Festskrift til Professor, Dr. juris VINDING KRUSE paa Tresaarsdagen den 30. Juli 1940. Udgivet af Juristforbundet.Khvn 1940. Nyt Nordisk Forlag. Arnold Busck. 329 s. Kr. 22.50. 4:o.
Denna skrift, redigerad av Landsretssagf. REITZEL-NIELSEN, består såsom med dylika hedersgåvor plägar vara fallet av bidrag från ett flertal författare om rätt olikartade ämnen. Men den hedrades egen vittfamnande och mångsidigt ingripande verksamhet har låtit skriftens fristående delar i sällspord grad äga det inre samband att de anknyta till vad just han sagt eller gjort och ej blott som samlat helt utan varför sig bära prägeln av personlig hyllning.
Efter ett förord vari beklagas att icke, såsom ursprungligen var tänkt, jurister från Nordens alla fem länder kunnat medverka i festskriften —utom Danmark äro blott Finland och Norge företrädda — följer närmast en icke signerad artikel, innefattande »enkelte Bidrag til en Karakteristik af Vinding Kruse». Främst beröres hans vetenskapliga produktion, som säges röja något av renässansens skaparkraft och skaparglädje och om vars höga värde vittnar bl. a. att hans huvudarbete, det stora verket Ejendomsretten, utkommit i översättning både till tyska och till engelska och att honom tilldelats »den Anders Sandøe Ørsted'ske Hædersmedaille, en av de højeste Æresbevisninger, der kan ydes endansk Jurist». Det erinras vidare om hans betydande insatser i dansklagstiftning, om hans ställning som den studerande ungdomens varmt avhållne lärare och vän, om hans vinnande rent mänskliga egenskaper: »Enver, der har været sammen med V. K., har følt det Lune, den Charme, den Mandighed og det Liv, der udstraaler fra hans stærke Personlighed». Ord vilkas sanning för visso tacksamt bekräftas även av mången svensk jurist.
En intim och levande bild av V. K. i full aktion tecknar Tinglysningsdommer GJESSING som, i likhet med förutvarande justitieministern, Byretspræs. RYTTER, förtäljer minnen från samarbete med V. K. under Tinglysningslovens förberedelser och första tillämpning. V. K. kunde komma in på tjänsterummet ej olik en virvelvind, kasta av sig jackan och gripa sig an med att som den värsta flyttningskarl lyfta och placera om bord och pulpeter; allting, stort som smått, omfattades av hans eldhåg; alltid var han »venlig, veloplagt og munter og altid beredvillig til atstille Tid og Hjælp til Raadighed».
Liksom V. K. med all rätt kallas Tinglysningslovens fader (s. 287), så betygas även att han inom naturskyddslagstiftningen är »den førende Jurist» (s. 269) och att han haft väsentlig del i utarbetandet av såväl 1938 års Byplanlov soin i 1939 års köpenhamnska Byggelov (bl. a. skall dess bestämmelse om lekplatser för barn ha honom att tacka för sin tillkomst). Till dessa sidor av V. K:s livsgärning hänföra sig uppsatserna Om Naturfredning, av Højesteretssagf. EJVIND MØLLEE, Byplan, av Stadsingeniør FORCHHAMMER, och Betragtninger over Ekspropriationsbestemmelserne i Grundlovsforslaget af 1939, av Højesteretspræs. TROELSG. JØRGENSEN (se om förslaget SvJT 1938 s. 672). Forchhammer citerar med tillfredsställelse V. K:s uttalande om allmänna inskränkningar i äganderätten i motsats till expropriation, att »naar Indskrænkningernevirkelig er almindelige, altsaa foretages efter almene Hensyn og Skelnemærker, og ikke vilka arlig er rettet mod Enkeltpersoner, kan Retsordenen iværksætte de videstgaaende Indgreb i den private Ejendomsret, ogsaa i Ejendomsretten til fast Ejendom». Gränsen mellan expropriation och blotta inskränkningar i äganderätten är som bekant av särskild vikt i Danmark, där ägarens rätt till full ersättning vid expropriation åtnjuter grundlags skydd; Jørgensen gillar ej fullt de principer V. K. uppställt för gränsdragningen. Att även för oss saken har sitt stora intresse visade nog samt den oro som väcktes av 1938 års kommittéförslag till strandlag, för vilket Naturfredningsloven av 1937 i mycket tjänat till förebild. Väl anger V. K. såsom förutsättning för ägarens plikt att utan ersättning tåla de allmänna inskränkningarna, att dessa lämna det väsentligaste av äganderätten oförkränkt. Men vad är det väsentligaste? Mer än en svensk strandägare torde med bekymmer sett i kommittéförslaget den första ansatsen till en lagstiftning som berövar honom kärnan i hans rätt och låter honom behålla blott skalet, innebärande det flebile beneficium att erlägga utskylder för jord som icke kan lämna honom någon inkomst.
Departementschef GRAAE och Kontorchef LUND ha båda bidragit under den gemensamma rubriken Aandelig Ejendomsret, redan den en deklaration att de i striden om de immateriella rättigheternas natur ställa sig på V. K:s sida. Den eminent sakkunnige Graae, som under en mansålder haft att å ämbetets vägnar befatta sig med hithörande frågor såväl i dansk administration som i det internationella samarbetet, ger V. K:s insatser på rättsområdet det vackraste vitsord: »Indenfor den overordentlig righoldige og stadig i Grøde værende videnskabelige Verdenslitteratur om Forfatter- og Kunstnerret indtager Professor V. K:s tankevægtige Indlæg en fremskudt Plads. Hans Navn og hans Værkervil til sene Tider blive citeret og kommenteret med Anerkendelse og Respekt».
Inom äktenskapsrätten — man erinre sig de ganska skarpa hugg V. K. skiftade med Hjalmar Westring och Viggo Bentzon angående de lagförslag vilka framgingo ur det skandinaviska familjerättsliga samarbetet (se UfR 1920) — faller Prof. BORUMS bidrag: Skyldbegrebet i Skilsmisseretten. Begreppet spelar i dansk lagstiftning större roll än i vår, som
väl talar om »skulden» i fråga om underhållsbidrag och vårdnaden om barnen men, i motsats till dansk lag, nyttjar mer mjuka formuleringar när det gäller rätt för ena maken att mot den andras bestridande vinna skillnad (att nu icke nämna det vår lag saknar varje motsvarighet till den danska regeln om förbud för frånskild hustru som »væsentlig bærer Skylden» att bära mannens namn). Förf. hör icke till dem som anse skuldfrågan böra helt lämnas å sido i äktenskapsmål, men han framhåller att en viktig distinktion är att göra mellan olika slag av skuld, såsom kanske enklast belyses med ett exempel: äktenskapsbrott, som ena maken begår först efter det äktenskapet genom andra makens förvållande redan blivit förstört, bör ej hindra honom att mot den andras bestridande vinna skillnad. En sådan mening har godtagits i dansk praxis och torde helt säkert även hos oss anses riktig. För skillnad på grundav »faktisk Adskillelse» (= särlevnad utan hemskillnad) kräves i dansk rätt att sammanlevna den varit hävd minst 4 år (hos oss 3). Förf. håller före att efter 6 års särlevnad bör även den make, som får anses vara den huvudsakligen skyldige, äga att fordra äktenskapets upplösning.
Frågan Hvornaar »stiftes» Panteretten efter et tinglyst Skadesløsbrev i fast Ejendom? besvaras av V. K:s beundrande lärjunge och medhjälpare POPP-MADSEN i en undersökning utförd enligt V. K:s arbetsmetod. Uppsatsen, som är skriven i en frejdig att icke säga entusiastisk ton och förtydligas genom grafiska figurer påminnande om Thyréns framställningar, är i sin medryckande fart både lärorik och roande. Den bör för V. K. vara ett glädjande bevis på vad förf. kallar hans »Evne til at viseProblemer og Veje til at løse dem, saa andre faar Lyst og Mod til at forsøge derpaa».
I dansk rätt är av gammalt stadgat ett viss räntemaximum för lån mot säkerhet i fast egendom. Redan för tjugu år sedan pläderade V. K. för att räntan borde frigivas. Samma åsikt uttalar nu HENRY USSING i sittbidrag — Grænser for Renten af Laan i fast Ejendom — vari han närmare klarlägger så innebörden i som verkningarna av gällande förbud.
Prof. HURWITZ skriver om begreppet »retlig Interesse» i processrätten, om betydelsen av detta intresse såsom villkor för rätt att föra fastställelsetalan, att intervenera, att väcka åtal, att trygga sig med bevis inperpetuam rei memoriam, o.s.v. Bl. a. fäster han uppmärksamheten på vikten för den medborgare, som vill leva laglydigt, att i förväg kunna få veta huruvida ett visst handlingssätt är t. ex. näringsrättsligen lovligt eller ej; det kan icke vara tillfredsställande att besked härom står att få först i efterhand, »under en saa uegnet og odiøs Form som en Straffesag ved Politiretten». Förf. har kunnat bringa ämnet i kontakt med hyllningens föremål genom att framhålla hurusom erkännandet av begreppet rättsligt intresse som en dynamisk kraft i rättskipningen blott vore att där ge utrymme åt sakens natur enligt V. K:s definition av denna rättskälla: en efter de praktiske Livsforhold nøje af passet, reelthensigtsmæssig Rets Regler.
Permutationsrätt är en term som varit främmande för danskt juridiskt ordförråd ända tills Borum helt nyligen upptog den som ett lån
från vårt. Själva saken har dock varit väl bekant: Justitsministeriet har sedan länge ansett sig behörigt att jämka på testamentariska bestämmelser, ehuru något legalt stöd härför icke kunnat åberopas ens, såsom hos oss, beträffande fideikommiss-stiftelser. Docent JUUL har nu i sitt bidrag — Om Permutationsretten — närmare belyst detta ämne och även framlagt utkast till dess behandling de lege ferenda, en behandling som han finner icke böra uraktlåtas vid den förestående reformen av arvslagstiftningen.
JUUL har förstått att osökt införliva V. K:s namn med både början och slutet av sin uppsats. Så kan man även för det bidrag, bokens längsta,vars ämne är hämtat från den V. K. mer fjärran liggande disciplinen straffrättens historia — Begreberne Tyveri og Ran i de danske Landskabslove, av Prof. POUL JOHS. JØRGENSEN — finna i partiet om »ulovlig Omgang med Hittegods» en anknytning till V. K:s författarskap (se SvJT 1930 s. 289). Prof. J. kritiserar bl. a. vissa meningar som framställts av Wennström (Tjuvnad och forna:mi, se SvJT 1937 s. 350), t. ex. den att ingrepp i annans besittning icke skulle vara för det ursprungliga tjuvnadsbegreppet kännetecknande.
Representanten för Finlands jurister, prof. GRANFELT, leder oss in på det praktiska rättsområde som kanske mer än något annat framstår såsom V. K:s självhärskardöme, inskrivningsväsendet. Det är förfarandet enligt finländsk rätt då inteckning sökes och fastställes som av förf. med grundlighet och klarhet behandlas. Från svensk synpunkt är det förvånande att se hurusom i vårt gamla broderland kräves att inteckningssökande, som bloit är ombud, skall vara försedd med vederbörlig rättegångsfullmakt.
Det norska bidraget, av prof. LINDVIK, rörer rätta förståndet av de ord vilka ange vad den har att betala som vill inlösa odelsjord: fullverdi efter gangbar pris i egnen. Förf. betonar att medan vid expropriation full gottgörelse skall givas ägaren för den förlust han lider genom att fastigheten tages ifrån honom, är det vid odelslösning blott fastighetens omsättningsvärde som skall ersättas.
Det återstår att nämna att verket innehåller en förteckning över V. K:s skrifter åren 1906—1940, en imponerande samling om 192 nummer, och att det prydes av två planscher, upptagande den ena ett vällyckat fotografiskt porträtt av V. K., den andra en avbildning av hans skulpteradebyst, om vars upphovsman dock läsaren lämnas i okunnighet.
Den nu lämnade redogörelsen torde, ehuru helt knapphändig, ha till fyllest visat att bokens innehåll är rikt och givande. Men en anmälan kan icke stanna härvid. I GRAAES bidrag läses: »Medens jeg dikterer disse Linier larmer med Minutters Mellemrum Kampflyvereover mit Hjem. Haanden og Aandens fredelige Syssel lammes under denne overvældende Magtudfoldelse.» Att den ståtliga festskriften trotsallt blivit till, att Danmarks jurister i en tung och svår tid kunnat höja sig till mera ädla ting än sorgen över nöden,
det är den gripande och upplyftande känslan härav som är det starkaste intryck boken ger. Man misstager sig nog ej heller om man tror att häri, mer än i den personliga hyllningen, ligger festskriftens värde för Vinding Kruse, om vilken i den inledande uppsatsen säges att »althans Virke» är präglat av »hans Danskhed, hans Kærlighed til sit Landog sit Folk».
Birger Wedberg.