SVENSK RÄTTSPRAXIS.
INTERNATIONELL PRIVATRÄTT 1931—1935.
AV
UTRIKESRÅDET FOLKE MALMAR.
Ordre public. I främmande stat företagen »nationalisering» av bolag äger ej rättsverkan beträffande bolagets egendom utanför denna stats territorium; NJA 1931 s. 351, 1932 ss. 217 o. 225 (jfr 1929 s. 471). Genom domarna i dessa mål har fastslagits, att, genom den i Sovjet-Unionen företagna »nationaliseringen» av bolag, dessa företag måste anses hava upphört att existera såsom ryska bolag. Att en sådan verkan icke kan frånkännas nationaliseringen lärer följa av att endast den rättsordning enligt vilken en juridisk person konstituerats såsom sådan kan äga tillämpning vid bedömande av fråga huruvida samma juridiska person fortfarande existerar. I domarna har emellertid vidare uttalats, att rättsverkan ej kan tillerkännas åt de bestämmelser som avse konfiskering av bolagets tillgångar, såvitt angår egendom befintlig utom Sovjet-Unionens territorium, utan att sådan egendom är att betrakta såsom en det upplösta bolagets tillgång, vilken bör komma dess borgenärer och aktieägare till godo. Såsom en konsekvens av denna ståndpunkt hava i bolagets angelägenheter utom Sovjet-Unionen verksamma medlemmar av dess f. d. styrelse erkänts såsom behöriga att i och för bolagets likvidation omhändertaga dess egendom och i sådan egenskap företräda bolaget.1
Enligt en inom den internationella privaträtten allmänt antagen rättsgrundsats kan utländsk lag ej vinna tillämpning, då den står istrid med vad i domstolslandet gäller såsom s. k. ordre public international. Denna grundsats har i svensk rätt kommit till uttryck i åtskilliga lagar. Sålunda heter det i 1 kap. 12 § lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket ej må här vinna tillämpning. Samma tanke har uttryckts på ett delvis annat sätt i lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar: i 7 § 8. sägs, att utländsk skiljedom ej må här i riket gälla, där i avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet som medför att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder. Bestämmelser i utländsk lag vilka stå i
direkt strid med det till grund för svensk rätt liggande sedliga åskådningssättet eller avse att förverkliga politiska, sociala eller religiösa syften oförenliga med den uppfattning som kommit till uttryck i svensk rätt, äro sålunda uteslutna från tillämpning här i riket. Till området för ordre public höra jämväl lagar av offentligrättslig karaktär samt lagar med straff- eller processrättsligt innehåll.
Åt en i utlandet företagen konfiskationsakt kan ej tilläggas någon verkan beträffande här befintlig egendom, icke allenast därför att det måste anses direkt stridande mot här gällande rättsgrundsatser, att egendom fråntages någon utan att han härför erhåller skälig ersättning, utan även på den grund att åt utländsk lag som har till syfte att förverkliga ett direkt statsändamål icke kan tillerkännas någon verkan utöver statens territorium.
Under det att åt den s. k. ordre-public-klausulen i vissa främmanderättsordningar lämnats ett mycket fritt spelrum — detta gäller alldeles speciellt om fransk rätt — har man i Sverige i såväl teori som praxis visat stor obenägenhet mot klausulens tillämpning.1 Med hänsyn till den numera mångenstädes särskilt inom de s. k. diktaturländerna rådande tendensen att i lagstiftning och rättstillämpning fullfölja speciella politiska syften som framstå som främmande för andra staters rättsordningar lärer emellertid frågan om en vidsträcktare tillämpning av klausulen få ökad aktualitet.
Ordre-public-synpunkten kan också komma i betraktande vid avgörande av fråga om erkännande av utländsk dom eller skiljedom. I rättsfallet NJA 1934- s. 491 förelåg detta spörsmål till bedömande. En av ett nederländskt handelsbolag hos Svea hovrätt jämlikt lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar gjord ansökan om verkställighet av en skiljedom bestreds av det svenska aktiebolag som genom skiljedomen förpliktats att betala visst skadestånd, varvid bolaget till stöd för bestridandet åberopade bestämmelsen i lagens 7 § 8.2 Skiljedomen hade, i den mån den äger intresse för här behandlade fråga, grundats på en vägran av det svenska bolaget, som av det nederländska bolaget köpt ett varuparti att betalas i angivet belopp i »schwedische Kronen», att ställa sig till efterrättelse ett av det nederländska bolaget, sedan Sverige övergivit guldmyntfoten, framställt krav på betalning i floriner eller annan guldtäckt valuta på basis av kronans guldparitet. Aktiebolaget hävdade, att skiljemännen avsiktligt åsidosatt en långt före avtalets ingående stabiliserad rättsuppfattning. HovR:n fann i sitt av HD fastställda utslag hinder varom förmäles i 7 § av lagen ej möta för verkställighet. — Klart torde vara, att ett materiellt oriktigt avgörande av en rättsfråga icke i och för sig kan medföra, att en dom eller skiljedom skall anses stridande mot ordre public.
Beträffande äktenskaps rättsverkningar i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden har enligt rättsfallet NJA 1931 s. 403 svensk lag ansetts tillämplig, när makarna vid tiden för äktenskapets ingående voro svenska medborgare; att makarna vid tiden för äktenskapets ingående hade hemvist i utlandet och sedermera även förvärvat medborgarskap i främmande stat saknade härvidlag betydelse. I följd härav skulle makes ansökan om boskillnad avgöras enligt svensk lag.1
Även i det i NJA 1931 s. 495 refererade målet, som avsåg arvsskatt efter en utländsk medborgare, ha äktenskapets rättsverkningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden ansetts böra bedömas enligt lagen i det land mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde d. v. s. engelsk lag. Utslaget lärer böra så förstås, att de i lagen den 1 juli 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar meddelade bestämmelserna böra, såvitt angår makarnas inbördes förhållanden, anses tillämpliga, oavsett om genom särskild kungörelse sådan tillämpning påbjudits. Det lärer däremot få anses tvivelaktigt, huruvida gentemot tredje man främmande lag kan åberopas, såvitt dess tillämpning ej uttryckligen anbefallts.2
Enligt rättsfallet NJA 1934 s. 77 skulle frågan om rätt för frånskild make att erhålla befrielse från eller nedsättning i underhållsbidrag som han förpliktats att erlägga, då parterna voro tyska medborgare, bedömas i enlighet med bestämmelserna i 1 § 1. lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, i följd varav tysk lag skulle tillämpas.
Såsom framhållits i propositionen med förslaget till denna lag, bör det i åberopade lagrum förekommande uttrycket »makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende» anses omfatta bland annat frågor om den inbördes försörjningsskyldigheten.3 Samma ståndpunkt intages i den Denkschrift med vilken konventionen den 17 juli 1905 rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap för godkännande framlades för tyska riksdagen. I fråga om konventionens artikel 1, vars innehåll återges i den svenska lagens 1 § 1., har här sålunda uttryckligen anförts, att densamma omfattar sådana frågor som avses i Bürgerliches Gesetzbuch §§ 1360 o. 1361 rörande makarnas försörjningsplikt under äktenskapets bestånd; däremot ha icke §§ 1578 o. ff. angående makes skyldighet att efter äktenskapets upplösning bidraga till den andre makens underhåll åberopats.
Ett i HD beträffande motiveringen därutinnan skiljaktigt votum att hänvisningen till 1912 års lag uteslutits, lärer böra fattas såsom uttryck i varje fall för en tvekan huruvida frågor rörande makes under-
hållsplikt efter äktenskapets upplösning kunna anses falla inom tilllämpningsområdet för konventionen och 1912 års internationella äktenskapslag.
Enligt domen i mål refererat i NJA 1934 s. 320 skall frågan om giltigheten av gåva för dödsfalls skull bedömas enligt lagen i den stat i vilken givaren var medborgare vid tiden för gåvan. Gåva för dödsfalls skull är, i likhet med ett arvsavtal men i motsats till ett testamente, till sin natur oåterkallelig. Den allmänt antagna regeln att giltigheten av testamente med hänsyn till dess innehåll skall bedömas enligt lagen i det land i vilket testator vid dödsfallet var medborgare kan därför tydligen icke tillämpas i fråga om gåva för dödsfalls skull. I viss mån tvivelaktigt kan däremot vara, huruvida gåvans giltighet skall bedömas enligt givarens personalstatut vid tiden för rättshandlingen eller enligt obligationsstatutet. Å gåva för dödsfalls skull, liksom å arvsavtal, kunna tydligen såväl arvsrättsliga som förmögenhetsrättsliga synpunkter anläggas. Domen innebär, att åt den förra synpunkten ansetts böra tilläggas avgörande betydelse. Den rättsgrundsats som kommit till uttryck i domen har numera lagfästs genom bestämmelsen i 1 kap. 7 § lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.
Frågan enligt vilket lands lag skadeståndsskyldighet på grund av automobiltrafik skall bedömas har under de senaste två åren vid två tillfällen varit föremål för HD:s prövning. I båda fallen rörde målen sammanstötning i Norge mellan motorfordon förda av dessas svenska ägare. I rättsfall refererat NJA 1933 s. 364 fann HD att frågan huruvida ansvarighet utöver vad som följer av allmänna skadeståndsregler förelåg skulle bedömas enligt lagen å orten för sammanstötningen d. v. s. enligt norsk lag och att sålunda ägarens eller den skadades medborgarskap ej kunde beaktas; ej heller lex fori ansågs böra iakttagas. I rättsfallet NJA 1935 s. 585 kom majoriteten i HD till enahanda resultat, ehuru fråga här var om gärning som bedömd enligt 6 kap. 1 § strafflagen borde föranleda skadestånd. Två justitieråd funno svensk lag jämlikt 1 kap. 1 § strafflagen böra tillämpas. Majoritetens uppfattning lärer ha varit, att den i sistnämnda lagrum meddelade bestämmelsen icke äger tillämpning, såvitt angår de civilrättsliga verkningarna av brottet. Det må lämnas därhän, huruvida resultatet blivit ett annat, därest talan om ansvar förts i målet. Motiveringen synes emellertid icke tyda på att utgången härav skulle påverkats.
Den ståndpunkt som intagits i dessa mål lärer svara mot den inom den internationella privaträtten allmänt antagna regeln att rättsförhållanden som äga sin grund i delikt eller kvasidelikt skola bedömas enligt gärningsortens lag.1 Denna regel torde kunna anses betingad av samfärdselns krav. Envar som befinner sig inom en stats territorium
eller där utövar verksamhet måste vara underkastad de bestämmelser i där gällande lag som äro avgörande för huruvida en handling är rättsstridig och som fastställa följderna av en handling åt vilken tilllägges sådan karaktär. Det skulle framträda såsom uppenbart orimligt, om en skadelidande ej komme i åtnjutande av det rättsskydd till vilket han eljest skulle vara berättigad, på den grund att den till skadan vållande eller härför eljest ansvarige genom medborgarskap, hemvist eller annat förhållande har anknytning till annan stat än den där skadan vållats.1 En annan sak är att på ett område sådant som det föreliggande ordre-public-synpunkter i hög grad göra sig gällande och ofta kunna ge anledning till att lex fori beaktas.
Enligt det i NJA 1932 s. 648 refererade rättsfallet skall frågan huruvida preskription av återgångskrav mot utställare av växel inträtt bedömas enligt lagen i den stat där växeln utställdes. Frågan om tilllämplig lag vid avgörandet av frågor om preskription har i svensk praxis lösts på ett växlande sätt. I rättsfallet NJA 1879 s. 374 tillämpades svensk lag beträffande förbindelse som utgivits i utlandet (jfr däremot Schmidts Jur. Ark. 15 s. 97 där utländsk lag tillämpats). Då fråga var om växel som utställts utomlands men accepterats här i riket av svenskt bolag, ansågs i rättsfallet NJA 1904 s. 384 frågan huruvida växelrätt mot acceptanten bevarats likaledes böra bedömas enligt svensk lag. I rättsfallet NJA 1930 s. 692 tillämpades däremot lagen i staten Massachusetts vid avgörande av frågan huruvida preskription inträtt av fordringsanspråk grundat på avtal som ingåtts mellan två i nämnda stat bosatta amerikanska medborgare och som var avsett att där fullgöras.2 Den lösning av frågan som kommit till användning i det förevarande rättsfallet står i överensstämmelse med bestämmelsen i 82 § i den vid målets avgörande ännu ej ikraftträdda växellagen den 13 maj 1932, vilket lagrum bygger på artikel 5 i den internationella konventionen den 7 juni 1930 för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område. Enligt lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo 2 kap. 8 § gäller däremot, att beträffande preskription av rätt att här i riket taga arv eller testamente svensk lag skall tillämpas. Denna regel har sin grund i arvspreskriptionens speciella natur och de skäl som föranlett densamma sakna, såsom även uttryckligen framhållits i motiven till lagen,3 tilllämpning i fråga om fordringspreskription.
Frågan om svensk domstols behörighet i mål mot utländsk stat förelåg till bedömande i rättsfallet NJA 1934 s. 206. Stämningsansökningen, som avsåg skyldighet för Sovjet-Unionen att ersätta förluster på grund av konfiskation av svenska medborgares egendom, avslogs av Stockholms rådhusrätt, enär det icke kunde åläggas Unionen att svara vid domstol i Sverige. I HovR:ns av HD fastställda utslag uttalades,
att i förevarande fall sådana omständigheter uppenbarligen icke förelåge, att stämning å Unionen kunde utfärdas.
I den folkrättsliga doktrinen hava olika meningar framträtt beträffande frågan huruvida ett lands domstolar över huvud äro obehöriga att till prövning upptaga talan mot en främmande stat eller huruvida sådan obehörighet föreligger allenast när talan grundas å åtgärder från den främmande statens sida som äro att anse såsom statshandlingar i offentligrättslig mening. I domstolspraxis synes i det måhända övervägande antalet länder den meningen förhärska, att en stat i förevarande avseende åtnjuter rätt till immunitet, även när fråga är om rent privaträttsliga tvister. Bland annat i italiensk och belgisk praxis torde dock behörighet beträffande tvister av sistnämnda art vara klart erkänd.1 Den tendens mot en utvidgning av staternas affärsdrivande verksamhet som allt mera gör sig gällande har varit ägnad att öka betänkligheterna mot att medgiva en främmande stat en obegränsad rätt till immunitet i detta avseende.2
Genom den av HovR:n vidtagna ändringen i motiveringen lärer varit avsett att giva uttryck åt den uppfattningen att svensk domstol, såvitt fråga är om rent privaträttsliga tvister, icke saknar behörighet på den grund att talan avser främmande stat. Denna uppfattning står i överensstämmelse med den praxis som iakttagits av underdomstolarna och åtminstone i ett fall av Svea Hovrätt, när fråga varit om tvist i anledning av assistans och bärgning av fartyg tillhörande statliga rederier i Amerikas Förenta Stater och Sovjet-Unionen.
Av intresse är rättsfallet även ur den synpunkten att, då målet är av sådan beskaffenhet att den främmande staten är berättigad till immunitet, ansökan om stämning ex officio skall vägras.3
Det i NJA 1933 s. 514 refererade rättsfallet angående forum för tvistom arv efter utlänning har redan varit behandlat av professor HASSLER i översikten över rättspraxis i processrätt.4 Till Hasslers kritiska anmärkningar kan jag helt ansluta mig. Däremot synes mig vissa invändningar kunna göras mot hans uttalande att, när arvstvist rör i
Sverige belägen fast egendom, RB 10: 14 kan åberopas, men att forum saknas, då fråga är om lös egendom som finnes här i riket. Dels torde sålunda kunna framhållas, att domstol som är behörig enligt RB 10: 2 utgör exklusivt arvsforum antingen fråga är om fast eller lös egendom.1 Dels får ej förbises — härmed har jag självfallet icke velat påstå, att Hassler gjort sig skyldig till ett dylikt förbiseende — att HD:s uppfattning säkerligen icke varit, att svensk domstols behörighet skulle varit utesluten enligt de regler som meddelats i 10: 2. Såvitt jag rätt förstått, har till grund för utslaget legat den uppfattningen att de i 10: 2 meddelade bestämmelserna innebära en reglering av kompetensen allenast mellan olika svenska domstolar, men icke en reglering av svensk domstols internationella behörighet. Genom den ändring i motiveringen som vidtogs av HD lärer vara avsett att uttala, att sådan behörighet kan saknas även när arvstvist rör här belägen fast egendom. En uttrycklig regel om svensk domstols internationella behörighet — avvikande från den i rättsfallet antagna — har nu givits i 2 kap. 10 § lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.
Ansökan att en »nationaliserad» rysk banks tillgodohavande i svensk bank måtte förklaras skola av dess innehavare avträdas till konkurskan, då något organ för förvaltning av bankens angelägenheter utom Ryssland icke finnes vare sig här i riket eller annorstädes, enligt NJA 1934 s. 427 ej upptagas till prövning av svensk domstol.2
I det ovan behandlade rättsfallet NJA 1931 s. 403 rörande tillämplig lag i avseende å äktenskaps rättsverkningar3 förelåg även fråga huruvida den omständigheten att vid utländsk domstol anhängiggjorts talan om »legal separation and division of the joint estate» kunde medföra verkan av litispendens. Utslaget har i denna del erhållit en mycket försiktig formulering och torde närmast tyda på att HD ansett sig icke böra definitivt taga ståndpunkt till denna fråga.
Det lärer få anses vara en i svensk rätt allmänt antagen grundsats att en av utländsk domstol meddelad konstitutiv dom under vissa villkor bör här i riket erkännas såsom rättskraftig. De viktigaste av dessa villkor torde vara, att domen meddelats av domstol som bör anses såsom internationellt behörig enligt här gällande internationellt processrättsliga regler samt att domen, åtminstone såvitt fråga är om ämne av personrättslig, familjerättslig eller arvsrättslig natur, icke är grundad på lag vars bestämmelser i ämnet äro stridande mot den lag som skolat vinna tillämpning enligt här gällande internationellt privaträttsliga regler.4 När talan anhängiggjorts vid utländsk
domstol vars dom kan bliva erkänd här i riket torde det vara naturligt, att åt anhängiggörandet även tillerkännes verkan av litispendens,1eljest kan det lätteligen inträffa, att två mot varandra stridande domar, vilka båda äro rättskraftiga, komma att föreligga.2 Så snart det första av här ovan angivna villkor — såsom i förevarande rättsfall torde varit händelsen — är uppfyllt, borde i enlighet härmed verkan av litispendens tillerkännas anhängiggörandet vid den utländska domstolen. I detta fall kunde dock med visshet förutses, att en dom meddelad av den utländska domstolen ej komme att uppfylla det andra av dessa villkor. Då domen sålunda med största sannolikhet icke skulle kunna erkännas i Sverige, kan tydligen lämpligheten av att i avvaktan å utgången av den utländska rättegången hindra sakens upptagande i Sverige i hög grad sättas i fråga.
I rättsfallet NJA 1935 s. 611 har frågan huruvida åt utländsk dom genom vilken det ålagts part att ersätta rättegångskostnad kan tillerkännas betydelse såsom bevismedel varit föremål för bedömande. HD fann att svaranden (i den svenska rättegången) mot vad i målet förekommit rörande den utländska rättegången icke anfört någon omständighet på grund varav anspråket på kostnadsersättning borde bedömas annorledes än i enlighet med den utländska domen, som vunnit laga kraft, samt fastställde ersättningsanspråket.
Frågan huruvida dom, som meddelats i främmande stat — som icke är part i den i Haag den 17 juli 1905 avslutade konventionen angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur — och varigenom det ålagts käranden att utgiva ersättning för svarandens rättegångskostnad, kan läggas till grund för ett anspråk å utbekommande i Sverige av det utdömda beloppet har vid två tillfällen tidigare varit föremål för HD:s prövning och vid båda dessa tillfällen besvarats nekande. I rättsfallet NJA 1894 s. 96 avvisades kravet under motivering att »ifrågavarande dom icke här i riket ägde gällande kraft eller kunde tillmätas någon betydelse såsom bevisningsmedel» och att käranden »icke i övrigt gittat härstädes styrka sitt omstämda krav». I det senare fallet, NJA 1913 s. 326, uttalade HD: enär åt ifrågakomna av engelsk domstol meddelade dom icke här i riket kunde tillerkännas den verkan att allenast genom samma dom rättmätigheten av bolagets fordringsanspråk ansåges ådagalagd, alltså och då bolaget i övrigt icke förebragt någon omständighet till bestyrkande av fordringsanspråket prövade HD lagligt fastställa HovR:ns domslut.
I det nu förevarande rättsfallet har bevisbördan helt omkastats. I detta mål har det ansetts åligga svaranden (i den svenska processen) att visa att frågan om skyldigheten att gälda rättegångskostnad borde bedömas annorledes än i enlighet med avgörandet vid den engelska domstolen. Även om domen ej kan betraktas såsom en direkt omsvängning i hittills i Sverige i stort sett gängse uppfattning enligt vil-
ken utländska domar sakna rättskraft — såvitt ej annorlunda föranledes av gällande överenskommelser eller fråga är om konstitutiva domar — innebär den i varje händelse ett ökat hänsynstagande till den utländska domen såsom bevismedel i en svensk process.
Vid prövning av en före ikraftträdandet av lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar anhängiggjord talan om åläggande för ett svenskt bolag att erlägga ett genom utländsk skiljedom utdömt belopp uppstod i det i NJA 1931 s. 99 refererade målet fråga huruvida skiljedomen borde betraktas såsom ogiltig på grund av att vissa enligt belgisk rätt — som enligt bestämmelserna i nämnda lag ägde tillämpning å skiljedomen — gällande bestämmelser i fråga om skiljemannaförfarandet skulle hava åsidosatts samt att exequatur ej meddelats av belgisk myndighet. HovR:ns av HD fastställda beslut innebar, att ifrågavarande invändningar i avseende å förfarandet — förutsatt att de överhuvud kunde vinna beaktande, när, såsom i förevarande fall, parterna i skiljeavtalet avsagt sig rätt att överklaga skiljedomen — icke förtjänade avseende, då de enligt belgisk lag skulle i form av klander göras gällande vid belgisk domstol inom en tid av tre månader från det den missnöjda parten erhållit del av skiljedomen, något som icke, såvitt uppgivet vore, ägt rum beträffande ifrågavarade skiljedom. Vad beträffade den omständigheten att belgisk myndighets förordnande om verkställighet å skiljedomen icke, såvitt känt vore, meddelats, uttalade HovR:n, att däri icke kunde ligga någon anledning att här i landet frånkänna skiljedomen den förpliktande verkan, som eljest tillkomme densamma, då nämligen ett förordnande av denna art riktade sig allenast till belgiska exekutivmyndigheter och utom Belgien saknade betydelse.
Frågan huruvida efter ikraftträdandet av lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar möjlighet fortfarande står öppen att till domstol instämma talan om verkställighet av utländsk skiljedom har varit föremål för bedömande i ett av professor HASSLER i översikten för rättspaxis i processrätt redan diskuterat rättsfall NJA 1933 s. 649.1
Beträffande frågan om villkoren för verkställighet av skiljedomar må även hänvisas till det ovan under rubriken ordre public behandlade rättsfallet NJA 1934 s. 491.2
De i 8 § 3 mom. lagen den 21 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin meddelade bestämmelserna om upphörande av panträtt på grund av inteckning beviljad i farkost som dömes förverkad enligt nämnda lag hava enligt rättsfallet NJA 1931 s. 172 ansetts äga tillämpning jämväl å en i utländskt fartyg i dess hemland beviljad inteckning.