JON SKEIE. Den norske strafferet. Bd 1. Den almindelige del. Oslo 1937. Olaf Norlis forlag. 759 s. Kr. 32.00.
    Relativt kort tid har förflutit sedan prof. Skeie avslutade sin omfattande framställning av den norska civilprocessen (se SvJT 1935 s. 366), och man måste häpna inför den vitalitet, som tager sig uttryck i den nu publicerade digra volymen inom en annan juridisk huvuddisciplin än den där förf. senast rört sig. Icke endast kvantitativt är prof. Skeies prestation imponerande, utan även kvalitativt. Framställningens medryckande karaktär och den personliga intensitet, som präglar åtskilliga av arbetets viktigaste partier, tyder på ett — f. ö. sedan gammalt manifesterat — speciellt intresse för ämnet och en imponerande beläsenhet i den straffrättsliga och kriminologiska litteraturen. Helt anspråkslöst låter förf. sina djupgående kunskaper inneslutas i själva den sakliga framställningen utan att demonstrera dem i någon större litterär apparat. Enligt anmälarens tycke har härvid rent av för stor återhållsamhet visats. Sålunda behandlar förf. väl knappt de mera doktrinära frågorna om brottsbegreppets uppbyggnad, och han knappast antyder de omfattande teoretiska debatterna i litteraturen om t. ex. begreppen Tatbestand och rättsstridighet och om den straffrättsliga skuldläran. Denna metod synes visserligen försvarlig med hänsyn därtill, att förf. tydligen satt som sitt mål att i lärobokens form redovisa den positiva norska straffrätten. Det skulle likväl i ett modernt nordiskt arbete om straffrättens i mångt och mycket gemensamma s. k. allmänna del hava varit ytterst värdefullt att få en redogörelse av en så förfaren handför de senaste decenniernas allmäneuropeiska utveckling icke blott på kriminalpolitikens utan även på den rena straffrättsdogmatikens område. Visserligen finnes en översikt av detta slag, given med stor grundlighet och utmärkt framställningskonst i v. HIPPELS straffrättsliga handbok (Deutsches Strafrecht, Bd I, II, Berl. 1925, 30), men en motsvarande sammanfattning av vetenskapens rön med hänsyn till nordisk doktrin saknas tyvärr alldeles.
    Föga utrymme finnes alltså i Skeies arbete för rena begreppsbestämningar och analyser av de olika fenomenens juridiska natur. För en svensk läsare ligger det onekligen nära till hands att anställa jämförelser med HAGSTRÖMERS stora framställning av den svenska straffrättens allmänna del. Man måste då konstatera, huru vitt skilda de författarepersonligheter äro vilka här fört pennan. Den lugna, stundom ganska abstrakta Hagströmerska analysen med dess fasta begrepps-

bestämningar kontrasterar märkbart mot Skeies livliga, rent beskrivande och berättande metod. Det är då också ganska naturligt, att Skeie med stor förkärlek och fängslande framställningskonst ägnar sig åt de historiska delarna av sitt ämne. Särskilt värdefull är hans på grundliga undersökningar baserade översikt av den norska straffrättens utveckling från medeltidsrätten fram till den nu gällande lagen, vilken vid sin tillkomst med skäl betecknades såsom en av världens mest avancerade strafflagar. I själva verket föreligger här en självständig rättshistorisk avhandling av författarens hand innesluten i handbokens ram, desto mer värdefull som vi hos oss sakna någon mera ingående, sammanhängande framställning av den svenska straffrättens utvecklingshistoria vid sidan av WINROTHS rättshistoriska föreläsningar i ämnet.
    Om sålunda Skeies arbete framför allt äger betydelse såsom en läroboksmässig framställning av norsk straffrätt, därvid läsaren förutsättes äga kunskap om ämnets allmänna begreppsvärld, saknar man dock i denna breda positivrättsliga skildring en genomgående redogörelse för norsk rättspraxis' ställning till de olika spörsmål som ventileras. Måhända beror detta förhållande på den norska strafflagens tämligen moderna skick och en därmed sammanhängande knapphet på egentliga prejudikat; eller förf. har ansett de översiktliga, systematiska redogörelserna för rättspraxis i Norsk Retstidendes femårsregister vara tillfyllest.
    Till sist må det tillåtas anmälaren att beklaga, att prof. Skeies intressanta framställning av straffteorierna och deras utvecklingshistoria icke kompletterats med en översikt eller åtminstone en antydan om den nordiska doktrinens bidrag till dessa teorier. Skeies eget imponerande verk utgör ju dock ett kraftigt bevis för den nordiska straffrättsvetenskapens höga standard och självständighet gentemot de kontinentala förebilderna.

Ivar Agge.