FREDE CASTBERG. Norges statsforfatning. I, II. Oslo 1935. O. Christiansens Boktrykkeri. 430, 493 s. Inb. kr. 42.50.
Den kände stats- och förvaltningsrättsjuristen, prof. Frede Castberg i Oslo, har under föregående år utgivit ett större arbete i norsk författningsrätt, huvudsakligen avsett för de studerandes behov.
Inledningsvis behandlar förf. en del grundläggande termer och begrepp, vilket giver honom tillfälle att i korthet beröra de mer omtalade moderna statsrättsteorierna.
Därpå följer en väl avvägd historisk översikt, i huvudsak ägnad unionstidens nu lyckligen bortglömda statsrättsliga problem.
Under rubriken »Statsterritoriet» följer en redogörelse för den norska rättsordningens giltighetsområde och de folkrättsliga problem, som stå i när-
mare samband därmed. Härtill ansluter sig en klar och lättfattlig framställning av den i vissa avseenden egenartade norska statsborgarrätten.
Förf. övergår härefter till att behandla statsorganen, nämligen å ena sidan konungen och statsrådet samt å den andra stortinget. Utförligt redogöres för formerna för konungens utövande av sin myndighet, särskilt för reglerna om kontrasignering — kontrasignationsvägran har ju i Norge en delvis annan innebörd än hos oss — samt om rätt för konungen att delegera sin beslutanderätt till departementen. Framställningen av stortingets organisation, valbestämmelserna och formerna för stortingets verksamhet erbjuder stort intresse icke minst därigenom, att hänvisningar ofta göras till förarbeten och stortingets egen praxis. Den särskilda organisationen av stortinget för behandling av lagfrågor på ett odelsting och ett lagting giver förf. anledning att beröra ett flertal frågor av allmänt intresse i fråga om lagstiftningsverksamheten, icke minst det i Norge tidigare mycket diskuterade problemet om konungamaktens rätt att vägra sanktion å stortingets lagbeslut.
Första bandet avslutas med en kortfattad framställning av høiesteretts organisation och ställning samt av riksrettens organisation och arbetsformer.
Andra bandet är ägnat den »materiella» statsrätten. Här finner man sålunda till en början en fyllig framställning av statsmakternas verksamhet förstiftande av lag i materiell mening samt av stortingets utövande av beskattningsrätten. Parlamentets rätt att besluta om dispositionen av olika anslaggöres till föremål för särskild behandling. Förf. understryker här, att utvecklingen i Norge gått i samma riktning som i andra länder, nämligen mot enallt större specifikation av anslagen. — Av särskilt intresse är förf:s framställning av förutsättningarna för att kunna ålägga staten privat- eller folkrättsliga förpliktelser. Ett särskilt kapitel ägnas rättsvården. Förf. får häranledning att utförligt beröra problemet om domstolarnas rätt att åsidosätta lagar eller myndighetsbeslut, som strida mot författningen (jfr SvJT 1931 s. 158).
Den norska grundlagens avfattning har som bekant i vissa avseenden rönt starkt inflytande av de naturrättsliga åskådningar, som vid dess tillkomst voro allmänt gängse. Särskilt visar sig detta däri, att författningen upptager vissa bestämmelser till skydd för individens »rättigheter», såsom förbud att giva lagar retroaktiv verkan samt föreskrifter om att vid expropriation full ersättning skall lämnas. Förf. lämnar en på praxis byggd framställning av de ur såväl teoretisk som praktisk synpunkt viktiga och svårlösta problem, som dessa författningsbestämmelser giva upphov till.
Verket avslutas med en redogörelse för de konstitutionella garantierna, d. v. s. för riksrättens och stortingets kontrollfunktioner och den »konstitutionella nödrätten».
Sammanfattningsvis kan sägas, att förf. riktat den nordiska statsrättsliga litteraturen med ett synnerligen värdefullt arbete. Givetvis kan man på en eller annan punkt hysa en annan uppfattning än förf., men även där så är fallet, måste man erkänna, att förf. anfört bärande skäl för sina åsikter. Anm. anser sig icke kompetent att yttra sig om den språkliga formen i vidare mån, än att han vågar påstå, att arbetet är lika lättfattligt som lättläst.
G. B.