SVENSK RÄTTSPRAXIS.
FAMILJERÄTT 1931—1935.
AV
HOVRÄTTSASSESSOR NILS BECKMAN.
De i NJA under 1931—1935 refererade rättsfallen på familjerättens område äro icke flera än att så gott som samtliga kunnat omnämnas här nedan. Till familjerätten har därvid räknats dels äktenskapsrätten, dels släkträtten (huvudsakligen frågorna om fastställande av börd och faderskap samt om förhållandet mellan föräldrar och barn), dels förmynderskapsrätten (däri inbegripet frågor om verkan av omyndighet), dels ock successionsrätten (frågor om arv och testamente, boutredning och arvskifte). Frågor rörande internationella rättsförhållanden på familjerättens område ha icke medtagits utan hänvisas i detta avseende till utrikesrådet MALMARS översikt över rättspraxis i internationell privaträtt (se SvJT 1937 s. 376). Processuella frågor ha i begränsad omfattning berörts.
ÄKTENSKAPSRÄTT.1
Trolovning är enligt nya GB ett förberedande avtal om ingående av äktenskap; det avgörande momentet vid giftermål är vigseln. Emellertid ha den nya lagens stadganden om trolovning i viss mån till uppgift att ersätta äldre rätts bestämmelser om ofullkomnade äktenskap, vilka vilade på en annan uppfattning om äktenskaps ingående. I 3:9 äldre GB stadgades att, om en man hävdade sin fästekvinna, »då är det ett äktenskap», vilket sedan ej kunde upplösas annat än uti den i K. F. d. 27 april 1810 stadgade ordning; och enligt 5:1 äldre GB skulle fästekvinna, med vilken mannen avlat barn, njuta laggift hustrus rätt, d. v. s. giftorätt i hans egendom. Det har ansetts nödvändigt (se NJA II 1916 s. 291 och 1921 s. 15), att till skydd för kvinna, som låtit sig hävdas av sin trolovade, införa i viss mån motsvarande bestämmelser i nya giftermålsbalkens trolovningskapitel. En hävdad fästmö äger sålunda enligt 3 §, då trolovningen brytes genom mannens förvållande, rätt till skadestånd av honom samt enligt 6 §, då trolovningen upplöses genom mannens död, rätt till andel
i hans kvarlåtenskap, dock högst hälften.1 I motsats till vad som gällde beträffande äldre rätt, där ju det ofullkomnade äktenskapets upplösning var formfordrande, kan det vid tillämpning av nya lagens regler visa sig vanskligt att avgöra, huruvida en trolovning upplösts under mannens liv eller genom hans död. Detta spörsmål beröres i rättsfallet NJA 1932 s. 401. Målet gällde en man och en kvinna, som sammanbott från 1907 till mannens död 1928 och som hade två barn, födda 1916 och 1920. Ehuru domstolarna icke förnekade, att trolovning kommit till stånd efter det mannen år 1920 vunnit äktenskapsskillnad, ogillades dock kvinnans talan om andel i mannens kvarlåtenskap av samtliga instanser med den motiveringen, att trolovningen icke bestått vid mannens död, eftersom mannen dessförinnan ådagalagt och kvinnan tydligen förstått, att han icke ämnade låta viga sig vid henne. I ett sådant fall har kvinnan icke möjlighet att i stället kräva skadestånd enligt 3 §, ty en dylik talan skall enligt 5 § instämmas inom ett år från trolovningens upplösning. I sin motivering till sistnämnda stadgande yttrar lagberedningen (NJA II 1916 s. 27), att svårigheten att avgöra, när upplösningen skall anses ha ägt rum, ej kan lända till rättsförlust för kvinnan, då bevisskyldigheten för att året lupit till ända åligger den, som vill åberopa sig därå. Utgången av förevarande rättsfall synes stämma illa överens med grunderna för lagberedningens nyss angivna argumentering. Det förefaller väl hårt att av kvinnan fordra anhängiggörande av skadeståndstalan under mannens livstid i fall, då mannen och kvinnan sammanlevat såsom äkta makar från trolovningen till mannens död. I sistnämnda fall bör fastmer 1:6 GB alltid anses tillämplig, såvitt icke alldeles särskilda skäl föranleda till att trolovningen måste anses upplöst. Annars löper man risk, att lagrummet icke skall fylla sin funktion utan att domstolarna för att nå det materiellt rätta tillgripa andra, mindre tillfredsställande konstruktioner. Den i rättsfallet NJA 1932 s. 401 omtalade kvinnan framställde sedermera i mål, refererat i NJA 1935 s. 489, dels yrkande om skadestånd enligt 1:3 GB, beträffande vilket yrkande dock tidsbestämmelsen i 5 § samma kap. ej iakttagits, dels ock anspråk på lön för det hon i 20 år skött mannens hushåll. Ett sådant löneanspråk bör väl i regel kunna avvisas med den av underrätten i rättsfallet NJA 1933 s. 411 använda korta men träffande motiveringen, att kvinnan varken förmått visa, att hon med mannen avtalat om kontant ersättning, eller eljest visat fog för sin talan. De anspråk, som en av den döde försörjd har på hans kvarlåtenskap, kunna uppenbarligen ytterst sällan med rätta konstrueras som löneanspråk, där ej uttryckligt löneavtal finnes. Att lön utdömdes i rättsfallet NJA 1935 s. 489 berodde på en särskild omständighet, nämligen ett för kvinnan känt men utan hennes vetskap återkallat testamente (jfr ang. en sådan i och för sig problematisk rättsgrund NJA 1920 s. 515). Beträffande innebörden av 1:6 GB torde man emellertid kunna påstå, att rättsutvecklingen icke i och med 1932 års rättsfall är avslutad (jfr NJA 1937 s. 49).
Belysande för äktenskapets rättsverkningar äro några gåvoskattemål, samtliga avseende makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre GB är tillämplig. I NJA 1933 s. 335 och NJA 1934 s. 559 upprätthölls beträffande makar i äldre äktenskap principen, att de tu äro ett, i det att gåva av makarna ansågs vara en och icke två gåvor. Har egendomsgemenskapen upplösts genom ena makens död, blir förhållandet olika; i rättsfallet NJA 1931 s. 388 har gåva, som barn erhållit av sina föräldrar, vid beräkning av arvsskatt efter det en av föräldrarna avlidit, ansetts böra med allenast halva värdet sammanläggas med värdet av barnets arvsandel. I gåvoskattemålen NJA 1934 s. 619 och NJA 1935 s. 573 har gåva ansetts föreligga, då vid bodelning mellan makar i äldre äktenskap den ena maken erhållit vidamer än hälften av den samfällda egendomen. De nu berörda rättsfallen äga icke tillämplighet å nya äktenskap, i vilka makarna ha varsin egendom. Äro båda makarna i nytt äktenskap givare, föreligga två gåvor. Och om make vid bodelning i nytt äktenskap tilldelas sin egen egendom (enskild eller giftorättsgods), kan det aldrig betraktas som gåva, även om andra maken i aldrig så hög grad eftergivit sin rätt enligt 6:2 GB att bekomma hälften av makarnas behållna giftorättsgods.1 — I detta sammanhang må även omnämnas NJA 1933 s. 65. Genom lagakraftägande utslag hade makar i äldre äktenskap, mannen endast i egenskap av hustruns målsman, förpliktats utge underhållsbidrag till hustruns fader. Denne sökte införsel i mannens lön. Ehuru enligt äldre GB:s regler mannens avlöning är makarnas gemensamma egendom, som icke kan fredas mot utmätning för hustruns gäld, ansågs dock införsel till uttagande av ifrågavarande underhållsbidrag icke lagligen kunna äga rum. Någon fråga, motsvarande den nu berörda, kan tydligen icke uppstå på nya GB:s tillämpningsområde.
Beträffande formen för upprättande av äktenskapsförord framgår av NJA 1933 s. 676, att äktenskapsförord, bevittnat av allenast ett ojävigt vittne, saknar giltighet. Rättsfallet avsåg ett år 1913 upprättat äktenskapsförord, men då formkravet (skriftligt upprättande med två vittnen) är detsamma (se NJA II 1921 s. 135) i nya GB (8: 10) som i äldre GB (8:1), äger detta prejudikat betydelse även för äktenskapsförord, som upprättats efter nya GB:s tillkomst eller framdeles skola upprättas. Det i rättsfallet ifrågavarande äktenskapsförordet var bevittnat av ett ojävigt vittne jämte mannens broder. Att äktenskapsförordet, som upprättats omedelbart före vigseln, enligt påskrift av vigselförrättaren förevisats för denne, ansågs ej avhjälpa formfelet. I målet åberopades, att praxis visat tendenser att eftergiva formkravet såväl beträffande köp av fast egendom (jfr NJA 1917 s. 632, 1919 s. 281 och 1924 s. 489)2 som såvitt anginge testamente (jfrNJA 1918 s. 555). Å andra sidan framhölls, att även en så ny lag som
1930 års lag om testamente för rättshandlingens giltighet fordrade solennitetsvittnen (se 2:1 och 4). Härtill må anmärkas, att testamentslagen visserligen upprätthåller formfordran å två ojäviga vittnen men att den också för dessa solennitetsvittnen i 2:4 uppställer särskilda jävsbestämmelser, mindre vidsträckta än de i 17:7 RB föreskrivna processuella vittnesjäven. I motiveringen till testamentslagen (se NJA II 1930 s. 176 ff, särskilt s. 178, och s. 198 ff) framhåller lagberedningen, att HD in pleno i rättsfallet NJA 1918 s. 555 med stor majoritet godkände ett testamente, oaktat ena vittnet var jävigt vid upprättandet, men att jävet i detta liksom i andra fall, där HD intagit samma ståndpunkt (se bl. a. NJA 1918 s. 587, 1920 s. 438 och 1924 not. A 555) varit av mera periferisk art. Lagberedningen ifrågasätter, huruvida utgången skulle bliva densamma, om någon till vittne tagit exempelvis en skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led. Även om meningarna kunna vara delade, huruvida icke det i testamentslagen preciserade formkravet är onödigt strängt, fordrar givetvis numera konsekvensen beträffande äktenskapsförord, att kravet på vittnen icke anses uppfyllt, därest ett vittne — såsom i rättsfallet NJA 1933 s. 676 — är jävigt enligt reglerna i 2:4 testamentslagen. Däremot föreligger ingen anledning att tolka formkravet strängare beträffande äktenskapsförord än beträffande testamente.1 Att ett äktenskapsförord blir giltigt, om det ena vittnet är ojävigt och det andra jävigt, dock icke enligt 2:4 testamentslagen utan blott enligt 17:7 RB, torde utan vidare följa av äldre rättspraxis. Men även om mot båda vittnena finnas sådana jäv »av mera periferisk art», saknas anledning att frånkänna äktenskapsförordet giltighet. Den, som ämnar upprätta en formfordrande handling, kan dock aldrig vara fullt säker, att testamentslagens regler äro analogiskt tillämpliga å alla solennitetsvittnen, förrän en lagändring skett antingen i de civilrättsliga reglerna eller genom de processuella jävsbestämmelsernas upphävande.
Vidkommande rättshandlingar mellan makar i övrigt är blott att omnämna ett gåvoskattemål, NJA 1935 s. 481, enligt vilket överlåtande jämlikt 8:3 GB av besparing från en make till den andra icke medför skattskyldighet såsom för gåva. Ehuru ett sådant överförande av besparingar rent juridiskt sett är att betrakta såsom en gåva, är dock frihet från gåvoskatt motiverad av stadgandets syfte (se NJA II 1921 s. 120). Missbruk av denna frihet förhindras av 1933 års ändring i lagrummets lydelse (se NJA II 1933 s. 708).
I fråga om skilsmässogrunder intager, som bekant, GB den ståndpunkten, att äktenskapsskillnad kan vinnas antingen direkt eller efter föregående hemskillnad samt att hemskillnad i sin tur kan vinnas antingen efter överenskommelse eller på endera makens begäran. Hemskillnad efter överenskommelse kan enligt 11:1 GB vinnas, så snart makarna gjort gemensam ansökan därom eller ena maken medgivit den andres yrkande om hemskillnad. Av NJA 1931 s. 181 fram-
går, att en makes samtycke till hemskillnad kan återkallas när som helst under hemskillnadsmålet, och detta även om samtycket lämnats genom undertecknande av en gemensam ansökan. I nämnda rättsfall hade en underrätt på gemensam ansökan av makar dömt till hemskillnad mellan dem. Hustrun besvärade sig emellertid under förklaring, att hon icke vidhöll sitt medgivande till den sökta hemskillnaden; och denna förklaring ansågs utgöra tillräcklig grund för hemskillnadsdomens undanröjande. Återkallelse av samtycke till hemskillnad kan alltså ske ända till dess lagakraftägande dom å hemskillnad föreligger. — Vill ena maken skiljas, kan han enligt 11: 2 GB vinna hemskillnad antingen under åberopande av andra makens skuld (1 st.) eller utan åberopande av skuld (2 st.). Föreligger skuld å ena makens sida, kan andra maken dock ofta på grund därav även yrka direkt äktenskapsskillnad. Enligt NJA 1933 s. 387 äger en make, som yrkat äktenskapsskillnad på grund av skuld, att utan stämning och även i högre rätt alternativt begära hemskillnad för skuld. I målet yrkade mannen äktenskapsskillnad på grund av hustruns horsbrott, men detta yrkande ogillades. Hustrun yrkade å sin sida hemskillnad på grund av djup och varaktig söndring (11:2 2 st.), och detta yrkande bifölls av underrätt och hovrätt. I HD yrkade mannen, att — därest hans påstående om äktenskapsskillnad icke kunde bifallas — vid prövning av frågan om hemskillnad hustrun måtte förklaras ha grovt åsidosatt sina plikter mot mannen; och med bifall till detta yrkande dömde HD till hemskillnad jämligt 11:2 1 st. GB. Att hemskillnadsdomen i detta fall icke helt enkelt grundades å 11:1 GB (makarna voro ju ense om hemskillnad) utan å 11:2 1 st., var av betydelse förmannen, enär han endast på detta sätt kunde bevara sin rätt till skadestånd jämlikt 11:24 GB. — Bland grunderna för hemskillnad på grund av skuld i 11:2 1 st. GB upptages, att ena maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel. På samma grund kan emellertid enligt 11:12 GB även direkt äktenskapsskillnad vinnas, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranleda. I NJA 1935 s. 411 tillämpade HD sistnämnda lagrum. Underrätterna hade dömt till hemskillnad. För att synnerliga skäl till äktenskapsskillnad i nu ifrågavarande hänseende skola anses föreligga fordras uppenbarligen icke, att ett omedelbart och definitivt upplösande av sammanlevnaden skall vara påkallat av någon överhängande fara (t. ex. för den oskyldiga makens liv), utan 12 § bör anses tillämplig, så snart det icke är anledning antaga, att drinkaren efter en tids särlevnad bättrar sig, utan äktenskapet bör betraktas som ohållbart (se NJA II 1916 s. 205). Rättsfallet NJA 1935 s. 411 måste anses innefatta ett stöd för den angivna uppfattningen, ty i rättsfallsreferatet anges inga särskilda skäl för direkt äktenskapsskillnad och skälen få därför anses helt enkelt ligga däri, att den oskyldiga maken under så lång tid, som erfordras för en rättegång i tre instanser, vidhållit sitt yrkande om äktenskapsskillnad. — Till de sist behandlade båda rättsfallen torde få knytas den anmärkningen, att det skulle innebära en tacknämlig förenkling i skilsmässogrunderna,
därest frågan om ena makens skuld helt uteslötes ur hemskillnadsprocederet, något som emellertid säkerligen var av politiska skäl ogenomförbart vid nya GB:s tillkomst.1
Beträffande underhållsskyldighet på grund av äktenskap gäller enligt 11:25 och 26 GB, att i hem- och äktenskapsskillnadsmål ena maken kan förpliktas utge underhållsbidrag till den andre. Har underhållsbidrag utdömts genom underrätts utslag men detta blivit överklagat och bidraget av högre rätt nedsatt, blir den underhållsberättigade maken skyldig att återbära vad han kan ha uppburit för mycket, om ej högre rätt förordnar annorlunda. Detta framgår av NJA 1931 s. 489, i vilket HD uttryckligen föreskrev, att återbäringsskyldighet ej skulle äga rum. Rådhusrätt hade förpliktat mannen utgiva månatligt underhållsbidrag till hustrun, men hovrätten befriade mannen från underhållsskyldigheten. HD fastställde hovrättens beslut men tillade: »dock att hustrun skäligen befrias från skyldighet att återbära vad hon på grund av rådhusrättens utslag må ha uppburit i underhållsbidrag». I stället för denna lokution kan överrätten också till förekommande av återbäringsskyldighet föreskriva, att nedsättningen skall gälla först fr. o. m. månaden näst efter överrättens utslag (se NJA 1930 s. 417 och 652). Det är att märka, att ett jämlikt 15: 11 GB meddelat interimistiskt beslut om underhållsbidrag för tiden till dess lagakraftägande dom föreligger icke påverkas av en senare dom, varigenom underhållsbidraget bestämmes till lägre belopp eller yrkandet om underhållsskyldighet ogillas. Vad som uppburits på grund av ett sådant interimistiskt beslut behöver därför endast återbäras, då det interimistiska beslutet ändras eller återkallas utan att därvid förordnande meddelas om att återbäring ej skall äga rum, resp. att ändringen eller återkallelsen blott skall gälla för framtiden. Den nu återgivna ordningen måste för den praktiske underrättsdomaren verka något förvirrande, särskilt med hänsyn till att de interimistiska besluten vanligen meddelas i de slutliga utslagen. Hos underrätterna har nämligen utbildat sig den — fullkomligt riktiga — praxis, att i det slutliga utslaget regelmässigt föreskrives, att vad utslaget innehåller angående underhållsskyldigheten skall gälla för tiden till dess lagakraftägande dom föreligger. Då de omständigheter, som inverka på underhållsfrågans bedömande, ofta hinna förändras under skilsmässoprocessens gång, hade det varit en naturligare ordning, om varje under rättegången eller i slutligt utslag meddelat beslut i underhållsfrågan skulle, därest icke domstolen annorlunda förordnade, gälla lika med lagakraftägande dom till dess nytt beslut meddelades, och att det nya beslutet i sin tur skulle gälla endast för tiden efter dess meddelande.1 — Lagen innehåller icke några bestämmelser om förhållandet mellan å ena sidan en makes underhållsskyldighet gentemot andra maken samt å andra sidan den underhållsskyldighet, som jämlikt 6 § lagen om barn utom äktenskap och 16 § lagen om barn i äktenskap åligger föräldrar gentemot barn (jfr NJA II 1917 s. 390 och 1921 s. 261). Det
torde emellertid utan vidare kunna betecknas som självklart, att makens underhållsskyldighet under äktenskapets bestånd (även under hemskillnadstid) är primär i förhållande till föräldrarnas. Då makes underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad till sin natur är en verkan av själva äktenskapet, vilken består, oaktat detta blivit upplöst (jfr NJA II 1916 s. 241—243), torde make icke heller i detta fall kunna helt eller delvis undgå sin underhållsplikt under hänvisning till föräldrarnas underhållsskyldighet.1 Någon annan uppfattning kan icke heller utläsas ur NJA 1933 s. 428. I målet, som gällde skillnad i äktenskap mellan en man och hans sinnessjuka hustru, yrkade hustruns förmyndare, tillika hennes fader, att mannen måtte förpliktas bidraga till hustruns underhåll efter skillnaden. Detta yrkande ogillades på den grund, att hustrun icke vore i behov av bidrag från mannen, ity att fadern, som ägde betydande förmögenhet, i samband med dotterns omyndighetsförklaring åtagit sig att efter skillnaden lämna henne erforderligt underhåll. Då faderns legala underhållsplikt gentemot dottern icke kan påverka hennes rätt till underhåll av mannen och avsägelse av nämnda rätt näppeligen kan med förbindande verkan göras av fadern som dotterns förmyndare, bör målet så förstås, att makes underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad under speciella omständigheter kan uteslutas genom ett underhållsåtagande från tredjeman. — Makes underhållsskyldighet upphör i och med den förpliktades död (se NJA II 1916 s. 243). I NJA 1932 s. 416 tillerkändes frånskild hustru, som jämlikt avtal med mannen av domstol fått sig tilldömt visst månatligt underhåll av mannen men till följd av dennes vid bilolycka timade död kommit att gå förlustig detta, i stället skadestånd av den skadevållande. Detta berodde emellertid uppenbarligen icke därpå, att den, som vållat att bidraget från mannen upphört, därför skulle bliva skadeståndsskyldig med samma belopp, utan därpå, att stadgandet i 6:4 strafflagen ansågs tillämpligt. De underhållsbidrag, som utdömts i äktenskapsmålet, ansågos icke avgörande för bedömande av skadeståndsbeloppet i bilmålet. — Såsom av 11:28 och 29 GB framgår kan underhållsskyldighet till make bestämmas icke blott genom rättens beslut utan även genom avtal mellan makarna. Avtalet kräver icke viss form utan kan ingås exempelvis därigenom, att ena maken i skilsmässoprocessen medger den andres underhållsyrkande. Domstolens fastställande av underhållsskyldighet i enlighet med avtalet medför icke, att underhållsskyldigheten skall anses bestämd annorledes än genom avtal (NJA 1933 s. 153, jfr NJA 1924 s. 423 och SvJT 1932 Rf s. 49). Även om domstol i skilsmässomålet fastställt avtalet, äro makarna oförhindrade att i ny rättegång tvista om tolkningen av avtalet. För att vinna domstols uttalande om avtalets rätta tolkning skall make alltså instämma andre maken, ej söka domsförklaring (NJA 1933 s. 153). Har åter avtalet icke blivit fastställt i skilsmässomålet, kan den underhållsberättigade maken i senare rättegång stämma på utgivande av bidrag i enlighet med avtalet (NJA 1933
s. 715). Den viktigaste skillnaden mellan det fall att underhållsbidraget blivit bestämt av domstol och det fall att makarna sinsemellan träffat avtal om bidragets utgörande låg tidigare däri, att i förstnämnda fall ett underhållsbidrag kunde nedsättas eller förklaras ej alls skola utgå, när väsentligt ändrade förhållanden påkallade det, medan i sistnämnda fall jämkning kunde äga rum allenast, om avtalet ej slutits under hemskillnad och från början var uppenbart obilligt för ena maken (ang. motiven härtill se NJA II 1916 s. 248—252 och 1921 s.170—171). Genom lag den 15 mars 1935, som jämväl äger tillämpning å tidigare träffade avtal, har emellertid 11:28 GB ändrats, så att även avtal kunna jämkas på grund av väsentligt ändrade förhållanden och detta även om den underhållspliktige uttryckligen avstått från rätt till jämkning (se NJA II 1935 s. 426—433). Till jämförelse må här erinras om rättsfallet NJA 1934 s. 161, där en till husföreståndarinna på grund av 12-årig tjänst utfäst livränta jämkades under motivering, att utfärdaren av utfästelsen icke blivit genom densamma strängare förbunden än att vad han utfäst sig att gälda skäligen kunde nedsättas, därest väsentligt ändrade förhållanden påkallade det. — Enligt NJA 1932 s. 359 kunde tidigare, om ett till frånskild make utdömt underhållsbidrag med anledning av väsentligt ändrade förhållanden blivit nedsatt, höjning till det ursprungligen bestämda beloppet icke ske, med mindre förbehåll därom gjorts. Detta är emellertid möjligt efter nyssnämnda lagändring i 11:28 GB. Enligt lagrummets nya lydelse, som äger tillämpning jämväl där beslutet meddelats före lagändringens ikraftträdande, kan jämkning uppåt ske intill det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt. Har exempelvis en frånskild hustru på grund av mannens sjukdom fått vidkännas nedsättning av underhållsbidraget eller mannen befriats från underhållsskyldighet, kan hustrun fordra återgång till det ursprungliga beloppet, därest mannen tillfrisknar och uppnår samma ekonomiska bärkraft som före sjukdomen (se NJA II 1935 s. 430).
Vid bodelning i nytt äktenskap skall jämlikt 13:2 GB make tilläggas egendom till täckning av gäld, vari han häftar, då äktenskapsskillnad vunnits, resp. anledning till bodelning eljest uppkommit. Har make vid bodelningen eftergivit sin rätt härutinnan och kan han sedan ej betala gäld, som uppstått före bodelningen, svarar jämlikt 14 § samma kapitel andra maken för vad som brister intill värdet av vad han för mycket bekommit. Dessa stadganden tillämpades i NJA 1933 s. 454. Den i rättsfallet ifrågavarande gälden avsåg uppfostringsbidrag till ett mannens barn utom äktenskap samt bidrag till moderns barnsängskostnader jämte ersättning för hennes rättegångskostnader i ett redan anhängiggjort mål om utfående av bidragen. Vid tiden för äktenskapsskillnaden hade emellertid utslag i målet ännu ej meddelats. Gälden ansågs, vad beträffar uppfostringsbidraget, omfatta de belopp, som enligt nämnda utslag skulle ha förfallit till betalning innan laga kraft åkom utslaget å äktenskapsskillnad. Detta rättsfall avser ju ett mera ovanligt specialfall. Som huvudregel vid tillämpning av 13: 14
GB och motsvarande stadgande beträffande äldre äktenskap, 19 § lagen den 1 juli 1898 om boskillnad, gäller, att endast förfallna underhållsbidrag skola anses som vid bodelningen existerande gäld (se NJA 1929 s. 204). — Bodelning skall ske i samma form som arvskifte, alltså i skriftlig handling. För beviljande av lagfart på grund av sådan handling bruka inskrivningsdomarna fordra, att fastigheten angivits i handlingen. Detta krav upprätthölls i NJA 1935 s. 44 av inskrivningsdomaren och hovrätten. HD:s majoritet kom icke in på denna fråga, ty det befanns, att nytt äktenskap förelåg, samt att hustrun, som sökte lagfart, jämväl före bodelningen ägt fastigheten. I ett sådant fall föreligger ingen äganderättsövergång och lagfart är därför jämlikt 1 § tredje stycket lagfartsförordningen obehövlig (se NJA II 1921 s. 326). HD undanröjde därför inskrivningsdomarens beslut. — Formlig bodelning har i vissa fall ansetts obehövlig. I NJA 1935 s. 613 yrkade en man, som vunnit äktenskapsskillnad år 1912, att enär han icke efter skillnaden utfått sin giftorätt i makarnas bo, han måtte förklaras berättigad att ur dödsboet efter hustrun, som avlidit år 1934, utbekomma giftorätten. Formlig bodelning i anledning av skillnaden hade icke skett. Mannens yrkande bifölls av underinstanserna. HD fann emellertid med avseende bl. a. å vad i målet förekommit till stöd för att hustrun förvärvat å hennes bankräkning innestående medel genom eget arbete, att makarna måste antagas ha varit överens därom att medlen, likasom vad hustrun vid lösöreboets uppdelning erhållit, skulle efter äktenskapsskillnaden tillhöra henne enskilt. Då mannen alltså icke ägde del i hustruns dödsbo, ogillades hans talan. (Jfr NJA 1936 s. 166.) — När bodelning efter hemskillnad eller boskillnad ägt rum i äldre äktenskap, blir jämlikt 5 § 7 mom. GB:s promulgationslag, nya GB tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Stadgandets grund är den, att det hinder, som gestaltningen av makarnas förmögenhetsförhållanden enligt äldre GB lägger mot tilllämpning å dessa förhållanden av den nya lagen, icke förefinnes, när egendomsgemenskapen upphört (se NJA II 1921 s. 227). Då makar vunnit boskillnad i samband med konkurs företages sällan någon bodelning. I dylikt fall är alltså promulgationslagens stadgande enligt ordalydelsen icke tillämpligt, men enligt stadgandets nyssangivna grund bör dock nya GB anses tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Bodelning är nämligen icke erforderlig för egendomsgemenskapens upplösande, eftersom intet finnes att dela (såvitt ej konkursen lämnat överskott); vad make tillåtits undanskifta i konkursen har därigenom blivit hans enskilda egendom. Huru detta fall borde bedömas har tidigare varit föremål för tvekan.1 I NJA 1932 s. 585 har emellertid HD fastslagit, att när makar i äldre äktenskap erhållit boskillnad i sammanhang med konkurs och konkursen ej lämnat överskott tillmakarna, nya GB jämlikt grunderna för 5 § 7 mom. lagen om dess införande är tillämplig med avseende å makarnas förmögenhetsförhållan-
den, oaktat bodelning efter boskillnaden ej förrättats.1 — Att nya GB skall tillämpas, då bodelning ägt rum i äldre äktenskap, utesluter icke, att frågan om återgång av bodelning, som gör intrång i borgenärernas rätt, skall behandlas enligt de äldre bestämmelserna (18 § lagen den 1 juli 1898 om boskillnad och 6: 14 lagen den 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning).1 I ett dylikt fall (NJA 1933 s. 68) har emellertid HD — trots stadgandet i 7 § 2 mom. lagen om konkurslagens införande — ansett den allmänna bestämmelsen i 34 § konkurslagen (actio pauliana) vara tillämplig. (Jfr NJA 1933 s. 313 och 373 samt 1934 s. 185.) Då den boskillnadsdom, som låg till grund för bodelningen, meddelats av orätt domstol, ansågs borgenär i NJA 1935 s. 110 kunna vinna rättelse genom att jämlikt 25: 10 RB överklaga själva boskillnadsdomen och få denna upphävd. Huruvida sistnämnda avgörande skall visa sig vara ett prejudikat, som kommer att lända till efterföljd i framtida rättspraxis, kan dock anses diskutabelt.
SLÄKTRÄTT.
Enligt lagen om äktenskaplig börd har barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, äktenskaplig börd, där ej barnet i särskild ordning av domstol förklarats sakna sådan börd. För att icke frågan om barnets börd skall hållas svävande under längre tid stadgas i lagens 2 §, att mannen, om han vill vinna förklarande att barnet icke har äktenskaplig börd, skall instämma sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om barnets födelse (se NJA II 1917 s. 464). Det torde åligga domstolen att i barnets intresse ex officio beakta denna preklusionstid, men bevisskyldigheten angående frågan, när mannen fått kunskap om barnets födelse, åvilar icke mannen utan hans motpart. Att kravet på bevisning härutinnan för att preklusion skall anses föreligga bör vara strängt, framgår av rättsfallet NJA 1932 s. 339. Sedan makar i flera år levt åtskilda, födde hustrun ett barn vid ungefär samma tid som det dömdes till skillnad i äktenskapet. Mannen fick tydligen snart nog kännedom om barnets existens, men först sedan han flera år senare blivit av barnavårdsmyndighet direkt krävd på underhållsbidrag, instämde han talan om förklarande att barnet ej hade äktenskaplig börd. HD ansåg mannen icke ha försuttit tiden till talan, enär det mot hans bestridande icke kunde anses till fullo styrkt, att han mer än sex månader före stämningen fått kunskap om att barnet fötts å sådan tid, att barnet kunde vara avlat före äktenskapets upplösning. Mannen måste alltså ha erhållit bevislig kännedom om såväl barnets existens som att det fötts å sådan tid att det kan äga äktenskaplig börd, för att preklusionstiden skall börja löpa. — I rättegång enligt lagen om äktenskaplig börd äro blott mannen (resp. hans arvingar) och barnet parter. Modern bör visserligen enligt 6 § höras
i målet men kan icke uppträda som part.1 Enligt NJA 1931 s. 71 äger den som barnets rätte fader utpekade mannen icke inträda som mellankommande part i rättegången.
Lagen om äktenskaplig börd utesluter icke, att äldre bördsbestämmelser skola tillämpas å barn, som äro födda (resp. i vissa fall avlade) före den 1 januari 1918. Sådana bestämmelser äro såvitt angår tiden efter den 1 januari 1916 8 § 1 mom. lagen den 12 nov. 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning samt såvitt angår tiden dessförinnan 8:1 och 2 ÄB och 5:1 äldre GB. Sistnämnda bestämmelser i ärvda- och giftermålsbalkarna inneburo, att ett barn skulle betraktas som äkta barn, om fadern före eller efter barnets avlande gav modern äktenskapslöfte, men att ett efter barnets avlelse följande äktenskapslöfte miste sin legitimerande verkan, om förbindelsen mellan föräldrarna upplöstes annorledes än genom enderas död utan att vigsel (resp. trolovning i äldre mening) skett. (Se NJA 1922 s. 43 samt H. A. SJÖGREN i SvJT 1922 s. 123). Enligt 1915 års bestämmelse åter medförde efterföljande äktenskapslöfte legitimerande verkan utan hänsyn till huru föräldrarnas förbindelse sedermera upplöstes (se NJA II 1916 s. 291). I NJA 1931 s. 87 hade mannen efter barnets avlelseår 1910 tillsagt kvinnan äktenskap och förbindelsen upplösts genom att hon år 1916 gift sig med en annan. HD fann åt den omständigheten att detta äktenskap slutits först efter ikraftträdandet av lagen den 12 nov. 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning, med hänsyn till de i målet upplysta förhållandena, icke kunna tillmätas betydelse i avseende å barnets rättsliga ställning; barnet blev alltså icke äkta barn. En stark minoritet förfäktade dock motsatt uppfattning. — NJA 1934 s. 289 och 1935 s. 545 gälla, huruvida barn skall anses avlat under äktenskapslöfte och alltså jämlikt 8: 2 ÄB vara äkta barn. I båda fallen förelåg till bedömande verkan av den hos allmogen flerstädes (målen gällde Medelpad och Hälsingland) förekommande sedvänjan att vid inledande av en äktenskaplig förbindelse mannen ligger hos kvinnan. I ena fallet ansågs hävdandet ha skett under äktenskapslöfte, i det andra icke.
Fastställande av faderskap till barn utom äktenskap kanske antingen genom erkännande eller genom dom. Ett erkännande av faderskap skall, för att vara gällande (konstituerande för barnets rättsliga status, se NJA II 1917 s. 420—423), avgivas i viss form, nämligen antingen inför präst, landsfiskal eller notarius publicus eller ock genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal om fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet gentemot barnet eller gentemot modern i anledning av nedkomsten (9 och 20 §§ lagen om barn utom äktenskap). Då ett sådant avtal bevittnats av, förutom mannens fader, allenast en person, frånkändes det i rättsfallet NJA 1933 s. 601 verkan som konstitutivt erkännande av faderskap. Angående detta formkrav
äger vad här ovan anförts om formen för upprättande av äktenskapsförord motsvarande tillämplighet. — Ett i föreskriven form avgivet erkännande kan dock klandras i särskild rättegång mot barnet, varvid mannen har att visa, att han ej kan vara fader till barnet. Sådana rättegångar förelågo i NJA 1933 s. 636 och 1935 s. 22. I båda rättsfallen förklarades mannen icke kunna vara barnets fader med hänsyn till resultatet av företagna blodundersökningar. Till dessa rättsfall återkommer jag vid behandling av frågan om blodundersöknings betydelse för faderskaps fastställande i rättegång.
I fråga om faderskaps fastställande i rättegång återfinnes en sammanställning av äldre rättsfall i SvJT 1932 s. 203. Betydelsefulla nyheter ha emellertid sedan dess vunnit erkännande i HD:s praxis. Huvudstadgandet i ämnet är 26 § lagen om barn utom äktenskap, som lyder: »Varder utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag.» Det gäller alltså att fastställa dels att samlag ägt rum å tid, då barnet kan ha avlats, och dels att det icke är uppenbart, att barnet ej avlats vid det samlaget.
Vad angår den första frågan, om den tidsperiod under vilken avlelsen måste ha ägt rum, konceptionstiden, ifrågasattes vid lagens tillkomst införande av en legal konceptionstid, omfattande 200:e—300:e dagen före barnets födelse (se NJA II 1917 s. 429—436). Någon legal konceptionstid infördes icke, men hovrätterna antogo vid ungefär samma tid den praxis, att konceptionstiden, när ej särskilda omständigheter föranledde avvikelse, beräknades till tiden fr. o. m. 300:e t. o. m. 200:e dagen före födelsen.1 Om denna hovrättspraxis gjordes anteckning i lagboken under 8 kap. ÄB t. o. m. år 1931, men anteckningen har utgått ur lagboken för 1932 och senare år. Detta sammanhänger otvivelaktigt med den medicinska vetenskapens ökade kunskap på hithörande områden (se prof. HEDRÉN i SvJT 1932 s. 193 samt prof. SJÖVALLS utlåtande s. 277 i samma årgång). Särskilt förtjänar betydelsen av barnets kroppsliga utveckling vid födelsen beaktande. Beträffande konceptionstiden för ett vid födelsen moget (»fullgånget») barn kan numera anses fastslaget, att en tid av 240—300 dagar antagligen betecknar den variationsbredd, med vilken man praktiskt taget har att räkna, samt att variationen därunder och däröver med all sannolikhet redan efter några få dagar blir mycket sällsynt och efter ännu några dagar till ytterlighet ovanlig. I NJA 1933 s. 207 fastslogs, att fullgånget barn (gosse vägande 2.8 kg, längd 49 cm) icke kunde vara avlat blott 225 dagar före födelsen. I NJA 1931 s. 311 ansågs ofullgånget barn (gosse vägande 1.8 kg, längd 43 cm) icke kunna vara avlat vid samlag 193 dagar före födelsen. I NJA 1934 s. 285 och 1935 s. 433 ogillades faderskapstalan, enär samlag mellan parterna icke visats ha ägt rum senare än 310, resp. 303 dagar före barnets födelse. (Jfr NJA 1936 s. 571 och 623.) I faderskapsmål bör domstolen alltså
utreda, huruvida barnet vid födelsen var ofullgånget eller fullgånget. I sistnämnda fall kan tvekan beträffande konceptionstiden i regel endast råda, om samlag uppges å 302:a, 301:a eller 239:e—226:e dagen före barnets födelse. I tveksamma fall har domstolen att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande, huruvida barnet kan vara avlat vid den uppgivna tiden. Då denna fråga icke kan besvaras annat än med en större eller mindre grad av sannolikhet, återstår för domstolen att bedöma förhållandet mellan den medicinska sannolikhetskalkylen och lagens regler. Härvidlag kan en ny princip sägas ha brutit definitivt igenom i HD:s praxis under femårsperioden 1931—1935. Tidigare tolkades otvivelaktigt 26 § lagen om barn utom äktenskap så, att barnet ansågs kunna vara avlat å den uppgivna tiden, så snart detta icke var fullständigt uteslutet. Avgav alltså medicinalstyrelsen det utlåtandet, att det visserligen icke vore uteslutet men osannolikt att barnet avlats då, blev faderskapstalan bifallen (se t. ex. SvJT 1928 Rf s. 18). Med en sådan tolkning bliva orden »å tid, då barnet kan hava avlats», i lagrummet överflödiga. Om orden borttoges, bleve betydelsen densamma, nämligen att, så snart samlag blivit utrett, mannen skall anses såsom fader, där det ej (med hänsyn till tiden för samlaget eller andra omständigheter) är uppenbart, att barnet ej avlats vid samlaget. I ett rättsfall NJA 1926 s. 505 tillerkändes emellertid orden» å tid, då barnet kan hava avlats», självständig betydelse. Då medicinalstyrelsen yttrade, att det på vetenskapens dåvarande ståndpunkt icke läte sig med stöd av föreliggande upplysningar avgöra, huruvida barnet kunde vara avlat under ifrågakomna tid (209:e—206:e dagen före födelsen), ansågo domstolarna (i samtliga instanser med reservationer) det icke utrett, att barnet kunde ha avlats vid det påstådda samlaget. Sedermera har HD dock till synes tvekat att draga konsekvenserna av denna tolkning (jfr t. ex. ovannämnda rättsfall NJA 1931 s. 311). I det förut omtalade rättsfallet NJA 1935 s. 433 framstår emellertid den nya tolkningen som helt genomförd. Medicinalstyrelsen yttrade, att med hänsyn till föreliggande upplysningar om barnets utveckling vid födelsen det visserligen icke kunde med visshet uteslutas, att barnet kunde ha avlats vid samlag 303 dagar före födelsen, men att det måste anses mindre sannolikt, att barnet kunde ha avlats så tidigt. HD fann icke utrett, att barnet kunde ha avlats vid samlag, som ägt rum så långt före dess födelse. Samma princip bör naturligtvis tillämpas å samlag särskilt kort tid före barnets födelse (jfr NJA 1935 not. B 53). När medicinalstyrelsen förklarar det osannolikt att eller tveksamt huruvida barnet kan vara avlat å den uppgivna tiden, bör alltså faderskapstalan ogillas, såvitt ej domstolen med hänsyn till tidigare prejudikat e. d. anser sig själv kunna fastställa, att barnet kan vara avlat då. Med tid, då barnet kan ha avlats, bör med andra ord endast förstås tid, då det icke är osannolikt, att barnet avlats. En konsekvens av denna tolkning blir, att det skall lända den uppgivne fadern till fördel, om bevisning angående barnets utvecklingsgrad vid födelsen saknas. Uppger modern samlag särskilt kort tid före barnets födelse
och vet man ej, huruvida barnet var ofullgånget, bör faderskapstalan ogillas. Det torde dock numera sällan inträffa, att upplysning icke kan vinnas om barnets utvecklingsgrad (åtminstone längd och vikt) vid födelsen.
Har det blivit utrett, att samlag ägt rum under konceptionstiden, återstår att avgöra frågan, huruvida det med hänsyn till någon särskild omständighet är uppenbart, att barnet ej avlats vid samlaget. Bland sådana omständigheter nämnde lagberedningen i motiven till lagen (se NJA II 1917 s. 431), att mannen vid tiden för samlaget var impotent, att modern redan före sitt umgänge med honom var havande eller att barnet företer rasegendomligheter, som med säkerhet visa, att fadern icke kan tillhöra den ifrågavarande mannens ras. Fullständig impotens hos en man är synnerligen svår att bevisa. Att det dock ej kan anses omöjligt, framgår av NJA 1931 s. 470. Att modern var havande redan före det tillfälle, då hon hade samlag med den uppgivne fadern, ansåg HD i NJA 1931 s. 311 böra för visst antagas. Vittnen hade hörts angående moderns hälsotillstånd under tiden närmast före omförmälda samlag jämte en del yttranden av henne under samma tid. Avgörande för utgången torde dock ha varit den uppgivna havandeskapstidens exceptionella korthet (193 dagar), varför rättsfallet behandlats här ovan vid frågan om konceptionstidens längd. — Den viktigaste möjligheten till fastställande av att faderskap är uteslutet innebär emellertid den vid tiden för barnalagarnas tillkomst okända metoden med blodundersökning till fastställande av mannens, moderns och barnets blodgruppsegenskaper. Att på detta sätt kan utrönas, huruvida en viss mans faderskap till barnet får anses uteslutet, har vunnit lagstiftningens erkännande genom tillkomsten av lagen den 26 maj 1933 ang. blodundersökning i mål om barn utom äktenskap (ang. motiven till denna lag se NJA II 1933 s. 715—721 ävensom ROMBERG i SvJT 1933 s. 347). Blodundersökningarna verkställas efter två system, ABO-systemet och MN-systemet. I SvJT 1929 s. 305 lämnar prof. WOLFF en redogörelse för ABO-systemet i dess s. k. klassiska form, enligt vilken en persons faderskap till ett barn kan med visshet uteslutas i de fall, då i barnets röda blodkroppar förefinns en receptor, A eller B, vilken saknas såväl i moderns som i den föregivne faderns röda blodkroppar. Att resultatet av en blodundersökning i denna form i och för sig kan utesluta faderskap, hade redan före femårsperioden 1931—1935 vunnit klart erkännande i HD:s praxis (se NJA 1930 s. 218, jfr NJA 1928 s. 80 och 1927 s. 380). Sedan MN-systemet upptäckts och ABO-systemet vidare utvecklats, har Wolff i SvJT 1934 s. 336 lämnat en redogörelse för nyare rön inom blodgruppsforskningen och deras tillämpning på rättsskipningen. I samma årgång (SvJT 1934 s. 15) behandla prof. FORSSMAN och med. dr SJÖVALL frågan om beviskraften av de medicinska undersökningarna, särskilt blodundersökning, i faderskapsmål. Genom rättsfallen NJA 1934 s. 171 och 505 har MN-systemet tillerkänts samma bevisvärde som ABO-systemet i dess klassiska form. Resultatet av blodundersökningen kan alltså ute
sluta faderskap utan hänsyn till övriga omständigheter i målet. Till de klassiska uteslutningarna enligt ABO-systemet ha genom nyare rön lagts de s. k. Bernsteins-uteslutningarna (mannen O — barnet AB, resp. mannen AB — barnet O). Uteslutning enligt den Bernsteinska regeln tillerkändes betydelse i rättsfallen NJA 1933 s. 636 och 1934 s. 507, i förra fallet med, i senare fallet utan åberopande av övriga omständigheter i målet. Slutligen har till ABO-systemet lagts den s. k. fyrgensteorien, avseende receptorn A:s uppdelning i två, A1 och A2. Uteslutningar, som grunda sig på en sådan uppdelning, berättiga dock enligt Wolff (se SvJT 1934 s. 346, jfr s. 23) endast till slutsatsen, att vederbörandes faderskap är i hög grad osannolikt. Något avgörande, vari HD tillerkänt fyrgensteorien självständig betydelse, föreligger ännu icke.1 Rättsfallen NJA 1935 s. 22 och 307, där teorien kommer till synes, utgöra exempel på klassiska uteslutningar.
I fråga om edgång i faderskapsmål förelåg i NJA 1931 s. 3 till bedömande frågan, huruvida jämlikt 27 § lagen om barn utom äktenskap edgång borde anförtros åt modern, då den uppgivne fadern var gift och det av denne bestridda — enligt moderns påstående under våldtäkt förövade — samlaget skulle ägt rum innan modern fyllt 15 år. Hovrätten hade förelagt modern ed och ett justitieråd fastställde hovrättens dom. HD:s övriga sex ledamöter ansågo, att edgång icke bort åläggas modern. Som motivering härtill åberopade ett justitieråd bristande bevisning (alltså en grund, som i detta sammanhang saknar intresse), tre justitieråd hänvisade till »föreliggande särskilda förhållanden» och två justitieråd anförde, att det uppgivna samlaget ägt rum å tid, då modern fyllt 14 men ej 15 år, och således för mannens del inneburit enligt 18:8 SL straffbar gärning. Sistnämnda båda justitieråd angåvo alltså uttryckligen, att de icke tillmätte vare sig den omständigheten att mannen var gift eller den påstådda våldtäkten betydelse för edgångsfrågan. Vilken betydelse de tre justitieråden tillmätte dessa omständigheter är icke klart; möjligt är, att de med sin formulering blott velat tillkännagiva sitt hänsynstagande till andra synpunkter än edens bevisvärde i ett brottmål. Sedan straffet för horsbrott den 1 juli 1937 avskaffats, torde det vara klart, att den omständigheten att den uppgivne fadern är gift icke i och för sig kan inverka på frågan om edgång i faderskapsmål. Vad påstående om våldtäkt angår, blir ju ett sådant påstående icke bekräftat eller förnekat genom edgång i faderskapsmål, varför möjligheten av våldtäkt icke gärna kan hindra edgång. Faderskapsed bör likaledes kunna förekomma t. ex. i det i den nya § 8 a av 18 kap. SL angivna fallet, att man genom grovt missbruk av överordnad ställning förmått kvinna, som ej fyllt 18 år, till otukt. Däremot möter det givetvis vissa betänkligheter att tillåta faderskapsed i fall, då kvinnan ej fyllt 15 år vid samlaget, eller i fall av straffbar blodskam (18:1—8 SL); och detta även ur andra synpunkter än edgångens bevisvärde i ett brottmål. — Då modern förelägges ed, bör edstemat icke omfatta hela konceptionstiden utan blott den av modern uppgivna tiden för samlag. Därvid kan det naturligtvis understundom
inträffa, att tiden på grund av missförstånd från domstolens sida eller misstag av modern blir oriktigt angiven, så att modern ej kan gå eden. Modern har t. ex. uppgivit, att ett samlag, som inträffat dagen efter midsommardagen, ägt rum den 26 juni i tro att den 25 vore midsommardagen. I ett dylikt fall erhöll modern enligt NJA 1932 s. 319 resning. I ett senare plenimål NJA 1934 s. 624 har emellertid HD enhälligt förklarat resning obehövlig. (Jfr SvJT 1931 Rf s. 17.) När modern å edgångsdagen kommer tillstädes och förklarar sig icke kunna gå den henne förelagda eden på grund av att tiden för samlaget blivit oriktigt angiven i föreläggandet, kan alltså underdomstolen utan hinder av det tidigare edgångsutslaget förelägga ny edgång med rättat edstema. Modern behöver ej överklaga det oriktiga edgångsbeslutet för att vinna rättelse. — Har ed blivit gången av modern eller den uppgivne fadern, kan den andre av dem anställa åtal för mened. Detta behandlas som en självklar sak i NJA 1932 s. 695, vilket refererats ur en synpunkt, som här saknar intresse, men torde förtjäna påpekas, då menedsbrott i utländsk rätt anses vara av en sådan karaktär, att enskilt åtal därå överhuvud ej kan tänkas.
Föräldrars underhållsskyldighet gentemot barnvilar å samma grundprinciper för barn i och barn utom äktenskap, ehuru förhållandena i praktiken ofta ställa sig olika. Beträffande måttet för underhållsskyldigheten stadgas i 13 § lagen om barn i äktenskap, att föräldrarna, om ej barnet har egna tillgångar, äro skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning. Det uppehälle och den utbildning, som föräldrarna skola ombesörja, skall enligt 3 § samma lag bestämmas efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt. Underhållsskyldigheten kan bestå även efter det barnet uppnått myndig ålder och kan då — i motsats till vad som är regel, medan barnet står under föräldrarnas vårdnad — utkrävas av barnet självt i rättegång.1 I NJA 1933 s. 39 blev en fader på talan av sin myndige son förpliktad utgiva underhållsbidrag till sonen (sjökadett) för dennes utbildning till sjöofficer. Fadern, som efter äktenskapsskillnad icke haft vårdnaden om sonen, invände förgäves, att det varit mot faderns önskningar och planer, som sonen givit sig in på sjöofficersbanan. Motsvarande rättstillämpning kan tänkas även för barn utom äktenskap (jfr 3 § lagen om barn utom äktenskap). — Enligt 15 § lagen om barn i äktenskap är, då föräldrarna leva åtskilda, den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet, skyldig att betala underhållsbidrag. Underhållsbidrag skall utdömas till den vårdnadsberättigade utan hänsyn därtill, att han icke omhänderhaft barnet; och domå underhållsbidrag skall verkställas utan hinder därav, att barnet i själva verket vistats hos den förpliktade samt helt och hållet underhållits av honom (NJA 1932 s. 174). De utdömda bidragen tillkomma emellertid icke den vårdnadsberättigade utan barnet självt. Bidragen bliva alltså en barnets tillgång, som skall handhavas enligt för-
mynderskapslagens regler (NJA 1931 s. 370, till vilket rättsfall jag återkommer vid förmynderskapsrätten). Vad angår skyldighet att återbära underhållsbidrag, som blivit nedsatt av högre rätt, äga de härovan i fråga om underhållsskyldighet på grund av äktenskap angivna reglerna motsvarande tillämplighet. I NJA 1932 s. 259 hade underrätterna givit hustrun vårdnaden om barnet med rätt till underhållsbidrag; HD lämnade i stället vårdnaden åt mannen med befrielse för honom från bidragsskyldigheten men fritog skäligen hustrun från skyldighet att återbära vad hon redan kunde ha i dylikt hänseende uppburit. — I underhållsskyldighetens natur ligger, att den har en perdurerande grund i själva blodsbandet mellan barnet och den underhållsskyldige samt att gälden sålunda för varje tid uppkommer i och med att bidraget för den tiden förfaller, respektive, om dom å underhållsbidrag icke föreligger, skulle förfalla enligt sådan dom (se det ovan vid bodelning mellan makar behandlade NJA 1933 s. 454). Underhållsbidrag för de 10 sista åren kan därför utdömas, oaktat krav ej framställts förr än mer än 10 år förflutit från barnets födelse (jfr NJA 1912 s. 519). Har åter blodsbandet avslitits genom barnets eller den underhållsskyldiges död, preskriberas rätten till underhåll i dess helhet 10 år efter dödsfallet. Detta fastslogs i NJA 1931 s. 670, som avsåg tillämpning av de före tillkomsten av lagen om barn utom äktenskap gällande reglerna om oäkta barn (8:7 ÄB). Enligt nu gällande rätt består aldrig underhållsskyldigheten oförändrad efter den underhållsskyldiges död. I dess ställe träder, såvitt angår arvsberättigat barn, rätten till arv och till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt 8 kap. arvslagen, vilka rättigheter äro underkastade särskilda i arvslagen givna preskriptionsregler, samt, såvitt angår icke arvsberättigat barn, rätten enligt 11 § lagen om barn utom äktenskap till ett engångsbelopp av behållningen i boet. Fordran å sådant engångsbelopp är underkastad 10-årspreskription (jfr NJA II 1917 s. 401—403). Är en utomstående ansvarig för den underhållsskyldiges död, kan barnet erhålla skadestånd jämlikt 6:4 SL, men den avlidnes underhållsskyldighet övergår ej å banemannen. (Jfr NJA 1934 s. 359 samt vad här ovan anförts vid behandlingen av underhållsskyldighet på grund av äktenskap). — Avtal om underhållsbidrag till fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet gentemot barn utom äktenskap kan slutas med eller utan samtidigt erkännande av faderskapet (9 § lagen om barn utom äktenskap). I NJA 1935 s. 433 förelåg till bedömande frågan, vilken verkan en utan erkännande av faderskapet ingången förbindelse att erlägga underhållsbidrag till barnet kunde äga, sedan faderskapstalan ogillats. HD:s majoritet ansåg förbindelsens innebörd vara allenast ett närmare bestämmande av den underhållsskyldighet, som enligt lag kunde åligga mannen, därest han vore att anse såsom barnets fader, varför förbindelsen icke kunde göras gällande, sedan den mot mannen förda faderskapstalan blivit ogillad. Två reservanter ansågo förbindelsen gällande; den ene ansåg dock jämkning av
underhållsskyldigheten böra äga rum i enlighet med de i 33 § lagen om barn utom äktenskap fastställda grunderna.
Vidkommande vårdnad om barn är blott att omnämna NJA 1933 s. 381, som rör tillämpning av 12 § lagen om barn i äktenskap. I ett hemskillnadsmål yrkade vardera maken att få vårdnaden om en makarnas son. Sedan underrätten tillerkänt hustrun vårdnaden, yrkade mannen i hovrätten, att, därest vårdnaden skulle tillerkännas hustrun, tillfälle till umgänge med sonen måtte beredas mannen. Detta yrkande ansågs hovrätten oförhindrad att upptaga till prövning.
För varje barn utom äktenskap skall förordnas en barnavårdsman, som skall tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages. Försummar barnavårdsman detta, kan han enligt reglerna om tjänstemans skadeståndsskyldighet vid tjänstefel bliva skadeståndsskyldig. I NJA 1935 s. 567 hade barnavårdsman försummat att vidtaga åtgärd för fastställande av barnets egenskap av trolovningsbarn. Berörda försummelse ansågs dock med hänsyn till i målet förekomna omständigheter icke böra föranleda ersättningsskyldighet för barnavårdsmannen.
I samband med lagen om barn utom äktenskap tillkom lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. I NJA 1931 s. 374 fastslås passutfärdares prövningsplikt, när pass begäres av sådan underhållsskyldig.
Att ena maken kan vara underhållsskyldig gentemot andra makens barn, fastslås i särskild lag av den 11 juni 1920. Något motsvarande stadgande om skyldighet för ena maken att försörja andra makens föräldrar finnes icke. Att underhållsskyldighet gentemot svärfar icke föreligger, bekräftas i det ovan vid äktenskapets rättsverkningar behandlade rättsfallet NJA 1933 s. 65.
FÖRMYNDERSKAPSRÄTT.
I fråga om verkan av omyndighet (5 kap. förmynderskapslagen) föreligga tre rättsfall rörande gåva till omyndig (se härom NJA II 1924 s. 313—316 och 332—335, STENBECK och LINDHAGEN, Den nya förmynderskapslagen, s. 55—56 och 74—76 samt TAUVON och EKEBERG i SvJT 1922 s. 393—399; jfr lagen den 27 mars 1936 ang. vissa utfästelser om gåva). I NJA 1933 s. 269 ansågs gåva av skuldebrev till omyndig fullbordad i och med att skuldebreven, med påskrift att de transporterades å den omyndige, överlämnats till tredje man, som icke ägde någon särskild behörighet att å den omyndiges vägnar mottaga dem.1 NJA 1934 s. 347 hade en fader tagit försäkring å sin omyndige sons liv samt erlagt engångspremie med medel, som tidigare under en följd av år tillgodoförts sonen i faderns handelsböcker. Försäkringen ansågs tillkomma sonen, och gåvoskatt för premien uttogs. Gåva ansågs ha skett först i och med premiens erläggande, icke vid de tidpunkter, då anteckningar i faderns handelsböcker gjorts om smågåvor. NJA 1935 s. 563 avsåg verkan av ett gåvobrev, varigenom till två omyndiga barn
— det ena 20 och det andra 18 år gammalt — av deras moder och förmyndare bortgivits en fastighet under förbehåll om rätt för modern att under sin livstid nyttja fastigheten. Den omständigheten att barnen voro omyndiga förklarades icke ha utgjort hinder för dem att själva med laga verkan mottaga gåvan med därvid fästat villkor om nyttjanderätt. — I detta sammanhang är även att omnämna NJA 1931 s.239, vari en växel, utställd efter det godkännaren förklarats omyndig, ansågs medföra växelrätt mot honom med hänsyn till att han, medan han ännu var myndig, tecknat godkännande å växelblanketten och överlämnat den till utställaren för att användas vid omsättning av en äldre växel. — Rättsfallet NJA 1934 s. 65, som rörde omyndigförklarads processhandling, är behandlat av prof. HASSLER i SvJT 1937 s. 213.
Beträffande förmyndares plikter, då sinnessjuk myndling skall skiljas, erinras om det ovan vid underhållsskyldighet på grund av äktenskap behandlade rättsfallet NJA 1933 s. 428 (jfr. NJA 1928 s. 489).
I avseende å förmyndares förvaltning av omyndigs egendom gäller enligt 8:15 förmynderskapslagen, att förmyndaren för överlåtelse av den omyndiges fasta egendom behöver rättens tillstånd. Har sådant tillstånd givits, kan i regel någon ändring däri icke tänkas, ty enligt 12: 17 förmynderskapslagen kan talan mot beslutet föras allenast av förmyndaren. I NJA 1933 s. 372 hade underrätt godkänt förmyndares försäljning av myndlingarnas fäderne ärvda fastighet. Myndlingarnas moder sökte resning i underrättens beslut, men denna ansökning blev ej upptagen till prövning, enär modern ej ägt behörighet att fullfölja talan mot underrättens beslut. En sedermera av ny förmyndare gjord resningsansökan kunde icke beviljas, enär jämlikt 8: 16 förmynderskapslagen genom underrättens beslut i förhållande till köparen gällande försäljning av fastigheten kommit till stånd.
Om förmyndares redovisningsskyldighet gäller enligt 9:2 förmynderskapslagen, att när egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, tillfaller den omyndige, förteckning över denna egendom skall ingivas till överförmyndaren. I NJA 1931 s. 370 (förut omnämnt vid föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn) hade vid bodelning efter hemskillnad hustrun, som var förmyndare för makarnas omyndiga barn, avtalat med mannen, att utdömda månatliga underhållsbidrag till barnen skulle förvandlas till engångsbelopp och dessa gå i avräkning å mannens fordran å vederlag för det hustrun vid bodelningen tillskiftats egendom utöver vad henne enligt lag tillkomme. Överförmyndaren anhängiggjorde talan mot hustrun om skyldighet för henne att ingiva sådan förteckning, som avses i 9: 2 förmynderskapslagen. HD fann avtalet innebära, att hustrun själv ställt sig såsom barnens gäldenär för belopp, motsvarande de avtalade engångsbidragen. Barnens fordran å hustrun vore att anse såsom kapitaltillgång, vilken skulle upptagas i förteckning enligt nyssnämnda lagrum. Överförmyndarens talan blev alltså bifallen. Av rättsfallet inhämtas tillika, att för-
myndare för flera omyndiga skall för envar av dem avgiva särskild förteckning. Rättsfallet innebär däremot icke, att periodiska underhållsbidrag skulle medföra skyldighet att avgiva förteckning, utan kan fastmer åberopas som stöd för motsatt åsikt (jfr NJA II 1924 s. 457—459). — Då förmyndarens befattning upphör, skall han enligt 9:11 förmynderskapslagen avgiva slutredovisning till myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å annan, till denne. Ehuru det icke omnämnts i lagtexten, skall slutredovisning, då myndlingen avlidit, avgivas till dödsboet. Det oaktat kan enligt NJA 1934 s. 596 förmyndaren förordnas till boutredningsman, därest dödsbodelägarna själva hemställa om förordnande för honom.
Enligt 11:4 5 mom. förmynderskapslagen skall god man förordnas, om jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida händelse beror, vem egendomen skall tillfalla, eller egendomen först framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning (ang. motiven till detta stadgande se NJA II 1930 s. 442). I rättsfallet NJA 1935 s. 28 hade i testamente förordnats, att en person skulle under sin livstid ha nyttjande- och besittningsrätt till testators kvarlåtenskap och att denna efter nyttjanderättshavarens död skulle tillfalla en annan person eller, om han avlidit, hans arvingar. Sedan testamentet trätt i verkställighet, yrkade sistnämnde person, att god man måtte förordnas för tillsyn och förvaltning av kvarlåtenskapen. Förevarande stadgande ansågs ej tillämpligt, eftersom förvaltning för blivande ägares räkning ej erfordrades, då nyttjanderättshavaren hade att förvalta egendomen, samt bevakning av blivande ägares rätt ej heller kunde anses erforderlig. Däremot kunde i detta fall god man förordnats enligt 11:4 6 mom. förmynderskapslagen, jämförd med 4:9 testamentslagen, därest det visats, att nyttjanderättshavaren vanvårdade egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrade ägarens bästa. I NJA 1931 s. 120 ställdes, då fideikommissarie utan tillstånd föryttrat fideikommitterad lösegendom (antika saker o. d.), egendomen under vård och förvaltning av god man. Detta skedde utan stöd av uttryckligt stadgande. Numera finnes ett uttryckligt stadgande om god mans förordnande vid successivt legat i 4: 10 testamentslagen (se NJA II 1930 s. 321—322, jfr NJA 1937 s. 37). Bestämmelserna i 4:9 och 10 testamentslagen skola enligt 4 § promulgationslagen lända till efterrättelse även då testator avlidit före lagens ikraftträdande.
SUCCESSIONSRÄTT.
Genom 7:4 lagen om arv har skyddet för bröstarvinges laglott utsträckts att gälla även mot arvlåtarens redan i livstiden fullbordade gåvohandlingar (se NJA II 1928 s. 443—454 samt LINDHAGEN och LIND, Den nya arvslagen s. 113—122; jfr NIAL i SvJT 1937 s. 277, särskilt s. 294—298). Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att lik-
ställa med testamente, skall gåvan kunna jämkas, om ej särskilda skäl däremot äro. Stadgandet äger tillämplighet, så snart arvlåtaren avlidit efter den 1 jan. 1929, således även då gåvan givits dessförinnan. Denna avvikelse från grundsatsen, att rättshandlingar företagna före ny lags ikraftträdande böra med avseende å sina rättsverkningar bedömas enligt äldre lag, har skett därför, att i dessa fall gåvotagaren i allmänhet icke kan ha varit i okunnighet om gåvans syfte (se NJA II 1928 s. 545). I NJA 1934 s. 462 tillämpades stadgandet å gåva av fast egendom, som en son före arvslagens ikraftträdande erhållit av sin efter ikraftträdandet avlidna mor. I detta liksom i rättsfallet NJA 1935 s. 203 förelåg tillika frågan, huruvida gåvan till syftet varit att likställa med testamente. Som exempel på gåvor med testamentariskt syfte nämnas i motiven dels fall, där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid, och dels fall där egendom väl formellt bortgives men arvlåtaren kan beräkna att till sin död få ha nyttan av den bortgivna egendomen. I 1934 års rättsfall bodde modern hos sonen och var vid tiden för gåvan 79 år gammal. Sonen gjorde gällande, att modern erhållit kompensation för gåvan genom att njuta försörjning hos honom, men häremot invändes, att sonen såväl före som efter gåvan förvaltat fastigheten och av dess avkastning tagit medlen till moderns försörjning. Testamentariskt syfte ansågs föreligga. I 1935 års rättsfall hade en år 1844 född förmögen änka genom gåvobrev år 1925 bortskänkt värdehandlingar under villkor att hon skulle äga åtnjuta avkastningen därav så länge hon levde samt att värdehandlingarna skulle förvaltas av en bank efter samråd med henne, varefter hon emellertid i skrivelse till banken år 1927 förklarat sig upphäva berörda villkor och föreskriva, att gåvorna skulle ställas till gåvotagarnas fulla och fria disposition. Domstolarna funno, att de i gåvobreven angivna villkoren otvetydigt utvisade testamentarisk avsikt samt att givarens åtgärd att sedermera avstå från avkastningen av den bortgivna egendomen och ställa densamma till gåvotagarnas fria disposition med hänsyn till omständigheterna i målet — särskilt den höga ålder hon då uppnått samt den omständigheten att hon jämväl vid villkorens upphävande förfogat över en avsevärd förmögenhet och inkomster, som betydligt överstigit vad som då kunnat beräknas vara erforderligt för täckande av hennes utgifter — icke kunde anses betaga gåvorna deras karaktär att böra likställas med testamente. (Jfr SvJT 1930 Rf s. 65 och 1932 Rf s. 50 samt NJA 1937 s. 74.) I 1934 års rättsfall fastslogs tillika skyldighet för gåvotagaren att till skifte återbära avkastning av egendomen jämväl för tid före givarens död.
Belysande för arvsrättens natur äro arvs- och gåvoskattemålen NJA 1931 s. 130 och 1934 s. 502. Då arvingarna skifta arvet annorlunda än enligt lagens regler, behöver detta icke innebära att någon gåva dem emellan föreligger (jfr 9: 7 lagen om arv). Fallet är alltså icke att likställa med det ovan omnämnda, att en make i äldre äktenskap eftergivit sin rätt vid bodelning.
Belysande för testamentes begrepp är rättsfallet NJA
1932 s. 147, som gällde frågan, huruvida en skriftlig handling innefattade testamentarisk disposition eller utfästelse av vederlag för livstidsstädja. Rättsfallet är behandlat i prof. NIALS uppsats om Dödsrättshandlingar och livsrättshandlingar i SvJT 1937 s. 280. Två gränsfall av gåva, NJA 1934 s. 320 och 1935 s. 25, omnämnas i samma uppsats s. 299—300 (jfr NJA II 1936 s. 147). Frågan i vad mån ett för testamentstagaren känt och av honom förutsatt men utan hans vetskap återkallat testamente kan äga betydelse, har varit föremål för bedömande i det här ovan vid trolovning behandlade rättsfallet NJA 1935 s. 489 (jfr NJA 1920 s. 515). I NJA 1933 s. 237 tillerkändes enicke underskriven handling, innefattande önskan om disposition av kvarlåtenskapen, verkan såsom testamente med hänsyn till att arvingarna måste anses ha godkänt handlingen såsom testamente. Slutligen må i detta sammanhang erinras om NJA 1931 s. 473 och 1935 s. 141, vari frågan om lagfartsstämpel å testamente avgjorts.
Enligt 2 kap. testamentslagen, som rör upprättande och återkallelse av testamente, kan testamente upprättas i tre former, skriftligt testamente med två vittnen, muntligt testamente med två vittnen och holografiskt testamente. De båda sist angivna formerna äro dock enligt 3 § nödtestamenten, som endast gälla, när testator på grund av sjukdom eller annat nödfall varit förhindrad att upprätta skriftligt testamente med två vittnen. Som skäl för att det muntliga testamentet — i motsats till vad som gällde i äldre rätt — gjorts till ett nödtestamente har lagberedningen (se NJA II 1930 s. 196—198) anfört, att det muntliga testamentet medförde ej obetydliga risker för att mer eller mindre tillfälliga och oöverlagda yttranden av arvlåtaren finge skenet av att vara uttryck för hans yttersta vilja samt att en betydande osäkerhet kunde uppstå beträffande förordnandets verkliga innehåll. Rättsfallet NJA 1932 s. 161 rörde frågan, huruvida vissa på dödsbädden havda yttranden kunde anses innefatta ett testamente av den avlidne. Denne, som icke själv uttryckt någon önskan att upprätta ett testamente och vars talförmåga på grund av hjärnblödning minskats, hade icke besvarat en till honom ställd fråga om han önskade, att några särskilda personer skulle ha någonting, samt i övrigt icke yttrat sig i vidare mån än att han — huvudsakligen med ja eller nej — besvarat frågor angående fördelningen av hans kvarlåtenskap. Det ansågs icke tillförlitligen styrkt, att ifrågavarande yttranden innefattade ett så otvetydigt uttryck för hans yttersta vilja beträffande kvarlåtenskapen, att ett lagligen upprättat testamente därigenom kommit till stånd. — Då inom HD tidigare vid upprepade tillfällen förelegat majoritet för den meningen, att den, som genom ett testamente förordnats att vara boutredningsman, vore jävig att vittna angående testamentets laga tillkomst, har i 2:4 2 st. 2 p. testamentslagen upptagits ett uttryckligt stadgande, att förordnande att vara testamentsexekutor ej medför hinder att vara vittne. Enligt 1 punkten i samma stycke blir dock ett testamente ogiltigt såvitt angår förordnande till ett testamentsvittne. Om testamentsexekutorn ge-
nom testamentet fått sig tillerkänt ett arvode, som avsevärt överstiger vad som i andra liknande fall plägar bestämmas, finnes utrymme för en tillämpning av 1 punkten, och utredningsmannen kan alltså få vidkännas en viss reduktion (se NJA II 1930 s. 201—202). De nu återgivna bestämmelserna gälla jäv som solennitetsvittne vid testamentes upprättande. Skall ett testamentsvittne höras vid domstol, gälla enligt 3 st. i samma paragraf de vanliga processuella vittnesjäven. I NJA 1932 s. 40 blevo emellertid en i testamente till testamentsexekutor förordnad person och hans broder, vilka gemensamt bevittnat testamentet, hörda på ed inför domstol angående testamentets tillkomst. Rättsfallet avsåg tillämpning av äldre rätt, men testamentslagens tillkomst synes knappast kunna inverka på utgången i ett liknande fall. Med hänsyn härtill bör numera varken jäv som solennitetsvittne eller processuellt vittnesjäv anses föreligga mot en testamentsexekutor, möjligen med undantag för det fall att han fått sig tillerkänt ett osedvanligt stort arvode. — Enligt 2:5 testamentslagen kan testamente återkallas i den ordning, som gäller för testamentes upprättande. Testamente är vidare utan verkan, därest testator förstört testamentshandlingen eller eljest otvetydigt givit tillkänna, att förordnandet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja. I NJA 1933 s. 52 hade ett skriftligt testamente före testators död på obekant sätt förkommit; testator hade haft vetskap därom men ändock underlåtit att upprätta nytt testamente. Testamentet ansågs icke ha förlorat sin verkan, då med hänsyn till omständigheterna i målet underlåtenheten att upprätta nytt testamente icke kunde föranleda till antagande att testator före sin död velat återkalla testamentet. Rättsfallet avsåg tillämpning av äldre rätt. Efter testamentslagens tillkomst torde — av 5 §:s ordalydelse att döma — ett av våda förkommet testamente ej vara att anse som ogiltigt blott därför att anledning finnes till antagande att testator velat återkalla det, utan det måste visas, att testator på något positivt sätt givit tillkänna, att förordnandet ej längre är hans yttersta vilja. Om stadgandet, som — sedan lagberedningen förfäktat en och lagrådet en annan mening — omformulerades i departementet, med hänsyn till vad därvid förekom bör tolkas annorlunda, kan dock vara föremål för tvekan (se EKEBERG och GULDBERG, Den nya testamentslagen, s. 81 f. samt NJA II 1930 s. 202—216).
Om testamentes tolkning gäller enligt 3:1 testamentslagenden huvudregeln, att åt testamente skall givas den tolkning, som må antagas överensstämma med testators vilja (se NJA II 1930 s. 232 ff). Denna tolkningsregel överensstämmer med förut gällande rätt och skall alltså — såsom NJA 1935 s. 437 utvisar — tillämpas även om testator avlidit före testamentslagens ikraftträdande. I nämnda rättsfall hade en testator av sin kvarlåtenskap för visst ändamål bildat en fond, ur vars avkastning livräntor skulle utbetalas till några personer med vissa belopp under föreskrift att, om den disponibla avkastningen icke uppginge till nämnda belopp, jämkning av livräntebeloppen skulle ske. Testator hade tillika föreskrivit, att i den mån livräntetagare avlede
dispositionsrätten till motsvarande del av fondens avkastning skulle tillkomma fondens innehavare. Sedan en livräntetagare avlidit, förklarades bestämmelsen om jämkning av livräntebelopp icke gälla till förmån för fondens innehavare. Rättsfallet NJA 1935 s. 316 gällde också tolkning av testators vilja. En man, som på grund av inbördes testamente efter hustruns död tillträtt hela makarnas bo, hade i strid mot det inbördes testamentet genom eget testamente förordnat om all boets egendom, varvid han emellertid gjort förordnanden även till hustruns släktingar. Dessa förklarades icke vara berättigade att — utöver sin rätt till hustruns giftorättsandel enligt det inbördes testamentet — av mannens giftorättsandel bekomma vad han i sitt testamente förordnat. Då testamente skall tillämpas å långt efter testators död inträffade förhållanden, kunna domstolarna givetvis mer än eljest känna sig obundna av testamentets ordalydelse. Belysande härför är rättsfallet NJA 1933 s. 17, ehuru det icke gällde ett testamente. En änka efter en fabriksdisponent hade år 1893 gjorten donation för beredande av visst understöd åt personalen vid fabriken på det villkor, att donationen skulle återgå till givaren eller hennes rättsinnehavare, för den händelse bland personalen skulle utbryta strejk med längre varaktighet än 2 månader. Sedan arbetet vid fabriken till följd av strejk legat nere den 12 jan.—den 25 mars 1931, förklarade HD med hänsyn ej mindre till de väsentliga förändringar, som efter fondens upprättande inträffat i avtals- och organisationsförhållanden arbetsgivare och arbetare emellan, i allmänhet och jämväl vid ifrågavarande företag, än även de omständigheter, varunder ifrågavarande arbetsnedläggelse ägt rum, densamma icke kunna anses utgöra en sådan händelse, som enligt det angivna villkoret borde föranleda donationens återgång. I detta sammanhang må även omnämnas rättsfallet NJA 1933 s. 142, vari år 1838 viss egendom testamenterats till inrättande av en from stiftelse för en församling, som år 1863 delades i två utan att i delningsbeslutet något nämndes om stiftelsen. Den utbrutna församlingen berättigades i viss ordning njuta förmån av stiftelsen. — Ett tolkningsspörsmål, som medhänsyn till den nyligen timade omdaningen på successionsrättens område ofta kan inställa sig, rör tillämpningen av testamentsbestämmelser om arvsfördelning enligt lag i fall, då ny lag införts efter testamentets upprättande men före testators död. Såsom huvudregel härvidlag torde — såsom NJA 1932 s. 502 och 1935 s. 11 utvisa — testamentet böra så förstås, att lagen vid dess upprättande skall tillämpas. Ett före nya arvslagens tillkomst upprättat testamente till förmån för testators lagliga arvingar gäller otvivelaktigt till förmån för hans kusiner eller avlägsnare släktingar, oaktat dessa genom nya lagen förlorat sin arvsrätt, och arvsfördelningen bör ske efter den vid testamentets tillkomst gällande arvsordningen. Undantagsvis kan dock en annan tolkning vara befogad. Om ett testamente upprättats under den korta tid den provisoriska lagen den 11 juni 1920 om makes arvs-
rätt var gällande, kan man sålunda ofta utgå ifrån att testator icke tänkt sig någon tillämpning av nämnda lag (se NJA 1933 s. 289 och 1931 s. 252 samt där anmärkta äldre rättsfall ävensom NJA 1936 s. 47). — En i testamenten ofta förekommande bestämmelse är, att arvsskatt skall betalas ur det oskiftade boet. En sådan bestämmelse ansågs i NJA 1934 s. 225 tillämplig även å utländsk arvsskatt. — Vid tolkning av inbördes testamenten gäller det ofta att avgöra, vilken rätt skall anses tillförsäkrad den efterlevande maken genom testamentet; se härom NJA 1933 s. 367 och 1935 s. 639 samt där anmärkta äldre rättsfall (jfr NJA 1936 s. 201 och 459 samt 1937 s. 39 ävensom NJA II 1928 s. 276 ff). I NJA 1933 s. 37 ansågs inbördes testament emellan makar av innehåll, att efter bådas död kvarlåtenskapen skulle delas efter lag mellan bådas arvingar, utesluta rätt för den efterlevande makens (hustruns) arvingar till fördel av bo oskifto och morgongåva. — Beträffande tolkning av fideikommissbrev hänvisas till NJA 1932 s. 760, 1933 s. 135 och 1935 s. 403 (jfr NJA 1924 s. 63). — Utöver det allmänna stadgandet om testamentes tolkning i enlighet med testators vilja innehåller 3 kap. testamentslagen speciella tolkningsregler, som dock endast lända till efterrättelse, såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. I fråga om tillämpning av 2 § (legat) hänvisas till det här nedan vid verkställighet av legat behandlade rättsfallet NJA 1935 s. 29. I 6 § behandlas frågan, huruvida avkomlingar till en testamentstagare, som avlidit före testator, äga träda i den avlidnes ställe. Denna fråga besvaras så, att istadarätt föreligger, om testamentstagaren och hans avkomlingar äro berättigade till arv efter testator. Om vid successiva förordnanden testamentstagaren dör efter testator men innan hans rätt att taga testamente inträtt, blir samma regel tillämplig. I ett dylikt fall ansågs i NJA 1935 s. 260 istadarätt föreligga även enligt äldre rätt. Enligt 7 § skall, om testamente föreligger rörande hela kvarlåtenskapen (resp. allt utom bröstarvinges laglott), universella testamentstagares lotter ökas i den mån testamentet ej kan verkställas såvitt angår viss testamentstagare. Enligt 9 § skall ändamålsbestämmelse beträffande egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, verkställas av denne. I NJA 1933 s. 123 hade testator donerat medel för visst ändamål till en stad. Universell testamentstagare framställde anspråk på att utfå medlen av den anledningen att staden underläte att uppfylla villkoret för donationen. Staden ansågs emellertid icke ha åsidosatt testamentets bestämmelser på sådant sätt, att staden därigenom förlorat sin rätt till medlen. En stark minoritet ansåg ändamålsbestämmelsen icke vara ett sådant villkor, vars åsidosättande skulle medföra, att testamentet bleve utan verkan.1
4 kap. testamentslagen handlar om testamentstagares rätt i vissa fall av successiva förordnanden (se NJA II 1930 s. 269 ff).
Därest förste successorn erhållit äganderätt till kvarlåtenskapen, innehåller lagen generella regler blott för det fall, att förste successorn är efterlevande make. Enligt 1 § skall i dylikt fall vad i 2 kap. lagenom arv är stadgat äga motsvarande tillämpning. Enligt arvslagen kommer i regel förkovran, som egendomen undergått i efterlevande makes hand, sekundosuccessorerna till godo. I NJA 1933 s. 655 ansågos däremot, då förste successorn var annan än efterlevande make, sekundosuccessorerna icke äga rätt till andel i den förkovran, som egendomen i förste successorns hand undergått. — Har genom testamente en person erhållit nyttjanderätten och en annan äganderätten till egendom, skall enligt 4:3 testamentslagen nyttjanderättshavaren vid egendomens förvaltning iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. I NJA 1932 s. 199 ansågs änka, som enligt inbördes testamente skulle under sin livstid orubbat besitta och nyttja all boets egendom, icke ha trätt ägarens rätt för nära genom att avverka skog till försäljning å mannens enskilda fastighet. — Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, kan egendomen enligt 4:9 testamentslagen ställas under vård och förvaltning av god man. Ett motsvarande stadgande beträffande successivt legat gives i 10 § samma kapitel. Beträffande tillämpning av dessa stadganden hänvisas till de ovan i förmynderskapsrätten behandlade rättsfallen NJA 1931 s.120 och 1935 s. 28 (jfr NJA 1937 s. 37). — I NJA 1932 s. 341 förelåg ett successivt legat. Förste successorn hade bortgivit egendomen till tredje man. Då denne kände till testamentsvillkoret, ansågos sekundosuccessorerna efter förste successorns död äga bättre rätt till egendomen än den ondtroende tredje mannen. (Jfr SvJT 1933 Rf s. 1.)
Enligt 7 kap. testamentslagen måste i regel testamentsbevakning ske inom viss fatalietid (se NJA II 1930 s. 347 ff). Försummas det, förlorar nämligen enligt 3 § testamentstagaren sin rätt, såvitt ej arvingarna avstått från klandertalan. Emellertid gäller enligt 1 § sista stycket en testamentsbevakning till förmån ej blott för den, som verkställt bevakningen, utan för envar testamentstagare, som ej försuttit fatalietiden; och detta även om annat förbehåll gjorts vid bevakningen. Att detta överensstämmer med närmast före testamentslagen rådande praxis, bestyrkes av NJA 1933 s. 553, där en invändning, att testamente bevakats allenast för vissa testamentstagare, avvisades enligt äldre rätt. Ursprungligen (utförliga bestämmelser finnas redan i 1686 års testamentsstadga) torde dock testamentsbevakningen betraktats såsom ett tillkännagivande av avsikt att lägga testamentet till grund för anspråk; och bevakning måste därför enligt sakens natur verkställas av testamentstagarna var för sig. Numera betraktas testamentsbevakningen endast som en förberedande åtgärd till det slutliga avgörandet av frågan om testamentets giltighet. Det kan ifrågasättas, huruvida icke sistnämnda synpunkt kunnat tillgodoses genom bestämmelser i boutredningslagen (jfr 3:5 nämnda lag) utan den påföljd, att testamentstagaren förlorade sin rätt. Erfarenheten ut-
visar nogsamt, att de hittillsvarande reglerna om testamentsbevakning kunna leda till opåkallade rättsförluster.
Boutredning1 skall enligt 1:1 lagen om boutredning och arvskifte, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad, handhavas av dödsbodelägarna gemensamt. Om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning gälla samma grundprinciper som i dittills gällande rätt. I NJA 1935 s. 517 förelåg till bedömande enligt äldre rätt frågan omskyldighet för delägare i dödsbo, vilka förvaltat boet, att avgiva redovisning för förvaltningen till annan bodelägare. Sistnämnde delägare förklarades icke vara berättigad att före ett blivande arvskifte erhålla kännedom om boets ställning på annat sätt än att boets räkenskaper med tillhörande verifikationer hölles honom tillgängliga för granskning. Har redovisning avgivits av dödsbodelägare, som förvaltat boet, eller av boutredningsman, som utsetts av dödsbodelägare, äger stadgandet i 18:9 HB om klandertid av natt och år tillämpning. I NJA 1935 s. 5 förklarades anspråk att av boutredningsman (enligt äldre rätt) utbekomma värdet av egendom, som han i avgiven redovisningsräkning underlåtit att upptaga såsom tillgång i boet, vara preskriberat, då redovisning icke klandrats inom natt och år. Anspråk på utbekommande av viss egendom är icke underkastat dylik preskription. Påstår den, som kräves på redovisning eller utgivande av viss egendom, att egendomen tillfallit honom redan under den avlidnes livstid (t. ex. genom gåva), får — såsom NJA 1935 s. 658 och 1934 s. 204 utvisa — enligt allmänna regler om bevispresumption för den, som har besittningen, motparten bevisbördan att vederlägga detta påstående. — Enligt 1:6 boutredningslagen är dödsbodelägare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är av utredningen beroende. Vid tillämpning av denna regel måste beaktas, att lika stränga krav som på en förvaltare av anförtrott gods icke kunna ställas på en dödsbodelägare, vars förvaltning icke grundar sig på avtal utan på förhållandet till arvlåtaren (se NJA II 1933 s. 199—203). I NJA 1931 s. 110 hade vissa arvingar uppdragit boutredningen åt en person, som förskingrat boet. Med hänsyn till det förtroende, denne person åtnjutit, ansågos arvingarna icke vid valet av utredningsman ha visat sådan försummelse, att skadeståndsskyldighet borde åläggas dem.
Att till boutredningsman enligt 2 kap. boutredningslagen må förordnas den avlidnes förmyndare, därest dödsbodelägarna själva hemställt om förordnande för honom, framgår av det här ovan vid förmynderskapsrätten omnämnda rättsfallet NJA 1934 s. 596.
I 3 kap. boutredningslagen angives vilka uppgifter en bouppteckning skall innehålla. Att en skuld blivit upptagen i bouppteckningen anses icke i och för sig innefatta ett sådant erkännande av skulden, som enligt 3 § preskriptionsförordningen avbryter preskription
(NJA 1934 s. 462). — Enligt 3:6 boutredningslagen föreligger skyldighet att beediga bouppteckningens riktighet. Rätt att påkalla bouppteckningsed tillkommer envar, vars rätt därav beror (se NJA II 1933 s. 328—330). En arvinge, som genom testamente uteslutits från arvsrätt, äger påkalla bouppteckningsed, så länge testamentet icke vunnit laga kraft. Har testamentet vunnit laga kraft, kan arvingens yrkande om bouppteckningsed bifallas blott, om han gör antagligt, att hans rätt ändå skulle vara beroende därav att bouppteckningsuppgiften beedigades (NJA 1932 s. 60). Arvingen kan t. ex. ha ett berättigat intresse att få fastställt, huruvida annat testamente finnes i boet.— Vid boupptecknings inregistrering skall i regel arvsskatten betalas. Enligt NJA 1934 s. 293 preskriberas emellertid statens anspråk på arvsskatt tio år efter dödsfallet; därefter skall bouppteckningen mottagas för inregistrering utan erläggande av stämpelmedel. — Hururätteligen borde förfaras, då efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet (t. ex. beträffande vilka som voro dödsbodelägare) yppades i bouppteckningen, kunde tidigare vara föremål för tvekan (se NJA 1932 s. 356 och 1933 s. 367 även som NJA1931 s. 94).1 Numera stadgas för alla dylika fall i 3: 10 boutredningslagen, att handling, innefattande tillägg eller rättelse, skall upprättas och inregistreras i den för bouppteckning föreskrivna ordningen.
För att undgå ansvar för den dödes gäld måste dödsbodelägarna enligt 4 kap. boutredningslagen i regel företaga särskilda åtgärder inom viss tid. Detta gäller dock blott veterlig gäld. Borgen skall enligt 4 § ej anses som veterlig gäld, då delägarna hade giltig anledning antaga, att de ej skulle nödgas infria borgen. När ett dylikt fall skall anses föreligga, belyses av rättsfallet NJA 1935 s. 326, som avsåg tilllämpning av motsvarande äldre bestämmelse.
Om verkställighet av legat givas i 5 kap. boutredningslagen vissa bestämmelser, som enligt motiven (se NJA II 1933 s. 490) huvudsakligen innefatta lagfästande av förut tillämpade oskrivna rättsregler. Enligt 5:2 är, då legat skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, denne pliktig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är avsedd för legatets fullgörande. I motiven till detta stadgande uttalar lagberedningen (se NJA II 1933 s. 502), att då viss arvinge eller testamentstagare är pliktig att verkställa legat, han svarar allenast med den egendom, som han erhållit ur den dödes kvarlåtenskap. I NJA 1935 s. 29 ansågs emellertid en person, som enligt testamente tillträtt fast egendom mot skyldighet att till annan utgiva livränta, ha genom egendomens tillträdande åtagit sig personligt betalningsansvar för livräntan, i följd varav han, sedan egendomen blivit såld till förnöjande av hans borgenärer, personligen förpliktades att utgiva livräntan.
Arvskifte kan enligt 6 kap. boutredningslagen ske antingen genom överenskommelse mellan dödsbodelägarna eller, då enighet ej kan vinnas, genom skiftesmans beslut. I förra fallet skall arvskiftet enligt 4 § ske i skriftlig form och underskrivas av samtliga delägare
med vittnen. Den i NJA 1931 s. 252 antagna principen, att ett arvskifte, som icke underskrivits av alla delägare, icke heller är bindande för dem, som godkänt det, är alltså numera lagfäst. (Se NJA II 1933 s. 522 ff.) Att enligt äldre rätt skifte genom skiftesmans beslut icke kunde förekomma, vållade i sådana fall, då någon delägare vägrade att medverka till åstadkommande av skifte, åtskilliga problem (jfr NJA 1931 s. 578 och 1932 s. 345), som numera sakna betydelse. Enligt 6 § boutredningslagens promulgationslag skall nämligen vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och av skiftesman gälla även om dödsfallet inträffat före lagens ikraftträdande.