SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

OBLIGATIONSRÄTT 1931—1935.

 

AV

 

PROFESSOR HÅKAN NIAL.

 

Endast rättsfall som synts vara av mera principiellt intresse ha medtagits. Ett par grupper av fall ha helt utelämnats, nämligen de som röra ersättning för skada på grund av automobiltrafik eller på grund av »farlig verksamhet»; för rättspraxis i sistnämnda avseende föreligger som bekant en redogörelse av SANDSTRÖM i Förhandlingarna på det 16 nordiska juristmötet. Av rättsfall rörande köp av lös egendom ha endast berörts sådana som icke äro behandlade i tredje upplagan av Alméns kommentar till köplagen.
    Avtal. En för sent gjord återkallelse av anbud ansågs icke medföra skyldighet för anbudstagaren att, om han vill antaga anbudet, avgiva svaret tidigare än han vid anbudets mottagande haft anledning beräkna. SvJT 1932 s. 69. — I SvJT 1934 s. 34 ansågs ett hembiträde icke äga ställningsfullmakt att i större utsträckning köpa matvaror på kredit. —Den härskande meningen är att den som vid ingående av avtal använder sig av ombud måste finna sig i att ombudets onda tro åberopas mot honom; HULT, Om kommissionärsavtalet I s. 262 f med hänvisningar, SvJT 1931 s. 49. När ett misstag ägt rum vid avgivande av anbud till en handelsresande, förklarade Skånska hovrätten att ett bindande avtal på grund av huvudmannens goda tro kommit till stånd, »då det ej visats att handelsresanden vid upptagandet av ordern svikligen förfarit», SvJT 1931 s. 18. Om denna formulering skall innebära, att icke vanlig ond tro utan blott svikligt förfarande å handelsresandens sida skall tillräknas huvudmannen, synes avgörandet knappast riktigt. —Tredje man kunde ej göra rätt på grund av tredjemansavtal gällande, enär varken av ordalydelsen i avtalet eller av vad eljest i målet förekommit kunde anses framgå, att avtalsparten gent emot tredje man blivit förpliktad. NJA 1935 s. 258 jfr även NJA 1935 s. 683.
    Rättshandlingars ogiltighet. NJA 1931 s. 313 (plenimål). I detta bekanta prejudikat förklarade HD hemlig överenskommelse borgenär och gäldenär emellan vid privat ackord (»sidolöpare») sakna giltighet. Domen, som bryter mot tidigare praxis, får väl anses grundad på tanken att sidolöpare strider mot »goda seder», jfr KARLGREN i SvJT 1933 s. 255. Däremot har giltighet tillerkänts ett skuldebrev, som tillkommit efter privat ackords antagande såsom bekräf-

472 HÅKAN NIAL.telse på ett av gäldenären vid ackordsförhandlingarna lämnat löfte till borgenär att lämna honom någon gottgörelse utöver ackordslikviden; NJA 1931 s. 317. Att skuldebrevet erkändes såsom giltigt i detta fall — med knapp majoritet i HD — berodde tydligen på att den ifrågavarande fordringen ansågs ha uppkommit först efter ackordets antagande och att skuldebrevet sålunda ej blott utgjorde ett bevis för en sidolöpare. — I ett kontrakt rörande köp å avbetalning av premieobligationer stadgades bl. a., att köpet hävdes, därest ej föreskrivna avbetalningar erlades senast 15 dagar efter förfallodag. Köparen skulle därvid återfå, med visst avdrag, vad han erlagt, dock endast under förutsättning att framställning om beloppets återfående gjordes inom 30 dagar efter förfallodag. På denna preskriptionsbestämmelse ansågos icke 36 och 37 §§ avtalslagen vara tillämpliga. SvJT 1932 s. 3. Det må påpekas att en bestämmelse om mycket kort preskriptionstid dock, om den framstår såsom uppenbart obillig, enligt nutida rättsuppfattning torde kunna av domstolarna jämkas eller sättas ur kraft på grund av allmänna rättsregler; jfr nu skuldebrevslagen 8 § samt lagberedningens motiv därtill. NJA 1934 s. 19. En verkmästare blev på grund av förment insubordination uppsagd av sin arbetsgivare utan att få åtnjuta uppsägningstid enligt sitt kontrakt (3 mån.). Han stämdes sedermera av arbetsgivaren för överträdande av en i kontraktet intagen konkurrensklausul. I hovrättens av HD fastställda dom ogillades arbetsgivarens talan, enär verkmästaren ej fått åtnjuta honom tillkommande rätt till 3 månaders uppsägningstid. Man kan icke från denna motivering draga det motsatsslutet, att en principal, som uppsäger en anställd, men låter honom få åtnjuta vederbörlig uppsägningstid, äger åberopa konkurrensklausul även om den anställde icke själv givit anledning till uppsägningen. Jfr ALMÉN , Avtalslagen s. 239. I fallet NJA 1934 s. 671 förklarade HD att en person, som anställts hos ett bolag för viss tid, icke vore bunden av en konkurrensklausul, då de omständigheter, under vilka han slutat sin anställning, icke gåve anledning till antagande, att anställningens upphörande berott av honom. Förstnämnda dom bör sålunda sannolikt anses utgå från att den anställde givit arbetsgivaren skälig anledning till uppsägning (jfr underrätten) men att trots detta konkurrensklausulen ej kunnat åberopas, enär den anställde bort, då han ej visats ha gjort sig skyldig till grövre kontraktsbrott, få åtnjuta uppsägningstid.
    Betalning. Penningbetalning skall som bekant in dubio erläggas hos borgenär (se nu skuldebrevslagen 3 §). När lotteriexpedition till vinnare avsänt utfallen vinst i form av postremissväxel med rekommenderad försändelse, samt denna utkvitterats av obehörig person, som tillgodogjort sig växelbeloppet, ansågs lotteriexpeditionen icke befriad från betalningsskyldigheten. SvJT 1931 s. 45.
    Kvittning. SvJT 1935 s. 9. Sedan införsel beviljats i en persons pension från en bank och banken under åberopande av att banken ägde kvittningsgill genfordran mot pensionstagaren överklagat införselbeslutet, förklarade hovrätten att beslutet skulle bestå men att det, då ban-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1931—1935. 473kens genfordring tydligen uppkommit innan beslutet om införsel meddelades, icke utgjorde hinder för banken att å de utfallande pensionsbeloppen verkställa den kvittning, vartill banken eljest ägt rätt, i följd varav införselbeslutet skulle träda i tillämpning endast i den mån pension, sedan banken verkställt dylik kvittning, funnes att lyfta hos banken. Skälen för domen utvecklas närmare i ett votum av hovrättsrådet BERGENDAL. (Obs. att svensk lagstiftning icke innehåller någon motsvarighet till de utrikes förekommade inskränkningarna i rätten att kvitta mot lön och pension.) — NJA 1931 s. 738. Kvittning, som verkställes enligt särskild överenskommelse med borgenären, faller ej in under bestämmelserna i 21 § konkurslagen om förbud mot kvittning i konkurs i vissa fall. En dylik verkställd kvittning kan sålunda endast angripas enligt återvinningsreglerna.
    Preskription. NJA 1932 s. 133. Vid fastighetsförsäljning hade träffats överenskommelse att, därest köparen komme att sälja fastigheten för betydligt större köpeskilling än hans egen, hans syskon skulle erhålla skälig andel av vinsten med belopp, som skulle i brist av åsämjande bestämmas av skiljemän. Den härpå grundade villkorliga rätten för syskonen förklarades — i likhet med vad i praxis också tidigare skett— vara föremål för tioårig preskription räknad från överenskommelsens dag. — NJA 1932 s. 137. Principen att preskriptionstiden räknas från fordringens uppkomst ansågs föranleda att rätten till skadestånd för arealbrist i såld fastighet preskriberades tio år från köpekontraktets dag och ej från det senare utgivna köpebrevets. — NJA 1933 s. 669. När skuldebrev utgivits tidigare än den dag, för vilken det dagtecknats, räknades preskriptionstiden — i förhållande till innehavare som ej var i god tro — från förstnämnda dag. — Preskription beaktades ex officio i lagsökningsmål, SvJT 1935 s. 58.
    Ränta. Vid dröjsmål med erläggande av avtalad ränta på skuld ålades gäldenären att betala ränta efter 6 % å den upplupna räntan (»ränta på ränta») SvJT 1935 s. 51. Jfr närmare härom SCHEDINSvJT 1935 s. 492.
    Condictio indebiti. Frågan om rätten att återkräva en prestation, som erlagts och mottagits i ömsesidig villfarelse att rättslig förpliktelse till prestationen förelåg, har under perioden behandlats i två viktiga rättsfall, NJA 1933 s. 25 och 1935 s. 507. Tidigare praxis (se exempelvis NJA 1919 s. 18) tycktes principiellt erkänna återkravsrätten oavsett mottagarens goda tro. I 1933 och 1935 års fall åter har återkravsrätt icke erkänts. I det förra åberopade HD som skäl att mottagaren i god tro uppburit och jämväl förbrukat beloppet, samt att han för sin goda tro haft särskilt stöd i handlingar av den betalande, ett försäkringsbolag, som hade vida större förutsättningar än mottagaren att bedöma omfattningen av sin förpliktelse. I 1935 års fall åberopades allenast den omständigheten, att den debiteringsgrund för ifrågavarande betalningar (vissa årliga avgifter från staten till Stockholms stad för gaturenhållning vid kronan tillhöriga fastigheter), för vilken redogjorts i stadens årligen till kronan avlämnade räkningar, lämnats utan

 

31—Svensk Juristtidning 1937.

474 HÅKAN NIAL.anmärkning av vederbörande statsmyndighet alltifrån den första debiteringen 1905. Praxis tenderar tydligen att vidga skyddet för den godtroende mottagaren. När betalaren själv framkallat eller bär den huvudsakliga skulden till mottagarens goda tro, torde enligt praxis' nuvarande ståndpunkt återkravsrätt icke föreligga. I vilka övriga fall återkravsrätten kan vara utesluten är ej klarlagt inom rättspraxis; billighetsöverväganden ha på detta område otvivelaktigt ett betydande spelrum. Se justitierådet ALEXANDERSONS P. M. i 1933 års mål.
    Skadestånd. Skuldebrevslagen 2 § stadgar som bekant solidariskt ansvar för dem som gemensamt utfärdat skuldebrev utan förbehåll om delat ansvar, varjämte motsvarande stadgande givits i ett par andra fall (beträffande borgen och enkelt bolag). Dessa regler om solidariskt ansvar komma utan tvivel att vinna analogisk tillämpning i de flesta andra fall av obligatoriska rättsförhållanden; se förarbetena till 2 § skuldebrevslagen i NJA II 1936 s. 17—25. Det solidariska ansvaret framstår också för nutida rättsuppfattning som det naturliga. Att praxis redan före skuldebrevslagen i viss mån var på väg mot det solidariska ansvaret framgår av NJA 1932 s. 353, där en särskild anledning till solidariskt skadeståndsansvar låg däri, att själva huvudförpliktelsen var att anse som odelbar. — I NJA 1932 s. 87 förklarades en telegraftjänsteman skyldig att ersätta skada, som genom en på hans vårdslöshet beroende felaktig expediering av telegram förorsakades telegrammets mottagare. Telegrafreglementets bestämmelse att telegrafverket icke ansvarar för olägenhet eller förlust, som kan vållas genom oriktigt telegraferat eller expedierat, uteblivet eller för sent ankommet telegram, ansågs sålunda icke gälla till förmån för telegrafverkets personal (jfr emellertid justitierådet ALEXANDERSONS votum). — NJA 1935 s. 300. Blockadåtgärder mot person, som i sin rörelse anlitat oorganiserad arbetskraft, ha, enär de icke ansetts strida mot lag, icke medfört skadeståndsskyldighet för den genom åtgärderna berövade arbetsförtjänsten. NJA 1935 s. 549 är av intresse såsom ett uttryck för domstolarnas uppfattning rörande förutsättningarna för bifall till de numera icke sällsynta anspråken på skadestånd mot läkare för felaktig behandling av patienter. I betraktande av den medicinska sakkunskapens utlåtanden i målet måste HD:s ståndpunkt — fällande dom — i detta fall betraktas såsom mycket sträng. Jämför härmed NJA 1933 s. 709 (motsatt utgång). — NJA 1931 s. 183 ger exempel på regeln att en handling, som eljest skulle såsom rättsstridig medföra skadeståndsansvar, icke har denna påföljd, när handlingen företagits på grund av tjänsteplikt (efter befallning i militär tjänst). En korpral beordrades av en sergeant att med en kronans lastbil bogsera en av kronan förhyrd motorcykel med sidvagn, en order som vidhölls trots att korpralen påpekade att cykeln saknade föreskriven belysning och att detta kunde medföra fara. Korpralen frikändes från skyldighet att ersätta skador, uppkomna vid en kollision, ehuru han ansågs ha medverkat till olyckan genom uraktlåtenheten att föra tänd lykta på cykeln. — Frågan om utländsk borgenärs rätt till ersättning för skada, som förorsakats honom genom att

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1931 — 1935. 475den svenska valutan under det gäldenären varit i dröjsmål med betalningen fallit i värde, har icke avgjorts av högsta instans. I Svea hovrätt har frågan besvarats olika, nekande i SvJT 1933 s. 21 och jakande i SvJT 1933 s. 65. Jfr närmare NIAL i Minnesskrift ägnad 1734 årslag s. 707.
    Om obehörig vinst se nedan under rubriken Köp av fast egendom.
    Aktiebolag.1NJA 1934 s. 4. Vid hembud av aktier enligt 52 § aktiebolagslagen tillerkändes förutvarande aktieägare rätt att, trots köparens bestridande, lösa allenast en del av de hembjudna aktierna. —NJA 1935 s. 64. Ett aktiebolag hade av L., som var ensam styrelseledamot i bolaget, köpt vissa lösören utan att tradition skett eller lösöreköpsförordningens formaliteter iakttagits. Före en av bolaget utlyst auktion å lösörena sökte en L:s fordringsägare utmätning å dessa. I syfte att förebygga utmätningen utfärdade L. samt bolaget genom L.en handling av innehåll, att utav inflytande auktionsmedel skulle hos auktionsförrättaren få innestå ett visst belopp, till dess uppgörelse träffats mellan L. och fordringsägaren, vilken senare efter mottagande av denna handling återkallade utmätningsansökningen. Med hänsyn till det intresse, bolaget hade i att förhindra utmätningen, ansågs denna handling icke strida mot 66 § aktiebolagslagen. — NJA 1935 s. 357. Medel tillhöriga ett aktiebolag hade på föranstaltande av samtliga aktieägare använts till betalning av dem åvilande gäld. Detta förfogande ansågs ej medföra ersättningsskyldighet för aktieägarna gentemot bolaget. Med hänsyn till att ett bolags intresse sammanfaller med dess delägares förefaller avgörandet riktigt; förutsättning måste dock vara att förfogandet icke innebär en överträdelse av borgenärsskyddsreglerna; jfr NIAL, Aktiebolagsrättsliga studier s. 110 ff. I viss mån liknande synpunkter kunna anläggas på fallet NJA 1935 s. 704. En person anställdes enligt beslut å bolagsstämma, varvid samtliga aktieägare voro tillstädes, såsom verkställande direktör i bolaget för 5 år med viss lön jämte tantiem. Denna person synes ha reellt ägt alla aktierna i bolaget. Sedan bolaget gått i konkurs, bevakade han utestående lönefordran (under yrkande om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, härtill jfr NJA 1936 s. 129). Bevakningen bestreds, enär han måste anses ha träffat avtalet med sig själv och enär lönen vore oskälig. Invändningen om avtalets ogiltighet godkändes av underrätten samt väl även av hovrätten men ogillades av HD. HD:s dom utgår sannolikt ifrån att anställningsavtalet var giltigt på grund av att bolaget och den verklige ägaren till alla aktierna icke i och för sig hade motstående intressen, som kunde föranleda avtalets ogiltighet. Jfr justitierådet ALEXANDERSONS votum, vari markeras att borgenärsskyddsreglerna (54 § aktiebolagslagen) emellertid skulle kunna ha under givna förutsättningar ingripit. Jfr även NIAL a. a. s. 101 samt s. 111 och 112. — NJA 1933 s.

 

    1 Av aktiebolagsrättsligt intresse är, förutom de här nedan omnämnda rättsfallen, NJA 1935 s. 270, som snart torde bli föremål för en mera ingående behandling i SvJT.

476 HÅKAN NIAL.168 är av intresse för frågan om räckvidden av och sanktioner, för styrelsens skyldighet enligt 85 § tredje stycket att på begäran av aktieägare å ordinarie stämma lämna vissa upplysningar rörande bolagets förhållande. Prejudikatet utvisar, att denna skyldighet kan framtvingas genom domstolsföreläggande. — NJA 1933 s. 476. Ansvarsfrihet, som beviljats ledamot av ett aktiebolags styrelse, har ansetts omfatta även hans sysslande såsom verkställande direktör i bolaget och föreståndare för en särskild avdelning av bolagets affär. Tanken torde vara att, som underrätten uttryckte sig, vederbörandes verksamhet som verkställande direktör och föreståndare utgjort del av hans uppdrag som styrelseledamot. — NJA 1933 s. 556. När stämma för fastställande av balansräkning och prövning av frågan om ansvarsfrihet för styrelsen ajourneras, behöva de i 69 § aktiebolagslagen angivna tiderna iakttagas endast före den ajournerade stämman. — SvJT 1933 s. 23. Enligt 97 § 2) aktiebolagslagen skall aktiebolag träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgått under fem och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträtt. Med åberopande av denna bestämmelse förpliktade Göta hovrätt ett aktiebolag att träda i likvidation, enär aktieägarnas antal nedgått under fem, därigenom att bolaget självt förvärvat vissa aktier. Domen synes utgå från att förbudet i 51 § aktiebolagslagen för bolag att mot vederlag förvärva egna aktier icke är sanktionerat genom att däremot stridande förvärv är ogiltigt, jfr härtill NIAL i TfR 1936 s. 67—73. — NJA 1932 s. 32. Sedan i ett likviderande aktiebolag samtliga tillgångarna — jämväl beloppet av guldna kronoutskylder, vilket till bolaget restituerats innan kammarrättens beslut om ändring i taxeringen vunnit laga kraft — skiftats mellan aktieägarna, samt på klagan av kronan nämnda beslut upphäyts, yrkade kronan efter stämning å likvidatorn och en annan aktieägare, att enär de deltagit i ett i strid med bestämmelserna i 112 § aktiebolagslagen fattat beslutom skifte av bolagets tillgångar, det måtte åläggas dem att solidariskt erlägga utskyldernas belopp. HD:s dom synes innebära att talan ansågs gå ut på skadeståndsansvar enligt 135 § aktiebolagslagen, icke på återbäringsskyldighet enligt 112 §, varför endast likvidatorn blev dömd (något bolagsstämmobeslut angående utskiftning av medlen synes ej ha fattats). Han ansågs icke försvarad genom sitt antagande att kammarrättens utslag skulle bli beståndande (jfr emellertid justitierådet GEIJERS votum). Skadeståndsskyldigheten ansågs ej heller subsidiär i förhållande till återbäringsskyldigheten enligt 112 § (jfr däremot justitierådet LEIJONHUFVUD). — Likvidatorerna i ett aktiebolag hade framlagt redovisning för sin förvaltning; efter skedd anmälan hade därpå i aktiebolagsregistret antecknats, att likvidationen vore avslutad och bolaget upplöst (117 § aktiebolagslagen). Detta utgjorde icke hinder för utlysande av bolagsstämma för bevakande av aktieägarnas rätt till vissa av bolagets tillgångar avsatta medel. Regeringsrättens Årsbok 1931 s. 105.
    Ekonomiska föreningar. Till frågan vad enligt lagen om ekonomiska föreningar fordras för att en förening skall anses driva

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1931—1935. 477ekonomisk verksamhet och förty vara att betrakta som ekonomisk förening se NJA 1935 s. 106 (kartell för prisreglering m. m. icke ekonomisk förening). — NJA 1935 s. 81. En förening som enligt stadgarna skulle ha till ändamål att genom skrädderirörelse avsätta alster av medlemmarnas rörelse och i enlighet därmed vann registrering såsom ekonomisk förening u. p. a., ansågs icke hava varit av beskaffenhet som avses i 1 § lagen om ekonomiska föreningar utan fastmera tillkommen i syfte att en person S. skulle kunna i föreningens namn utöva sin tidigare i eget namn drivna rörelse; ty och som rörelsen efter föreningens bildande fortfarande drivits uteslutande för S:s räkning och inköpta varor följaktligen kommit honom tillgodo, blev S. ansvarig för betalning av varorna, oavsett att dessa beställts och mottagits i föreningens namn (4 röster mot 3). — NJA 1932 s. 607. En (registrerad) potatismjölsförening m. b. p. a. har enligt sina stadgar till ändamål att för medlemmarnas räkning bedriva fabrikation av dylikt mjöl för att därigenom bereda dem största möjliga avkastning av deras potatisodling. Ett föreningsbeslut, innefattande tillägg till stadgarna att medlem skall vara skyldig att (frånsett eget hushållsbehov) avyttra hela sin årsavverkning till köpare, som bestämmes av föreningen, ansågs vara giltigt. Dylika stadgebestämmelser förekomma ofta i karteller. — NJA 1934 s. 696. Enligt 44 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar må vissa beslut om ändring av stadgarna ej tillämpas mot medlem, som icke bidragit till beslutet och som uppsäger sig till utträde ur föreningen inomfyra veckor från det beslutet fattades. Medlem, som icke vederbörligen kallats till sammanträde, varå dylikt beslut fattats, har uppsagt sig till utträde mer än fyra veckor efter sammanträdet. Enär han icke kunde antagas ha ägt eller bort äga kännedom om beslutet tidigare än fyra veckor innan uppsägningen, ansågs beslutet jämlikt grunderna för 44 § andra stycket icke kunna tillämpas mot honom. NJA 1934 s. 333. Ekonomisk förenings anspråk att av medlem utbekomma insatsbelopp, varå utfärdats till föreningen eller order ställd förbindelse, förklarades preskriberad tio år från förbindelsens utfärdande. Domen ger — liksom tidigare praxis (hänvisning vid rubriken i NJA) — uttryck åt att en dylik förbindelse har karaktär av obligationsrättslig skuld. — NJA 1932 s. 680. I associationer av olika slag — bolag och föreningar — förekommer ibland, att beslut om associationens trädande i likvidation fattas med förbehåll att likvidationen icke skall inträda omedelbart utanförst efter viss (kortare) tid, exempelvis vid räkenskapsårets utgång. Möjligheten att på sådant sätt uppskjuta inträdet av beslutad likvidation erkändes genom detta prejudikat (beträffande understödsförening).
    Handelsbolag. Hinder förelåg icke mot registrering av handelsbolag med enbart aktiebolag såsom delägare. Regeringsrättens Årsbok 1932 s. 111.
    Arrende. SvJT 1933 s. 19. Vid muntligt avtal angående förlängning av ett skriftligt arrendekontrakt hade, enligt jordägarens uppgift, träffats överenskommelse om höjning av den årliga arrendeavgiften. Denna överenskommelse ansågs, vid det förhållandet att den icke av

478 HÅKAN NIAL.fattats skriftligen, jämlikt stadgandet i 2 kap. 1 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom vara utan verkan. Hovrätten har här måhända anslutit sig till en inom lagrådet uttalad tolkning (NJA II 1928 nr 1 s.12) att efter tillträdet tillkomna muntliga ändringar och tillägg till ett arrendeavtal äro utan verkan, även om själva arrendeavtalet är muntligt; jfr det särskilda yttrandet av en ledamot i hovrätten. Möjligt är dock att skriftligt arrendeavtal ansetts — på grund av förlängning — fortfarande föreligga.
    Hyra. I 3 kap. 15 § nyttjanderättslagen stadgas, att om förhyrd lägenhet, som är avsedd till bostad, finnes vara så beskaffad, att dess användande är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och bristen ej på tillsägelse genast avhjälpes av hyresvärden, så äger hyresgästen uppsäga avtalet, ändå att annat förbehåll skett. Detta stadgande synes — ehuru det ej uttryckligen åberopats av domstolarna — ha tillämpats, när hyresgästs hälsa menligt påverkades genom musik från radioaffär, som inrymts i huset. NJA 1934 s. 190. Jfr NJA 1915 s. 17, där HD visserligen ansåg att hyresgästen lidit synnerligt men till följd av buller nattetid från en till klubblokal använd lägenhet i huset men likväl fann erforderligt att till stöd för hyresgästens rätt att trots klausul i hyreskontraktet uppsäga avtalet åberopa särskilda omständigheter vid förhandlingarna rörande hyresavtalet. Att buller och oljud hänföras till hälsovådliga omständigheter enligt 3 kap. 15 § synes påkallat av tidsförhållandena. — Frånsett hälsovådliga fel och brister är ett förbehåll i hyreskontraktet att hyresgästen ej skall äga att på grund av hinder eller men i nyttjanderätten häva avtalet eller kräva hyresnedsättning eller skadestånd bindande. Detta har ansetts vara fallet även när utredningen synes ha givit vid handen, att hyresvärden mer ej hyresgästen avvetat fel i lägenheten, NJA 1931 s. 38. Frågan var dock föremål för stark meningsskiljaktighet i domstolarna. (Givet är att hyresgästen kan åberopa avtalets ogiltighet om svikligt förfarande åhyresvärdens sida kan anses föreligga.) — Hyresvärd, som vägrat sittsamtycke till en av hyresgästen framställd begäran att få överlåta lägenheten till annan, ansågs ej haft skälig anledning därtill enligt 3 kap.7 § nyttjanderättslagen i den omständigheten att den sistnämnde ämnade i stor utsträckning använda lägenheten till rumsuthyrning. NJA 1931 s.165. Tankegången torde ha varit, att då rätten till partiell sublokation icke kan fråntagas en hyresgäst (3 kap. 23 och 25 §§ samma lag), ej heller tredje mans avsikt i fråga om partiell sublokation i och för sig kan utgöra tillräcklig anledning att vägra samtycke till överlåtelsen. Jfr däremot hyresvärdens argumentering och hovrättens dom.
    Köp av fast egendom. NJA 1932 s. 290. Av fastighetsägare lämnat skriftligt »fast anbud på köp» av fastigheten är icke bindande. Ägaren ansågs ej bli skadeståndsskyldig genom vägran att vidbliva avtalet genom utfärdande av köpekontrakt. Rättsfallet överensstämmer med fast praxis. — NJA 1933 s. 253 visar, att icke blott oriktiga uppgifter utan även ett förtigande av viss omständighet (att byggnad var uppförd utan byggnadsnämndens tillstånd) kan medföra skadeståndsplikt

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1931—1935. 479för säljaren (trots att fastigheten uttryckligen sålts »i befintligt skick»). Liknande NJA 1933 s. 383 samt 1935 s. 121.NJA 1934 s. 365. En såld fastighet befanns vid en några år efter köpet gjord gränsbestämning ha sådana gränser, att åbyggnaderna lågo därutanför. Då det ej ansågs styrkt, att säljaren vid köpet givit någon garanti rörande området eller vetat om men förtegat att till densamma brukades mark utöver vad som hörde till den, ogillades köparens »först åtskilliga år efter köpet» framställda invändning mot köparens krav på resterande köpeskilling och hans i samband därmed väckta påstående om köpets återgång. — NJA 1931 s. 431. Vid försäljning av en fastighet förbehöll sig säljaren skogsavverkningsrätt för 20 år. Med stöd av stadgandet i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen, enligt vilket längsta tiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt annorledes än till husbehov är fem år, förhindrade köparen säljaren att avverka en del av skogen. Säljaren stämde köparen med yrkande om ersättning för den obehöriga vinst, som köparen gjorde därigenom. HD förklarade: säljaren hade vid fastighetens överlåtelse betingat sig såsom vederlag dels visst kontant belopp dels ock rätt att under 20 år avverka å fastigheten växande skog. Köparen hade sedan vidtagit åtgärder, varigenom säljaren förhindrats att avverka en del av skogen. Att avverkningsrätten sålunda lagligen kunnat av köparen göras ogiltig i viss utsträckning, medförde icke att köparen ägde undandraga sig skyldighet att erlägga motsvarande del av vederlaget för fastigheten, varför han förpliktades att utgiva ersättning till säljaren för förhindrad avverkningsrätt. HD har här kunnat anknyta till att köparen genom egna åtgärder, visserligen lagliga, undandragit säljaren en del av vederlaget för fastigheten. Domen har sålunda ej behövt grundas på principen om obehörig vinst. Sistnämnda princip anlitar rättspraxis (utan stöd av uttrycklig lag) endast i nödfall, när ett rimligt resultat icke kan grundas på andra skäl, såsom förhållandet var i plenimålet NJA 1925 s. 184 och i NJA 1931 s. 642.
    Köp av lös egendom. I NJA 1935 s. 57 ha köplagens regler om fel i godset ansetts tillämpliga, då vid ett köp av hotellrörelse säljaren lämnat vissa vilseledande uppgifter angående omsättning m. m. samt hållit köparen i ovetenhet om att i anledning av gatubreddning risk förelåg för rivning av det hus, vari hotellet var inrymt. HD förutsatte sålunda, att trots detta ett giltigt köpeavtal kommit till stånd; en minoritet ville däremot hålla avtalet ogillt enligt avtalslagen (31 §). — Jfr även NJA 1932 not. A nr 267.NJA 1934 s. 533. Av detta fall framgår bl. a. att säljaren, som efter det köparen gjort anmärkning om fel i levererad vara, inlåtit sig i underhandlingar med köparen angående återtagande av leveransen och delning av den förlust, som kunde uppkomma vid dess försäljning på annat håll, därigenom ansetts ha förlorat sin rätt att anmärka på köparens reklamation såsom för sent framställd. — NJA 1934 s. 701. En person lät å auktion försälja kor, behäftade med sjukdom, som därigenom infördes i köparens kreaturs besättning (»skadebringande egenskaper»). Säljaren ansågs — utan att 48 § eller annan § i köplagen åberopades — på grund av vårdslöshet

480 HÅKAN NIAL.ansvarig för den skada köparen därigenom tillfogades. Avgörandet överensstämmer med den av ALMÉN uttalade meningen (tredje uppl. II s. 71). NJA 1935 s. 577. Till följd av felaktig beskaffenhet hos levererat tegel hade uppstått skada å byggnad, vid vars uppförande teglet använts. Preskriptionsbestämmelsen i 54 § köplagen förklarades tilllämplig; säkerligen ansågs det icke vara fråga om »skadebringande egenskaper» utan om vanligt fel i köplagens mening. — Att den som övertagit en affärsrörelse icke utan vidare ådrager sig ansvar för den förre rörelseidkarens till rörelsen hörande skulder framgår av NJA 1932 s. 725. Jfr NIAL i Festskrift för Marks von Würtemberg s. 444. — HD:s dom i NJA 1933 s. 545 utgår från att överlåtelse av rätten enligt ett köpeavtal rörande lös egendom principiellt kan av ena kontrahenten (köparen) göras utan den andres samtycke, varvid dock säljaren naturligtvis äger rätt att, innan han erhållit vetskap om överlåtelsen, betrakta köparen såsom sin ende motpart och sålunda vid hans konkurs häva köpet enligt 40 § köplagen. (Dylik vetskap kan naturligtvis icke i och för sig få beröva säljaren det skydd som 40 § avser att ge honom, men meningen med domens formulering torde väl vara den att förvärvaren skall få möjlighet att förhindra köpets hävande genom betalning eller ställande av säkerhet.)
    Deposition. Den som utan tillstånd överlämnat en honom anförtrodd hund i annans vård ansågs skyldig att, sedan hunden avlidit till följd av sjukdom, ersätta dess värde och vidkännas kostnader försjukvård m. m. SvJT 1934 s. 14. Avgörandet grundas tydligen på principen att en depositarie, som utan rätt överlämnar förvaringen åt annan, svarar även för sådana händelser som han eljest ej skulle varit ansvarig för (såvitt han ej kan visa, att skadan i alla händelser skulle ha inträffat), åtminstone om skadan ej varit alldeles oberäknelig (icke adekvat).
    Pant Den omständigheten, att låntagare hos långivare (bank) påfordrat realisering av den för lånet ställda panten (värdepapper, vilkas värde befunnit sig i sjunkande) ansågs ej i och för sig medföra skyldighet för långivaren att realisera panten. NJA 1934 s. 661.
    Förmånsrätt. Den, som förvärvat en med förmånsrätt utrustad fordran, äger själv tillgodonjuta förmånsrätten (NJA 1915 s. 426, plenimål; se också ALMÉN i SvJT 1916 s. 23—28). Fråga har uppkommit huruvida på motsvarande sätt stat eller kommun, sedan införsel för utskylder skett i arbetares hos arbetsgivaren innestående lön samt arbetsgivaren försatts i konkurs, innan det innehållna beloppet utbetalts till exekutor, ägde åberopa den förmånsrätt enligt 17:4 handelsbalken, som skulle ha tillkommit arbetarens lönefordran. Frågan besvarades nekande av Göta hovrätt i SvJT 1931 s. 6 men jakande av HD i NJA 1931 s. 386.