Ugeskrift for Retsvæsen (h. 15-34). Att läsa VIGGO BENTZONS lilla utredning En Side ved Ægtefællers Testationsret (h. 19) skänker samma behag som att promenera i en vacker höstmorgons klara och svala dager. Frågan gäller om efterlevande make som sitter »i uskiftet Bo» är berättigad att genom testamente bortgiva individuella föremål, icke blott viss kvotdel av boet, eller — såsom förf. också uttrycker det — om en kvalitativ testation står honom öppen, icke blott en kvantitativ. Förf. har förut givit ett nekande svar, men tar nu frågan upp till förnyad prövning, närmast med anledning av att prof. Borum uttalat avvikande mening. Lagstiftning och praxis tiga; man måste ur »subsidiær Retskildebetragtning» söka utfinna vad man må kunna råda vederbörande att anse som »gældende dansk Ret» (citeringen här förf:s egen). Med upphöjd ro är förf. beredd att överge sin gamla åsikt som han tillskriver ett »i Halvfemserne af forrige Aarhundrede» anställt, rent logiskt och begreppsmässigt resonemang. Han tror att man nu för tiden skulle kunna våga sig på »en mere skønsmæssig Regelsdannelse» och har för egen del intet emot att nu medge kvalitativ testationsrätt inom gränserna för den kvantitativa. Men huruvida detta kan godkännas av domstolar och skattemyndigheter finner han tvivelaktigt — »det beror maaske netop paa, hvor fri og skønsmæssig en Retskildepraksis man mere i Almindelighed tør slaa ind paa (nogle har spaaet, at en vis Reaktion her var ved at rykke frem).» — Om den inbördes betalningsrätten för dem, å vilka byggnadsentreprenör överlåtit rätt till entreprenadsumman, handlar en uppsats av Landsretssagf. TOHKILD-HANSEN (h. 19). I teori och praxis ha olika meningar framställts. Förmånsrätt har tillerkänts den som tidigare fått överlåtelse, eller den som tidigare fått överlåtelsen anmäld hos byggherren; eller också — en tredje åsikt — har lika. rätt ansetts tillkomma dem, som haft med bygget att skaffa, medan alla andra ej alls få konkurrera. Förf. anser de bästa skälen tala för att låta tiden för överlåtelsens anmälan hos byggherren bli avgörande — en ståndpunkt vartill han även finner praxis tendera. Hans mening har dock ej fått stå oemotsagd (se h.25). — Landsd. BANG skriver om den redan förut i tidskriften (se SvJT 1934s. 271) uppmärksammade frågan, vilket resultat bör anses vara för den tilltalade gynnsammast när valet står mellan straff och säkerhetsåtgärd. Han finner det senare repressionsmedlet böra betraktas som det lindrigare. I samband härmed gör han gällande, i strid mot tidigare praxis, att liksom åklagarens yrkande i fråga om straffart och straffmått icke binder domstolen, så kan ej heller åtalets formulering beröva domstolen friheten att välja mellan straff och andra repressiva åtgärder (h. 15). — Under jämförelse med främmande lagstiftning behandlar Lands d. LUCAS (h. 17) den nya strafflagens institut Frakendelse af borgerlige Rettigheder, som skall komma till användning när domaren finner att den tilltalade begått »en i den offentlige Mening vanærende Handling». Institutet har redan hunnit bli starkt kritiserat. Förf. anmärker fyra väsentliga fel: att logiskt sammanhang saknas mellan det etiska omdömet att handlingen är vanärande och den sociala påföljden; att begreppet

 

vanärande handling icke har fasta gränser; att påföljden stämplar den dömde som mindervärdig; och att den berövar honom ett flertal rättigheter, vilka var för sig äro knutna till sina särskilda förutsättningar. Förf. framställer vissa ändringsförslag som skulle — i enlighet med det reformprogram SvJT redan vågat antyda (1934 s. 271) — bringa institutet i ganska nära överensstämmelse med svensk rätt. I fråga om begreppet vanärande handling söker förf. visa att domaren bör tillse icke om handlingen efter sin art är vanärande utan om den kan anses vara det för den tilltalade; en villkorlig dom borde sålunda icke kunna förknippas med påföljden. Häremot polemiserar dr HURWITZ (h. 25), som även menar, i motsats till Lucas, att påföljdens karaktär av straff bör vid en reform otvetydigt fastslås. — En viss patriotisk stolthet känner man vid läsning av Byretsd. VICTOR HANSENS anmärkningar om avfattning av domar i mål om personskada (h. 19). Det befinnes nämligen att våra domsmotiveringar fördelaktigt utmärka sig framför de danska, i det att vi städse icke blott fastställa särskilda belopp för sjukvård, minskad arbetsförtjänst, sveda och värk, lyte o. s. v. utan också, om jämkning sker, angiva vad som skulle utgöra full ersättning och hur starkt denna nedskäres på grund av den skadades eget vållande — i Danmark lär det ofta hända, enligt vad förf. klandrande konstaterar, att domen nämner blott en rund summa, fastställd medhänsyn till den skadades medverkan och övriga omständigheter. — Museumsdirektør STOMANN (h. 21) ger några råd om sakkunnigutlåtanden i processer, där käranden grundar sin talan på att ett av honom utfört konstverk efterbildats i svarandens konsthantverk. I första hand är att avgöra om kärandens arbete utgör ett konstverk, m. a. o. om det »viser en Helhedsvirkning, en indre Sammenhæng eller Rytme, som udtrykker en kunstnerisk Ide og Evne». Vidare måste avgöras om verket är originalt, varvid särskilt bör uppmärksammas om käranden kan uppvisa förarbeten (skisser och teckningar), om han tidigare gjort sig känd som konstnär, o. s. v. Huruvida svarandensarbete är blott en efterbildning av kärandens eller ett självständigt, kanske rent av konstnärligt verk bör avgöras ur liknande synpunkter. — Fridlysning i allmänt intresse av naturföremål, jordområden, byggnader m. m. — »Fredning» — kan i Danmark äga rum i stor utsträckning. Sekretær VAGN JENSEN (h. 23) undersöker huruvida det ingrepp i äganderätten, som Fredning innefattar, är att betrakta som ett slags expropriation (och således underkastat Grundlovens regler därom) eller blott tillhör de allmänna begränsningar av äganderätten, som samhället äger fastställa utan att ägaren får rätt till ersättning. Ett ingående på förf:s resonemanger — han skattar högt vår svenska »udmærkede» fornvårdsförordning av år 1867 — skulle kräva för stort utrymme. — I h. 23 som utkom d. 9 juni — två dagar efter det prof. Knud Berlin fyllde 70 år — läses en av dr RASTING författad utförlig anmälan av Berlins stora verk Den danske Statsforfatningsret, andra delen.

B. W.