Ugeskrift for Retsvœsen (1937 h. 50—52, 1938 h.1-19). Sista h. för 1937 inledes med några hyllningsord av VINDING KRUSE till 70-åringen Fredrik Stang. I slutet av förra året framlades för riksdagen av justitieministern Steincke förslag om inrättande av en särskild domstol, Appelretten, som skall fylla den dubbla uppgiften att utöva »Disciplinærmyndighed over Dommere» och att avgöra alla frågor om resning (»Genoptagelse») i brottmål. Den skall bestå av 5 ledamöter förordnade av Konungen för en tid av 8 år, nämligen en Højesteretsd., en Landsd., en Underretsd. och två ledamöter med Landsd.-kompetens, tagna den ena ur de praktiserande advokaternas led och den andra från juridiska fakulteten, justitieministeriet eller åklagarekåren. I kraft av sin disciplinära myndighet skall Appelretten äga ej blott att suspendera domare utan också att avsätta dem (bl. a. när de befinnas andligen eller kroppsligen skröpliga) och därvid bestämma om och i vad mån de böra få åtnjuta pension. Förslaget, vars grundlagsenlighet och lämplighet livligt diskuterats i dagspressen, har i UfR underkastats en sträng kritik. Denna inleddes av Højesteretspræs. Troels G. Jørgensen som i h. 50 angav, varför förslaget måste anses stridande mot stadgandet i Grundlovens § 71 att domare »kunne ikke afsættes uden ved Dom», och rätt oförtydbart

lät förstå att en lag av förslagets innehåll komme att i högsta grad bli en lex imperfecta, i ty att varje domare skulle av den ed han svurit (att »holde Grundloven») finna sig hindrad att taga säte i Appelretten. Vad den främste av landets domare sålunda yttrat fick en utomordentlig tyngd och skärpa genom den korta artikelns sista punkt med relativsatsens indirekta angrepp mot justitieministern: »Efter Samraad med Præsidenterne for de øvrige kollegiale Retter fremsætter jeg disse Udtalelser overfor en Kreds, hvori der kan ventes Forstaaelse af den samfundsmæssige Betydning af en selvstændig Domsmagt.» I samma h. belystes förslagets brister från advokathåll (KNUD JARNER), och i h. 4 har vetenskapen sagt sitt ord genom universitetslärarne i stats- och processrätt, proff. POUL ANDERSEN och HURWITZ. Den förre behandlar ämnet ur konstitutionell synpunkt och kommer till det resultat (korteligen uttryckt) att förslaget åtmintone i vad angår avsättning är mot grundlagen stridande. Då Appelrettens medlemmar utses blott för viss tid kan den nämligen ej anses äga en sådan av regeringen oavhänggig ställning som grundlagen velat tillförsäkra de dömande myndigheterna. Överraskande för en svensk läsare äro upplysningarna att vid junigrundlovens tillkomst Ørsted (liksom Grundtvig) uppträdde mot inamovibiliteten och att denna, om venstern vid 1866 års revision fått sin vilja igenom, blivit endast ledamöterna i Højesteret förbehållen — alltså raka motsatsen till vad hos oss gäller allt sedan 1809. Prof. H. anmärker till en början att benämningen Appelret är olyckligt vald för en domstol som ej alls skall ha något att skaffa med det ordinära rättsmedlet appell. I övrigt undersöker han, på ett särdeles instruktivt och underhållande sätt, av vilken myndighet och på vilka grunder resning bör kunna beviljas, något som ju även hos oss är att räkna till »aktuella spörsmål» (se t. ex. SvJT 37 s. 246). En väsentlig brist hos förslaget ser H. däri att det helt förbigår vad dock vid en reform av institutet framför allt kräver beaktande, nämligen resningsskälen. H. medger att gällande rätt, som tillåter resning blott när nya fakta förebringas, är för snäv. (Det må påpekas att dansk praxis ej alls synes känna vår analogiska resning; så t. ex. torde i Danmark ej ges resning när domaren varit sinnessjuk, se NTfS 31 s. 70.) Resning i brottmål bör, anser H., kunna ges när helst domen kan anses vara oriktig den åtalade till men. — I brottmål, avdömda med Domsmænd, kan Højesteret ändra domen om den finner strafflagen vara oriktigt tillämpad, men den får ej inlåta sig på bevisfrågan. Dessa kompetensregler föranledde nyligen votering i ett mål, där åklagaren begärde prövning huruvida vissa bilder och illustrerade franska tidningar voro, såsom Byretten men ej Landsretten funnit, av osedlig karaktär. Pluraliteten i HR (6) funno frågan gälla strafflagens riktiga tillämpning, men en minoritet (3) ansåg att här förelåge en bevisfråga som ej finge upptagas till bedömande. Skälen för och mot de båda meningarna undersökas i h. 6 med intresseväckande reflexioner om vanskligheten att skilja factum från jus, om rätta värdet av bevisomedelbarheten, om vådan för rättsenheten av alltför snäva gränser för HR:s kompetens, o. s. v. Såsom en fortsättning på förhandlingarna vid sista nordiska juristmötet kan betraktas vad Landsretssagf. BRØCKER skriver om pressen och civila rättegångar. Han vill ej underkänna värdet av referatförbud och förhandling inom stängda dörrar,

men betonar att ett verksammare och mera angeläget skydd mot skandalisering ligger i att domaren ex officio avvisar alla »utilbørlige» frågor till vittnen (h. 52). HENRY USSING skriver om tolkningen och tillämpningen av den även för oss svenskar välbekanta regeln i danska texten av § 25 FAL att skadeståndsplikt kan i vissa fall nedsättas eller helt bortfalla (h. 10 o. 12, jfr SvJT 37 s. 120 f.). Särskilt intresse för oss erbjuder vad U. säger om betydelsen av att den, mot vilken talan om skadestånd väckes, har ansvarsförsäkring. I uppsatsen Nye Erstatningsregler for Motorkøretøjer (h. 14) behandlar samme förf. två av Rominstitutet för rättens unifiering nyligen utarbetade förslag, det ena till enhetlig lag om bilisters ersättningsskyldighet, det andra till enhetliga regler om obligatorisk trafikförsäkring. Förslagen synas U. ej särskilt lyckade; som ett grundfel anmärker han splittringen i två författningar, vilken ju förbiser att ersättningsskyldighetens reglering måste väsentligen bero av huruvida trafikförsäkring är obligatorisk eller icke. Ur det program de lege ferenda som U. för egen del skisserar kunna blott vissa punkter här anföras. Även om trafikförsäkring ej är obligatorisk, bör — anser U. — beträffande förarens ansvar gälla blott allmänna skadeståndsregler; Finland har också, påpekar han, nyligen frångått den ordning med ett strängare ansvar som alltjämt är den svenska lagstiftningens. Med obligatorisk försäkring bör även ägaren eller brukaren vara fri från skadeståndsplikt, så framt han ej orsakat skadan antingen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, och i senare händelsen bör ansvaret kunna nedsättas. Preventionsintresset finner U. kunna tillgodoses genom straff och körkortsindragning. Den skadade bör få ersättning av försäkringsgivaren även om skadan härrört av vis major. Intet maximum bör sättas för försäkringsgivarens ansvar, men väl för rätten till ersättning vid personskada som ej orsakats genom grov förbrytelse. Den allmänna förutsättningen för ansvar bör uttryckas med att skada inträffat »ved Brug af Motorkøretøjet», ty ansvaret bör gälla »overalt, hvor Køretøjet er bragt ud i Færdslen, selv om det i Øjeblikket holder stille». Om den svenska lagstiftningens »trafik» säger U. att ordet »falder mindre naturligt og udmærker sig ikke ved Klarhed i Konturerne». De av Rominstitutet föreslagna reglerna äro framför allt avsedda för internationella förhållanden, varmed skall förstås olyckshändelser i vilka ett fordon är inblandat utanför sitt hemland. U. anmärker med fog det orimliga i att reglerna alltså skulle gälla när, t. ex., en dansk bil i Danmark kör på en dansk fotgängare, om blott en utländsk vagn är på något sätt inblandad i tilldragelsen. Till sist berör U. frågan om icke cyklister och förare av fordon, förspänt med dragare, borde vara underkastade samma regler som bilister. Doc. ILLUM skriver (h. 2) om Dansk Obligationsret av HENRY USSING, som i sin tur (h. 4) erkänsamt anmäler Illums Forelæsninger over almindelig Formueret, avsedda för undervisningen vid Aarhus Universitet som, enligt H. U., »nu er ved at blive et Centrum for retsvidenskabelig Produktion». MADSEN-MYGDAL har återkommit till frågan om importregleringens civilrättsliga konsekvenser (se SvJT 38 s. 51) och anger närmare i vilka fall en köpare, som hindras att införa varan, bör äga rätt att frånträda köpet (h. 50). Som bekant har hos oss nyligen avgivits ett betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuld-

sättning inom jordbruket (SvJT 37 s. 346). Vad i enahanda syfte må kunna åtgöras i Danmark har Sagf. HESSELBJERG sökt utreda i ett föredrag Om Ejendomsret og Arveret til Landbrugsejendomme (h. 18). I likhet med nämnda betänkande anser han att den nya tyska Erbhof-lagstiftningen (SvJT 34 s. 71) kan i vissa avseenden tjäna som förebild. Om några punkter i barnlagstiftningen handla två artiklar (h. 8 o. 12). I den förra berättar Civild. RUDBECK ur sin praktik följande lilla historia till belysning av, när den uppgivne barnafaderns invändning att faderskapet lika väl kan tillkomma viss annan får anses så sannolik att denne andre bör höras som vittne. Till bevis att även B kunde vara far åberopade A att han sett B följa barnets mor hem efter en bal. »Jeg: 'Ja, derfor behøver de da ikke at have haft Samleje'. Han: 'Det er da svært at undgaa'! Sligt 'lässt tief blicken'. Jeg bemærker, at det drejede sig om Personer af Landalmuen. Her vilde jeg finde tilstrækkeligt Grundlag for en Vidneafhøring.» Dommer BUCH granskar ett av justitieministeriet framlagt lagförslag om sinnessjukas »Hospitalsophold», d. v. s. i all synnerhet villkoren för deras intagning och utskrivning (h. 2). Som allmänt omdöme yttrar B. att förslaget går långt i fråga om skydd för de sjuka, men lämnar mycket övrigt att önska då det gäller att mot dem värna de friska. Han klandrar bl. a. att tvångsintagning av en för rättssäkerheten farlig sinnessjuk — något som nu sker på läkarens ochpolisens ansvar — enligt förslaget förutsätter beslut av Overøvrigheden, en tidsödande omgång som, fruktar B., kan få de betänkligaste konsekvenser. Beträffande utskrivningen anmärker B. särskilt att förslaget icke öppnar någon möjlighet att kvarhålla den, vars hemvändande kan orsaka de svåraste lidanden för hans närmaste men som dock ej kan anses »farlig» för dem. I h. 2 läsas ett par sidor om benådning. Man får veta, bl. a., att institutet i Danmark handhaves så, att den dömde, om han ej är häktad, kan få straffverkställigheten uppskjuten t. o. m. flera år. Har hans ansökan om straffets efterskänkande avslagits, kan han nämligen begära anstånd; och sådant beviljas så gott som alltid, under gynnsamma omständigheter upprepade gånger. En reform påyrkas.

B. W.