ALF ROSS. Ejendomsret og Ejendomsovergang. Med særligt Henblik paa dansk Retspraksis. København 1935. Levin & Munksgaard. 368 s. Kr. 10.00.

 

    Dr Alf Ross har onekligen riktat nyare nordisk rättslitteratur med en följd av lärda och omfattande, ehuru delvis omstridda arbeten. Efter den Kelsen-påverkade »Theorie der Rechtsquellen» (1929, anm. i SvJT s. å., s. 524 ff., av V. BENTZON ), vilken avhandling förskaffade sin förf. svensk filosofisk doktorsgrad, och åtskilliga smärre bidrag, publicerade som tidskriftsuppsatser, ha följt: »Kritik der sogenannten praktischen Erkenntnis. Zugleich Prolegomena zu einer Kritik der Rechtswissenschaft» (1933, anm. i SvJT s. å., s. 432 ff. av A. WEDBERG; jfr även ib. s. 551) och »Virkelighed og Gyldighed i Retslæren. En Kritik af den teoretiske Retsvidenskabs Grundbegreber» (1934, anm. i tidskr. Presens 1935 s. 140 ff. av P. O. EKELÖF). Förf., som med dessa senare verk åtminstone så till vida lyckats bryta det motstånd han synes ha haft att kämpa med i dansk rättsvetenskap, att han erövrat Köpenhamns universitetets tydligen icke lättvunna juris doktorsgrad och erhållit docentur, framträder i sagda arbeten med en helt annan grundåskådning än i den första avhandligen. Hans uppfattning är nu väsentligt påverkad av Axel Hägerströms rättsfilosofi.
    Till dessa studier på rättsfilosofiens och den allmänna rättslärans områden har Ross fogat den ingående undersökning av ett centralt civilrättsligt problemkomplex, vars titel återgivits ovan. Det finnes alla skäl att rikta även svenska juristers uppmärksamhet på detta sistnämnda arbete. Det är sant, att det — som förf. själv i förordet medger — lider av vissa formella ojämnheter; det är »egentlig ikke en Bog men en Tidsskriftafhandling, der er blevet for stor til at være en Tidsskriftafhandling». Icke desto mindre är det i hög grad intresseväckande genom sitt självständiga grepp på ämnet och sin på bred front genomförda analys av de problem, som realt sett ligga bakom uttrycket äganderättens övergång. Frågeställningen, mot vilken anm. i princip intet

har att erinra, präglas av förf:s ovan antydda nyare grundsyn på de rättsliga företeelserna. Närmast ta resonemangen naturligtvis sikte på danska förhållanden, men de sakna ingalunda relevans för våra problem. Det vore frestande att gå in på en utförlig diskussion av förf:s tankegångar och argument — på alla punkter kanske man icke utan vidare vill följa honom — men tyvärr skulle anm. därigenom nödgas många gånger överskrida det utrymme, som rimligen kan stå till buds i SvJT för en recension. Endast några få randanteckningar skola därför här göras.
    På åtskilliga ställen bli särskilda delar av VINDING KRUSES läror föremål för förf:s kritiska granskning; bl. a. gäller detta V. K:s strävanden att förläna betydande effekt mot tredje man redan åt köpeavtalet (i fråga om individuellt bestämd lös egendom) resp. individualiseringen, även den av säljaren ensidigt företagna (vid genusköp). Bortsett från möjligheten att utan lagändringar hävda förf:s principer i dansk rätt, varom det är svårt för en svensk att yttra sig, synas många av förf:s erinringar mot V. K:s metod och tankegångar vara befogade. Förf:s synpunkter s. 127 f. (jfr även s. 167) på förhållandet mellan juridisk teori och praxis synas anm. riktiga. Arbetet innehåller en intressant diskussion av problemet vindikation contra exstinktion, där det bl. a. påvisas, att vidsträckta exstinktionsregler icke i alla situationer verka omsättningsbefrämjande, utan att på vissa punkter tvärtom en bibehållen vindikationsmöjlighet kan ha dylik effekt (s. 74 ff., 99, 247). S. 91 omtalar förf. som en regel av nästan universalrättslig giltighet, att stulna ägodelar kunna vindiceras (sc. även från tredje man i god tro). Man hade väntat, att svensk rätts avvikande regel i detta sammanhang hade nämnts. På ett par ställen (s. 96 not 1, s. 277) omnämnes den svenska propositionen 1934 om läggande under enskilt åtal av avbetalningsförskingringarna. Det nämnes också, att propositionen icke vann gehör hos första lagutskottets majoritet. Ehuru arbetet bär tryckåret 1935 (företalet är även daterat detta år), har dock den uppgiften ej kommit med, att riksdagen biföll propositionen, så att den av Ross rekommenderade reformen redan 1934 införlivades med svensk rätt (lag 11 maj 1934, som i denna del trädde i kraft 1 juli s. å.).
    När förf. med tanke på lös egendom drar i härnad mot den i dansk juridik starkt rotade läran om »en Væsensforskel mellem Pantsætning og Omsætning, forsaavidt angaar Virksomheden overfor Kreditorerne», har han måhända lättare att vinna förståelse hos svenska jurister, som tack vare lösöreköpsförordningen, sådan den i praxis tolkas, äro vana vid rigorösa krav även för en omsättningsöverlåtelses verkan mot borgenärerna, låt vara att motiveringen härför hos oss ofta varit svårigheten att skilja mellan omsättningsöverlåtelser och andra transaktioner och ej i lika hög grad präglats av förf:s tanke, att de realiter äro likställda ur synpunkten av faran för borgenärerna. Man kan ju numera också erinra om den svenska skuldebrevslagens konsekventa likställande av överlåtelse och pantsättning beträffande verkan mot överlåtarens resp. pantsättarens borgenärer, i kraft av den allmänna regeln i lagens

10 §.¹ Då förf. (s. 160) yttrar: »Formodningen maa være for, at naar Omsætning og Pantsætning principielt sidestilles (sc. i förhållande till borgenärerna), forsaavidt angaar Dispositioner over fast Ejendom, maa de ogsaa sidestilles, forsaavidt angaar Dispositioner over Løsøre», så gör emellertid en svensk jurist den reflexionen, att hos oss någon sådan likställdhet ingalunda finnes i fråga om fast egendom.
    När Ross kämpar för att det skall krävas tradition (i regel) även för överlåtelses verkan mot överlåtarens borgenärer, förstår man, att han uppskattar grundtankarna i vår lösöreköpsförordning, som så ofta förkättrats, om än mycket för dess formella och tekniska brister. »Der er da heller ikke Grund til længere med ALMEN i Løsørekøbsforordningen at se den Klippe, hvorpaa det skandinaviske Samarbejde paa dette Omraade nødvendigvis maa strande. Tværtimod, det er denne Forordnings Grundtanker, hvorpaa den fremtidige skandinaviske Retsudvikling maa bygge» (s. 203). Det är också om denna förordning och dess utvidgning 1907, som han (s. 204) präglar ordet, att »her synes det virkelig, som om Livet har været klogere end de Lærde»; dessa ha ju ofta varit ganska reserverade.
    Till sist skall blott nämnas, att förf. har åtskilliga intressanta synpunkter på avbetalningshandeln, som han är relativt välvilligt inställd mot. Han uttalar dock själv den förhoppningen (s. 252), att det skall komma mera konkreta undersökningar av avbetalningsköpens problem från annat håll.

Åke Malmström.