ETT SPÖRSMÅL OM HAAGDOMSTOLENS BEHÖRIGHET.
AV
UNIVERSITETSKANSLERN ÖSTEN UNDÉN.
I den mån det internationella domstols- och skiljedomsväsendet når en viss utveckling, kan man tala om en internationell processrätt. Härmed avses då icke den internationellt-privaträttsliga processrätten utan en folkrättslig processrätt, innefattande regler för processer mellan stater rörande tvister av folkrättslig natur. Stadgan för den fasta internationella domstolen i Haag jämte reglementet för samma domstol bildar en »code de procédure», vilken alla de stater äro underkastade som anslutit sig till stadgan. Vid sidan härav innehålla de talrika skiljedoms- och förlikningstraktaterna, både de tvåsidiga och de kollektiva, åtskilliga föreskrifter av processuell natur. Till de grundläggande och för staterna särskilt betydelsefulla bestämmelserna i dessa processrättsliga urkunder böra räknas de som fastställa de internationella instansernas behörighet.
Föreskrifterna härom äro icke alltid avfattade med önskvärd klarhet och tydlighet. Vad domstolsstadgan angår, har stadgandet om domstolens kompetens (art. 36) ansetts böra nära ansluta sig till förbundsaktens motsvarande bestämmelse (art. 13) vilken kan ur flera synpunkter kritiseras men dock har den förtjänsten att vara synnerligen vidsträckt. Vid anslutningen till protokollet om obligatorisk domsrätt för Haagdomstolen i rättstvister (»den fakultativa klausulen»), ha emellertid åtskilliga regeringar gjort vittgående förbehåll vilkas innebörd i flera avseenden lämnar rum för ovisshet. Att de talrika skiljedomstraktaterna uppvisa varierande och stundom svårtolkade föreskrifter om de internationella organens kompetens är icke ägnat att förvåna. Men vidare förekommer ofta att kortfattade skiljedomsklausuler eller
föreskrifter om annan internationell procedur än skiljedom för lösning av tvister infogats i specialkonventioner rörande det ena eller andra ämnet, utan att det alltid klargjorts huruvida det anvisade förfarandet skall ha företräde framför ett förfarande, som generellt avtalats i en skiljedoms- och förlikningstraktat mellan samma parter eller i en kollektiv traktat, eller tvärtom vara subsidiärt till detta och ifrågakomma endast t. ex. om det allmänna skiljedomsavtalet upphört att gälla.
En i litteraturen mycket uppmärksammad processuell kompetensfråga gäller avgränsningen av de »rättstvister» som enligt talrika internationella avtal skola hänskjutas till Haagdomstolens avgörande. Därest ingen närmare beskrivning av rättstvister givits i den avtalstext, som i det särskilda fallet skall ligga till grund för domstolens behörighet, bör enligt en alltmera utbredd åsikt »det subjektiva kriteriet» på rättstvister godtagas. Därmed avses att rättstvisten kvalificeras icke efter tvistens föremål eller ämne, »det objektiva kriteriet», — vilken metod torde ligga till grund för beteckningen »politiska tvister» för de icke rättsliga tvisterna — utan efter det sätt varpå frågan ställes till domstolen av kärandestaten eller av bägge parterna. Om det göres gällandes från kärandestatens sida att dess anspråk vilar på rättslig grund eller om eljest domstolen finner att parternas yrkanden grunda sig på en viss tolkning eller tillämpning av gällande rätt, föreligger en rättstvist. I motsats härtill kännetecknas intressetvister därav att en stat yrkar något vartill den icke påstår sig ha fog ur rättslig synpunkt men som den betraktar såsom ett mer eller mindre vitalt intresse att genomdriva vid sidan av eller mot den gällande rättens stela status quo. Till rättstvister bruka dessutom hänföras tvister som tills vidare endast gå ut på att den internationella instansen skall konstatera huruvida ett påstått faktum inträffat eller icke.
I de fyra skiljedomsavtal som ingå i Locarno-komplexet förekommer emellertid en beskrivning av rättstvist som givit anledning till olika tolkningar. Locarno-formeln har upptagits i åtskilliga av de skiljedomstraktater som Sverige slutit med andra stater.
Såsom rättstvist betecknas i Locarno-avtalen de tvister »i vilka parterna bestrida varandra en rätt». Vid jämförelse med den ovan angivna bestämningen av rättstvister finner man den olikheten att kärandens påståenden icke skulle vara avgörande för
tvistens kvalificering utan bägge parternas. Ett konkret exempel kan bäst belysa skillnaden.
Antag att kärandestaten anser sig ha en penningfordran å svarandestaten i kraft av ett internationellt avtal (t. ex. ett skadeståndskrav som i avtalet närmare fixerats). Käranden stöder alltså sitt krav på en rättslig grund. Antag vidare att svarandestaten icke vill bestrida kravets rättsliga giltighet men vägrar betala på grund av bristande betalningsförmåga eller av politiska skäl, måhända i övertygelsen att kravet kommer att modifieras eller att helt frånfallas under en gynnsammare utrikespolitisk konjunktur. Ett skiljedomsavtal som föreskriver obligatoriskt skiljedomsförfarande i rättstvister utan att definiera begreppet rättstvist torde i allmänhet ha tolkats så att kärandestaten i det anförda exmplet vore befogad att få sitt anspråk prövat av domstolen och erkänt i en dom. Locarno-definitionen skulle emellertid enligt somliga uttolkare leda till att svarandestaten genom att medgiva kravets rättsliga riktighet kunde hindra en process. Domstolen borde nämligen förklara sig obehörig om svaranden invände att kravet medgåves vara rättsligen grundat. Förutsättningen för domstolens kompetens är att parterna ömsesidigt bestrida varandra en rätt, vilken förutsättning här enligt den antydda tankegången icke är för handen.
I den interna processrätten är ju svarandens medgivande av kärandens påstådda rätt ingalunda en grund för domstolen att avvisa käromålet utan prövning i huvudsaken. Käranden vill med sin talan vinna ej blott en förklaring av svaranden att denne ej bestrider anspråkets riktighet utan en dom som sedan utgör exekutionstitel. På det folkrättsliga området förekommer intet ordnat verkställighetsförfarande. En dom eller skiljedom har sin egentliga betydelse däri att domstolen uttalar sig om rättsläget. Härav kunde man vilja draga slutsatsen att en process rörande huvudsaken med därpå följande dom saknade varje intresse när svarandestaten förklarat sig icke bestrida kravets riktighet. Locarno-formeln skulle sålunda leda till att en svarandestat skonades från en rättegång som vore överflödig och måhända ur prestigesynpunkt mindre angenäm.
När tyska regeringen hade återbesatt Rhen-landet med trupper i strid mot Versailles-traktatens föreskrifter om en demilitariserad zon, framfördes vissa rättsliga argument till försvar för åtgärden (framförallt hänvisning till den, visserligen ännu ej rati-
ficerade fransk-ryska allianstraktaten). Men det lades knappast någon egentlig vikt på de rättsliga argumenten. Vida mer underströkos politiska skäl som förmenades göra åtgärden försvarlig. De andra Locarno-makterna inbjödo Tyskland att göra sina skäl gällande inför den fasta mellanfolkliga domstolen, vilken anmaning tyska regeringen som bekant ej följde. De franska och belgiska regeringarna hade dock kunnat själva taga initiativ till fördragsbrottets hänskjutande till Haag-domstolen. Om de instämt tyska regeringen till domstolen och denna gjort invändning om domstolens behörighet under framhållande att tyska regeringen icke ville bestrida kärandestaternas juridiska rätt enligt Versaillestraktaten, skulle den fråga ha ställts på sin spets, som här ovan berörts. Hade kärandestaterna kunnat påfordra en dom i huvudsaken oaktat svaranden hade medgivit kärandenas rätt?
Även om en internationell dom icke utgör grundval för verkställighet i samma mening som interna domar (vid fullgörelsetalan), saknar det icke helt betydelse för en stat att erhålla domstolens bekräftelse å det påstådda och ej bestridda rättsläget.
Det kan betyda en starkare ställning för kärandestaten inför den allmänna opinionen att ha domstolens efter ingående prövning gjorda uttalande till förmån för anspråket. Vad en regering medgivit i dag kan annan regering i samma land bestrida i morgon, medan en internationell dom betyder ett påtagligt objektivt stöd för kärandestatens rättsanspråk. Men ytterligare tillkommer att en dom enligt akten för Nationernas förbund har en särskild rättsverkan. Medan krig i vissa fall är förenligt med förbundsakten, gäller detta ej om krig som företages mot stat som ställer sig en avkunnad dom till efterrättelse. Har en dom ej erhållits och tvisten underställts rådet, kan resultatet tänkas bli t. ex. splittring inom rådet med påföljd att vardera parten kan gripa till krig mot sin motpart utan att art. 16 blir tillämplig.
Ett dylikt resultat av den här diskuterade tolkningen av Locarno-formeln vore ju egendomligt och föga tillfredsställande.Vid avfattningen av definitionen på rättstvist har man näppeligen föreställt sig den konsekvensen att den tredskande staten skulle erhålla den särskilda, förmånen att domstolen genom dess medgivande av anspråkets rättsliga grund skulle nödgas förklara sig obehörig och avstå från att meddela en dom, som för käranden dock kunde vara av vikt att erhålla.
Man synes snarare få tänka sig att Locarno-formeln avser att
till rättstvister hänföra alla de tvister vari käranden framställer ett rättsanspråk som svaranden vägrar att uppfylla. Att parterna »bestrida varandra en rätt» bör inte betyda annat än att parterna tvista om en rätt eller dess realiserande. Svarandestaten bestrider anspråkets rättsliga grund eller vägrar att fullgöra den prestation som kärandestaten yrkar. Endast med en sådan tolkning blir domstolsförfarandet obligatoriskt, vilket dock får anses vara syftet med hithörande skiljedomsavtal.
Skulle den andra, mer formalistiska tolkningen läggas till grund, måste det i varje fall hävdas att domstolen icke bör avvisa en prövning i huvudsaken utan att ha noggrant och fullständigt tagit fasta på svarandestatens medgivanden av kärandestatens påståenden. En dom i kompetensfrågan skulle i sådant fall under alla förhållanden såsom domsskäl upptaga och konstatera av svaranden gjorda medgivanden. Därmed skulle domen till sitt innehåll icke mycket skilja sig från en dom i huvudsaken. Möjligen skulle en sådan dom även i avseende å rättsverkan enligt förbundsakten kunna likställas med en dom i huvudsaken, varigenom den här behandlade tolkningsfrågan bleve utan reell betydelse.