HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN.

 

AV

 

PROFESSOR HADAR BERGLUND.

 

Ordsammanställningen ovan i rubriken är lånad från LINDBLAD, Läran om bevisning inför rätta (1842),1 vilken författare på tal om handelsböcker karakteriserar dessas betydelse i process som »den rättegångsförmån, som sålunda på dubbelt sätt är tillagd handlande och varuförädlare».2 De två avseenden vari förmånen trädde i dagen innefattades i det legala bevisvärde, som enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken tillagts handelsböckerna och som kunde förstärkas genom edgång av handlanden själv, och i de rättsverkningar som genom förordningen den 28 juni 1798 knutits till räkningar, utställda på grundval av samma böcker: räkning anses under vissa förutsättningar lika utmätningsgill som förfallet skuldebrev. I orden handelsboks beviskraft (bevisvitsord, bevisverkan) och handelsräknings exigibilitet skulle man sålunda kunna sammanfatta vad här kallas handlandes rättegångsförmån.
    Varken 17 kap. 2 § rättegångsbalken eller 1798 års stadgande

 

    1Litteratur: AFZELIUS, Om parts ed, andra uppl. 1915, ASK, De allmänna underrätternas inbördes behörighet i tvistemål, 1896, BACKMAN, Ny lagsamling, h. 2, 1837, h. 5, 1847, h. 6, 1850, h. 7, 1854, ENGSTRÖMER, Vittnesbeviset, 1911, ESCHELSSON, Om skuldebref, 1912, FLIESBERG, Handbok för köpmän, 1900, HEMBERG och SILLÉN, Bokföringslagen, andra uppl. 1931, HULT, Från näringstvång till näringsfrihet, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt, band I och band II, 1917—1935, Lagkommittén, Förslag till handelsbalk, 1815, LINDBLAD, Läran om bevisning inför rätta, 1842, NEHRMAN, Inledning til then swenska processum civilem, 1751, NORDSTRÖM, Ett och annat om handelsböckers beviskraft, Ytterligare ett och annat om handelsböckers beviskraft och om creditpapper (stipendiat-teser), Helsingfors 1844, Nya lagberedningen, Förslag till utsökningslag, 1876, SJÖGREN, Bidrag till den svenska exekutivprocessens historia, i Tidsskrift for Retsvidenskab 1901, STOLPE, Konsumtionskrediten under 1800talet, i Sparverksamhet och bosättning, betänkande avgivet till kooperativa förbundets kongress, 1937, TRYGGER, Lagsökning för gäld, 1893, TRYGGER, Om skriftliga bevis, 1887, WINROTH, Köp av lös egendom, 1917, Äldre lagberedningen, Förslag till rättegångsbalk, 1849.

    2 LINDBLAD s. 169.

642 HADAR BERGLUND.är längre i kraft; i deras ställe ha trätt nya regler, som återfinnas i den ännu gällande delen av förordningen den 4 maj 1855, §§ 12—18 och 21—25, i den lydelse dessa paragrafer äga efter förordningen den 12 september 1868. Även om dessa föreskrifter lyder numera omdömet, att de äro föråldrade och sakna med nutidens friare bevisprövning nämnvärd praktisk tillämpning,1 och när för icke så länge sedan i allt fall fråga blev om tillämpning i en rättegång av hithörande regler, har det tydligen ansetts ganska anmärkningsvärt, att sådan tillämpning numera överhuvud taget kan komma ifråga.2
    Omdömet att bestämmelserna ifråga sakna nämnvärd praktisk tillämpning är säkerligen ur vissa synpunkter riktigt.3 Men även om så är förhållandet, ha föreskrifterna i dessa ämnen likväl en tid haft mycket stor betydelse, och synpunkter som däri kommit till uttryck spela alltjämt en roll inom olika delar av processdoktrinen. Inom sitt begränsade område återspegla de i sin mån rättsutvecklingens stora drag.

 

    Den 25 februari 1715 ägde, enligt vad lagkommissionens protokoll för den dagen4 visar, en livlig diskussion rum inom kommissionen rörande »frågan, om och huruvida en köpmans bok kan binda någon till den fordran, som samma bok innehåller, varvid åtskilligt blev av och an talat». Protokollet resumerar de skäl som androgos för att handelsbok skulle äga ett visst bevisvärde, vilket kunde förstärkas med köpmannens ed: det är »högnödigt» för honom att hålla sin bok så att han därmed kan visa sin handel, därvid han låter journalen införas i huvudboken; det vore svårt att »taga obligation på vad han krediterar», ty många som taga på kredit kunna icke skriva, och mången låter sitt tjänstefolk hämta (varorna hos köpmannen vilken då icke kan få något skriftligt erkännande på leveransen); man borde utgå från att »köpmannen handlar redligen och lärer allt noga anteckna». Å andra sidan anfördes vägande motskäl: att låta köpmannen med ed bestyrka sin bok är dock betänkligt därför,

 

    1 HEMBERG och SILLÉN s. 65.

    2 Jfr den för rättsfallet i NJA 1931 s. 593 använda rubriken »Angående fortfarande tillämplighet av 22 § i K. F. d. 4 maj 1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar».

    3 Se emellertid, jämte det i föregående not nämnda rättsfallet, även NJA 1936 s. 549.

    4 SJÖGREN, Förarbetena, III s. 208. Jfr AFZELIUS s. 100.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 643att han i allmänhet icke själv för böckerna utan överlåter det åt sina anställda; det är lätt att uteglömma kreditposter, varvid köpmannen komme att »svärja efter sin mening rätt men saken är ändå orätt»; huvudboken kan icke vara bättre »conditionerad» än journalen »eller kladden»; olägenheten att taga obligation på vad som utborgas kan avhjälpas med att gäldenären själv gör annotation i köpmannens bok »eller när räkningen är stor och ansenlig, att köpmannen sätter den på ett papper i form av räkning och låter debitoren den själv underskriva»; det händer endast sällan, att den som tager på kredit icke kan skriva, och då »lärer handeln vara liten, så kan en sådan ändå sätta sitt bomärke under räkningen eller i boken»; när tjänstefolk hämta varor, bör köpmannen äga fordra att de skaffa principalens underskrift under räkningen, ty »är alltid krediten värd ens underskrift». Uppräkningen av skälen mot att ge handelsbok särskilt gynnad ställning i bevisavseende avslutas med detta uttalande: »så är bäst i tvivelaktiga mål söka säkraste vägen, som synes vara denna, att såframt en köpman vill, att dess bok skall äga den kraft, att han skall förmå göra någon till sin skuldenär, måste debitoren antingen själv däri annotera skulden eller (köpmannen) taga revers eller låta verificera räkningen av skuldenären eller vid årets ända låta åtminstone då debitoren densamma med sitt namns undersättande besanna, och där någon skulle sig sådant undandraga, kan han sin fordran hos domaren eller exekutoren strax angiva.»
    Diskussionen rör sig, som man finner, bland annat omkring följande punkter. Först kommer frågan, huruvida det sätt på vilket handelsbok brukar föras skapar garanti för att den är riktig. Därvid har det betydelse att erinra sig, att köpmannen i allmänhet icke själv för böckerna. Så beröres en bokföringsteknisk fråga: affärshändelserna upptecknades då som nu i kronologisk ordning i en dag för dag förd journal, varifrån anteckningarna sedan överfördes till en efter visst system upplagd huvudbok, t. ex. med personliga konti för varje kreditköpare, debitor. Man kan utan tvekan utgå från att journalen särskilt i minuthandeln, med hastigt gjorda noteringar, tedde sig föga förtroendeingivande som bevismedel; man bör här observera det i diskussionen använda uttrycket »kladden». De i huvudboken införda noteringarna förutsättas däremot framträda i den prydliga form, som är förenad med begreppet ordentlig bokföring.

644 HADAR BERGLUND.Naturligtvis sättes fingret på en öm punkt genom påpekandet, att huvudboken icke kan vara bättre konditionerad än kladden.1Om emellertid boken icke skulle tillmätas bevisvitsord, blir frågan, om man kan sätta något annat bekvämt tillgängligt bevismedel i stället, och meningsbytet kommer att röra sig om möjligheten att erhålla en »obligation» från kreditköparen. Härvid uppmärksammar man de svårigheter som bero av att kunden kanske ej är skrivkunnig och att han låter sitt tjänstefolk hämta varorna.2
    Resultatet av överläggningen inom lagkommissionen blev, att man fann »bäst att gå detta mål förbi uti lagen». Så blev det emellertid icke; i den slutligen antagna lagen fanns, trots de skäl som kunnat förebringas däremot, det nyssberörda stadgandet i 17 kap. 2 § rättegångsbalken, vars lydelse här må återges:
    »Beropar sig någon å böcker över handel och köpenskap, och finnas de innehålla både vad borgat och betalt är, med dag och år, då det skett, utan någon ändring; gitter ej vederparten visa där fel i, eller att allt ej rätteligen upptecknat är; eller de omständigheter, som boken eller personen misstänkta göra; gälle den förfullt bevis, där han, som boken hållit, eller hålla låtit, den med ed sannar.»
    Stadgandet har utländska förebilder. Liksom så många andra handelsrättsliga institut synes även detta komma från den italienska medeltidsrätten. Vår egen medeltidsrätt känner det ej, men däremot har en liknande regel varit bekant för doktrinen och även tillämpats i praxis vid tiden för 1734 års lags tillkomst.Det egendomliga med bestämmelsen om handelsboks bevisvitsord är, för att ansluta till nyss åberopade LINDBLADS formulering,

 

    1 LINDBLAD nämner, s. 166, att till äventyrs de flesta antaga, att stadgandena i 17: 2 RB icke ha avseende å annan än huvudboken, men anser själv med rätta, att, om den dagliga anteckningsboken är oordentligt förd, huvudboken förtjänar föga förtroende. FLIESBERG påpekar, s. 166—167, att den inom bodhandeln förekommande s. k. bodkladden ej fyller 1855 års förordnings krav på dagboken, men som »första anteckningsbok och förd omedelbart vid affärers ingående, har den dock sin betydelse, i det att den tjänar såsom grund- eller verifikationsbok till den med mera omsorg och noggrannhet förda dagboken».

    2 Längre fram uppmärksammas en annan hithörande fråga, nämligen huruvida notering i handelsbok om leverans till en kund har verkan av bevis mot denne, när han påstår att någon utan hans bemyndigande uttagit varan, se nedan s. 654—655.

    3 AFZELIUS s. 100 och ABRAHAMSSONS anmärkningar mot förslaget till rättegångsbalk vid 1734 års riksdag samt lagkommissionens svar, SJÖGREN, Förarbetena, VIII s. 233 och 237.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 645att lagen här gör ett undantag från regeln, att enskilda handlingar medföra bevisning endast mot den, som är utfärdare därav, och dem som äro bundna av vad han gör och låter, men icke för dem.1 Visserligen utgör boken icke ensam fullt bevis, men vad som brister i bevisvärde kan fyllas genom köpmannens egen ed. I rättegång, där köpmannen vill indriva sin fordran, är han ju enligt 17 kap. 33 § rättegångsbalken som kärande den bevisskyldige; hans till den åberopade handelsbokens besannande avlagda ed blir en fyllnadsed, en konsekvens som betraktad i och för sig även den innebär en egendomlighet, eftersom ju värjemålseden eljest representerar partsedens normaltyp. Den kunnige och skarpsinnige ABRAHAMSSON bragte frågan på tal vid lagens behandling inför ständerna vid riksdagen år 1734 och yrkade på att eden skulle överflyttas från käranden till svaranden och därmed förvandlas från fyllnadsed till värjemålsed, ett yrkande som dock icke föranledde någon påföljd.2
    När regeln, att handelsbok bestyrkt med ed gäller som fullt bevis, utformades i skriven lag, skedde det sålunda icke utan betänkligheter. Helt utan fog voro de icke. Man har i senare tid framhållit, att en handelsboks särskilda bevisvärde egentligen förutsatte, att handelsbokföringen i en eller annan form stode under offentlig kontroll, men att en sådan saknats i vårt land, så att den handlande hade fullkomligt fria händer att med sina böcker göra och låta så som honom för gott syntes.3 Detta torde dock innebära en överdrift. Ser man på tidsskedet närmast efter tillkomsten av 1734 års lag, karakteriseras ju detta av den merkantilistiska uppfattning, varåt lagen ger ett klart uttryck. Lanthandel var, med snävt begränsade undantag, förbjuden och den egentliga köpenskapen förlagd till städerna och insnörd i ett korporationstvång förenat med kompetenskrav liknande dem som utmärkte hantverkets skråorganisation. 1734 års allmänna förordning, varefter alla de, som här i riket handeln vilja lära och sedan densamma driva, skola hava sig att rätta, hade i alla händelser till syfte att skapa garantier för att köpmannen ägde

 

    1 LINDBLAD s. 164.

    2 SJÖGREN, Förarbetena, VIII s. 233—234. Värjemålsed fattas här som svarandens ed, utan avseende på att det faktum tvisten gäller, t. ex. betalning, kan vara föremål för hans egen bevisskyldighet, jfr lagkommittén, motiver s. 35, och AFZELIUS s. 130—131. Nyare doktrin ser i värjemålseden den icke-bevisskyldigepartens ed, KALLENBERG II s. 933—38.

    3 LINDBLAD, s. 170.

646 HADAR BERGLUND.behövlig kompetens för yrkets bedrivande, dit även bokhålleriet hörde, och magistraterna i städerna tillhållas i författningen att över dess efterlevnad allvarsamt inseende hava.1 Även om man ej bör överskatta effekten av denna lagstiftning som garanti för handelsböckers pålitlighet, måste antagas, att den haft en viss betydelse i sådan riktning.
    Mot 1800-talets mitt bryter näringsfriheten in, och därmed ha ju ovan utvecklade synpunkter förlorat sitt värde. Likväl är det ej riktigt att påstå, att den handlande ens nu fick fullkomligt fria händer med sina böcker,2 ty nu har lagstiftaren ingripit på annat sätt, nämligen genom bestämmelser i konkurslagstiftningen. De straffbestämmelser, riktade mot bedräglig eller vårdslös konkursgäldenär, som däri formulerats, kunna icke ha varit utan inflytande på frågan om handelsboks bevisvärde. Väl är det sant, att vad konkurslagstiftningen kan innehålla om straff för den, som bör föra böcker över sin rörelse, men eftersätter denna plikt, tillkommit ur annan synvinkel än regeln i 17 kap. 2 § rättegångsbalken. Hur handelsbokföringen betraktas inom konkurslagstiftningen har fått ett träffande uttryck i konkursstadgan den 28 juni 1798 § 5 mom. 2, då där yttras: Ifall gäldenären, »om han handel eller annan sådan rörelse idkat, där bokhållas bör, icke gitter med ordentligt förda och år ifrån år avslutade böcker bestyrka riktigheten av sin om boets tillstånd, och orsakerna till dess iråkade obestånd, gjorda uppgift», må han stå till svars för domaren.3 Medan 17 kap. 2 § rättegångsbalken handlar om böckernas bevisvärde rörande av köpmannen given kredit, är det i konkurslagstiftningen närmast fråga om böckernas betydelse som upplysningsmedel rörande kredit som lämnats honom. Självklart är, att i en och samma köpmans bokföring noteringar kunna förekomma som äro vilseledande ur denna senare synpunkt, medan noteringarna i den förra delen äro riktiga; som helhet är bokföringen dock bristfällig, och därmed skulle väl beviskraften enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken falla bort. I alla händelser kommer konkurslagstiftningens maning till köpmannen att hålla ordentlig bokföring att skapa en borgen i största allmänhet för att densamma även i förhållande

 

    1 Se Allm. Förordn. 19. 12. 1734 särskilt §§ 2, 4, 5, 8, 16 (BACKMAN h. 2 s. 470—471).

    2 Jfr nedan s. 656—657.

    3 Samling varuti äro — upptagne — författningar och stadgar, 1807. s. 388.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 647till hans debitorer är omsorgsfullt förd. 1798 års konkursstadga återkommer till ämnet i § 14 mom. 3 och § 15 mom. 1; i det förra lagrummet förvisas gäldenär, vilkens oordentliga bokföring ådagalagt oredlighet, att sitta i häkte; enligt det senare skall gäldenär, som fört falska böcker och räkningar, »ställas för en påle i halsjärn på torg eller allmän tingsstad att skämmas i två timmar, och därtill straffas med fängelse vid vatten och bröd eller försändas till allmänt arbete på längre eller kortare tid, eftersom grovheten av bedrägeriet prövas förtjäna».1
    Ehuru anspråkslösa, förelågo dock sålunda vissa garantier för att köpmannen förde sina böcker med ordning och reda. Samtidigt är utan vidare klart, att kredithandeln skulle ha avsevärt försvårats, om köpmannen nödgats att för var gång varor borgats skaffa sig skriftligt erkännande eller en »obligation» av kunden på sätt lagkommissionen övervägde. Det tvivel som därvid kom till uttryck rörande skrivkunskapen inom kundkretsen var säkerligen motiverat. Med bristande skrivkunskap följer väl ock i regel oförmåga att kunna »läsa skrivet». Skulle köpmannen under här antydda förutsättningar taga »obligation» av kunden, torde den förre ha fått skriva den själv, läst upp den och avfordrat kunden hans bomärke som underskrift. Den härigenom skapade urkunden skulle väl knappast kunnat som bevismedel värderas högre än köpmannens egna anteckningar i handelsboken.
    Utan tvivel levde hos domstolarna en känsla av, att regeln i 17 kap. 2 § rättegångsbalken var en undantagsbestämmelse, vilken borde tolkas restriktivt. Så beträffande föremålet för bevisningen, i det att icke alla anteckningar i köpmans bok ägde vitsord: man lade tonvikt vid att enligt lagrummet fråga var om »handel och köpenskap». Visserligen medgav Högsta Domstolen i visst mål edgång åt borgenären i ett fall, där den påförda posten avsåg kontant försträckning, men därvid framhölls i motiveringen att »den ifrågaställda räkningen utvisade, vad icke heller vore bestritt, att emellan handlanden G. och krigskommissarien D. i livstiden, alltifrån år 1806, då räkningen började, till 1814, då den slutade, under oavbruten fortsättning fortfarit handels-

 

    1 Jfr Konkurslagen 12. 3. 1830 §§ 42—43 (BACKMAN h. 2 s. 619). Ytterligare inskärpes betydelsen av handelsbok som bevismedel genom straffstadgandet i missgärningsbalken 8 kap. 3 §, riktat mot den som förfalskar böcker och räkningar eller sönderriver och förbränner dem och skriver andra i stället; jfr SL 12 kap. 4 §.

648 HADAR BERGLUND.förhållanden, med vilka nyssnämnda likvider ägt gemenskap, samt den omförmälda penningförsträckningen i själva verket innefattade allenast ett återtagande å D:s sida av den summa till enahanda belopp, som han kort tid förut, i avräkning å sin skuld till G. inbetalt», Kungl. Maj:ts dom den 21 juni 1825.1 Men när den omtvistade påförda posten rörde en penningförsträckning som icke hade ett dylikt samband med varuleveranser utan kunde rubriceras som härrörande från emellan parterna »förelupen penningrörelse», kunde posten icke blott genom borgenärens handelsbok och edgång anses lagligen styrkt, Kungl. Maj:ts domden 8 december 1795.2
    Lagrummet ger självt anledning till att föreslå den ytterligare begränsningen i handelsboks bevisvitsord, att detta skulle gälla blott anteckningar om levererade varors art och mängd, pris samt data för leverans och betalning (avbetalning). Härvid erinras, att uppkommande tvist förutsättes gälla ett köp, och att som första tvistig punkt kan stå den, huruvida köp över huvudslutits d. v. s. leverans alls skett, eller skett till svaranden och icke till en annan person o. s. v. Eller tvisten kan bestå i, att, ehuru själva köpslutet är ostridigt, oenighet råder om hur mycket levererats, om det avtalade priset eller annat till köpet hörande villkor. Den begränsning lagrummet självt tycks häntyda på skulle innebära, att handelsbokens bevisvärde finge åberopas blott för sådana moment som hänföra sig till fullgörandet av ett avtal vars existens är ostridig eller på annat sätt bevisad. Boknoteringarna skulle alltså icke kunna åberopas som bevis med anspråk på vitsord rörande köpeavtalets tillkomst, om denna bestrides, eller rörande andra avtalsvillkor än de i paragrafen uppräknade.3 En dylik begränsning har säkert icke iakttagits. Som längre fram skall nämnas4 åberopar lagkommittén som skäl för borttagandet av fyllnadseden, att den kunnat medverka till att köpavtalets ingående ansetts bevisat, ehuru något köp ej skett. Om sålunda redan debiteringen av kundens konto, jämte köpmannens ed, ansågs bevisa köpslutet, finns ju intet skäl att, om avtalets existens är obestridligt, begränsa bevisvitsordet blott till vissa fakta men utesluta därifrån andra, varom anteckning i

 

    1 BACKMAN h. 5 s. 510.

    2 BACKMAN h. 5 s. 500; jfr LINDBLAD s. 166.

    3 Jfr lagkommittén, motiver s. 38, och lag om köp och byte 20. 6. 1905 § 6.

    4 Se nedan s. 654—655 och lagkommittén, motiver s. 46.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 649boken skett.1 Dock har ibland kommit till uttryck, att domstolarna känt behov av att ytterligare inskränka bevisvitsordet i nu antydda avseenden.2
    Regeln i 17 kap. 2 § rättegångsbalken, som också kan uttryckas så, att handelsbok gäller för halvt bevis, bygger på den legala bevisteorien. Det legala bevisvärdet faller emellertid bort, om vederparten gitter »visa där fel i eller att allt ej rätteligen upptecknat är; eller de omständigheter, som boken eller personen misstänkta göra», vilket i fråga om felen i boken utlagts så, att hela beviskraften går förlorad om boken uppvisar utstrykningar, överskrivningar, radering, luckor i pagineringen, inflickade eller utrivna blad, felräkningar, uteglömda inbetalningar, innehåller pro men ej contra, saknar datum för varje post. Köpmannens person åter ansågs misstänkt icke blott då han i sina affärer ådagalagt svek utan även då uppenbar vårdslöshet kunde läggas honom till last i affärsangelägenheter. Vid bedömande härav har enligt sakens natur ett visst utrymme måst lämnas åt domarens fria prövning.3

 

Den 28 juni 1798 utfärdades den viktiga författning, som anger sig avse vissa omständigheter som skola iakttagas i lagsöknings- och utmätningsmål. Författningen, som ger regler bland annat om skuldebrev, borgensförbindelser (den kända regeln om tolvmånaderspreskriptionen) och förfarandet i utsökningsärenden, har i § 2 upptagit stadganden om handelsräkning, enligt författningens egen utsago motiverade av »att de fordringar, som härröra av borgade varor och efter räkning gottgöras, icke sällan bliva stridigheter underkastade, vilket i synnerhet inträffar, när sådana fordringar, såsom beroende på bevisning efter bok, längre tid stå obetalte». Till främjandet av både borgenärens och gäldenärens förmån och rätt förordnades nu »att räkning på borgade varor

 

    1 Överensstämmande NORDSTRÖM s. 15.

    2 Jfr justitierådet IGGESTRÖM vid votering i HD 11. 4. 1853 i mål, vari äldre rätt skulle tillämpas: »Då 17 kap. 2 § RB, däruti tillåtes, att uti vissa fall böcker över handel och köpenskap må med ed sannas till bestyrkande av vad borgat och betalt är, icke kan äga därutöver sträckt tillämplighet ända därhän, som skulle under sådan edgång, den där allenast utgör ett undantagsvis medgivet bevisningsmedel angående bokföringssättets riktighet, jämväl få inbegripas bekräftelse av särskilda, med bokföringen icke gemenskap ägande och därav icke beroende avtal angående för utborgningen och betalningen bestämda tillfällige villkor i avseende å räntas erläggande, säkerhets ställande eller annat dylikt» (Juridiskt Arkiv XXVI s. 281).

    3 NORDSTRÖM s. 13—14. LINDBLAD s. 166—167. AFZELIUS s. 114.

42 —Svensk Juristtidning 1937.

650 HADAR BERGLUND.bör åtminstone varje år utskrivas och gäldenären mot bevis tillställas, samt denne senare vara skyldig genom påskrift den godkänna, om han däremot icke haver något att påminna, varefter räkningen anses lika utmätningsgill, som annat förfallet skuldebrev. Lag samma vare, om gäldenär icke något godkännande av räkning meddelar, men ej heller inom sex månader, efter därav bevisligen erhållen del, densamma genom laga rättegång klandrar».1
    Erfarenheten synes alltså ha visat, att regeln om handelsboks beviskraft icke i och för sig löste de tvister, vari utgången var beroende på »bevisning efter bok». Det är knappast att antaga, att den av lagstiftaren påtalade olägenheten skulle ha hänfört sig till någon tvekan å köpmannens sida att fylla bevisningen med sin ed; snarare är det väl så att domaren var obenägen att medge dylik edgång, när bokfordringarna längre tid fått stå obetalade; häri låg kanske någon av »de omständigheter, som boken eller personen misstänkta göra». I alla händelser var det naturligtvis välbetänkt att stadga, att gäldenären inom en relativt kort tid skulle konfronteras med borgenärens krav. Äventyret för den händelse räkningen icke årsvis utskrevs och tillställdes gäldenären borde tydligen, med fullföljande av den tankegång som ligger bakom stadgandet, vara det, att handelsboken förlorade det särskilda lagstadgade bevisvärdet. Denna påföljd är icke utsatt i författningen, men, säger LINDBLAD, om detta icke var lagstiftarens mening, skulle berörda föreskrift sakna all betydelse, vilket en riktig lagtolkning icke medger.2 Denna åsikt har dock blivit bestridd;3 först i 1848 års författning, varom mera skall talas nedan, är en uttrycklig bestämmelse med den av Lindblad åsyftade innebörden given.
    Räkningens utställande och behöriga delgivande medförde, att den däri angivna gäldenären ställdes inför alternativet att in-

 

    1 BACKMAN h. 2 s. 560. §:n innehåller ett andra stycke av denna lydelse: »Den som tillhandlar sig varor partivis, och därvid betingar sig trenne eller flera månaders anstånd med betalningen, är pliktig genast därå sitt skuldebrev till säljaren utgiva, som däremot bör tillställa köparen kvitterad räkning över beloppet, lika som vore det kontant betalt.» Jfr lagkommissionens diskussion, ovan s. 642—643. NORDSTRÖM s. 20—21 ser i det av författningen förordade förfarandet en möjlighet att utnyttja bokfordringar som kreditunderlag (genom pantsättning av skuldsedeln), jfr nutida handelsbruk där säljaren diskonterar en av köparen accepterad växel å köpesumman.

    2 LINDBLAD s. 168.

    3 NORDSTRÖM s. 11.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 651stämma klandertalan eller efter viss tids utgång finna räkningen vara utmätningsgill, ett resultat som han kunde gå i förväg genom ett godkännande. Tydligt är, att räkningen för att få denna verkan måste fylla vissa villkor ifråga om sitt innehåll. Det bör ha fordrats, att räkningen på ett eller annat sätt anger sig innefatta icke blott ett neutralt meddelande om vad i köpmannens bokföring antecknats om till gäldenären gjorda leveranser och av honom gjorda avbetalningar utan även ett krav på betalning av utställarens tillgodohavande (skillnaden mellan räkning, å ena, och »följesedel», »kontrollnota», å andra sidan), så att alltså de förra framstå som motivering för det senare. Motiveringen bör ha sådan fullständighet som 17 kap. 2 § rättegångsbalken beskriver i vad rör handelsbok, med den självfallna inskränkningen, att av bokens noteringar ej behöva medtagas andra ände som hänföra sig till ifrågavarande krav. Att de fakta som givit upphov till detta — de borgade varornas art, mängd och pris, dagen för leveransen — skola fullständigt angivas är tydligt redan därav, att räkningen kan komma att ligga till grundför en klanderprocess, vars föremål icke kan individualiseras annat än genom hänvisning till grunden för den påstådda fordrans uppkomst,1 och vari handelsbokens bevisvitsord omedelbart skulle äventyras genom att räkningen, som framträder som ett utdrag ur boken,2 vore ofullständig.
    Den klanderprocess, vartill 1798 års författning hänvisar den gäldenär, som icke vill låta räkningen gälla mot sig, är ett exempel på vad man på sin tid kallade provokatorisk rättegång. Processus provocatorius var en äldre processteoris uttryck för vad numera benämnes negativ fastställelsetalan.3 I den provokatoriska processen förmenades käranden »utfordra den andra till att kära»; följaktligen gällde att »den som i själva målet bör vara svarande, är här provocans och käranden provocatus». Sådan talan vore motiverad, om en person genom »någon annans tal, skrivelse, hot eller skryt» funne sig utsatt för obehöriga rättspåståenden; han borde då kunna få den uppkomna rättsovissheten undanröjd genom att själv instämma talan av innebörd att den andre uppfordras att be-

 

    1 Om individualisering av rätt till prestation se KALLENBERG I s. 886—887. Jfr 12: 3 RB, st. 1 p. 2, nedan s. 665.

    2 Jfr Ä. lagberedningen, nya motiver s. 34, där en jämförelse göres mellan motbok och vanlig handelsräkning.

    3 KALLENBERG I s. 957.

652 HADAR BERGLUND.visa sin rätt. En första konsekvens av denna uppfattning om den negativa fastställelsetalans innebörd blir naturligen, att, om tvisten gäller en rätt till prestation, provocatus icke kan uppfordras göra sin rätt gällande förrän anspråket på prestationen blivit aktuellt (fordran förfallit till betalning), ty den, som efter lagen ej kan nu klaga, han bör ej heller nu utfordras till något käromål, med mindre provocans vill eftergiva tiden, eller villkoret, när det står i hans makt. Forum för talan i provokatorisk rättegång är, där den gäller fordringsrättigheter, icke svarandens, utan kärandens personliga forum. Samma domare måste sökas, som borde upptaga saken, ifall provocatus hade låtit stämma provocantem.1 Regeln kom till direkt uttryck ifråga om klander å räkning genom förklaringen den 15 januari 1806.2 Bestämmelsen i fråga, nu upptagen i § 24 av gällande bokföringsförordning, anses, ehuru uppfattningen om den negativa fastställelsetalan som en provokatorisk rättegång numera är övergiven, likväl ge uttryck för en allmän regel.3
    Bifölls kärandens (provocantis) talan, innebar detta ett underkännande av köpmannens i räkningen framställda fordran. Förlorade käranden målet skulle detta med den uppfattning man hade om den provokatoriska rättegången betyda, att motpartens, köpmannens, fordran icke blott fastställdes utan utdömdes till betalning. Att provocans på egen stämning kunnat dömas betalningsskyldig har man dock, som KALLENBERG framhåller,icke stöd för i lag, och vad klander av räkning beträffar låg säkerligen närmast till hands att vid här avsedd utgång av målet blott ogilla klandertalan.5 Häri låg emellertid ett fastställande av den omtvistade fordringsrätten, och då räkningen under sådana förhållanden icke kunde vara sämre ställd än den räkning, som under sex månader förblivit oklandrad, var den »utmätningsgill». Blott den frågan återstår, om borgenären måste i lagsökningsväg gå till Konungens befallningshavande på sätt beskrives i utsökningsbalkens kap. 4 eller om »underexekutor» kunde direkt anlitas för utmätning enligt 8 § av 1798 års författning. Formuleringen av sistnämnda lagrum lägger ej direkt hinder för

 

    1 NEHRMAN s. 131—133.

    2 BACKMAN h. 5 s. 393.

    3 KALLENBERG I s. 363, ASK s. 69.

    4 KALLENBERG I s. 958—61 med not.

    5 Jfr justitierådet GÜNTHERS formulering av sitt votum i Juridiskt Arkiv XXVI s. 282—283.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 653ett dylikt alternativ, ty till underexekutors åtgärd hänvisas »laga kraft vunna domar och utslag, när de angå penningar till bestämd summa», en karakteristik som trots allt stämmer in på dom, varigenom klander mot räkning ogillas.1
    Ehuru klanderprocessens föremål är den på räkningen grundade fordringsrätten, är icke givet, att ett sådant godkännande av räkningen, som författningen omtalar och som gör den utmätningsgill, behöver fattas som en dispositionsakt riktad på själva fordringsrätten, ett medgivande. Alternativet är, att godkännandet betraktas som ett erkännande av att de i räkningen angivna fakta äro riktiga. Frågan är ej helt och hållet akademisk; det sistnämnda alternativet ger godkännandet en mer begränsad räckvidd och öppnar större möjligheter för motbevisningom fakta, som beröva de erkända deras betydelse (t. ex. fel i den borgade varan). Den samtida litteraturen innehåller uttalanden, som tyckas bygga på uppfattningen, att godkännandet hänför sig till bevismedlet och därmed till fakta men ej till själva rättsanspråket. Har den, som emottagit en handlandes räkning godkänt densamma, yttrar LINDBLAD, så gäller den för fullt bevis.Det analoga spörsmålet om innebörden av ett skuldebrevs utställande har bedömts på samma sätt, skuldebrevet vore i första hand ett bevismedel rörande de fakta som betingat den förskrivna fordrans uppkomst. Säkert stöd för att lagstiftningen byggde på samma mening är dock svårt att finna,3 se exempelvis förklaringen den 30 juni 1762, vari sägs, att erkände och utan förbehåll underskrivne förlagsräkningar emellan brukspatroner och deras förläggare äga i allo måtto lika kraftigt bestånd och verkan som andra klara förskrivningar, så att förlagstagaren icke må hava frihet »att vidare ställa de däruti upptagne av- och påföringsposter under tvist och domarens beprövande».4

 

    1 Löpande skuldebrev tillerkändes en »strängare exekutionskraft» än andra handlingar, i det att krav på grund av dylik revers kunde leda till bysättning av gäldenären snabbare än eljest var möjligt, jfr SJÖGREN i TfR, s. 34. Utmätningsgill räkning hör, som framgår av ordalagen i 1798 års författning, icke till denna privilegierade grupp.

    2 LINDBLAD s. 167. Ä. lagberedningen som föreslagit, att underlåten protest mot eller underlåtet klander av räkning skall medföra, att räkningen gäller »som fullt bevis om vad den innehåller» (I, 22: 12), anser ett sådant stadgande stå i överensstämmelse med innehållet av 1798 års författning, nya motiver s. 34. Jfr TRYGGER, Skriftliga bevis s. 155.

    3 ESCHEISSON s. 24—35.

    4 MODÉE, Publique Handl., del 7, s. 5224.

654 HADAR BERGLUND.    Att det på grund av underlåtet klander presumerade godkännandet icke kan ha vidsträcktare verkan än det uttryckliga torde vara tydligt. Ett fall, där underlåtenheten att klandra förenats med en uttrycklig protest mot räkningen, förelåg till bedömande hos Kungl. Maj:t den 10 september 1829. Ett handelsbolag i Göteborg levererade på sin tid på överfältläkare K:s rekvisition 32 tunnor sill för Medevi lasaretts räkning. Vid varupartiets framkomst reklamerade K. hos bolaget genom tillkännagivande av varans skämda och odugliga beskaffenhet. Bolaget å sin sida förklarade sig ha det fullkomligaste förtroende för K:s uppgift och anhöll, att K. ville realisera varan på bästa möjliga sätt. Emellertid utställde bolaget sedermera räkning å jämte annat sillpartiet, tydligen enligt det först avtalade priset, och delgav K. den å 761 rd:r rgs lydande räkningen den 23 april 1825. K. inryckte visserligen en protest i sitt erkännande om delgivningen men instämde ej klander utan blev den 17 juli 1826 lagsökt för beloppet hos Konungens befallningshavande i Elfsborgs län. Konungens befallningshavande konstaterade, att han icke »gjort den i samma anteckning innefattade protest gällande» och dömde K. betalningsskyldig, vilket beslut hovrätten fastställde. Kungl. Maj:t fann däremot, under hänvisning till ovan anmärkta förhållanden rörande varans beskaffenhet, att bolagets »fordringsanspråk i denna del icke lagligen kunde bliva föremål för så beskaffad räkning, som likmätigt Kungl. förordn. den 28 juni 1798 borde inom 6 månader efter delfåendet genom stämning klandras, om den skulle kunna förlora sin exekutiva egenskap», och prövade därför rättvist förklara bolagets fordran tvistig.1

 

    Inom processteorien synes man ha varit tämligen ense om att regeln i 17 kap. 2 § rättegångsbalken icke bildade något lyckligt inslag i vår rätt.2 Till kritikerna hade också lagkommittén sällat sig. Redan i förslaget till handelsbalk 1815 hade kommittén förebragt vägande skäl mot denna lagbestämmelse. En väl känd mans husfolk och betjäning, yttrar kommittén bland annat, eller även främmande personer, som begagna hans namn, kunna på hans räkning begära och även erhålla varor på kredit. Den

 

    1 Juridiskt Arkiv V s. 86.

    2 LINDBLAD s. 170, NORDSTRÖM s. 6—7; rörande ABRAHAMSSONS ståndpunkt se ovan s. 645. NEHRMAN s. 253 säger, innan han redogör för bokens bevisvärde och dess bekräftande med ed, »och fastän detta kunde synas strida mot billigheten».

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 655handlande sätter ej i fråga annat, än att de äro av husbonden utskickade eller anmodade att varorna uttaga, än mindre avfordrar han dem något skriftligt bevis däröver. Han inför rätteligen det utborgade godset i sin bok, och låter, av förtroende till gäldenärens vederhäftighet, en längre tid förlöpa, innan han tillställer honom räkning eller fordrar betalning. Räkningen kan därför, som ofta händer, först efter den senares dödsfall komma hans arvingar till handa. Varken han själv eller arvingarna, då han är död, äro i stånd att bevisa, att de icke begärt och erhållit de dem påförda varor. Den handlande däremot, tryggande sig vid sin bok, den han känner sig med ordning och noggrannhetha fört, drager ej i betänkande att med ed fästa dess riktighet. Gäldenären eller hans stärbhusdelägare förpliktas då att betala den fordrade summan. Men vad bevisar väl köpmannens edgång i dessa fall? Blott den omständigheten, att godset är till någon person utlämnat på borgen, men däremot alldeles icke det huvudsakliga och enda, som borde bevisas, nämligen att den man, som i egen eller arvingars person sökes, själv begärt och bekommit, vad således utborgat är. Lagkommittén drager av sitt resonemang den slutsatsen att, om en bestämmelse motsvarande 17 kap. 2 § rättegångsbalken skall behållas, edgången skall anförtros gäldenären.1
    Dessa synpunkter upptogos av riksdagen 1844—45 med påföljd, att ständerna vid nästa riksdag förelades proposition tillden författning som sedermera utfärdades som förordningen den 6 oktober 1848.2 Denna författning ger med berömvärd korthet och reda de nödvändigaste bestämmelserna i ämnet.3
    § 1 ansluter sig i formuleringen nära till 17 kap. 2 § rättegångsbalken, vilket lagrum nu upphäves. Om boken är ordentligt förd, och vederparten icke visar fel däri eller omständigheter som göra boken eller personen misstänkta, men nekar ändå till kravet, då skall icke som förut bokens bevis fyllas med kärandens ed utan »då äge boken det vitsord, att han, som sökes, skall vara skyldig med ed sig fria, där han ej hellre vill överlåta åt handlanden eller den, som boken fört, att fordringens riktighet edligen sanna eller ock rätten, i anseende till särskilda orsaker, finner skäl» dylik edgång åt handlanden eller bokföraren upp-

 

    1 Lagkominittén, motiver s. 37—43. Jfr ovan s. 645 not 2.

    2 AFZELIUS s. 101.

    3 Se författningen hos BACKMAN h. 7 s. 248.

656 HADAR BERGLUND.draga. Paragrafen utsätter vidare som uttryckligt villkor för att handelsbok skall äga denna verkan av halvt bevis, att den åberopas »att därmed styrka fordran för borgade varor»; härmed lagfästes den ovan berörda restriktiva tolkningen av det äldre lagrummet.1
    §§ 2 och 3 handla om handelsräkningens verkan. Den förra av de två paragraferna besvarar den ovan berörda frågan som § 2 i 1798 års författning lämnade öppen,2 nämligen vilken betydelse det har, att handlanden icke inom den i samma paragraf stadgade tiden — utgången av »nästa år» — bevisligen tillställer gäldenären ordentlig räkning eller söker honom i laga ordning; paragrafen uttalar den regel som redan LINDBLAD gjorde sig till tolk för: handelsboken förlorar sitt vitsord. § 3 upprepar den äldre regeln, att gäldenärens godkännande av räkningen eller hans passivitet under sex månader efter dess delfående gör räkningen utmätningsgill. Här har emellertid tillkommit ett betydelsefullt tillägg. Enligt den äldre rätten hade köparen, om han ville undgå denna påföljd, att instämma klander, och fortfarande gäller denna »provokatoriska rättegång» som ett medel att hindra räkningen från att bli exigibel, men härtill kommer nu att samma resultat vinnes genom att köparen »enligt skriftligt intyg av trovärdiga män eller handlandens eget erkännande, tillsagt honom, att räkningen ej godkännes». Ett enkelt bevisligt bestridande är sålunda nu till fyllest. Slutligen stadgas i § 4 i anslutning till bestämmelserna i förklaringen den 15 oktober 1810,3 att vad om handlande enligt författningen gäller också skall lämpas till den, som driver bergsbruk, fabrik, verkstad eller annan till beredande eller förädling av råa ämnen gjord inrättning.
    Denna författning hade emellertid tillkommit under den period, mellan åren 1846 och 1864, som utgör det korporativa samhällsskickets likvidationsskede. De gamla näringsorganisationerna voro upplösta och ersatta med handels- och hantverksföreningar. De kompetenskrav, som förr uppställts på utövarna av borgerlig näring, lindrades.4 De gamla traditionerna rörande sättet för näringsverksamhetens bedrivande måste nödvändigtvis

 

    1 Se ovan s. 647—648.

    2 Se ovan s. 650.

    3 BACKMAN h. 5 s. 500.

    4 Jfr HULT s. 566—570.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 657i många stycken gå till spillo. Detta måste i sin tur återverka på frågan, om i näring förda böcker längre förtjänade samma tilltro som förr. I 1846 års handelsordning göres visserligen ett försök att upprätthålla bokföringstraditionerna genom att som villkor för rätt att i stad idka handelsrörelse uppställts att kunna »föra bok och räkning på det för handeln i allmänhet övliga sätt»,1 men i en tid av snabb utveckling inom alla former av näringsverksamhet kunde en dylik bestämmelse icke gärna få någon större betydelse. Själva grunden för en lagstiftning sådan som 1848 års författning höll på att sammanstörta.
    För att lagstiftningen om handelsbok skulle kunna vara till verkligt gagn måste den först och främst kompletteras med en uppräkning av dem som voro skyldiga att föra handelsböcker, en uppräkning som icke kunde ske genom hänvisning till korporationsmässigt organiserade grupper medborgare utan måste omfatta en uppräkning av de olika slag av näringsverksamhet, vars natur i och för sig motiverade ordnad bokföring. Vidare behövde närmare utläggas, vilka böcker skulle ingå i dylik bokföring och hur de skulle föras för att anses lagliga.
    Med det nu anförda sammanhänger en synpunkt som torde förtjäna understrykas. Genom 1848 års författning försvagades handelsboks bevisvärde och handelsräknings exekutionskraft i hög grad. I själva verket hade gäldenärens ställning radikalt förvandlats. Förut hade hans enda säkra utväg att värja sig mot borgenärens genom räkning gjorda krav varit att väcka provokatorisk rättegång. Även med hänsyn tagen till den varsamma tillämpning av 17 kap. 2 § rättegångsbalken som vi trott oss ha mött i praxis, måste emellertid kärandens ställning i denna rättegång ha varit ytterst brydsam på grund av köpmannens rätt att fylla handelsbokens bevisvitsord med sin ed. Enligt 1848 års författning behöver i motsvarande situation gäldenären blott bevisligen protestera mot räkningen. Därmed berövas den exigibilitet, d. v. s. kan ej läggas till grund för lagsökning,2 och borgenären tvingas att själv börja process, vari han, om han blott har sin bok att stödja sig på, i regel icke kan vinna mer än att få köparen bragt till ed, något som denne, om han är övertygad om sin rätt, knappast kan finna avskräckande. I själva verket ha handlandens beneficia processus härigenom minskats till en

 

    1 Handelsordningen 22. 12. 1846 (BACKMAN h. 6 s. 269) § 1.

    2 Jfr ovan s. 654.

658 HADAR BERGLUND.obetydlighet, och handelsboks vitsord mot köpare av borgade varor har icke längre den räckvidd, att det i och för sig skulle motivera en mer omfattande lagstiftning. Det som ytterst förklarar, att lagstiftaren åter upptager spörsmålet om handelsböckerna och ger det en reglering av förut okänd vidlyftighet i förordningen den 4 maj 1855, är det intresse, åt vilket som ovan antytts konkurslagstiftningen tidigt givit uttryck, nämligen intresset för vederbörandes kreditgivare, köpmannens borgenärer, att kunna i böckerna följa hur han skött sin egen kredit.1 Det är därav den nya författningens utförlighet ifråga om vilka som skola föra böcker och hur de skola föra sina böcker kommer.
    Redan i 1815 års förslag till handelsbalk har lagkommittén liksom senare doktrinen påpekat, att handelsböckernas betydelse för förhållandet mellan handlande inbördes måste bedömas på annat sätt än då det gäller handlande och hans »civile» kund. Den skyndsamhet, varmed handelsärenden måste avslutas, det oftast långa avståndet mellan de handlande, som ha affärer med varannan, och det förtroende, som den ene måste giva åt den andre, och själv väntar sig av denne, äro bland annat de orsaker, varför de handlandes transaktioner i avseende å formerna äro och alltid skola vara skilda från det sätt att avhandla, som lagarna stadga till iakttagande av andra medlemmar i ett samhälle. På sådana grunder kunna även handlandes böcker, dem emellan, anses mera bevisande än mot andra.2NORDSTRÖM pekar på tal om samma sak på den omständigheten, att genom avräkningar och salderingar av ömsesidiga bokfordringar mellan affärsmän stora likvider på det enklaste sättet kunna fullgöras, och ser häri ett skäl varför utländsk lagstiftning givit särskilda regler om handelsboks bevisvärde mellan handlande.3
    I 1855 års författning ha dessa olika synpunkter kommit till uttryck. Där återfinner man sålunda som stomme huvudreglerna i 1848 års förordning (§§ 20, 23, 24, 25), vartill emellertid kommer, att i författningen upptagits ett redan av lagkommittén framfört förslag till särskilda regler för motbok, hållen mellan köpman och den till vilken han utborgat varor. Bestämmelserna ifråga (§§ 26—27) äro utformade i nära anslutning till äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk, 1849, förra delen kap.

 

    1 Se ovan s. 646—647.   

    2 Lagkommittén, motiver s. 48—49.

    3 NORDSTRÖM s. 29—30.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 65922 § 13.1 Motboken är att i allt väsentligt jämställa med räkning, men, tillägges det (§ 27): Vägrar gäldenären att motbok förete, då han kräves, eller har den utan något köpmannens vållande förkommit eller fått sådant fel, att den ej kan i det, varom tvistas, för tillförlitlig anses, äge köpmannen eller bokföraren handelsboken med ed styrka. Sistnämnda regel har sitt intresse genom att där under vissa förutsättningar en säljarens ovillkorliga rätt att med ed styrka sin bok införes; förutsättningarna äro dock uppdragna så snävt att lagrummet väl icke kan ha fått någon allmännare tillämpning.
    Bestämmelserna innefattande uppräkning av dem som ha att föra handelsböcker och regler för vilka böcker skola föras och hur de skola föras ha upptagits i §§ 1—10. De ha givetvis haft en mycket stor praktisk betydelse;2 ur juridisk synpunkt intressera de framför allt genom att belysa brottsrekvisitet i vissa konkursförbrytelser, se § 11 och strafflagen kap. 23 § 1 n:o 3,§ 3 n:o 3.3
    Om böckers och räkningars betydelse köpmän emellan handlaren rad paragrafer, varav först må nämnas §§ 22, 23, 24, 25. Bestämmelserna sammanfalla delvis med ovan nämnda regler om förhållandet mellan köpman och kund som icke är köpman. Av skäl som antytts i det föregående äro likväl icke de båda grupperna bestämmelser helt överensstämmande. Bland annat beaktas, att, medan handelsboks beviskraft mot köpare som ej är köpman sedan länge begränsats till tvister om borgade varor, någon motsvarande inskränkning icke finnes angiven och icke heller är avsedd i § 22;4 i själva verket åsyftar denna samtliga de på- och tillgodoföringar som förekomma i kontokurantförhållanden köpmän emellan.5 Ehuru det ligger utanför ramen av denna framställning att upptaga de spörsmål som hänföra sig till bokföring köpmän emellan må ytterligare anmärkas följande. Vid bevisning i tvist mellan köpmän måste man utgå från som det normala, att omtvistade poster återfinnas som noteringar i båda parternas böcker och att det sålunda kan inträffa, att

 

    1 Lagkommittén kap. 1 § 28, Ä. lagberedningen, nya motiver s. 34. — Om motbokssystemet inom brukshandeln se STOLPE s. 93, jfr s. 97 not 3.

    2 Se nu bokföringslagen 31. 5. 1929.

    3 Beträffande den vid tiden för 1855 års författnings tillkomst gällande konkurslagstiftningen, se ovan s. 647 not 1.

    4 WINROTH s. 38.

    5 Jfr NJA 1931 s. 593 och 1936 s. 549.

660 HADAR BERGLUND.ordentligt förd bok strider mot annan ordentligt förd sådan; den regel som ges innebär att domaren fritt prövar bokens trovärdighet (§ 15).1 Ömsesidiga lika noteringar innefatta självfallet ett starkt bevis för att fakta äro så som noteringarna ange; i ett sådant fall kan lätt tänkas, att den ena av köpmännen vägrar förete sin bok som skulle bekräfta motpartens. Detta spörsmål om editionsplikten har författningen upptagit §§ 17—19, bestämmelser vilka icke varit utan betydelse för processdoktrinens ställning till frågan om editionsplikten i allmänhet.2 De äldre bestämmelserna om handelsboks beviskraft kvarleva även här i så måtto, att under vissa omständigheter fyllnadsed kan förekomma (§ 16) .3
    Om ock, som antyddes, dessa bestämmelser haft betydelse för utvecklande av vissa regler inom processteorien och därmed sträckt sina verkningar utom det område de närmast avse att reglera, ha de dock numera kommit tämligen i skymundan. Förklaringen är, att de ännu bygga på den legala bevisteori,4 vars berättigande redan vid tiden för deras tillkomst ansågs tvivelaktigt; i dess ställe träder uppfattningen om domarens rätt till fri bevisprövning. Än en gång kom emellertid bokföringslagstiftningen att stå i centrum för en stor debatt, men denna gällde icke de regler som sist voro på tal, utan den gällde handelsböckernas beviskraft vid tvist mellan köpman och icke-köpman.
    1850-talets första år kännetecknades av högkonjunktur. Den därmed följande optimismen i affärslivet medförde naturligt nogen ansvällning av kreditaffärerna: köpmannen åtnjöt en alltmer omfattande kredit hos sina leverantörer och gav allt frikostigare kredit åt sina kunder, även där deras inköp avsågo dagens förbrukningsartiklar. År 1857 kom bakslaget. Den då inbrytande krisen var ett resultat av många samverkande faktorer; en sådan, som man trodde åtkomlig genom lagstiftningsåtgärder, såg man i den ökade konsumtionskrediten. Denna ville man stävja genom att avskaffa handelsboks vitsord vid tvist om borgade varor. Vid 1868 års riksdag avgåvos från olika håll motionermed sådant syfte. Mest beaktad blev kanske den, som fram-

 

    1 Författningen har icke upptagit regeln i 17: 20 RB innebärande att, om jämngoda bevis och vittnen stå emot varandra, de som svaranden värja, gälla, jfr ENGSTRÖMER, s. 235, KALLENBERG II s. 666—72, 937.

    2 Jfr TRYGGER, Skriftliga bevis s. 169—170, KALLENBERG II s. 869. 873, 874.

    3 AFZELIUS s. 103.

    4 Jfr TRYGGER, Skriftliga bevis s. 155, KALLENBERG II s. 837—838.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 661bars i första kammaren av A. O. WALLENBERG och utmynnade i yrkandet, att ur förordningen den 4 maj 1855 skulle uteslutas allt, varigenom handelsbok tillerkändes vitsord mot andra än dem, som enligt samma förordning ansåges pliktiga att i egenskap av affärsmän själva föra handelsböcker, samt att varken affärsmän eller bokförare skulle i något fall tillstädjas att med edgång styrka den förda bokens riktighet. WALLENBERG erinrar visserligen i motiveringen om, att handelsbokens vitsord är beroende av hur den är förd, men med all aktning för domarekåren betvivlade han dock möjligheten av att alla domare skulle kunna rätt bedöma, huruvida handelsbok är på ett tillfredsställande sätt förd. Misstag kunde i alla händelser lätt begås i såväl minut- som grosshandelsrörelse. Lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande till dessa synpunkter och framhöll särskilt, att genom den utvidgade näringsfriheten framkallats en talrik klass av lanthandlande, varigenom uppkommit ett önskat tillfälle för den oförstående och lättsinnige att förskaffa sig överflödsvaror på kredit, vartill komme att dessa lanthandlande ofta saknade de kunskaper, som erfordrades för en ordentlig bokföring; men det oaktat kunde boken vara så beskaffad, att den borde äga vitsord, eller åtminstone komme räkning, som vore gäldenären behörigen tillställd, att bli utmätningsgill, då denne försummade att i rätt tid tala därå, vilket sannolikt ofta skulle inträffa ifråga om just sådana personer, som mest taga varor på kredit men äga föga kännedom om vad lagen stadgar.1 Riksdagen föreslog upphävandet av bestämmelserna om handelsboks vitsord mot andra än köpmän och vad som stadgats om att räkning å borgade varor vore utmätningsgill liksom vad som föreskrivits om motbok i 1855 års författning. Kungl. Maj:t utfärdade med bifall härtill förordningen den 12 september 1868 angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar. Härmed försvinner ur lagen handlandes rättegångsförmån i den mening uttrycket fattats i denna framställning.
    Beträffande motiveringen ur rättslig synpunkt för denna reform torde det omdömet vara befogat, att den är ohållbar.2 Här gäller det rättegångsförfarandet i talrikt förekommande mål av i allmänhet föga invecklad beskaffenhet; alla, även gäldenären,

 

    1 STOLPE s. 106—116.

    2 Då Högsta Domstolen skulle avge utlåtande över förslaget till författningsändringen avstyrktes det av fyra justitieråd, Naumanns Tidskr. 1868 s. 752—756.

662 HADAR BERGLUND.äro bäst betjänta med att detta förfarande göres enkelt och därmed billigt. På grundval av bokföringslagstiftningens bestämmelser hade man nu fått ett dylikt enkelt förfarande i form av lagsökning på godkänd eller icke klandrad räkning. Det enda bärkraftiga motivet för att avskaffa detta förfarande hade varit att det visats eller åtminstone gjorts sannolikt, att utgången ibland blev den, att köpmannen med orätt fick sin kund dömd betalningsskyldig. Trots vad i riksdagen yttrats om lanthandlarens ringa kompetens och domarnas oförmåga att rätt bedöma om handelsbok vore tillfredsställande förd, torde man våga påstå, att de fall säkerligen voro mycket sällsynta, då vid process inför domstol handelsbok gavs ett vitsord som den icke förtjänade.1 Och, som ovan anmärkts, det som i värsta fall kunde inträffa var att köparen bragtes till värjemålsed, ty käranden fick ej längre edligen bestyrka sin bok, bortsett från vissa undantagsfall, där denna förmån knappast kunde anses oberättigad. Vidkommande ånyo de exigibla handelsräkningarna, förutsätter deras utmätningsgiltighet enligt 1855 års författning, att gäldenären icke bevisligen tillsagt köpmannen, inom tre månader, att räkningen ej godkännes (§ 24). Denna protest är dock en rätt enkel åtgärd, och man frågar sig, om icke bestämmelsen härom har sådan självklar innebörd, att den sedan länge trängt in i rättsmedvetandet. Allt talar för att en gäldenär, som icke inom denna rundliga tid protesterar, verkligen är betalningsskyldig. Härmed är icke sagt, att ej de syften, som föranledde lagstiftaren att vidtaga 1868 års lagändring, varit socialt behjärtansvärda. Det är möjligt, ja sannolikt, att kreditaffärernas antal och omfattning borde nedbringas, men det rätta medlet för att nå ett dylikt ändamål är icke att försvåra den berättigades tillgång till rättsskydd för anspråk som tillkommit i laga ordning. Och att utborgning av varor är ett i och för sig legitimt rättsärende torde icke kunna bestridas.
    1868 års reform har säkerligen varit av föga betydenhet. Handelsboks bevisvärde i mål om borgade varor torde under den utveckling som skedde inom bevisrätten under 1800-talet. oavsett

 

    1 Att dåtidens domare icke skulle ha uppmärksammat lanthandelns avigsidor är ej att förmoda, jfr de i Juridiska Föreningens Tidskrift h. 3 (1851) s. 174 refererade yttrandena under rubriken »I vilket hänseende må fabriks- och hantverksordningen samt handelsordningen, bägge av den 22 december 1846, anses hava haft ett fördelaktigt inflytande i allmänhet samt för idkare av de yrken, dessa ordningar omfatta, i synnerhet». Jfr ovan s. 649 vid not 3.

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 663om bestämmelserna stått kvar i författningen eller icke, ha blivit föremål för domarens fria prövning. Vad åter angår de till Konungens befallningshavande för utmätning ingivna räkningarna, har man att hålla i minnet, att bestämmelserna i 4 kap. utsökningsbalken om utmätning å skuldebrev, klara förskrivningar och gode mäns utslag givit upphov till en lagsökningsprocess, för vars igångsättande ej längre ansågs behövligt att åberopa någon skriftlig handling eller urkund; följaktligen kunde bevisning åvägabringas på annat sätt än genom dylik handling, främst genom den söktes eget erkännande, men även, vilket är viktigt att hålla fast, genom hans uteblivande med svar efter ansökningens delgivning.1 I lagsökningsförfarandet självt låg alltså icke något som hindrade Konungens befallningshavande att efter lagsökning på grund av räkning ålägga den lagsökte betalningsskyldighet blott på grund av att han icke gjort jäv mot det i räkningen upptagna kravet. Den hittillsvarande lagstiftningen, som förklarat räkning utmätningsgill först då viss tid gått till ända utan att gäldenären protesterat, måste rätteligen ha tolkats så, att lagsökning å räkning icke kunde framgångsrikt inledas förrän denna frist utlöpt. När nu hithörande bestämmelser i bokföringsförfattningen upphävdes, kan resultatet förmodas ha blivit, att Konungens befallningshavande ansett sig kunna, följande nämnda allmänna grundsatser för lagsökningsförfarandet, omedelbart skrida till gäldförhållandets prövning. Om denna förmodan är riktig, har lagändringen i denna del varit den lagsökte snarare till nackdel än till fördel.

 

    De nu uppkastade spörsmålen ägde aktualitet allenast en kort tid, närmare bestämt de nio år som förflöto från ikraftträdandet av 1868 års ändringar till ikraftträdandet av utsökningslagen. Den sistnämnda avskar genom bestämmelserna i §§ 12 och 14 möjligheten att lagsöka på grund av annan icke godkänd räkning än den som uttryckligen anges vara utmätningsgill, d. v. s. räkning köpmän emellan, § 24 i 1855 års författning i den ändrade lydelsen.2 Därmed är likväl icke räkning för borgade varor ur spelet; frågan om dess processuella betydelse kommer nu upp i ett annat sammanhang.
    Intresset knyter sig närmast till den stora grupp mål, där det

 

    1 Förslag till utsökningslag s. 71, 207—9, KALLENBERG II s. 461.

    2 TRYGGER, Lagsökning s. 11—12.

664 HADAR BERGLUND.på räkning grundade kravet är i allo berättigat och där gäldenären därför icke anser det mödan värt att inställa sig för myndighet, till vilken han kallats av borgenären, blott för att medge kravet. Det nämndes nyss, att före ikraftträdandet av utsökningslagen borgenären i dylikt fall kunde få gäldenären ådömd betalningsskyldighet i lagsökningsväg, i det att dennes utevaro betraktades som ett erkännande. När nu utsökningslagen stängde denna utväg, stod blott vägen till domstolarna öppen, och frågan blev, om borgenären där kunde under ifrågavarande förutsättningar — gäldenären uteblir, trots att anspråket delgivits honom — vinna det utslag som är behövligt för exekution. Svaret borde, efter lagen, bli nekande. Väl innehåller rättegångsbalkens 12 kap. 3 § en bestämmelse, som till synes träffar in på detta fall: »Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag, till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; döme då rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan». Men detta stadgande betyder blott, att käranden kan trots svarandens utevaro vid första rättegångstillfället begära dom i saken; det betyder ej, att han utan vidare kommer att vinna sin talan. Den materiella utgången beror av den bevisning käranden företer. Svarandens utevaro skall nämligen icke uppfattas som ett medgivande av det väckta anspråket eller ett erkännande av dess grund; tvärtom betyder den, enligt en äldre doktrin, detsamma som om svaranden kommit tillstädes och bestritt. Icke ens den medelbara betydelse tillerkändes svarandens uteblivande, att hans utevaro betraktades som ett indicium för kärandens rätt. Blott om käranden omedelbart kunde framlägga fullt bevis för sin rätt (klar förskrivning, godkänd räkning) fick han en gynnsam dom. I samband med att lagsökning på räkning blev omöjliggjord genom den nya utsökningslagens bestämmelser, spåras emellertid en ny praxis vid en del — ej alla — domstolar, innebärande att domstolen i strid med vad som allmänt ansetts vara lagens mening dömde utebliven svarande betalningsskyldig i skuldfordringsmål, trots att bevisning icke förebragts; därvid uppställdes dock just den förutsättningen, att kravet grundades på en specificerad räkning som delgivits svaranden samtidigt med stämningen.
    En praxis i strid mot lagen är emellertid ett oting. Att utan vidare undertrycka denna tydligen av ett verkligt behov fram-

HANDLANDES RÄTTEGÅNGS-FÖRMÅN. 665manade rättstillämpning var dock ej heller tänkbart; däremot kunde den göras onödig genom att en enkel processform skapades som ersättning för det gamla lagsökningsförfarandet. Den vägen prövades genom införandet av handräckning för fordrans utfående, enligt lagen den 26 april 1907. Detta förfarande vann dock ej tillämpning i avsedd omfattning, och lagstiftaren tog då steget fullt ut genom att med ett tillägg till den gamla regeln i rättegångsbalkens 12 kap. 3 § lagfästa den som olaglig stämplade praxis:1 »Kräver käranden fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden, varde, ändå att bevisning ej blivit förebragt, till betalning dömt, så vitt ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat». Detta stadgande innefattar icke längre någon »rättegångsförmån», förbehållen köpmannen, men det har utan tvivel förhonom fått samma praktiska betydelse som en gång reglerna i de äldre bokföringsförfattningarna, då de förklarade räkning för borgade varor utmätningsgill.
    Sedan länge har man insett, vilken stor betydelse det har för affärslivet, att lättillgängliga process- och exekutionsformer ställas till deras förfogande, som ha talrika klara fordringar att indriva.2 Likväl har utvecklingen mot dylika enkla former, som ovan torde ha framgått, understundom mött hinder, och konflikt har uppstått mellan livets krav och åldriga rättssatser. Väl har den nu åsyftade konflikten nödtorftigt bilagts, men man har likväl haft skäl att med Processkommissionen efterlysa »sådana smidigare och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet i penningar, som förekomma i vissa främmande länder».3 Helt nyligen har dock ett steg tagits mot bättre förhållanden, nämligen då lagen om lagsökning och om handräckning för fordran utfärdades den 18 juni 1937.4

 

    1 Lag 24.7. 1914. Jfr KALLENBERG II s. 444—463.

    2 Se ingressen till K.F. 28.6. 1798 (BACKMAN h. 2 s. 560).

    3 Processkommissionens betänkande, I, 1926, s. 77.

    4 Beträffande lagens motivering se kungl. proposition nr 156 till 1937 års riksdag.

43—Svensk Juristtidning 1937.