Svenska landskapslagar. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar av ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN. Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen. Andra serien: Dalalagen och Västmannalagen. Sthm 1933, 1936. Geber. XLV + 245 + 216, L + 113 + 181 s. Kr. 16.00, 10.50.
Danmarks gamle Landskabslove med Kirkelovene. Udg. af Det Danske Sprog- og Litteraturselskab under Ledelse af JOHS. BRØNDUM-NIELSEN i Forbindelse med POUL JOHS. JØRGENsEN. Khvn 1933. Gyldendal. Bd I: 1—2. Skånske Lov m. m. CXLIX + 954 s. + bilagor. Kr. 50.00.
»I germanens spår går lagen.» Dessa ord innebära en bestående historisk sanning. För visso må de ej tolkas så som om ej andra folk och raser visat sig mäktiga av högtstående lagbildning. Men det är ett ofrånkomligt faktum, att den germanska stammen lagt i dagen en särskild kärlek till rätten och på tidigaste kulturstadium skapat sig och sina samhällen omsorgsfullt genomtänkta och av utpräglat rättssinne burna lagsystem. De germanska folkens tydliga ledare ställning i världens nyare historia har naturligtvis i denna släktets egenskap och livsinriktning haft sin säkraste grundval.
Det är en heder för Sverige och svenskarna att i de germanska samhällsordningarnas laghistoria intaga ett synnerligen framträdande rum. Vi erinra oss den ståtliga raden av svenska landskapslagar: lagar för Västergötland, Östergötland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Hälsingland, Södermanland, Småland, Skåne och Gotland. Vi erinra oss också, att lagar för andra landskap en gång funnits men nu gått förlorade, såsom för Närke och Värmland. Och vi glömma ej heller den tidiga rättsbildningen för de svenska städerna, vilken ledde fram till uppkomsten av de äldsta svenska stadsrätterna, vanligen sammanfattade under namnet Bjärköarätten.
De svenska fornlagarna ha med hänsyn till den formella rättstillämpningen gått in i det förflutna. Men de hava därmed ingalunda förlorat sin betydelse för det svenska folkets samhälleliga liv. Deras bud gå ofta i öppna eller hemliga fåror genom seklen till dagens rättsnormer, och den anda, som i dem talar, kan alltid räkna på gensvar i svenskt rättsmedvetande. För det svenska folket äro och förbliva dess ärevördiga fornlagar en nationell tillgång, en nationell kraftkälla.
Då SCHLYTER i sitt väldiga verk, Samling av Sveriges gamla lagar (1—13, 1827—1877), till trycket i en förnämlig edition bragte samtliga sven-
ska landskaps och stadslagar med inbegripande av de senare allmännalands- och stadslagarna, betydde detta för vår rättskultur en oerhörd vinning. Men tiden rider snabbt och behoven och anspråken ökas. Från vetenskaplig synpunkt krävas mera omfattande och efter modernare principer sammanställda upplagor, från allmän bildningssynpunkter fordras översättningar och kommenteringar av de fornspråkiga lagtexterna för att göra dem tillgängliga för större läse- och studiekretsar.
I det förstnämnda avseendet har under senaste årtionden ej obetydligt blivit åtgjort. Sålunda ha enskilda nyfunna handskrifter eller delar av sådana på ett förtjänstfullt sätt befordrats till trycket. Påsistone har också i fråga om en av de svenska landskapslagarna en fullständig nyedition ägt rum. Jag åsyftar den nya upplagan av Skånelagen ingående i den stora officiella danska serien »Danmarks gamle Landskabslove med Kirkelovene», utgiven av Det danske Sprog- og Litteraturselskab med Understøttelse af Carlsbergfondet og Undervisningsministeriet under ledning av Johs. BRØNDUM-NIELSEN i förbindelse med POUL JOHS. JØRGENSEN. Skånelagseditionen, vilken i nämnda serie utgör band I, omfattande två halvband, fullbordades år 1933. I redaktionen hava deltagit ett flertal vetenskapsmän, nämligen JOHS. BRØNDUM NIELSEN, SVEND AAKJÆR, ERIK KROMAN, JØRGEN OLRIK och HANSRÆDER. Vid utgivningen ha alla moderna utgivningsprinciper tillämpats, erbjudande den största möjliga sakliga och formella noggrannhet. Vi återfinna sålunda avtryckta ej mindre än tre huvudtexter av själva skånelagen, därtill Andreas Sunesøns latinska parafras med översättning, en hel rad av tillägg till Skånelagen samt slutligen den skånska kyrkorätten i ett flertal textvarianter. Handskriftsbeskrivningar jämte allt, som tillhör en vetenskaplig textapparat, äro naturligtvis bifogade. I det hela kan man här tala om en vetenskaplig mönsterupplaga, vilken högeligen hedrar sina upphovsmän och som för forskningen utan allt tvivel skall bliva ovärderlig.
Synnerligen glädjande är, att även den andra vetenskapliga uppgiften, åsyftande fornlagarnas översättande och kommenterande, i dessa dagar blivit från kompetent håll upptagen. Den rättshistoriska vetenskapen och den filologiska hava härvid förenat sina krafter. Redan nu föreligga betydande resultat av det igångsatta vittomfattande arbetet. Tvenne delar hava utkommit av »Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar», utgivna av professorerna ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN. Den första delen innehåller Östgötalagen och Upplandslagen, den andra Dalalagen och Västmannalagen (utkomna resp. 1933 och 1936). Båda delarna äro uppställda efter samma principer. En allmän översikt ges över de frågor och synpunkter, som äro förknippade med vederbörande lag. Därefter följer en redogörelse, fotad på lagens egna bestämmelser, av det rättegångssystem, som gällde i vederbörande landskap. Själva huvudpartiet inrymmer den nysvenska översättningen, balk för balk. Till varje balk är slutligen anknuten envetenskaplig kommentar, i vilken förekommande historiska, juridiska och språkliga problem diskuteras.
Främst intresserar själva översättningen av lagarnas text. Utan allfråga förtjänar den de högsta lovord. Att all språklig ackuratess och nöjaktighet äro tillgodosedda, därför borga utgivarnas namn. Men man iakttager dessutom, att översättarna lyckats såväl troget följa originalet som giva en passande nusvensk språkdräkt. Och vad denna språkdräkt beträffar, är den på sin plats synnerligen väl lämpad och så att säga uttrycksfull. Det gamla lagspråkets kärva kraft kommer i översättningen till sin rätt utan att de nysvenska uttrycken därför kännas konstlade eller otillbörligt arkaiserade. Med andra ord, översättningen är i bästa mening kongenial med sin förlaga.
I inledningarna och kommentarerna ha utgivarna nedlagt mycket studium och mycken omsiktsfull kunskap. Man har ett starkt intryck av, att det gamla lagmaterialets rikedom först på detta sätt bliver för forskningen fullt tillgängligt. Naturligtvis beröras ett flertal frågor, där vetenskapen ännu står oviss och där meningarna kunna vara delade. Men intet kan vara mindre överraskande för dem, som hava någon insikt i vad saken här gäller. I det stora hela ha utgivarna presterat en utmärkt motivering och utveckling av sina uppfattningar, till oöverskådligt gagn för den svenska kulturhistoriska forskningen.
Ovanstående korta rader om de svenska fornlagarna må vara nog. Det bör framkalla odelad tillfredsställelse, att dessa stolta nationalmonument väckas till nytt liv i svenskt kulturmedvetande.
Sven Tunberg.