri förekommande uppgifter endast avse antalet fångar, som frigivits från statens fångvårdsanstalter efter avtjänande av straff för dylika brott. Då numera bötesstraff torde vara regel vid förskingringsbrott, blir ju en på angivna uppgifter grundad framställning måhända något ofullständig.
    Kommerskollegium framlägger i detta sammanhang ett preliminärt utkast till lagändring i angiven avsikt att söka undanröja de viktigaste olägenheter, som äro förknippade med nu gällande bestämmelser an-

gående avbetalningsköp. Lagförslaget i fråga har erhållit formen av ett tillägg till 1 § i gällande avbetalningslag, vilken paragraf därefter skulle erhålla följande lydelse (tillägget utgöres av de två sista styckena) :
    »Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.
    Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.
    Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av kläder, skodon eller liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk, eller ock där det utgöres av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar äro innefattade, eller smycken av guld, silver eller platina eller andra dylika lyxvaror. Överstiger sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) icke två hundra kronor, vare villkoret ej heller gällande.
    Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger fem tusen kronor.»

 

    Som synes, avser lagförslaget en höjning av gränsen, inom vilken lagen skulle vara tillämplig, från 3,000 till 5,000 kronor. Vidkommande lagförslaget i denna del saknar jag anledning att i förevarande sammanhang göra något uttalande. Den viktigaste nyheten i förslaget är emellertid den, som innehålles i detsammas tredje stycke, nämligen, att äganderättsförbehållet icke skall vara gällande, där det köpta godset utgöres av kläder, skodon eller liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk, »eller ock» där det utgöres av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar äro innefattade, eller smycken av guld, silver eller platina eller andra dylika lyxvaror, samt att villkoret ej heller skall vara gällande, där sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga, icke överstiger 200 kronor.
    Det är givet, att då man vill komma till rätta med avarterna av avbetalningsköpen, tanken först riktas på möjligheten att överhuvudtaget förklara äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp ogiltigt. Jag kan icke förneka, att en sådan åtgärd kan förefalla synnerligen tilltalande, men det synes svårt att klart överblicka konsekvenserna härav på civilrättens områden i övrigt. Det är farligt att rubba på gällande regler om äganderättens övergång. En ändring av bestämmelserna härvidlag kan icke ske på endast en punkt utan att inverkan därav måste rönas även på andra områden — man tänke blott på de vanliga, kombinerade lösöreköps- och avbetalningsköpskontrakten. Skulle emellertid efter en ingående utredning man komma till resultat, att äganderättsförbehållets giltighet kunde upphävas, vore där-

med säkerligen nu ifrågavarande olägenheter på ett synnerligen effektivt sätt undanröjda. Därefter skulle nämligen avbetalningssäljarna icke våga avyttra gods till andra än sådana kunder, om vilkas betalningsförmåga de förut gjort sig förvissade, och detta är just, vad som erfordras för vinnande av bättre förhållanden å avbetalningshandelns område. Avarterna vid avbetalningsköpen härröra ju därav, att firmorna sälja till personer, som icke äro eller kunna antagas vara i stånd att tillfyllest betala godset, varefter dessa köpare av sin dåliga ekonomi frestas till förskingring av godset.
    Även om man sålunda kan sympatisera med ett förslag, som avser att helt upphäva äganderättsförbehållets giltighet, måste man, synes mig, bestämt reagera mot att äganderättens övergång eller icke göres beroende av beskaffenheten utav eller värdet av det gods, som försäljes. Endera principen må vara: antingen gäller äganderättsförbehållet, och äganderätten kvarstannar hos säljaren, eller ock är förbehållet ogiltigt, och äganderätten övergår på köparen. Att däremot äganderätten ibland skulle övergå och ibland icke övergå, exempelvis beroende på, om summan av avbetalningarna överstiger 200 kronor eller icke, måste betecknas såsom ett icke godtagbart förslag. Särskilt i sin återspegling på förskingringsbrotten ter sig för undertecknad en dylik gräns såsom synnerligen otillfredsställande. Bortsett från det gods, för vilket äganderättsförbehållet aldrig skulle vara gällande, kunde ju nämligen sedan förhållandet exempelvis bliva följande:
    A och B köpa samma slags gods på avbetalning, A för ett belopp av 200 kronor och B för 210 kronor. Båda pantsätta godset och kunna ej återlösa detsamma. Då dömes B för förskingring, men A blir strafffri, därför att äganderätten övergått på A men ej på B.
    Väl förekommer, att arten av ett brott och straffets storlek växlar efter värdet av det gods, varmed man tagit befattning. Men att låta frågan, huruvida överhuvud taget brott föreligger eller ej, vara beroende på om det avhända godset hade värde över 200 kronor eller icke, synes mig vara en icke godtagbar ståndpunkt. Än mera betänkligt blir förhållandet, då — såsom förslaget faktiskt innebär — frågan om brottets förhandenvaro blir beroende, icke på godsets verkliga värde utan på storleken av det pris, säljaren åsatt godset.
    Om man emellertid i likhet med undertecknad finner de allvarligaste olägenheterna med avbetalningsköpen för närvarande vara, att desamma i hög grad bidraga till brottslighetens ökande och därtill, att i huvudsak oförvitliga människor stämplas såsom förbrytare för relativt oskyldiga förfaranden, synes mig, som om utgångspunkten vid en strävan att vinna rättelse härutinnan borde sökas, icke å civilrättens utan å straffrättens område. Ehuru mycket talar för tanken att helt upphäva äganderättsförbehållet vid dessa köp, synes ju icke möjligt att utan vidare vidtaga en sådan åtgärd.
    Om man då i stället söker överväga, huruvida på straffrättens område åtgärder lämpligen kunna vidtagas för vinnande av ett bättre sakernas tilllstånd, blir ju närmast frågan, om icke straffbestämmelsen för

förskingringsbrott kan så formuleras, att affärer av nyss angiven art icke bliva straffbara såsom förskingring. Detta skulle i så fall innebära, att till strafflagen 22 kap. 11 § fogades ett tillägg av innebörd, att man från förskingringsbrotten undantager sådana fall, då en person avhänt sig gods, som han inköpt på avbetalning och för vilket han guldit någon del av köpeskillingen. Det synes mig, som om man genom en sådan åtgärd skulle på enklaste sätt undanröja flertalet om icke alla av de olägenheter, som nu äro förknippade med avbetalningshandeln.
    En dylik åtgärd måste ju givetvis i viss mån betecknas som ett lappverk. Det blir nya klutar på det gamla kläde, som vår nuvarande strafflag utgör och ännu i många år synes komma att få utgöra. Det är emellertid icke något alldeles ovanligt, att i strafflagen vissa gärningar undantagas från det straffbara område, som en viss paragraf eljest omfattar. Även om emellertid ett tillägg av angiven art anses såsom i viss mån främmande för strafflagens allmänna karaktär, synes mig detsamma dock vara att föredraga framför att nu ingå på den svårlösta frågan om äganderättens övergång. Olägenheterna av ett sådant tillägg till 22:11 strafflagen synas mig även i hög grad uppvägas av, att man därigenom synes kunna göra slut på nuvarande system, varigenom såsom förbrytare stämplas personer, vilka i allmänhet föga ont gjort. En ändring i strafflagen i antydd riktning skulle även omedelbart återverka på avbetalningsförsäljarna på samma sätt, som kommerskollegium närmast tänkt sig. Då den s. k. förskingringen av på avbetalning sålt gods därefter icke längre vore straffbar, tvingades avbetalningsförsäljarna att vid avtalens ingående övertyga sig om köparens möjligheter att fullgöra avtalet. Det är, jag har redan förut framhållit detta, säljarens nuvarande underlåtenhet i sådant hänseende, som givit anledning till de allvarligaste olägenheterna vid nu förekommande avbetalningsköp.
    En anmärkning mot den föreslagna ändringen i 22:11 strafflagen ligger givetvis nära till hands. Man kan ju säga, att därigenom brottsligheten premieras och att folk i viss mån uppmuntras till att köpa på avbetalning för att sedan frånhända sig godset och därigenom bereda sig vinning. (Denna anmärkning drabbar för övrigt i lika måttokommerskollegi i förslag.) Emellertid blir sagda risk betydligt minskad genom att säljarna tvingas till större försiktighet vid avbetalningsaffärerna. Därtill kommer ju, att då en person köper på avbetalning i avsikt från början att icke behålla utan att avhända sig saken, så föreligger icke längre förskingring utan bedrägeri, och bedrägeribrottet blir straffbart även om förskingringsbrottet begränsas på angivet sätt.
    Må det slutligen tillåtas mig en allmän anmärkning. Vår gamla hederliga strafflag är, som det stundom brukar uttryckas, en strafflag, skriven för hederliga förbrytare. Det sista årets händelser hava mer än väl visat, att strafflagens bestämmelser icke äro avfattade med tanke på förbrytare av den storleksordning, som vårt land visat sig hysa. Däremot har genom lagstiftningens art och ändrade yttre för-

hållanden i allt större omfattning hyggliga och hederliga människor kommit att hemfalla under strafflagens stundom föråldrade bud. Om vi icke inom överskådlig tid få en lagstiftning, som möjliggör effektivt ingripande mot affärssvindlares och deras medhjälpares ständiga utplundring av allmänheten, så synes det mig dock en rimlig begäran, att strafflagens bestämmelser åtminstone så till vida nu ändras, att icke förfaranden utan egentlig brottslig karaktär bliva föremål för ingripande och bestraffning. Så länge man ännu i viss mån står på ståndpunkten att låta de stora förbrytarna löpa, så länge synes mig en ganska rimlig begäran vara, att man icke onödigtvis må tillskapa en mängd av »småförbrytare».

K. G. A. Sandström.