JAN ERIC ALMQUIST. Domareregler från den yngre landslagens tid. Med inledning och kommentar utgivna. Lund 1937. 74 s. Kr. 2.25. — Lunds universitets årsskrift. N. F. Avd. I. Bd 32. Nr 5.
DENSAMME. Tvenne förut otryckta juridiska skrifter av Olavus Petri. Utgivna och kommenterade. I Lychnos, Lärdomshist. samf:s årsbok, 1937 s. 130—147.
Prof. HOLMBÄCKS forskningar om »Våra domarreglers (Festskriften t. Hägerström s. 265) ha fullföljts av prof. ALMQUIST, först i SvJT 1936 s. 186 och vidare i de arbeten som härmed notiseras. Föregångaren har skänkt efterföljaren sitt oförbehållsamma erkännande (Lychnos 1937 s. 498), och den olärde är i det lyckliga läge att finna de båda vetenskapsmännens resultater vara ej inbördes stridande utan blott varannan kompletterande. Ett litet »irritationsmoment» föreligger likväl och vållar honom något huvudbry. Skall han med H. skriva domarregler (så även Sv. Ak:s ordlista) och reformatorns förnamn Olaus, eller med A. domareregler och Olavus?
Förutom en normalupplaga av O. P:s domarregler har A. nu utgivit och kommenterat dels två excerptsamlingar, belysande källorna till nämnda regler, och ett glossarium juris (»En lithen vttydning på nogre gamble oord, som finnes i lagbökerne och äre nu icke vdi daglig brwkningh») — dessa tre skrifter anser han likaledes härröra från O. P. — och dels en samling domarregler av okänd förf., från tiden omkring år 1600.
Lejonparten av läsarens intresse knyter sig helt naturligt till O. P:s domarregler, dessa äre vördiga bud vilka sedan sekler följa vår lagbok åt och somen svensk domare näppeligen kan för ofta sig till väckelse återföra i minnet. Kanslikollegiets företal, som efter några decenniers frånvaro åter inryckts i lagboken fr. o. m. 1924, skall antagligen på nytt försvinna när den sista balken i 1734 års lag definitivt raserats. Men det synes otänkbart att någonsin en svensk lagbok kan utgivas som icke medtager O. P:s domarregler. De kunna aldrig bli föråldrade; ty i dem har, såsom A. säger, »mäster Olof i huvudsak sysslat med 'de eviga sanningarna', och dessa ha den fördelen framför de juridiska lagarna att ständigt vara tillämpliga» (Domareregler s. 9).
O. P:s domarregler åtnjuta en enastående både popularitet och auktoritet. Många av dem äro, såsom H. framhåller (s. 226), kända långt utom juristernas krets. De av honom citerade »uttalanden, som varje bildad svensk har mött», äro ju blott några exempel som litet var kan ur sin erfarenhet öka. Nyligen påträffade anm. »känd sak är så god som vittnad», utan citationstecken, i SUNDBLADS Upsalalif (s. 486), där dock känd felaktigt tages i betydelsen av notorisk. Vad auktoriteten angår är den obestridlig, om än, såsom A. anmärker (Domareregler s. 7 not 3), det visserligen ej kan påstås att reglerna »ofta åberopats som domskäl i våra domböcker». Måhända kan det roa en och annan att få veta att i ett ur flera synpunkter märkligt lagförklaringsärende, som d. 6 april 1842 förevar i HD (Nord. Juristst. 1926 s. 457), äldste ledamoten jr STRÅLE inledde sitt yttrande med dessa ord: »Den tolfte domareregeln säger: 'Domaren akte i all lag vad hans uppsåt var, som lagen gjorde, annars varder hon missbrukat och vändes till ett annat sinne än hans mening var, som lagen gjorde.' Om denna regel är nödvändig att iakttaga vid lagars tillämpning i allmänhet, så vida den med lagen åsyftade rättvisa skall äga rum, så torde detta ännu mera böra vara domarens ögonmärke när fråga är att förklara lag.»
Till grund för sin utgåva av O. P:s regler har A. lagt samma handskrift som redan publicerats av prof. BENGT HESSELMAN i O. P:s samlade skrifter, men han meddelar en till tre varianter vid ej mindre än 339 ställen. Härmed, synes det anm., borde man för framtiden kunna vara nöjd. A. betonar dock blygsamt att nya, förbättrade editioner äro möjliga, och — tillägger han — »jag är fullt tillfredsställd, om jag för denna gång lyckats uppnå ett trappsteg högre än min föregångare» (s. 6).
Det ligger nära till hands att fråga sig, i vad mån de lärda mödorna kunna tänkas medföra några rubbningar i den hävdvunna lagboksredaktionen. Någon vinst, motsvarande hyfsningen av det obegripliga »sin väldes i vån» som ännu i början av 90-talet lästes i ordseden nr 13, kan uppenbarligen icke nu stå att skörda. En liten jämkning har dock redan föranletts av A:s uppsats i SvJT: det heter numera i slutverserna Orätt saköre
gör, ej göra. Och möjligen ville någon anse det förtjänt av övervägande att i regel 8 stryka den om Freirechtlerskolan erinrande frasen »ty han kan alltid laga efter lägligheten», i regel 12 vad som följer efter »missbrukad», i regel 16 ordsederna nr 15 och 21; att i sistnämnda regel som nytt nr inskjuta »den ej haver so, han böte med ko»; och kanske att vidtaga ännu någon justering. Anm. tror dock för sin del att sådana förändringar icke äro att rekommendera. Däremot skulle han med glädje hälsa en av alla textkritiska undersökningar oberoende rättelse, innefattande att i regel 14 det komma, som fr. o. m. 1915 års lagbok är felplacerat efter »där», flyttas till sin vederbörliga plats framför detta ord.
De domarregler, vilkas tillkomst A. förlägger till tiden omkring år 1600, ha förut ej varit i sin helhet tryckta. Deras innehåll — de äro till antalet 4 och 40 — betecknas av A. såsom »huvudsakligen processrätt, sedd från en underdomares synvinkel» (s. 11—12). Vid flera av reglerna har anm. för bättre minnes skull satt ett streck i kanten. Den sista regeln, t. ex., ger för visst fall anvisning å ett förfarande som i senare tid ådragit mer än en underdomare ansvar: att ändra den dom han på tinget avkunnat, »innan det hans avsagde dom är gången in rem judicatam eller lagligen innan åtta dagars tid vorden emot vadt». Att intet är nytt under solen, därom erinras man då man återfinner slutet av 1932 års lag om häradsnämnds tjänstgöring i regel 4: »att ombyta häradsnämnd i var tingstimma om året, detgiver stor oordning i rättegångssaker».
B. W.