RÄDDA VAD SOM RÄDDAS KAN.

AV

ADVOKATEN TOM FORSSNER.

Efter årtiondens utredningar — bl. a. innefattande Processkommissionens jättearbete — riksdagsdebatter, remissuttalanden och enskilda inlägg i tal och skrift föreligger äntligen Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk. Som ju var att vänta efter rättegångsreformens långa och sorgliga historia, innebär förslaget en påtaglig kompromiss. Främst beror väl detta på att beredningen icke sett sig i stånd att tillbörligt beakta det dock ofrånkomliga sambandet mellan lagtexten och de tillämpande organen domare-, åklagare- och advokatkårerna. En välbehövlig regeneration och koncentration av domarekåren omöjliggjordes redan när domstolsorganisationen före beredningens tid ströks från reformprogrammet. Härigenom förhindrades också i hög grad dess strävanden att åstadkomma en förnuftig arbetsfördelning vid underrätterna. Reformen av åklagarväsendet har blivit en halvmesyr, och vid advokatväsendet har man endast vågat röra med mycket lätt hand, huvudsakligen formellt. Man har därför blivit tvungen att i väsentliga avseenden bygga förfarandet på en dilettantisk medverkan från parternas sida.
    Tar man hänsyn till dessa olyckliga utgångspunkter, måste man emellertid erkänna att beredningens förslag innebär ett allvarligt, omsorgsfullt och skickligt gjort försök att i möjligaste mån tillvarataga det muntligt omedelbara rättegångsförfarandets effektiva och livgivande principer. Den som tror på dessa principer får kanske resignera inför erkännandet, att förslaget energiskt söker rädda vad som räddas kan. Han får hoppas att dess bärande principer skola visa sig så naturliga, så fördelaktiga och så livskraftiga, att de så småningom måste genomsyra förfarandet och slutligen föra till fullständig seger såväl i lag som i liv. De som ej tro på de hos oss nya principerna —

i sina grunddrag kunde de lika väl kallas urgamla — borde ej behöva frukta, att de nya tankarna fått någon på yttre makt grundad möjlighet att hastigt bryta ned traditionen.
    Vid sådant förhållande hade man hoppats, att en överväldigande majoritet av landets jurister skulle i gemensam ansvarskänsla ena sig i stöd åt beredningens förslag — det enda som på långliga tider kan ifrågakomma. Åtminstone med sin mund bekänna ju nästan alla: det är ej bra som det är, en djupgående reform är högeligen av nöden. Ja, så hade man hoppats. Men Föreningen Sveriges Häradshövdingar jävar obarmhärtigt denna förhoppning i sitt till Konungen nyligen ingivna utlåtande över förslaget.
    Föreningen påstår sig visserligen ingalunda vara någon nejsägare, och man får veta att mången av dess medlemmar med tillfredsställelse hälsar utsikten till en snar och genomgripande reform av rättegångsväsendet i huvudsaklig anslutning till förslaget. Sedan man därefter uppräknat och lovordat åtskilliga bestämmelser i förslaget — dock utan varje försök till undersökning om deras förtjänster icke till äventyrs äro betingade av förslagets huvudprinciper — sättes en skarp kritik in till stor del just mot dessa huvudprinciper. Inledningsvis sammanfattas kritiken i följande påståenden: domarne hava klavbundits av onödiga regler för förfarandet, domstolarnas opartiskhet i brottmål äventyras, rättskipningens säkerhet sättes i fara genom bestämmelserna om vad som är processmaterial, häradsnämndens ställning är helt förändrad, parternas kostnad måste avsevärt ökas genom det faktiska advokattvång, förslaget medför, och häradsrätterna överlastas med så många nya uppgifter, att den nuvarande organisationen befaras icke kunna uppbära reformen. Detta låter ju förkrossande men är till stor del tomma överord. En del av anmärkningarna äro rent orimliga, och hela det kritiska resonemanget vilar på synpunkter, hämtade från nuvarande, traditionella förhållanden, ofta missförhållanden, som det ålegat beredningen att undanröja. Författarna ha tydligen ej haft tillräcklig fantasi och objektivitet för att kunna leva sig in i förslagets grundläggande tankar. En mängd viktiga bestämmelser fattas som nya klutar på gammalt kläde. Lappskrädderi har ju emellertid ej varit beredningens uppgift. Den har haft att sy en ny dräkt till en ny person — det nya rättegångsförfarandet.

    Som häradshövdingarnas utlåtande föreligger, är det ett beklämmande dokument, som må läggas till grund för några beska reflexioner om varjehanda, ej minst advokatförhållanden.
    Ett typiskt utslag av utlåtandets traditionsbundna mentalitet möter man redan vid behandlingen av det första detaljspörsmålet, domsagornas storlek. Författarna frukta som nämnt, att det nya förfarandet skall spränga organisationen inom domsagorna. Beredningen har själv insett, att en förstärkning på många håll blir av nöden, om häradshövdingens arbetskraft i första hand skall komma till användning för de egentliga domaruppgifterna. I sådant syfte föreslås, att det egentliga kansliarbetet i landets flesta domsagor skall på eget ansvar övertagas av enlagfaren sekreterare. I mån av behov skall dessutom tillsättas en eller flera assessorer. För denna hjälp betacka sig emellertid häradshövdingarna. I stället förordas att dela de domsagor, i vilka arbetet blir för tungt för en ordinarie domare. Man skulle alltså bibehålla och förvärra det traditionella, primitiva systemet med häradshövdingarna som icke blott regerande utan själva administrerande småkonungar, en var i sitt lilla rike. Blir denna mångskiftande, till stor del banala arbetsbörda för tung, skola rikena ytterligare minskas, men småkonungarna sitta kvar med i princip oförändrad verksamhet. Ha icke utlåtandets författare, när denna ståndpunkt formulerades, varit så starkt bundna av invanda föreställningar om häradshövdingarnas hela, traditionella arbetsbörda, att de kommit att förbise dess viktigaste del— rättskipningen. Eller tro de verkligen att denna, utövad enligt förslagets principer — ty det är ju spörsmålet —, skulle bäst främjas av en mångsysslande ämbetsman, som finge arbeta med ett relativt obetydligt antal rättegångar vid sidan av ständigt växande administrativa bestyr. Här om någonsin är väl en utskiftning av nöden, så att domaren får tillfälle att koncentrera sig på och utbilda sig för sin huvuduppgift.
    Lika underligt förefaller resonemanget, när utlåtandet övergår till den populära häradsnämnden, å vars vägnar man höjer ett veritabelt nödrop. Nämndens otvivelaktigt stora betydelse benas upp i ett flertal punkter, delvis av ganska kuriös beskaffenhet. I full överensstämmelse med allmän uppfattning framhålles emellertid, att nämndens utan jämförelse största betydelse ligger i dess rättsförankrande funktion. »Genom nämnden blir

häradsrättens dom och hela verksamhet förankrad i det lokala rättsmedvetandet», heter det.
    Förslagets bestämmelse, att i nämnden skall sitta minst sju högst nio, anses underkänna denna uppfattning. Kort och drastiskt säges: »Uppenbarligen har beredningen vid förbudets formulering icke ägnat en tanke åt nämndens huvuduppgift.» Man har svårt att förstå detta övermodiga omdöme. Redan nu är ju häradsrätt beslutför med sju nämndemän, och nio torde vara ett vanligt antal. Huru kan en i vissa fall inträdande, obetydlig reduktion omöjliggöra eller ens nämnvärt försvåra nämndens rättsförankrande funktion? Utlåtandet hävdar emellertid, att stadgandet är ännu vida betänkligare än de i och för sig »ödesdigra» bestämmelserna om sammanlagda antalet nämndemän i varje tingslag. Som bekant är det normala antalet för närvarande tolv. Beredningen, vilken föreslår att domsaga i regel skall utgöra endast ett tingslag, ökar på grund härav normalantalet till aderton men bibehåller K.M:ts hittills ofta använda rätt till ökning.
    Vari ligger det ödesdigra? Väl icke i själva normalantalet aderton, som häradshövdingarna vilja ha utbytt mot tjugufyra, försiktigtvis dock med befogenhet för rätten och ej K.M:t att bestämma om erforderlig ökning. Såvitt jag förstår, beror förskräckelsen på ett rent missförstånd. Utlåtandets författare hava nämligen fått för sig, att siffran aderton vid nämndemansval skall betyda 2×9. De anse motiveringen till förslagets 1:5 utvisa, att hela tingslaget skall indelas i blott nio nämndemansdistrikt, vart med två nämndemän att alternativt tjänstgöra i rätten. Hur författarna kunnat så läsa motiveringen, är migo förklarligt. Jag har icke kunnat återfinna ringaste antydan om de nio nämndemansdistrikten. I motiveringen säges blott: »Enligt beredningens uppfattning bör i alla tingslag antalet vara så stort, att det medger en uppdelning av nämndemännens tjänstgöring. Från denna utgångspunkt torde antalet böra bestämmas till lägst aderton; nämndemännen kunna då indelas till tjänstgöring i två grupper.» Omedelbart efter framhålles, att antalet aderton torde vara otillräckligt i åtskilliga tingslag. Till yttermera visso stadgar förslaget i 4:5 »Indelning i valkretsar och antalet nämndemän för varje valkrets bestämmes avrätten» samt i 1:5 »Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan nämndemännen». Mig förefal-

ler det onekligen, som vore en fullt betryggande rörelsefrihet garanterad.
    Bakom den uppkonstruerade oron för det ominösa normalantalet aderton torde emellertid ligga ett reellare bekymmer. Utlåtandet framhåller, »att den svenska nämndens bestånd hotas »av den alltför tunga arbetsbörda, förslaget lägger på nämnden. Den måste driva bort de bästa männen och sänka nämndens kvalitet. Man vågar ej lita på medborgarnes pliktkänsla och förbiser, att den föreslagna rättegångsordningen måste i hög grad öka nämndemännens intresse för arbetet. Nämnden kommer ju att övervara hela huvudförhandlingen och blir därför på ett helt annat sätt än nu är möjligt insatt i målen och måste känna sin betydelse väsentligt ökad. Om den i utlåtandet kritiserade bestämmelsen, att sju nämndemän kunna överrösta häradshövdingen, även när flera äro närvarande och han får anslutning av de övriga, har någon betydelse härutinnan eller över huvud förrättskipningen, vill jag låta vara osagt. Jag påpekar blott att den dock i viss mån stärker nämndens meddomarställning, vilket i konsekvensens namn borde uppskattas, då utlåtandet i övrigt klagar över förslagets — för mig omärkliga — tendens att driva nämnden hän emot juryställning.
    Är nämnden populär, så är advokatkåren närmast impopulär. Kritiken över förslagets magra bestämmelser om advokatväsendet har därför kunnat läggas på ett annat sätt men har icke därför blivit mera lödig. Den är både oförstående och småaktig. Man börjar naturligtvis med de obligata komplimangerna åt Sveriges Advokatsamfunds strävan att höja advokatståndet, som säges vara värt det allra största erkännande. I samband härmed framhålles, att det är av högsta vikt för rättskipningen att tillgång på goda advokater finnes. Som bekant gör emellertid beredningens förslag så gott som ingenting för att tillgodose detta behov — men häröver höjes ingen klagan. Däremot ondgör man sig över den tilltänkta legala advokatföreningen. Kritiken säger: »Föreningen kan emellertid ej finna, att den behandling advokatfrågan erhållit i förslaget är lycklig. Den innebär, synes det, något som på en gång är för mycket och för litet.» Förslagets hela struktur anses tendera till ett onödigt advokattvång. När så sorgligt är, framhålles att, »då advokatens medverkan i rättegången enligt förslaget är i högsta grad betydelsefull, förutsätter denna medverkan rätteligen en långt

9 —407004. Svensk Juristtidning 1940.

mera ingående reglering än i förslaget äger rum. Det följdriktiga vore, att advokaterna helt inordnades i tjänstemannaklass. Först därigenom bleve deras ställning sådan, att deras åligganden kunde effektivt regleras författningsvägen.» Återfinner man ej härden gamla, för alla autoritära regimer så kära, men av livet skoningslöst dräpta tanken att sammanföra advokaterna i en osjälvständig tjänstemannakår med uppgift att gå domaren tillhanda i rättegången? Sådana kraftkarlar som Fredrik II och Napoleon ha förgäves försökt realisera detta system, vars princip man trodde numera omhuldas endast av vår tids diktaturer. Till dem synas häradshövdingarna nu sluta sig. Försök i denna riktning ha alltid och måste alltid komma att stranda redan på praktiska svårigheter, t.ex. frågorna om tillsättandet av sådana advokater-tjänstemän, numerus clausus och lönerna. Men främst ha de fallit och måste falla, därför att de utgå frånen fundamental missuppfattning av advokaternas uppgift.
    Den är icke och kan aldrig bli att som en andra rangens tjänstemannakår gå domare och andra myndigheter tillhanda i rättegångar och administrativa ärenden. Den är och måste vara att såsom självständiga — mot myndigheter och klienter självständiga — yrkesmän efter bästa kunskap, förstånd och samvete giva de hjälpsökande upplysning och råd i allehanda livets vanskliga situationer och att kämpa för deras intresse, eventuellt genom att inför domstolar och andra myndigheter söka skaffa dem den rätt, de kunna ha. Detta är ett mycket svårt och mycket ömtåligt arbete. Man törnar emot andras personliga och materiella intressen, och man måste ofta vara besvärlig, stundom aggressiv mot de myndigheter, man vänder sig till. Ett oundgängligt villkor för att verksamheten över huvud skall kunna drivas på ett för det allmänna och individerna tillfredsställande sätt är därför, att advokaterna äro självständiga.
    Advokatverksamheten är också ett farligt arbete. Advokaterna äro ständigt — vida mer än de flesta andra yrkesmän — utsatta för frestelser på ekonomiska och moraliska områden, som det kräves både erfarenhet, gott omdöme och fast karaktär för att motstå. På det processuella området faller advokaten lätt för frestelsen att identifiera sig med huvudmannen och glömma, att han ej har att tjäna endast dennes intresse utan även rättens krav. Tydligen fordrar alltså advokatverksamheten både välvilligt stöd

och stark kontroll. Men det är en världsfrämmande föreställning, att detta stöd kan ges i form av en detaljerad författning och att kontrollen lämpligen utövas via strafflagens 25 kap. För de brott, advokaten kan begå i sitt yrke, bör han naturligtvis straffas enligt lag, och lagen bör ändras om den anses ofullständig eller inadekvat. Men denna reaktion måste alltid bli av relativt underordnad betydelse. En var, som inifrån känner advokatverksamheten, vet att en alldeles övervägande del av de felsteg och försummelser, advokaterna göra sig skyldiga till, kräva en helt annan reaktion — en upplysande, en rådgivande, en kännbart uppfostrande. Endast erfarna yrkesmän ha härför nödig kompetens. Jag kan lugnt försäkra utlåtandets författare, att för erfarna advokater är begreppet »god advokatsed» ingalunda så svävande, som det uppges vara för landets häradshövdingar. Skulle mot förmodan utlåtandets ståndpunkt delas av något större antal domare, vore onekligen situationen bedrövlig. Vare härmed hur som helst, mot utlåtandets författare har man rätt att — mutatis mutandis — rikta deras egna ord till Processlagberedningen: åt advokaternas huvuduppgift ha ni uppenbarligen icke ägnat en tanke.
    Förresten synes även detaljkritiken vara föga genomtänkt. I varje fall är den underligt opraktisk. Eller vad sägs om följande? Beredningen har såsom en enkel och naturlig lösning av den besvärliga och intrikata frågan, hur en legal advokatförening skall komma till stånd, tänkt sig, att den nuvarande privata föreningen Sveriges Advokatsamfund skulle legaliseras, därest samfundet vore villigt att så omarbeta sina stadgar, attde vinna K.M:ts godkännande — långt gående förberedelser härför äro redan gjorda. Utlåtandet finner det emellertid »principiellt oriktigt att på detta sätt i allmän lag» — lagtexten nämner naturligtvis intet om Sveriges Advokatsamfunds tilltänkta transformering — »lämna ett slags ryggstöd åt ett visst namngivet enskilt samfund och dess verksamhet». Varför det? Jo, utlåtandets författare anse ej »otänkbart att ett annat enskilt samfund bildas för samma ändamål och med antagande av samma rekryteringsvillkor», och för den händelsen finna de »det uppenbart olämpligt, att advokatsamfundet och dess medlemmar ensamma erhållit denna gynnade ställning». Ingenting är otänkbart, således ej heller att Sveriges Advokatsamfund spränges eller att en därmed jämförlig sammanslutning av pro-

cessberättigade jurister helt hastigt bildas. Men tillsvidare torde dessa bekymmer kunna avfärdas som självplågeri.
    Gynnandet av det nuvarande samfundet skulle, såvitt jag förstår, ligga däri att dess medlemmar automatiskt rycka in som den legala föreningens första uppsättning och att dess styrelse får granska inträdesansökningarna från utomstående — en i sanning måttlig ära, men ett stort, obehagligt besvär. Metoden kan naturligtvis ej medföra det lyckliga resultat, att stamtruppen kommer att bestå av idel önskvärda personer. Advokatsamfundet kan lika litet som andra yrkessammanslutningar, t.ex. domar- och läkarföreningar, garantera att alla dess medlemmar äro för yrket lämpliga — men kunna utlåtandets författare tänka sig någon annan väg, som säkrare leder till bästa möjliga resultat? Processkommissionens ordförande, presidenten Westring — redan under hans tid var tanken uppe — såg annorlunda på saken än utlåtandet. Han uppfattade ej Sveriges Advokatsamfunds tilltänkta roll som en gunst åt samfundet utan tvärtom som en tjänst åt det allmänna.
    Utlåtandets författare äro utomordentligt känsliga för varje »gynnande» även av de legaliserade advokaterna på sakförarnas bekostnad. Så ondgör man sig över de i viss mån olika former, i vilka förslaget tänkt sig reaktionen mot advokater och andra ombud, som visat oredlighet, oskicklighet eller oförstånd, eller eljest av domstolen funnits olämpliga. Angående alla stadgas, att den olämplige skall av rätten avvisas såsom ombud i målet— detta led i förfarandet nämnes ej i utlåtandet. Är ombudet advokat, skall rätten därjämte anmäla honom till samfundets styrelse för eventuell ytterligare näpst. Är han ej advokat, äger däremot rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tillsvidare att brukas som ombud vid den rätten. Vilkendera proceduren är mest obehaglig för vederbörande? Med erfarenhet om det sätt, varpå våra domstolar hittills reagerat mot olämpliga ombud, måste man tro, att det blir advokaten som råkar värst ut.
    På liknande grunder ogillar utlåtandet att förslaget tänker sig en vidsträcktare tystnadsplikt för advokater än för övriga rättegångsombud. Alla ålägges tystnadsplikt angående vad dem anförtrotts för uppdragets fullgörande, vare sig förtroendet lämnats före eller efter uppdragets mottagande. Endast för advokater — liksom för läkare och barnmorskor — stadgas

däremot tystnadsplikt jämväl angående vad de i övrigt undersin yrkesutövning fått meddelande om eller erfarit. Utlåtandet finner, att processuella skäl icke kunna åberopas till stöd för ett gynnande av det dyrbarare ombudsmannaskapet på bekostnad av det billigare. Med detta »gynnande» kan, såvitt jag förstår, endast menas att advokaterna få större möjlighet än sakförarna att taga betalt för ömtåliga konsultationer, som ej leda till rättegångsuppdrag. Anse verkligen utlåtandets författare, att denna synpunkt är den viktigaste — någon annan nämnes ej —eller ens beaktansvärd vid den svåra och ömtåliga gränsdragningen kring de grupper av yrkesutövare, vilka i enskildas intresse måste åläggas tystnadsplikt? Om så är, på vad grund nämna de som ett självklart faktum, att advokaternas ombudsmannaskap är dyrare än sakförarnas? Tydligen finnes det och kommer alltid att finnas ett avsevärt antal advokater, som på sin verksamhet förtjäna betydligt mer än även duktiga sakförare — de få ju helt andra uppdrag. Men det innebär ju allsicke att de uppdrag, varom någon verklig konkurrens finnes, blir dyrare i advokat- än i sakförarhänder. Så torde ingalunda vara fallet. I detta sammanhang måste jag fråga mig: Avses med det ofta upprepade talet om advokaternas gynnande mindre ett ekonomiskt än ett socialt gynnande? Vila klagomålen ytterst på en icke klart medveten ovilja mot att förslaget i vissa avseenden ger försiktiga uttryck åt tanken, att advokaterna mera än sakförarna närma sig den önskvärda typen av ombud? Dela häradshövdingarna ej denna uppfattning?
    Jag har kanske blivit långrandig i mitt myckna tal om advokatförhållandena. Men de ligga mig varmt om hjärtat och torde knappast tilldraga sig någon större uppmärksamhet från övriga granskare. På andra — jag erkänner det — ännu viktigare områden hoppas jag däremot få hjälp.
    Mot förslagets själva livsprincip, det muntligt omedelbara förhandlingssättet, är utlåtandet tyvärr minst sagt snävt. Det prisas visserligen i allmänna ordalag, men både beröm och klander äro så inriktade, att man ej kan undgå att se författarnas ovilja eller åtminstone oförstående. Utlåtandet gläder sig särskilt åt en av förslagets betänkligaste svagheter, den nästan fullständiga protokolleringen. Med tyst belåtenhet accepteras en annan stor svaghet, den från nuvarande system övertagna principen att vittnen och parter skola höras av rätten.

    Förslaget tänker sig som en given sak, att vittnesförhören skola få en annan karaktär än hittills, men härom tiger utlåtandet. Vittnesmålen skola bilda underlaget till en fullständigt fri prövning, som är avsedd att byggas på det ännu bevarade intrycket av vittnets hela uppträdande. Skall detta underlag ej bliva alltför svagt, måste förhöret vara både grundligt och psykologiskt inställt. Det måste lämna ingående upplysningar om vittnets personlighet och ställning till saken och parterna, och det måste resultera i att vittnet såvitt möjligt meddelar allt vad han vet i saken känt och sant vara. Erfarenheten lär att den enda effektiva formen för upptagande av sådana vittnesmål är korsförhöret, och detta kan ju endast handhavas av advokaterna. Dessa hava även i regel andra och bättre förutsättningar än domaren att sköta utfrågningen. De äro bättre insatta i de faktiska omständigheterna, de känna i allmänhet bättre vittnena och de ha ofta på förhand ingående talat med dem. Både från domarens och dömandets synpunkt bör rättens ordförande avhålla sig från att själv sköta förhören utom möjligen i mycket enkla fall. Att följa och riktigt uppskatta ej blott huvuddragen utan även nyanserna i ett långt och någorlunda komplicerat vittnesmål är en svår och ansträngande uppgift, som utan tvivel kräver ostörd koncentration. Domarens iakttagande uppmärksamhet bör icke splittras av det ofta besvärliga och irriterande arbetet med själva förhörsproceduren. Det synes mig även uppenbart att hans ställning i processen icke är väl förenlig med detta arbete. Han kan och får ej nöja sig med att i huvudsak ta emot vad vittnet själv anser sig böra meddela, men det är olämpligt, att domaren utövar den ofta nödvändiga pressningen av vittnet. Därigenom blir han mer eller mindre implicerad i målet och, som erfarenheten lär, ej sällan irriterad. Hans förmåga att kort efteråt med lugnt sinne och klart huvud opartiskt bedöma vittnesmålets halt och betydelse blir nedsatt. Det hade varit intressant att få höra något om häradshövdingarnas uppfattning i ovan berörda och därmed sammanhängande spörsmål — men tystnaden torde vara vältalig.
    Även om advokaterna få sköta vittnesförhören, måste emellertid protokolleringen bli farligt nedtyngande. Beredningensförslag säger, att vittnes utsaga skall antecknas »i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet». I denna allmänt hållna bestämmelse lurar förvisso en allvarlig fara.

Ingalunda alla protokollförare torde erinra sig, att en eventuell felbedömning av vad som blir av betydelse i målet alls ej befriar domstolen vare sig från dess rätt eller skyldighet att taga hänsyn även till det ej antecknade. Man kan mera hoppas än tro, att beredningens avsikt med den vaga bestämmelsen kommer att respekteras. Avsikten är annars tydlig nog. Man har tänkt sig ett koncentrerat protokoll, närmast av minnesanteckningars karaktär, när så kräves kompletterat med ett fullständigare återgivande av särskilt viktiga passager. Ordagranna referat och fullständiga anteckningar av vittnesutsagornas innehåll avvisas därför bestämt. Angående protokollets uppgift göres följande uttalande: »Uppteckningens syfte är icke att bilda grundval för rättens avgörande utan att utgöra en kontroll för domstolen och parterna, att de uppgifter som utsagan innehåller ej komma att förbigås vid prövningen.» Detta påpekande uppskattas emellertid alls icke av utlåtandets författare, som försmädligt avfärda det med orden: »en i sanning egendomlig distinktion» och hånfullt förklara att, vad än står i beredningens motiv, »en ansvarskännande domare vid överläggningen rådfrågar och rättar sig efter protokollet. Säkerheten hos rättskipningen måste eljest bli äventyrad.» Det är ord och inga visor. Då rådfrågningen ju är självklar, faller uttalandets hela tyngd på orden »rättar sig efter». Ha de ej i författarnas tankar lytt »och endast rättar sig efter»?
    Ett stort, reellt bekymmer, om också en nödvändig garanti, är emellertid kravet på protokollets färdigställande under pågående förhandling. Utgående från denna otvivelaktiga svårighet ger sig utlåtandet in på en lång teknisk granskning av de för större mål anvisade reservutvägarna, stenogram och diktafon. Båda nedgöras i grunden på skäl, som delvis förefalla tvivelaktiga. Sakkunniga ha sagt mig att skildringen av diktafonens vanskligheter är oriktig. Man må hoppas att så är händelsen. I varje fall blir man misstänksam, när man finner att även följande två skäl mobiliseras mot den stackars diktafonen: häradstjänaren — som förutsättes möjligen få sköta matningen därav — handlar icke på tjänstemannaansvar; häradshövdingen kan glömma att sätta apparaten i funktion. Kritiken löper, som väntat var, ut i påståendet att man på teknikens nuvarande ståndpunkt »tyvärr» synes tvungen att falla tillbaka på nuvarande protokollföringsmetod, vadan man i större och

mera invecklade mål måste uppgiva tanken på protokollets färdigställande under förhandlingens gång. Härav följer i sin tur, att man för sådana mål måste stadga att dom ej får givas förrän protokollet är färdigt och granskat av parterna. Dit har alltså förtjusningen över det fullständiga protokollet fört det nya systemet. Just i de mål, för vilka det är allra mest behövligt, skulle proceduren bliva följande — först rättegångsförhandlingar, så protokollskrivning på basis av fullständiga memorial och slutligen dom, tydligen på protokollsmaterialet. Är det någon som känner igen det gamla systemet?
    Utlåtandet presterar även på andra områden ett indirekt men varmt försvar för detta system. Bland förslagets förtjänster framhålles i de inledande resonemangen även rättegångsförfarandets uppdelning på förberedelse och huvudförhandling. När man kommer till de mera speciella uttalandena, visar det sig emellertid att glädjen över uppdelningen är måttlig. Man gör i själva verket rätt kraftiga ansträngningar för att åter hopfoga delarna. Utlåtandet tyckes se hela målet som en fortlöpande procedur och tror, att åtminstone i större mål tyngdpunkten kommer att ligga på förberedelsen. Som en av dennas huvudförtjänster angives, att den kommer att äga rum under mera fria och kanske därför mera effektiva former än handläggningen inför fullsutten rätt. Domaren kommer att tillämpa en mer eller mindre utpräglad officialprincip för att få fram allt tänkbart material och kanske t.o.m. kan få veta vad parterna tro att vittnena komma att säga. Under dessa omständigheter anses domaren med stöd av det skriftliga material, som ingivits redan under förberedelsen, bliva så insatt i målet, att han t.o.m. kantänkas före huvudförhandlingen upprätta utkast till alternativa domar. Huvudförhandlingen blir då blott en uppspelning eller uppvisning. Utlåtandet framhåller särskilt, att detta resonemang icke är avsett som en anmärkning, men tillfogar ironiskt att det är just detta resultat man vid förslagets upprättande velat undvika. Ja, så illa kan det gå, om förslagets bestämmelser utan motstånd tillämpas i utlåtandets anda. Men så illa behöver det icke gå och kommer säkerligen ej att gå, om bestämmelserna lojalt tillämpas i sin egen anda.
    Man kan icke värja sig mot intrycket, att den fortlöpande processen i själva verket är utlåtandets ideal. Åtminstone reagerar det skarpt mot de bestämmelser i förslaget, som äro av-

sedda att garantera förhandlingarnes uppdelning i två principiellt åtskilda stadier, och den starka koncentration av huvudförhandlingen, som är nödvändig för dess effektivitet. Det är bl.a. de stadganden, som avgöra när huvudförhandling måste förnyas och när uppskov må medgivas, vilka anses alltför opraktiska och utstuderade — deras rätta plats säges vara i ett teoretiskt kompendium. Då de i onödan klavbinda domaren, böra de ersättas med enkla, stränga bestämmelser om uppskov, vilka lägga avgörandet helt i domarens hand — tanken på förnyad huvudförhandling synes helt underkännas.
    Än mera sägande är utlåtandets indignation över att dom endast får grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Denna bestämmelse säges rent av sätta rättssäkerheten i fara, enär man alltför lätt kan tänka sig att någon omständighet, som vid dömandet befinnes vara av betydelse, förekommit och protokollerats vid förberedelsen men både av domare och parter glömmes bort vid huvudförhandlingen — rätt krystade exempel anföras. Härpå är väl att svara: även denna bestämmelse är avsedd att tolkas med sunt förnuft. Emellertid kan naturligtvis i varje processystem, även vårt nuvarande, ett förbiseende ske och få betänkliga följder. Sådana risker har man vid lagstiftningen att väga mot den positiva fördelen av det stadgande, som eventuellt möjliggör det farliga förbiseendet. Bestämmelsen om domsmaterialet är av grundläggande betydelse, systemets kraftigaste garanti för att huvudförhandlingen blir huvudförhandling — om man så vill den egentliga rättegången —och icke ett av flera likvärdiga rättegångstillfällen. Den får därför icke offras för en osannolik riskmöjlighet. För dem, som gärna se att rättegångens tyngdpunkt förlägges till förberedelsen, ter sig naturligtvis saken annorlunda.
    Även förslagets krav på genomförd muntlig framställning irriterar, och utlåtandet gör sitt bästa för att taga gadden ur förbudet att uppläsa skrift. Det anses helt enkelt böra bortfalla och ersättas med en bestämmelse, att domaren i varje särskilt fall skall äga medgiva eller vägra uppläsning av skrift. »Det yttrades ju på domarförbundets möte hösten 1938 från beredningens sida, att man hade stort förtroende för domarkårens förmåga. Må man visa detta » — tillägger utlåtandet. Är icke detta att driva kravet på förtroende alltför långt? Kan man icke hysa förtroende, ja beundran, för domarkåren utan att därför vilja

tillerkänna varje domare den divinatoriska förmågan att styra allt till det bästa enligt eget omdöme. Om så lyckligt vore, vad skulle man då med processregler att göra?
    Motiveringen för utlåtandets ståndpunkt är föga djupgående. Man faller rent av in i det ofta hörda talet om folklynnet, som ej här i landet skulle lämpa sig för muntlig framställning men äga ganska god fallenhet för skriftlig. Redan Tegnér hånade skrifteländet och fann, att svenskarna ingalunda förtjänade att av sina myndigheter behandlas som dövstumma — och sedan hans tid ha ju folkbildning och talförhet stigit betydligt. I varje fall strider uppfattningen om våra landsmäns muntliga obehändighet men skriftliga behändighet fullständigt mot all advokaterfarenhet. Med parter och vittnen av alla samhällsklasser går det vanligen bra, om också stundom långsamt, att muntligen klara upp en situation. Däremot är det föga uppmuntrande att söka få fram en någorlunda fullständig, redig och på sak gående skriftlig framställning. De i lugn och ro utarbetade, ganska välformulerade skrifter, med vilka parter och vittnen rätt ofta sägas uppvakta häradshövdingarna, äro nog ytterst sällan verkliga original. Om de än icke författats, torde de i regel åtminstone hava inspirerats och rättats av någon advokat eller sakförare.
    Utlåtandet säger sig tro, att »avsikten med förbudet (att uppläsa skrift) torde vara önskan att förekomma anlitandet av s.k. sakförare för skrifters uppsättande». Detta är visserligen ett tråkigt utslag av det nuvarande systemet, men icke tro väl utlåtandets författare på allvar, att avsikten med den strängt fasthållna muntligheten inskränker sig till en attack mot detta speciella missförhållande. Beredningen vill över huvud icke veta av skrifter, trots att de naturligtvis ej så sällan kunna vara verkligt förtjänstfulla. Skrift binder den, som åberopar skriften, och gör honom otjänlig till fruktbärande muntliga förhandlingar. Skrift kräver också rätt att med skrift besvaras och leder alltså till uppskovsväsende. Reformvännerna offra medvetet skriftlighetens förtjänster med dess fel i förhoppning att ur muntligheten återvinna långt större fördelar än dem man eftergivit. Det man vill ha är uttalanden, som passa in i situationen, och det gör skrift sällan. Man tror det vara av stor betydelse att parts inlägg i rättegången göras inför motparten och utsättas för hans — eventuellt även vittnens och sakkunnigas — omedelbart tillgängliga kritik.

Man väntar sig knappast någon vältalighet, men man hoppas att uttalandena skola bliva tillräckligt rediga och klara och tordekänna sig säker på, att de i varje fall bliva mera värdefulla försanningssökandet än skrifternas sicksack-resonemang.
    Förslaget innehåller en originell nyhet, som ligger mera på sidan av systemet, rätten att prorogera mål till hovrätt som enda instans. Icke heller detta uppslag finner nåd inför utlåtandet. Det anses komma att ogynnsamt påverka underrätternas ställning, då allmänheten måste få den uppfattningen, att deras kompetens vore inskränkt till bagatellmål. Denna ståndpunkt, som utgår från att främst mål, som gälla stora värden, komma att prorogeras, tror jag icke är riktig. Såvitt jag kan döma av egen och kollegers advokaterfarenhet, blir nog icke värdesynpunkten utan målens typ det avgörande. Det finnes tvister, som oberoende av det omstridda värdet ovillkorligen måste avgöras snabbt. Det finnes andra, som på grund av sin detaljrikedom alls ej lämpa sig för en rättsprocedur med genomförd protokolleringsskyldighet. Dessa tvister måste nu antingen lösas genom uppgörelse under starkt tvång på ena parten eller också hänskjutas till skiljemän. För dem torde prorogationsrätten öppna en praktisk väg till ett snabbt och förhållandevis säkert rättsligt avgörande. I vad mån prorogationsrätten kommer att användas, är naturligtvis omöjligt att med någon visshet förutsäga, men säkerligen kommer det ej att ske i sådan utsträckning, att underrätternas anseende sättes i fara. Det är ganska få mål, som ägna sig för prorogation, och av dem drages för närvarande endast en bråkdel inför domstol. Från praktisk synpunkt är uppslaget otvivelaktigt värt att pröva. Eninstansförfarandet inför hovrätt hardessutom ett stort processuellt intresse. Därvid skulle svenska domare och advokater få lärorika tillfällen att pröva det muntligt omedelbara förfarandet i sin renhet.
    På brottmålsområdet framställer utlåtandet som nämnt en till formuleringen häpnadsväckande förebråelse mot förslaget. Det säges nämligen äventyra domstolens opartiskhet i brottmål. Vad i förslaget är det som väntas åstadkomma en så fördärvlig effekt? Såvitt jag kan se, endast och allenast häktningsrättens överflyttande från åklagaren till rätten. Man måste, säger utlåtandet, givetvis befara att rätten vid målets handläggning kommer att känna sig bunden av sitt häktningsbeslut. Detta eklatanta underkännande av häradshövdingarnas förmåga och opartiskhet

kan icke underskrivas av dem, som från andra sidan skranket ha praktisk erfarenhet om våra häradsrätters rättskipning. Åtminstone har jag aldrig hört någon klaga över, att dessa domstolar för närvarande skulle känna sig bundna av de beslut i häktningsfrågor, som de måste fatta, synnerligen ofta vid första rannsakningen och i större mål ej sällan även vid senare. Jag förstår väl det pinsamma i att fatta häktningsbeslut i början av en pågående utredning, men är det ej ett obehag, som för rättssäkerhetens skull måste tagas av den mest kompetente, domaren, och ej skuffas över på den mindre kvalificerade, åklagaren?
    Detta mitt inlägg har alltigenom måst bli en kritik av kritiken. Det är mig en glädje att kunna sluta med ett livligt instämmande.Det gäller en detalj, men en praktiskt och symtomatiskt rätt viktig detalj. Förslaget fordrar att käranden redan i stämningsansökningen skall angiva de skriftliga bevis, han åberopar, och med ansökningen ingiva vad han själv innehar av sådant material. Redan under förslagets utarbetande har från advokathåll framförts en stark, troligen inom kåren enhällig, opposition mot denna tanke. Förfarandet är icke blott onödigt — tidsvinsten blir ju helt obetydlig — utan positivt olämpligt. Det ger svaranden en chans att rätta sitt svaromål efter den inblick, han fått i kärandens bevismöjligheter, och föreskriften innebär alltså ett försummat tillfälle att i rättegångens första stadium taga vård om sanningskravet. Utlåtandet framför nu samma synpunkt. Full överensstämmelse synes alltså råda mellan häradshövdingar och advokater angående det okloka i denna bestämmelse, och man borde då kunna hoppas att den till sist rättas.
    Förslaget och utlåtandet röra sig i olika tankebanor, som endast sällan snudda vid varandra. Utlåtandets författare hysa föga respekt för beredningens uppsåt och förmåga, och man kan antaga att dennes medlemmar icke äro särskilt imponerade av utlåtandets synpunkter. Striden mellan det gamlas och det nyas anhängare pågår in i det sista. Förslaget lär väl segra i lagstiftningen, men hur går det i tillämpningen? Optimisterna erinra sig förhoppningsfullt utvecklingens gång i andra länder. Vad som på papperet tedde sig så avskräckande för traditionens bärare — särskilt för domarna — blev i levande livet förvånande snabbt tolerabelt, värdefullt, omistligt.