Upphävande av verkningarna av ställande på framtiden och av straffpåföljderna. Då institutet ställande på framtiden och straffpåföljderna genom lagändringar 1934 och 19361 avskaffades, kunde med hänsyn till riksdagsordningens bestämmelser om valrätt och valbarhet dessa mildringar i lagen icke komma redan dömda personer tillgodo. Genom vissa av årets

 

    1 SFS 1934:16, 17, 1936: 244—248, 568.

NOTISER. 431riksdag definitivt antagna ändringar i riksdagsordningen2 har berörda hinder undanröjts. I anslutning till grundlagsändringarna har Kungl. Maj:t den 13 maj i år utfärdat tre särskilda kungörelser. Genom en av dessa (nr 202) sättes 2 § i lagen den 16 februari 1934 (nr 16) om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken i kraft från den 15 maj 1937. I nämnda paragraf förordnas, att vad i lag eller författning är stadgat om verkan därav, att någon ställts under framtiden för brott, skall upphöra att gälla. Genom en annan kungörelse (nr 203) har förordnats, att vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav, att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall fr. o. m. den 15 maj 1937 upphöra att gälla. Slutligen har genom ytterligare en kungörelse (nr 204) förlänats laga kraft från sistnämnda dag åt lagen den 5 juni 1936 (nr 248) om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82s. 1) om straffregister. Däremot har någon kungörelse om ikraftträdandet av en lag av den 16 februari 1934 (nr 17) om vissa ändringar i straffregisterlagen i anledning av ändringen i 17 kap. 32 § rättegångsbalken över huvud icke behövt utfärdas, då sistnämnda lag konsumerats av lagen den 5 juni 1936.
    I anledning av den nu utfärdade kungörelsen om upphörande av straffpåföljdernas verkningar må såvitt angår påföljden ovärdighet att föra andras talan inför rätta erinras följande. I den promemoria, som legat till grund för lagstiftningen i ämnet, har framhållits, att stadgandena i 15 kap. 2 § rättegångsbalken angående ombudens allmänna kvalifikationer och i kungl. brevet den 27 maj 1801 angående tillämpningen av förstnämnda stadgande i fall, då ombud visat sig olämpligt, giva domstol befogenhet att förbjuda en ovärdig person att uppträda såsom ombud vid domstolen i fråga vare sig för visst mål eller rättegångstillfälle eller för en mera obestämd framtid. Någon ändring härutinnan har icke skett, utan domstolarna torde alltjämt ha både rättighet och skyldighet att avvisa olämpliga ombud. Därest en person, som ådömts ovärdighetspåföljd, önskar uppträda såsom ombud, har domstolen tydligen särskild anledning att överväga, om detta bör tillåtas honom. Hänsyn torde därvid böra tagas såväl till brottets beskaffenhet och den tid, som förflutit efter domen, som till vederbörandes förhållande under nämnda tid.

Th. M. af R.