Eliel Löfgrens bortgång var en mycket stor förlust för Sveriges advokater, som under en lång följd av år med stolthet räknat honom som en av sina ledare. Löfgren var född till advokat. Yrket har sina avigsidor, men det är ett av de friaste yrken som finns, och Löfgren behövde frihet för att kunna fullt utveckla sina lysande egenskaper. För undertecknad, som ända från 1910 till Löfgrens död haft förmånen att intimt samarbeta med honom, är det i själva verket en gåta, att Löfgren med framgång kunnat arbeta som justitie- och utrikesminister under åtskilliga år. Löfgrens typiskt bohèmeaktiga kynne måste haft svårt att förlika sig med det strävsamma och strängt ordnade arbete, som åtminstone en advokat föreställer sig vara förenat med en hög ämbetsmans plikter. Det vittnar gott om Löfgrens stora energi att han under en följd av år kunnat till den grad lägga band på sitt behov att leva ett obundet liv att han på ett utmärkt sätt fullgjorde sina ämbetsplikter, men det vittnar i sanning även
gott om hans närmaste medhjälpares förmåga att kunna hålla maskineriet i oavbruten gång med en så fantasifull och svårsköttchef som Löfgren. Trots Löfgrens stora intresse för sitt statsrådsarbete vet jag hur han andades ut då han ånyo fick återgå till sitt gamla och av honom så högt älskade advokatarbete. Härkunde han utveckla sin lysande begåvning på sitt eget nyckfulla men samtidigt energiska sätt. Men från sitt bohèmeliv ville han ogärna avstå. Jag minns en gång för många år sedan då Löfgrenen torsdag bad mig sköta om ett par uppvaktningar i Rådhusrätten på lördagen, därför att han tänkte fara ut till Saltsjöbaden eller Södertälje för att vila sig ett par dagar. Han gav sig i väg och var försvunnen hela nästa vecka utan ett livstecken. Så kom det ett vykort från Barcelona, vari Löfgren meddelade, att där var det mycket varmt men skönt »så här stannar jag nog ett par dagar». Han hade säkert tänkt att fara till Södertälje, men han kom till Barcelona. Det var ganska naturligt för Eliel, att han nästan aldrig kom dit han tänkte resa, men det var onekligen något enerverande för hans medarbetare.
Eliel brukade på tal om advokatyrkets förbättrade ställning i samhället tala om att han haft en gammal kvinnlig släkting, som när hon fick veta, att han ägnat sig åt advokatyrket, utbrustit »det var väl synd på Eliel, som har ett så gott huvud, han borde väl i alla fall ha kunnat bli länsman». Hon misstog sig alldeles. Eliel hade aldrig dugt till länsman. I själva verket fungerade han som åklagare i nära två år, i det han på sin tid förordnades till sjöåklagare — den förste sjöåklagare som funnits i Sverige. Då jag säger »fungerade» är detta nog icke riktigt korrekt, ty under hela den tid han var sjöåklagare tror jag icke han anställde ett enda åtal. Eliel var född till försvarare, icke till åklagare.
Som advokat var Eliel ganska enastående. Det har säkert funnits lika skickliga och kunniga advokater som han, men han hade något så personligt och i den bästa meningen mänskligt över sin verksamhet, som ställde hans advokatgärning på ett särskilt högt plan. För oss advokater var Eliel ett älsklingsbarn, men ett älsklingsbarn som vi samtidigt vördade som våra föräldrar. Han var en glänsande begåvning och en verkligt god människa, kanske allt för god för denna världen.
Emil Henriques.