»HÄRADSHÖVDING LYSE TING OCH TINGSFRID».

 

AV

 

PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.

 

I RB 2: 3 stadgas som bekant, att häradshövding, omedelbart sedan rätten satt sig, skall lysa ting och tingsfrid. Detta påbud har förmodligen i de flesta domsagor numera kommit ur bruk. Första stöten erhöll stadgandet vid tillkomsten av 1872 års förordning, då det bestämdes, att tingspredikan hädanefter skulle hållas endast å det lagtima ting, »som först på året infaller». Ehuru denna förordning icke nämner något om lysningen, tolkades den dock i praxis som regel på sådant sätt, att lysning borde ske blott å sådant ting, vid vilket gudstjänst föregått. Ordalagen i RB 2: 3 giva f. ö. ett visst stöd åt denna tolkning, då det heter: »Förr än rätten sig sätter, skall gudstjänst hållas. Sedan lyse häradshövding ting och tingsfrid.» I vår tid förekommer visserligen i häradsrättsprotokollen från januarisammanträdet kanske ej så sällan en anteckning om lysningen, vanligen undanstoppad i en bisats, men detta behöver icke med nödvändighet betyda, att lysningen i realiteten också kungjorts på tinget. Snarare utgör anteckningen ett belägg för den konservatism, som i allmänhet utmärker protokollsförare, och som i dylika fall är ägnad att vilseleda framtida rättshistorici, då dessa med stöd av protokollen söka utröna, vad som verkligen har tilldragit sig underrättens sammanträden. Anledningen till att stadgandet i praktiken råkat i glömska är naturligtvis den, att dess verkställande numera anses vara tämligen meningslöst. KALLENBERG framhåller också i Svensk civilprocessrätt I (1917), s. 208, att någon särskild betydelse vare sig i straffrättsligt eller annat hänseende ej tillkommer lysandet av tingsfrid. Och om man särskiljer lysandet av ting, har väl detta för den nuvarande generationen ingen

annan innebörd än att med klubbslag förklara sammanträdet öppnat, vilket givetvis i allmänhet också sker.
    Hur gammalt är då bruket att lysa ting och tingsfrid, vilket tydligen numera överlevat sig självt, och som snart även i form av »gällande» lagbud kommer att skatta åt förgängelsen? Av lagens ordalag att döma synes det vara av ålderdomlig natur. Har det då förekommit i Sverige allt sedan den tid, då Birger jarl stiftade sina berömda fridslagar, av vilka tingsfriden var en? Därom veta vi intet. Men det egendomliga är, att det första stadgandet i svensk rätt, som innehåller något härom, är det ännu gällande i 1734 års lag.¹ Både landskapslagar och landslag sakna upplysningar på denna punkt. Ej ens i det s. k. »1723» års förslag till rättegångsbalk, som likvisst tillkommit redan under enväldet,² finns något dylikt föreskrivet. Först i det allra sista förslaget av 1734 möter plötsligt den nuvarande bestämmelsen. Varifrån har då denna kommit? Ehuru källorna i detta avseende lämna oss i sticket, torde man kunna uppställa den hypotesen, att den på riksdagarna 1731 och 1734 synnerligen verksamme f. d. häradshövdingen PETTER ABRAHAMSSON direkt eller indirekt påverkat lagkommissionen på denna punkt. Han är nämligen en av de få författare, som alls omnämna lysningen. I sin kommentar till landslagen (1726), s. 620, säger han i anmärkningarna till TingmB 15: »Sedan tingspredikan blivit sluten och häradsrätten sig satt... så lyser häradshövdingen ting och tingsfred efter vanligheten.»³
    Samma år lagkommissionen började behandla det av hovrättsrådet J. Rosenstolpe författade projektet till rättegångsbalk, som skulle bliva det sista i sin art, utkom emellertid ännu ett arbete, som omnämnde lysningen, nämligen D. NEHRMAN, Inledning til then swenska processum civilem (1732). Å s. 93 säger denne författare följande: »När gudstjänsten är ändad, sätter häradshövdingen sig med nämnden, sedan han lyst ting och tingsfrid på sådant sätt, att de tvistande avrådas från all orättvisa och

 

    ¹ I äldre lagstiftning talas det visserligen om att »lysa ting», men detta betyder där något helt annat, nämligen att på förhand kungöra i kyrkorna vidvilken tid, som tinget skulle sammanträda.

    ² Se härom Å. HOLMBÄCK i Minnesskrift ägnad 1734 års lag I (1934), s. 62.

    ³ Att detta bruk vid denna tid även förekommit vid lagmansrätterna framgår av en annan anteckning i kommentaren, nämligen å s. 601: »När lagmansrätten sig satt, och ting samt tingsfred blivit lyst . . .».

allmogen förmanas till beskedlighet och stillhet.» Nehrman antyder också, att lysningen vid denna tidpunkt haft en rent praktisk betydelse så till vida, att »allt slagsmål, som sedan på tingsplatsen utom tingstugudörren» förövades, straffades med 40 mark »såsom förbudsbrott» utan att därför behöva vara edsöresbrott. Något lagstöd härför uppgives icke och fanns förmodligen ej heller att åberopa.¹ Att den nehrmanska framställningen varit den, som påverkat lagkommissionen, är dock mindre troligt, då det nämligen är den abrahamssonska, som lagts till grund för lagtexten. Abrahamsson säger sålunda, att lysningen skulle ske, sedan häradsrätten satt sig, under det att Nehrman åtminstone av hans ordalag att döma varit av den meningen, att lysningen skulle verkställas stående, innan rättens ledamöter slagit sig ned. Praxis kan i detta stycke ha varierat i olika landsändar.
    Det intressanta är emellertid, att vi härigenom från två olika håll fått belägg för att lysning av ting och tingsfrid förekommit i praktiken före den nuvarande lagens tillkomst, och detta utan att något allmänt påbud härom är känt. Ej heller bevara våra domböcker, så vitt är bekant, några upplysningar om en dylik sedvänja. Ju längre tillbaka i tiden vi söka, desto mindre utsikter finnas f. ö. att hitta något belägg i protokollen för dylika subtila saker.
    Den enda möjlighet, som då återstår, är, om vi i våra äldre handskriftssamlingar kunde återfinna något formulär till det tal, medelst vilket häradshövdingarna, enligt vad Nehrman antyder, brukat lysa ting och tingsfrid. Ett dylikt formulär har också efter något sökande påträffats, men tyvärr blott i en enda avskrift från mitten av 1600-talet. Det har bevarats i en kopiebok, tillhörande Norrtälje kyrkoarkiv (sign. P 1) och numera befintligt i Uppsala landsarkiv. Talet består av sex olika moment. De fyra första rikta sig till tingsmenigheten, det femte till nämnden, och det sjätte innehåller en allmän betraktelse, till hälften i form av en bön till Gud. Tyvärr är avskriften av den art, att ett enkelt avtryck ej lämpar sig på grund av de många inadvertenserna. I det följande skall emellertid det mesta anföras, varvid det dock av nämnda skäl är så gott som nödvändigt, att återgivandet sker i något moderniserad form. Sålunda ha nutida stavning och interpunktion införts, ett och an-

 

    ¹ Jfr dock Stadslagen, EdsB 4 och 13.

nat alltför ålderdomligt ord har utbytts mot motsvarande moderna, uppenbara skrivfel ha rättats och några tydligen av misstag tillkomna överflödiga ord ha avlägsnats. Med dessa förändringar har avskriften följande lydelse:

 

1.

Ärlige, vise och välaktade, redlige, gode och beskedlige dannemän! Såsom vi nu med varandra äro sammankomne till att hålla laga ting, det är: att upptaga, skärskåda, rannsaka och avdöma alla de mål, saker och ärenden, som sig allmogen emellan på en rund tid tillgörande kunde hava tilldragit och egentligen till häradsting höra; så vill man ock i förstonne till en ingång, förrän man kommer sakerna till att hantera och upptaga, efter Sveriges rikes beskrivne lag, lovliga bruk och gamla sedvana här hava pålyst, förkunnat och avsagt ett fritt, offentligt och allmänt laga ting; det så förstående, att var och en, som kan hava någon sak, mål och ärende att kära om till sin granne, nästa eller jämnkristen, den skall här hava ett fritt och säkert tillträde till denna lovliga rätten, härtill att [han] där ock införer sin kära och klagomål, den med skäl och vittne till att bevisa, såsom ock att förvänta en skälig dom och sentens där uppå, efter som saken med sina omständigheter det bäst kan fordra, äska och medgiva.

 

2.

Sedan och till det andra. Emedan riksens uttryckta lag och rätt offentligen förmår, stadgar och påbjuder (Konungabalken i det 4 kapitlet), att efterskrivna fyra freder, som äro kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid, skola före allting aktas och vidmakthållas, därmed allt våld, våldsverk och orätt att dämpa, nedtrycka och förkväva; alltså varder ock nu vid detta ting och stämma allom så hitkommande som hädanfarande offentligen tillsagt, förkunnat och avsagt en fri och säker tingsfrid ifrån och till sitt hem igen vid det poen, att eho som sig helst emot denna tingsfrid understår till att bryta, den skall vara förfallen under det straff, som Sveriges lag därom förmår (Edsöresbalken i det 21 kapitlet) och have förverkat alltdet han äger, utom jord, och äge biltoger vara över hela Sveriges rike. Var och en se sig fördenskull visligen för, att han emot denna tingsfrid icke bryter, så framt han förbemälte straff åstundar att undvika.

 

3.

Efter det lag och rätt och rättvisa icke mindre än andra högviktiga angelägna saker vilja vara med all hövlighet, tukt, reverens och beskedlighet handhavda och beklädda; däremot åter all oordning, otukt och ohövlighet platt och i grund avskaffade och förtagne; tyvare alla de, som detta ting vilja söka och några ärenden här hava att framställa och förrätta, därtill förmanade, att de sådant göra med allt

 

skick och hövlighet: ingen överfalla den andre med okvädinsord, ingen uppväcka något märkligt oljud, ingen banna, truga eller hota eller annan ljugare kalla, utan så är, [att] han därför vill böta och plikta, som lagen därom förmår (TingmB 43 kap.); utan var och en tale och svare den andre hövligen, uppå det att lagen och rättvisan sålunda må ske sin tillbörliga respekt och ära, sakerna dess bättre förestådda och var man så mycket bekvämare till sin rätt förhjälpa [s]. I lika måtto skall eller må ingen att göra sig till målsman uti en annans sak, utan, som lag säger, att han därtill är bedd och ombetrodd. Ho det gör, vare förfallen under det straff, som lagen därom uttrycker (Konungabalken i det 29 kapitlet).

 

4.

Efter som oftast händer, att lag och rätt måste med ed och vittnestadfästas och bekräftas, såsom lagen ock det själv i bokstaven fordrar, äskar och kräver; alltså varda ock alla de, som vid detta ting och stämma framdeles kunna bliva fordrade till att göra ed eller bära vittne i någon sak, därtill allvarligen, troligen och på det flitigaste rådde och förmanade, att de i sådana viktiga saker icke skola sig obetänksamma [förhålla], tänkandes sådant intet mera hava uppå sig än träda fram, lägga handen på boken och svärja, utan fast hellre hålla det så före, att vid edgång och vittnesmål händer både stor själavåda och ärefara. Ty lika såsom den, där gör en ren ed av tryggt samvete och god vetskap (lika som han säger: Jag gör därutinnan Gud en tjänst), styrker och bekräftar sanningen och rättvisan och så mycket honom står till görande hjälper sin jämnkristen till sin rätt; alltså och tvärt emot: den, som med sin obetänkta veterliga falska ed svär eller vittnar någon till viljes eller under ögonen, gör därutinnan djävulen en tjänst, bifaller och styrker osanningen och orätten och så mycket honom står till görande främjar orättvisan, vilket såsom det är ett djävulskt ting, alltså bliver han därigenom djävulens barn och medarvinge till den evinnerliga förtappelsen på själens vägnar och sedan en ärelös, menedig man för hela världen, den sedan icke är värd att hava något umgänge eller gemenskap med något ärligt folk. Vete sig fördenskull var och en härutinnan åtvarna . . .¹

 

5.

I gode män i nämnden sitta, som efter lag och Eder ed med Edert vittne äga parterna antingen värja eller fälla, Eder råder och förmanar jag, att I med flit Eder ihågkommen, att I ingen saker gören, den saklös är, ej heller den saklös, som saker är, utan alldeles hållen Eder efter Eder gjorda och avlagda ed, intet görandes någrom något till viljes antingen för välvilja, vänskap, skyldskap, räddhåga eller penningar skull; ej heller mot, för hat, avund, illvilja eller någon annan sak skull, evad namn det helst hava kan, tänkandes, där I sådant

 

 

    ¹ Det återstående är korrumperat till oigenkännlighet.

gören (nämligen mera anseendes välvilja och vänskap, hat, avund eller annat), då haven I därigenom brutit Eder ed och bliven sedan icke mera redlige nämndemän utan menedare och skämde män, som ingen redlig man sedan vill hava umgänge med. Ansen fördenskull uti rätten intet annat än Gud, rättvisan och sanningen, därmed I kunnen behålla ett gott samvete samt ära och redlighet.

 

6.

Sist och till det yttersta. Efter domareämbetet uti sig självt är ett tungt, svårt, mödosamt, ja, farligt kall och ämbete, vilket i genom blotta mänskliga krafter icke så kan bliva handhaft, beklätt och förestått, som Herren Gud det hava vill och själva ämbetet fordrar, med mindre Gud den allsmäktige giver där lycka och välsignelse till, och Herren Gud lovar sig med allom gudfruktigom domarom vilja vara i rätten och dem bistå, där han ombedd varder; vilja vi fördenskull med en hjärtans suck var bedja Gud, den ene med den andre, att Han ville här nu vara med oss tillstädes, att alla saker måtte så kunna bliva avhandlade och förrättade, att de främst och först kunde lända Gud till ära, regementet till styrka, lag och rättvisa till förstärkning, skalkar och bovar till näpst och straff, frommom och spakfärdigom till beskydd, såsom ock varjom och enom till sin rätt förhjälpa.

 

    Dylika manligt kraftfulla och särskilt på slutet välklingande ord ha använts av svenska häradshövdingar och lagläsare, då de vid början av varje ting å ämbetets vägar hade att enligt gammal sedvana lysa ting och tingsfrid. I dessa hälsningsord finna vi något av samma anda, som träder oss till mötes i Olavi Petri domareregler. De vittna klart och tydligt om den stolta ansvarskänsla och den höga moraliska halt, som i stort sett kännetecknat den svenska rättskipningen vid våra underrätter allt sedan hedenhös, och som medfört, att den i så hög grad städse åtnjutit hela folkets förtroende.
    Genom fyndet av ovan anförda formulär har kunnat ledas i bevis, att lysandet av ting och tingsfrid under högtidliga former förekommit vid häradsrätterna åtminstone ett sekel, innan påbudet uttryckligen infördes i svensk lag. Och under sådana förhållanden är det intet som hindrar, att sedvanan kan vara betydligt äldre, även om formerna härför hava växlat. Måhända skola i en framtid nya fynd i våra arkiv avslöja dess äldsta historia. Så mycket kan i varje fall sägas, att det är en ålderdomlig och ingalunda oviktig tradition, som döljer sig bakom stadgandet i RB 2:3, då det påbjudes, att häradshövding skall lysa ting och tingsfrid.