Dokumente zur Interpunktion europäischer Sprachen. Göteborg 1939. Elanders Boktryckeri AB. XLII + 57 s. Kr. 3.00.

    År 1924 utgav Göteborgsprofessorn HJALMAR LINDROTH ett häfte med titeln Grundvalarna för vår kommatering (se SvJT 1925 s. 457). Han pläderade däri varmt för, att det svenska skriftspråket skulle överge såväl den logiska som den grammatisk-syntaktiska interpunktionsprincipen och i stället tilllämpa den fonetisk-retoriska eller pauseringsprincipen. Under den tid som förflutit sedan häftet kom ut, har prof. L. sträckt sitt reformatoriska intresse även till främmande språk. Vid internationella kongresser har han bragt ämnet på tal, och han är den egentlige arbetaren i den fyramannakommitté, som vid lingvistkongressen i Köpenhamn 1936 tillsattes för interpunktionsfrågans närmare behandling och av vars verksamhet nu föreliggande skriftutgör en första frukt.
    Syftet med dessa Dokumente är, att för fjorton europeiska språk uppvisa hur en tillämpning av pauseringsprincipen skulle taga sig ut och vilka nyheter den skulle innebära. Uppvisningsmetoden är den, att en bit ur ett verkligt litteraturalster tryckes i tre parallelltexter, en med regelrätt, vedertagen interpunktion, en med prof. L:s och en med originalets. Typografiskt har detta ordnats så, att en var av de arabiska paginasiffrorna motsvarar lika stort utrymme som sex av de latinska. Det hela är alltså en ganska diger volym.
    Hos oss finnes ju icke någon officiell, för hela riket gällande kommatering; den om interpunktion tveksamme kan ej slå upp i någon motsvarighet till vad Svenska Akademiens ordlista erbjuder beträffande ordens former och stavning. Inom vissa kretsar härskar dock bestämda normer. Så äger vid vart läroverk vederbörande ämneskonferens fastställa de regler som där skola tillämpas, och i jan. 1935 utfärdades och trycktes »Föreskrifter förstavning och kommatering m. m. i Dagens Nyheter». En korrekturläsare i SvJT, där varje medarbetare får för sitt bidrag suveränt avgöra var skiljetecken skola stå eller icke stå, kan ej undgå att stundom känna sig något irriterad av denna frihet. Han stannar då och då i undran, om han blott har framför sig en lapsus calami eller om förf. verkligen vill ha kommateringen sådan som manuskriptet utvisar. Prof. WELLANDER har nyligen i en understreckare (»Kommatering», Sv. D. 10/2 40) sagt sig tro »att förnuftiga människor och goda skriftställare, oavsett den teoretiska grundvalen, småningom komma till rätt likartade resultat i interpunktionsfrågan». Men till en sådan likformighet ha åtminstone icke ännu de hunnit fram som

skriva i SvJT — om de nu få räknas till dem citatet gäller. För att taga ett färskt exempel. I första artikeln av denna årgång läses: »Det må blott beträffande stadgandet i 8 §, att bevisningen skall förebringas, sedan parterna utvecklat sin talan, påpekas, att det, såsom också i motiveringen framhålles, inbegriper, att» o. s. v. (s. 26 f.). Anm. håller utan tvekan före, att detta bleve både för ögat vilsammare och för tanken lättfattligare med denna kommatering: »Det må blott, beträffande stadgandet i 8 § att bevisningen skall förebringas sedan parterna utvecklat sin talan, påpekas att det, såsom också i motiveringen framhålles, inbegriper att.»
    Att så den ena som den andra interpunktionsprincipen i sin tillämpning både tål och kräver modifikationer är givet. Anm., som länge trott sig vara ett slags pauskommaterare, har t. ex. alltid hesiterat att efter Calonius'höga föredöme sätta komma väl vid slutet men ej vid början av en relativsats som skiljer huvudsatsens subjekt och predikat. Prof. W. är icke någon vän av pauskommatering, och han tror, i motsats till vad prof. L. menar redan vara experimentellt ådagalagt, att en sådan kommatering skulle som undervisningsmoment i skolan ha föga lyckliga följder. Anm. vågar ej yttra någon mening i denna pedagogiska angelägenhet. Han undrar dock om den, som från skolan fått vänja sig vid naturlig frasering så i tal som skrift, skulle kunnat skriva något så i flerfaldig måtto misslyckat som andra stycket i § 24 av 1938 års k. instruktion för riksantikvarieämbetet (SvFS nr 588): »Protokoll föres, förutom i de fall, där, enligt vad i det föregående sagts, skiljaktig mening skall antecknas, då ämbetsverket finner anledning särskilt besluta härom.» Endast den, som vuxit upp i en grammatisk-syntaktisk interpunktionsatmosfär, torde varit i stånd att i ett så hårdsmält skalkläda stadgandets enkla kärna: Protokoll föres blott ifall ämbetsverket det särskilt beslutar eller skiljaktig mening skall antecknas enligt § 21 eller 22.
    Fyramannakommittén uppställer tre teser, gående ut på att för samtligade fjorton språken bör tillämpas den »natürliche und deshalb richtige» princip, som låter »die durch die Pausen beim guten Vortrag hervortretenden'lebendigen Glieder'» bilda enheterna vid interpunktionen. Det var kommitténs tanke att den femte internationella lingvistkongressen skulle medverka till dessa tesers praktiska genomförande. Denna kongress, som skulle hållits i Brüssel förra året, blev i sista stund inställd, men prof. L. har, denna motgång till trots, icke låtit hoppet fara. När han har anledning att hänvisa till det föreliggande arbetet, gör han det med titelförkortningen DIES: hangläder sig åt att detta kan läsas dies och tolkas såsom bådande en ny dag för kommateringen. Om och när en sådan ny dag randas, bör prof. L:s hängivna och osjälviska strävan för en förbättrad interpunktion komma i tacksam åtanke.

B. W.