Tyska Rikets statsrättsliga enhet genomförd. Ett bland de viktigaste mål, som den tyska nationalsocialismen redan från början satt sig före, var att utrota federalismen i den tyska författningen och definitivt genomföra rikets statsrättsliga enhet. Ett intensivt arbete för realiserande av dessa idéer har ägt rum och pågår ännu. Då det dock förefaller som om några mer genomgripande författningsändringar icke skulle ske inom den närmaste tiden, torde en kort redogörelse för innehållet av de viktigaste konstitutionella lagar,som hittills utfärdats, vara av visst intresse.
    Redan genom en d. 7 april 1933 promulgerad lag, för vars innehåll redogörelse tidigare lämnats (SvJT 1933 s. 364 f.), sattes — bildlikt talat — yxan till roten på federalismens träd. Lagen skapade nämligen särskilda riksståthållare med vittgående befogenhet att ingripa i de olika ländernas styrelse.
    Genom ett flertal i december 1933 utfärdade lagar genomfördes en viss enhetlighet i å ena sidan rikets och å den andra sidan ländernas budgeter.
    Vid riksdagens sammanträde d. 30 jan. 1934 antogs en lag, som även formellt undanröjer de sista resterna av federalism och definitivt skapar en enhetsstat. Art. 1 i lagen föreskriver sålunda, att de olika ländernas parlament skola upphöra. Enligt art. 2 överflyttas ländernas återstående suveränitetsrättigheter å riket. De olika ländernas regeringar existera visserligen fort-

 

farande men endast formellt sett, då de helt äro underkastade riksstyrelsensbeslut. Art. 3 förklarar, att riksståthållarna skola vara underordnade riksinrikesministern. Art. 4 giver riksregeringen rätt att utfärda nya konstitutionella lagar utan att först inhämta riksdagens eller Reichsrats godkännande. Slutligen tillkommer det enligt art. 5 riksinrikesministern att promulgera nyssnämnda lagar och för deras genomförande erforderliga författningar.
    D. 6 febr. 1934 förklarades i en då utfärdad lag, att endast rikstyskt medborgarskap tillåtes, varigenom medborgarskapet i de olika länderna upphävdes.
    D. 14 febr. 1934 upplöstes Reichsrat, som enligt Weimar-författningen ersatt det gamla Bundesrat. Dess uppgifter fördelades på riksministrarna och på av riksinrikesministern därtill utsedda ämbetsverk.
    Slutligen upphörde genom bestämmelserna i en lag av d. 17 febr. 1934 de olika ländernas suveränitet i fråga om domstolsväsendet och rättsskipningen. Benådnings- och amnestirätt tillkommer från denna dag endast rikspresidenten. Anmärkas kan, att advokater och notarier samtidigt erhållit rätt att utöva sitt yrke i hela riket och icke som förut endast inför ett visst lands domstolar.
    Bismarcks enhetsverk får anses även statsrättsligt fullbordat. Om det skett i hans anda, är här icke platsen att avgöra.

G. B.