BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN.

 

AV

 

ADVOKATEN FRIHERRE GEORG STJERNSTEDT.

 

Som bekant överfördes innehållet i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, vilken trädde i kraft den 1januari 1916, utan större förändringar till nya giftermålsbalken, som promulgerades år 1920 och trädde i kraft den 1 januari 1921. I den mån nya giftermålsbalken utgöres av bestämmelserna i 1915 års lag ha vi alltså nu en mer än 20-årig erfarenhet av denna balk, och vad nya GB:s innehåll i övrigt beträffar en 16-årig erfarenhet. Denna tillämpningstid har varit tillräckligt lång för att låta lagens förtjänster och brister tämligen tydligt framträda, åtminstone i fråga om de delar av lagen, som mer allmänt blivit föremål för tillämpning av domstolarna. Det synes fördenskull icke omotiverat att nu fästa uppmärksamheten på nya GB:s brister, varvid emellertid redan från början må utsägas, att dessa måste anses rätt obetydliga i förhållande till lagens stora förtjänster. Jämväl må betonas, att en del av den kritik, som härskall riktas mot lagen, icke kan göra anspråk på full objektivitet utan har till utgångspunkt artikelförfattarens personliga åskådning i frågor, som lagen sökt lösa på ett enligt hans mening mindre tillfredsställande sätt.
    I första kapitlet, Om trolovning, 3 § andra stycket, stadgas, att om trolovad »eljest» — d. v. s. om barn icke avlats — är huvudsakligen vållande till att trolovning brytes, njute den andre ersättning allenast för förlust »till följd av åtgärd, som han vidtagit för det tillämnade äktenskapet». Ordalagen synas onekligen ge vid handen, att det skall vara fråga om positiva åtgärder, t. ex. utgifter för det förestående bröllopet, uppsägningav en plats i anledning av det blivande giftermålet eller dylikt.

 

30—Svensk Juristtidning 1937.

458 GEORG STJERNSTEDT.Men lagberedningen framhåller i sina motiv, att enligt ifrågavarande regel även mera indirekta förluster kunna föranleda ersättning. »Kvinnan har t. ex. för att förbereda sig till en husmoders plikter avstått från en inbringande anställning», heter det sålunda i motiven. Ett år 1932 avgjort rättsfall (se NJA 1932 A 156) synes emellertid visa, att paragrafen fått en mindre lycklig avfattning. I rättsfallet var fråga om en c:a 35-årig filmskådespelerska, som på grund av sin förlovning med en person i framskjuten social ställning avstod från att fortsätta sin verksamhet som filmskådespelerska. Av vissa skäl måste de förlovade vänta att gifta sig. Under tiden lämnade mannen, åtminstone i huvudsak, kvinnan vad hon behövde för sitt uppehälle. Så gingo fem år, varefter fästmannen bröt förlovningen utan annan orsak än att han tröttnat. Nu hade fästmön blivit för gammal för att ånyo upptaga sitt arbete som filmskådespelerska. Hon måste fördenskull söka utbilda sig till något annat, men sådant tar ju tid och kostar pengar, varför hon yrkade att av mannen utfå så mycket i ersättning, att hon kunde uppehålla sig några år framåt och därunder skaffa sig någon utbildning. Häradsrätten ogillade kvinnans talan, men Svea Hovrätt tillerkände henne 10,000 kronor i ersättning. I hovrättens motivering hette det, att, även om kvinnan icke saknade möjlighet att alltjämt vinna anställning såsom filmskådespelerska, hennes utsikter såsom sådan numera i följd av den långa tid, som hon avhållit sig från dyl. verksamhet, måste anses vara i icke ringa grad försämrade. Högsta domstolen fastställde emellertid häradsrättens utslag. Kvinnan fick alltså ingenting. Det är väl troligt, att hon skulle kunnat få skälig ersättning, om ifrågavarande lagrum haft en vidare formulering, som möjliggjort bättre anpassning efter livets krav och större hänsyn till behjärtansvärda omständigheter.
    Som en avgjord brist i nya GB må i detta sammanhang framhållas, att trolovningsprocesser inte kunna föras för stängda dörrar. Särskilt obehagligt kan det ju bli att föra process inför offentligheten, om barn avlats i trolovning, men även i andra fall. I ett trolovningsmål, som för inte länge sedan förekom vid en av våra häradsrätter och där mannen yrkade att återfå gåvor,som han skänkt kvinnan, bestred hon skyldighet att återlämna dem bl. a. på den grund, att om parterna verkligen varit trolovade, vilket kvinnan förnekade, så bar mannen huvudsakliga skulden till brytningen. Han hade nämligen i så hög grad miss-

BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN. 459brukat alkohol, att kvinnan slutligen avbröt allt umgänge med honom. Det var ju i detta fall inte så behagligt för mannen — ledare av ett större affärsföretag — att få sitt alkoholmissbruk framdraget inför offentligheten. Och kvinnan önskade för sin del ingalunda chikanera honom onödigtvis.
    Som ett fel i lagstiftningen måste, liksom i fråga om trolovningsmål, betecknas, att rättegång om underhåll till make inte kan föras för stängda dörrar. Att en dylik rättegång nästan alltid är ömtålig, säger sig själv, vare sig makarna sammanleva eller på grund av söndring leva åtskilda. Vad det senare fallet angår erinras, att här även skuldfrågan spelar in. I 5 kap. 7 § nya GB stadgas ju, att om ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ej må förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Och så snart frågan om skuld är relevant, öppnas möjligheter att i processen införa material av särskilt ömtålig och för offentligheten icke lämpad natur.
    Som en brist i lagen må även framhållas, att provisoriskt (eller interimistiskt) förordnande i underhållsmål blott kan meddelas på kärandens yrkande (se 15: 24). Erfarenheten visar, att part eller hans ombud ej sällan glömmer att begära dylikt förordnande, och då blir följden, att parten icke kan utfå honom av domstolen tillerkänt underhållsbidrag, förrän domen vunnit laga kraft eller, efter besvär hos högre instans, denna på yrkandeav käranden meddelat provisoriskt förordnande, vilket allt kan taga lång tid. Det förekommer visserligen, att domstolens ordförande påminner part om saken, d. v. s. tillfrågar honom, om han ej yrkar provisoriskt beslut, men så sker väl blott undantagsvis, och någon skyldighet därtill åligger ju icke domstolen. Det riktiga synes vara, att lagen ändrades i analogi med bestämmelsen i 30 § i lagen om barn utom äktenskap att slutligt utslag, varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet, går i verkställighet lika som lagakraftägande dom.
    En annan brist i lagen synes vara, att provisoriskt förordnande ej kan av domstol meddelas i mål, där på grund av väsentligt ändrade förhållanden nedsättning, upphävande eller höjning avtidigare utdömt underhållsbidrag yrkas (se 5: 9) eller där make yrkar jämkning av avtal, som han slutit med andra maken rörande underhåll eller rätt för ena maken att nyttja lösören, tillhöriga den andra (se 5: 10). Som lagen nu är, kan det exem-

460 GEORG STJERNSTEDT.pelvis hända, att en synnerligen välmotiverad nedsättning av underhållsbidrag ej bringas till verkställighet, förrän målet genomgått alla tre instanserna.
    De nu påtalade bristerna rörande provisoriskt förordnande gälla givetvis lika fullt och med ännu större räckvidd rättegång om underhållsbidrag vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
    Vad giftorätten angår skall här blott framhållas, hurusom densamma synes böra vara utesluten i egendom, som tillfaller make efter anhängiggörandet av talan om hemskillnad eller skilsmässa, därest hemskillnaden eller skilsmässan beviljas. D. v. s. det borde vara som vid boskillnad, där all egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt skall vara makens enskilda egendom, om boskillnad beviljas. Erinras må ock, att enligt lagen om arv, 2 kap. 8 §, efterlevande makes rätt till arv efter avlidne maken är utesluten, bl. a. om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig.
    Erfarenheten har visat, att i fall, där yrkande om hemskillnad varit synnerligen väl grundat, svaranden stundom motsatt sig yrkandet och genom besvär hos överrätterna sökt fördröja hemskillnadens inträde i förhoppning att egendom före målets slutliga avgörande skulle komma att i arv tillfalla den skillnadsyrkande maken med ty åtföljande giftorätt i egendomen för andra maken. Visserligen kan i dylika fall arvlåtaren i regel genom testamente förordna, att arvet skall utgöra arvingens enskilda egendom, men icke alltid är en arvlåtare villig eller i stånd att göra sådant testamente.
    Något vägande skäl, varför icke i nu berörda hänseende samma princip skulle gälla vid hemskillnad eller äktenskapsskillnadsom vid boskillnad, torde vara svårt att finna.
    I 8 kap. 2 § andra stycket stadgas, att utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande, även om skriftligt fordringsbevis överlämnas. Denna regel modifieras genom en erinran i samma kapitels 8 §, att i andra kapitel av nya GB stadgas om avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap m. m.
    Då nu lagen talar om avtal med avseende å förestående hem-

BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN. 461skillnad eller upplösning av äktenskap, torde därmed åsyftas avtal, som träffas mellan makar, då frågan om hemskillnad ellerskilsmässa blivit aktuell för makarna, alltså icke avtal, som träffas med avseende på hemskillnad etc., som kanske någon gång i framtiden kan bli aktuell. Avtal av sistnämnda slag torde sålunda icke vara giltiga, åtminstone såvitt de innehålla utfästelse av ena maken att till den andra utgiva underhållsbidrag (»penningar eller annat») under äktenskapet, d. v. s. under hemskillnaden, och likställt därmed torde a fortiori vara, om utfästelsen avser utgivande av underhållsbidrag efter äktenskapets upplösning.
    Ifrågasättas kan nu, om lagen här är tillfredsställande avfattad. Borde det inte vara så, att trolovade eller makar skulle kunna med giltig verkan avtala om underhållsbidrag m. m. även i de fall, då fråga om hemskillnad eller äktenskapets upplösning icke är aktuell? För min del vill jag besvara frågan jakande. Detta bl. a. med hänsyn till underhållsavtal, som trolovade kunna finna anledning att sluta med varandra. Så kan vara fallet vid s. k. legitimationsäktenskap, vilka ju tillkomma för att en kvinna, som blivit havande, skall få föda sitt barn som gift. Vid dylika äktenskap, som ej äro avsedda att bestå mer än en kortare tid men som i regel torde vara behjärtansvärda, föreligger ett behov att på förhand, innan äktenskapet ingås, reglera bl. a. underhållsfrågan — t. ex. bestämma, att mannen icke alls eller blott för en tid framåt skall vara pliktig betala underhållsbidrag —men det lär väl näppeligen kunna sägas, att en hemskillnad eller skilsmässa är »förestående», innan äktenskapet ens kommit till stånd, varför ett avtal med avseende på den av kontrahenterna tillämnade hemskillnaden och skilsmässan ej heller lär vara bindande, åtminstone såvitt angår frågan om underhållsbidrag under hemskillnaden och efter skilsmässan. Och även i andra fall kunna goda skäl finnas för trolovade att avtala om underhållsbidrag vid eventuellt i framtiden inträffande hemskillnadoch skilsmässa, exempelvis där kvinnan för äktenskapets skull lämnar en fördelaktig, kanske med pensionsrätt förenad anställning eller en yrkesverksamhet, som hon ej har utsikt att framdeles kunna återupptaga. Särskilt om mannen fordrar upprättande av äktenskapsförord, varigenom hustrun uteslutes från giftorätt i hans egendom, kan det framstå som angeläget för kvinnan att skaffa sig någon garanti för ett underhållsbidrag, för den händelse äktenskapet skulle gå sönder. —

462 GEORG STJERNSTEDT.Här kan man ännu mindre än vid legitimationsäktenskap tala om »förestående» hemskillnad och skilsmässa. Ett avtal om underhållsbidrag för sådan eventualitet torde förden skull ej vara juridiskt bindande.
    Även avtal mellan makar om underhållsbidrag vid en i framtiden möjlig men f. n. icke aktuell hemskillnad eller skilsmässa kunna vara välmotiverade. Exempelvis avstår hustrun, efter uppkommen söndring mellan makarna, från ett av henne framställt krav på skilsmässa, därest hon nu erhåller någon säkerhet för visst underhållsbidrag, om hon icke skulle härda ut med äktenskapet utan skilsmässan framdeles bli oundviklig. Ett avtal i dylikt säkerhetssyfte avser ju icke någon »förestående» hemskillnad eller skilsmässa och lär förden skull icke vara bindandel
    Lagen borde, synes det mig, alltså ändras på det sätt, att ordet »förestående» bortfölle på de ställen i lagtexten, där det nu förekommer, och att av lagtexten tydligen framginge, att bindande avtal med avseende på hemskillnad eller skilsmässa kan slutas jämväl före äktenskapets ingående. Dessutom borde andra stycket i 8: 2 ändras och förtydligas så, att lagtexten finge den innebörd, att utfästelse av trolovad eller make att under eller efter äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat är bindande, såvida vederlag utgår eller utfästelsen avser underhållsbidrag.
    Korrektivet mot missbruk av underhålls- eller andra avtal med avseende på hemskillnad eller skilsmässa ligger i den möjlighet till jämkning eller ändring av avtalet, som lagen givit i 5: 9 och 10 samt 11: 28 och 29.
    Då det icke torde vara klart, huruvida avtal, som före en tilltänkt boskillnad träffas mellan makar rörande den bodelning, som skall ske efter boskillnaden, är juridiskt bindande (se sålunda C. G. BJÖRLING, Avstående på förhand från vederlag vidbodelning, i SvJT 1930 s. 393), och då det onekligen stundom kan vara önskvärt att upprätta dylikt avtal, synes frågan böra lösas genom ett nytt lagstadgande, som uttryckligen förklarar avtal av ifrågavarande slag bindande. Anledning att inskränka giltigheten till avtal, som träffas med avseende på förestående boskillnad, torde ej finnas, även om det praktiska behovet av avtalsfrihet för makar i fråga om bodelning efter boskillnad närmast gäller fall, då boskillnad överenskommits mellan makarna, alltså då den är »förestående». Något korrektiv mot missbruk av

BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN. 463avtalsfriheten synes ej vara behövligt här mer än vid äktenskapsförord. Om en förmögen make förmår andra maken, som vi antaga sakna egendom, till avtal, varigenom bestämmes, att vid bodelning efter blivande boskillnad andra maken ej skall tilldelas någonting av den förmögne makens egendom (giftorättsgods), blir ju detta i realiteten samma sak som om den förmögne maken förmår den andra till äktenskapsförord, varigenom den förmögne makens egendom göres till enskild i stället för giftorättsgods.
    Ett av de kapitel av nya GB, som tilldrager sig största intresset, är självfallet 11 kapitlet. Detta skall förden skull härägnas särskild uppmärksamhet.
    Vad först angår hemskillnadsinstitutet torde lämpligheten därav nog kunna ifrågasättas. Då emellertid ett upphävande av detta institut och ersättande därav med andra garantier mot förhastade eller lättsinniga skilsmässor näppeligen kan betraktas som en praktisk fråga för närvarande eller ens för en närmare framtid, bl. a. med hänsyn till de övriga nordiska ländernas lagstiftning på området, skall denna sak ej här upptagas till diskussion. En jämkning av villkoren för erhållande av hemskillnad skulle däremot väl kunna ske.
    I detta avseende vill jag såsom tvivelaktig karakterisera bestämmelsen i 11:2, f. ö. motsvarad av en liknande i 11:4, att hemskillnad kan vägras, »om med hänsyn till den skillnadsyrkandes eget förhållande eller andra särskilda omständigheter skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden». Åtminstone borde denna bestämmelse tillämpas med allra största återhållsamhet, d. v. s. blott i ytterliga undantagsfall, något som jämväl synes konsekvent iakttagas av vissa domstolar. För de flesta människor i vår tid torde det vara i princip stötande, att make skall kunna hindra andra maken att bli fri från äktenskapet, då denne efter tillräcklig tids övervägande fasthåller vid sin önskan att skiljas.
    Vill man i lagstiftningen inte gå så långt som att utan förbehåll medge hemskillnad eller skilsmässa på blott ena makens yrkande, där hans önskan att upplösa sammanlevnaden eller äktenskapet manifesterat sig såsom tillräckligt moget övervägd, d. v. s. vill man inte helt gå in för den fria skilsmässans princip, borde dock det förbehåll, som nu gäller, givas en sådan avfattning, att därav otvetydigt framginge, att förbehållet blott avser extrema undantagsfall. Det sätt, varpå lagen tillämpats i vissa fall, torde motivera en dylik lagändring.

464 GEORG STJERNSTEDT.    I fråga om 11:4 torde man vara berättigad anse, att onödigt stränga villkor där uppställas. För skilsmässas erhållande fordras ju, enligt nämnda lagrum, att makar levat åtskilda sedan minst tre år och detta på grund av söndring. Nu förekommer ej sällan, att makar levat åtskilda i tre år men att särlevnaden ej under hela denna tid berott på söndring eller att detta i allt fall ej kan bevisas. I dylik händelse lär skilsmässa ej kunna beviljas, åtminstone om domstolen håller sig noga till lagrummets avfattning. Men det borde vara tillräckligt, synes mig, att särlevnaden varat i tre år och därjämte söndring visas föreligga, då skilsmässan begäres. Att makar leva åtskilda så länge som tre år är dock en så remarkabel omständighet, att särlevnaden i de allra flesta fall måste berott på en viss söndring dem emellan. Och skulle särlevnaden verkligen icke berott därpå utan söndring uppstått först mot slutet, finns knappast någon anledning för samhället att göra svårigheter, om makarna eller den ena av dem önskar skilsmässa.
    Förordnande om avskiljande, varom talas i 11:17, får utan tvivel icke meddelas, förrän hemskillnadsutslaget eller — vid skilsmässa utan föregående hemskillnad — skilsmässoutslaget vunnit laga kraft (se NJA 1921 s. 146). Det måste emellertid betecknas som en brist, att icke beslut om avskiljande kan ges redan i hemskillnads- resp. skilsmässomålet. Vid boskillnad kan ju make erhålla förordnande om avskiljande, så snart ansökan om boskillnad ingivits (se 9:6 och 15: 28, vilket senare lagrum stadgar, att dylikt förordnande, vare sig det meddelas vid boskillnad eller efter vunnen hemskillnad eller skilsmässa, går utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot kommer från hovrätten). Det kan emellertid vara lika angeläget att utan dröjsmål få avskiljande gentemot en illojal make i hemskillnads- eller skilsmässomål som vid boskillnadsansökan. Någon anledning, varför hemskillnads- eller skilmässoyrkande make skall i detta hänseende vara sämre ställd än den som söker boskillnad, torde vara svårt att uppleta. Vid hemskillnad eller skilsmässa råder ju ofta stark spänning mellan makarna i fråga om delningen av boet, utfående av giftorätten o. dyl., och frestelserna för make att manipulera med sin egendom på ett sätt, som kränker andra makens rätt, kunna vara mycket stora. Här skulle mången gång ett omedelbart avskiljande av makes egendom vara av största betydelse för andra maken.

BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN. 465    Att den person, under vars vård och förvaltning egendomen i fråga sättes, borde av lagen utrustas med uttryckliga maktbefogenheter, som gjorde beslutet om avskiljande mera effektivt än det nu kan bli, må i detta sammanhang framhållas.
    I fråga om bouppteckning vid hemskillnad eller skilsmässa liksom f. ö. även vid boskillnad, anmärkes såsom en brist i lagen, att denna blott talar om uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder, icke om värdering av tillgångarna. Detta i motsats till lagen om boutredning och arvskifte, där det stadgas, att tillgångarna skola »upptagas med angivande av värdet». Nu är det väl så, att bouppteckningen vid hemskillnad och skilsmässa liksom vid boskillnad måste vara avsedd att ligga till grund för blivande bodelning, och då är det givetvis önskvärt, att en riktig och sakkunnig värdering sker redan vid bouppteckningen. Även i och för eventuellt beslut om »avskiljande», varom nyss talats, är det av vikt, att värdering av tillgångarna sker i bouppteckningen. Hur skall domstolen eljest kunna besluta vilket giftorättsgods, varöver make äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma andra maken (se 11: 17), skall bli föremål för avskiljandet?
    Enligt 11:22 kan ju domstol, därest make vinner hemskillnad enligt 2 § första stycket och den honom vid bodelningen tillkommande egendomen är ringa, förordna att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods uttaga bohag m. m. utöver sin lott. Dylikt förordnande ha domstolarna med lagens nuvarande avfattning inte ansett sig kunna ge i hemskillnadsmålet utan först i särskilt mål, som anhängiggöres efter det hemskillnadsutslaget vunnit laga kraft. Detta förefaller opraktiskt. Rätten borde kunna ge ett sådant förordnande redan i hemskillnadsmålet, att gälla under förutsättning att maken genom lagakraftägande utslag erhåller hemskillnad enligt 11:2 första stycket. Samma anmärkning gäller stadgandet i 11:23, andra stycket, som medger domstol att meddela förordnande av nyss sagda slag, därest make vinner äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel.
    Att skadestånd icke kan utdömas vid hemskillnad utan först i skilsmässomålet, nämligen i de fall, då hemskillnaden vunnits »på grund därav, att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andra», synes vara ett uppenbart fel i lagen. Det är ju så, att bodelning skall ske efter hemskillnaden, och just

466 GEORG STJERNSTEDT.vid bodelningen borde skadeståndet utbetalas. Sedermera, d. v. s. om ett år, är det kanske inte så lätt att utfå något skadestånd.
    Underhållsfrågan är ett svårt och ömtåligt kapitel, varpå jag ej här skall närmare ingå, då denna fråga åtminstone tillsvidare synes böra lösas av domstolspraxis. Huruvida framdeles närmare regler för bestämmande av underhållsbidrag böra givas utöver dem lagen redan innehåller må lämnas öppet. Några lagändringar, som i fråga om underhållsbidrag synas påkallade, skola emellertid här förordas. Underhållsbidrag borde sålunda enligt min mening kunna ådömas senare än i skilsmässomålet. Erfarenheten har nämligen visat, att hustrun ej sällan vid skilsmässan har inkomst av arbete, vilken visserligen räcker för hennes tillbörliga underhåll men är av mera tillfällig natur, så att hon ingalunda kan påräkna att få behålla inkomsten för framtiden. Och hennes ålder och förvärvsförmåga är sådan, att hon ej heller kan påräkna någon eller i allt fall tillräcklig inkomst av annat arbete för sitt tillbörliga underhåll, därest hon förlorar det tillfälliga arbete, som hon nu har. I dylika fall torde det bära domstolarna emot att tillerkänna hustrun underhållsbidrag i skilsmässomålet; hon är ju ej i behov därav för närvarande. Att det med skäl kan sägas, att behov föreligger, då man betraktar saken på lång sikt, är ett resonemang som måhända ej har så lätt att vinna beaktande. Hurusomhelst måste det te sig synnerligen hårt för hustrun att, om hon framdeles förlorar sin nuvarande arbetsinkomst och ej kan skaffa sig annan dylik, icke under några omständigheter kunna utkräva underhållsbidrag av mannen.
    Enligt en den 25 juni 1937 företagen ändring av 1918 års norska Lov om inngåelse og opløsning av ekteskap kan spörsmålet om underhållsbidrag till frånskild make upptagas »på et hvilket som helst tidspunkt og på et helt fritt grunnlag», såsom det heter i motiven till lagändringen. Att sålunda på obestämd tid uppskjuta lösningen både av principfrågan, huruvida underhållsbidrag överhuvud skall i mån av behov utgå till frånskild make, och den närmare frågan huru stort underhållsbidraget skall vara, synes knappast tilltalande. Men underhållsfrågan hos oss skulle kanske kunna tillfredsställande lösas på det sätt, att ett principiellt beslut om underhållsbidrag intill ett visst årligt maximum, att utgå i mån av behov, gåves sist i skilsmässomålet, och att den underhållsberättigade kunde, om underhållsbidraget icke bestämdes att utgå genast, föra talan därom när som helst i framtiden.
    Ett fel i lagen är, synes mig, att den icke såsom lagen om barn

BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN. 467i äktenskap och lagen om barn utom äktenskap bestämt, att underhållsbidrag till make eller frånskild make regelmässigt skallutgå i förskott för kalendermånad. Ej sällan händer nu, att parten glömmer att begära förskottsbetalning, och då utgår underhållet i efterskott, något som kan vålla ganska stor olägenhet.
    Ett ytterligare fel i lagstiftningen synes mig vara, att det icke uttryckligen är stadgat, att underhållsbidrag ej kan vara föremål för kvittning. Det torde visserligen kunna anses ligga i sakens natur, ty underhållsbidrag utgår ju för uppehället, men sakens natur erkännes ju inte alltid. Efter vad jag försport anse sålunda åtminstone vissa verkställighetsmyndigheter, att begäran om verkställighet av dom på underhållsbidrag kan mötas med kvittningsanspråk. Detta betyder, att den underhållspliktige kan för en billig penning uppköpa fordringar på den underhållsberättigade och så presentera dessa fordringar till kvittning mot resp. underhållsbidrag! Sådant har hänt.
    I samband med frågan om kvittning av fordran mot skyldighet att utgiva underhållsbidrag må uttalas angelägenheten av att det i lag stadgas, att make eller frånskild make, som uppburit underhållsbidrag jämlikt domstols beslut, vare sig slutligt eller provisoriskt, icke skall vara pliktig återbära bidraget, om detta avhögre instans nedsättes eller upphäves. Saknaden av ett dylikt stadgande har visserligen i praxis avhjälpts därmed, att den högre instansen i sin dom förordnat, att det lägre underhållsbidraget skall utgå först från dagen för den högre instansens dom (se NJA 1930 s. 417) eller att, om make av högre instans befriats från att utgiva underhållsbidrag, andra maken å sin sida befriats från skyldighet att återbära vad han på grund av den lägre instansens dom må hava uppburit i underhållsbidrag (se NJA 1931 s. 489). Men man bör givetvis icke vara beroende av den högre instansens omtänksamhet i nu nämnda avseende, utan uttryckligt lagstadgande synes här påkallat. I varje fall innebär avsaknaden av dylikt stadgande eller av förordnande i den högre instansens dom i syfte att befria från återbäringsskyldighet, att den underhållspliktige kan, åtminstone enligt uppfattningen på vissa håll, fordra att få kvitta sin underhållsskuld för viss tid framåt — jag förutsätter, att den högre instansen blott nedsatt men icke upphävt underhållsskyldigheten — mot sin fordran på det belopp, som skall återbäras av den underhållsberättigade, varvid denne får vara utan pengar att leva på under så lång tid som förflyter tills återbäringen fullgjorts — vilket icke kan vara skäligt.

468 GEORG STJERNSTEDT.    Som bekant vidtogs år 1935 den ändring av 11: 28, att när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, underhållsbidrag skall kunna av domstol nedsättas eller upphävas icke blott då domstol ådömt underhållsbidraget utan även då det blivit bestämt genom avtal, varjämte stadgades, att nedsatt eller upphävt underhållsbidrag kan sedermera i båda fallen bestämmas till sin förra nivå, men icke till högre belopp. Lagen gjordes retroaktiv, d. v. s. den gäller även avtal, träffade före lagens ikraftträdande, något som ur allmänna rättssynpunkter synes ganska betänkligt och dessutom kan drabba frånskild make mycket svårt, särskilt då underhållsbidraget i avtalet bestämts lågt,därför att man utgick från att det var orubbligt. »Litet men säkert», resonerade man. Att emellertid nu företaga en ruckning av den så nyligen inträdda lagändringen kan ej gärna komma i fråga. Man torde därför böra inskränka sig till en förhoppning att domstolarna iakttaga särskilt stor återhållsamhet och försiktighet, då det gäller nedsättning eller upphävande av underhållsbidrag, som bestämts i avtal, ingångna före ikraftträdandet av 1935 års lagändring.
    Återhållsamhet synes f. ö. böra under alla omständigheter iakttagas, då den underhållspliktige såsom väsentligt ändrade förhållanden åberopar, att han ingått nytt gifte eller att han fått barn i sitt nya äktenskap. En god regel i samhällslivet är ju, att man först skall se till, att man kan honorera sina gamla förbindelser, innan man ikläder sig nya. Den förra makens rätt till underhållsbidrag borde i enlighet med denna princip icke åsidosättas, därför att den underhållspliktige skaffat sig ny försörjningsbörda. Och den nya familjen bör få taga konsekvenserna av att den underhållspliktige handlat i strid mot ovansagda goda regel. Det regeringsförslag, som låg till grund för ovannämnda norska lagändring av d. 25 juni 1937, innehöll i nu ifrågavarande avseende följande, såsom det synes, principiellt riktiga stadgande: »At den underholdspliktige inngår nytt ekteskap, skal i almindelighetikke kunne medføre at underholdsbidraget nedsettes eller sløifes.» Denna punkt antogs visserligen icke av stortinget och kom alltså ej med i lagen, men det stortingsutskott, som yttrade sig över förslaget och avstyrkte punktens antagande, gjorde dock följande uttalande: »Det er også komitéens opfatning at i de tilfellerhvor f. eks. en bidragspliktig mann gifter sig på ny, bør ikke den utvidede forsørgelseplikt som følger med det nye ekteskap, i første rekke ramme kone og barn i det tidligere ekteskap.»

BRISTER ATT AVHJÄLPA I NYA GIFTERMÅLSBALKEN. 469    Sant är, att den uppfattning, åt vilken jag här givit uttryck, icke överensstämmer med stadgandet i införsellagen, § 7, att vid införsel »visst angivet belopp, motsvarande vad den underhållsskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag, skall förbehållas den underhållsskyldige», ett stadgande som i praktiken ofta i hög grad inkräktar på frånskild makes rätt till underhållsbidrag.
    Fråga är emellertid, om icke detta stadgande borde ändras till skydd för den frånskilda makens rätt. Det blir i sådana konfliktfall som här avses ej sällan till sist en fråga, vilken eller vilka personer som fattigvården skall taga hand om. Man spörjer då, om det är rätt och billigt, att det skall vara den frånskilde maken, som skall nödgas vända sig till fattigvården.
    Vad 11: 31 angår må framhållas som en brist i lagen att frånskild hustru inte skall kunna få återtaga namn, som hon haft i ett tidigare äktenskap, utan bara har att välja mellan sista namnet och flicknamnet. En änka, som har barn, gifter om sig och skiljs utan barn i andra äktenskapet. Varför skall hon inte kunna få återtaga sitt änkenamn, vilket ju är naturligast, då hennes barn i första giftet bära detta namn? En lagändring synes här motiverad.
    Principen i fråga om bodelning att make är berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar (se 13: 13 första stycket) kan vara ganska hård förandra maken, då det gäller hemmets lösören. Antag att dessa äro inköpta av mannen och ha begagnats av makarna under ett långt äktenskap. Hustrun äger då icke utfå något av bohaget — jag bortser från »arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av näring» — därest mannen yrkar, att allt bohag skall ingå i hans lott och så mycken egendom i övrigt finns i boet, att hustrun kan utfå sin giftorätt i sådan egendom. Här synes en modifikation i lagen vara på sin plats.
    Vad angår medling borde, synes mig, medlare vara förbjuden att yppa vad som vid medlingen yttrats av makarna. Det har förekommit, att medlaren lämnat intyg därom, och t.o. m. lär medlaren ha hörts som vittne i hemskillnadsmål. Sådant kan inte vara riktigt. Makarna böra kunna tala fritt ur hjärtat inför medlaren utan att behöva riskera, att deras ord skola komma att åberopas som bevismaterial i rättegång.
    I anslutning till bestämmelsen i 15: 6, att domstol må, om part

470 GEORG STJERNSTEDT.det begär, förordna, att äktenskapsmål må handläggas inom stängda dörrar, något som nästan undantagslöst torde beviljas av våra domstolar, har ju tryckfrihetsförordningen bestämt, att protokollen i äktenskapsmål, som handlagts inom stängda dörrar, icke få utan parternas tillstånd utlämnas till annan eller utgivas av trycket förrän 50 år efter deras död.1 Bestämmelsen är emellertid en död bokstav, där aktbildning icke tillämpas. Men även där aktbildning sker, iakttages icke, eller åtminstone icke överallt, att ifrågavarande protokoll bindas i särskilda band, utan vem som helst kan få läsa i ett protokollsband, där bl. a. även äktenskapsmål, som handlagts inom stängda dörrar, förekomma. Detta är en oegentlighet, som borde rättas.
    Vad beträffar 15: 11 har lagstiftaren tydligen inte räknat med de fall, då bodelning icke ifrågakommer, d. v. s. då ingendera maken har giftorättsgods. Frågan är då hur man skall tolka bestämmelsen, att make skall få sitta kvar i hemmet, »till dess bodelning sker». Hur länge skall m. a. o. den maken få inneha den andras egendom, och hur länge skall han få bo kvar i lägenhet, som är förhyrd i den andras namn? Denna fråga är öppen till besvarande. Här borde, synes det, göras ett tillägg i lagrummet, varigenom stadgades, att, där bodelning ej ifrågakommer, maken skall få sitta kvar i hemmet, till dess hemskillnadsutslaget vinner laga kraft. Någon anledning att utsträcka tiden därutöver torde inte finnas.
    Vad här ovan framhållits resulterar i en önskan, att nya giftermålsbalken nu måtte bli föremål för en genomgående granskning och justering för avhjälpande av de fel och bristfälligheter, som under lagens tillämpningstid framträtt eller som man eljest kan finna hos densamma. En sådan justering torde ej komma att medföra större svårigheter, lika litet som någon rubbning av det väsentliga i det helgjutna, förtjänstfulla lagverk, som nya GB visat sig vara. Att erfarenheterna från de övriga nordiska länderna böra tillgodogöras vid en dylik revision av nya giftermålsbalken, en revision som f. ö. jämväl borde omfatta 1920 års lagom barn i äktenskap, synes utan vidare klart, då ju den nordiska äktenskapslagstiftningen tillkommit under samarbete mellan de olika nordiska länderna och deras äktenskapslagar i väsentliga delar överensstämma med varandra.

 

    1 I den nya lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, som trätt i kraft 29 maj 1937, har sekretessen gjorts beroende av domstolsprövning och tiden för hemlighållandet bestämts till högst 70 år efter beslutet.