K. J. STÅHLBERG. Finlands förvaltningsrätt. Allmänna delen. Översättning från originalet, andra omarb. uppl., slutligt redigerad av HERMAN KOROLEFF. Åbo 1940. Söderström & C:o [och Norstedt]. XIII + 564 s. Kr. 12.00.

    Det av Finlands före detta president STÅHLBERG tidigare på finska språket utgivna arbete »Finlands förvaltningsrätt, allmänna delen» har utkommit i svensk översättning. Det är andra upplagan av år 1928, som lagts till grund för översättningen; första upplagan utkom 1913. Initiativet till översättningen har tagits av Juridiska Föreningen i Finland. Bidrag till kostnaderna ha lämnats från medel, som anslagits av Finlands riksdag för den svenska litteraturens främjande, samt av Letterstedtska föreningen i Sverige.
    Arbetets disposition är — såsom är att vänta av en person som behärskar sitt ämne — enkel och naturlig samt föranledd av ämnets egenbeskaffenhet. Efter några inledande paragrafer, avhandlande såväl vadsom menas med förvaltning och förvaltningsrätt som förvaltningsrätten såsom vetenskap, har författaren uppdelat ämnet i två huvudavdelningar: förvaltningens organisation och förvaltningsverksamheten. Den första huvudavdelningen omfattar tre underavdelningar: den historiska utvecklingen, statsförvaltningens nuvarande organisation och självstyrelse. Den andra huvudavdelningen, förvaltningsverksamheten, har likaledes uppdelats i tre underavdelningar: förvaltningsåtgärderna, förvaltningstvånget samt rättsskyddet på förvaltningens område.
    Det nu anförda giver en antydan om den mångfald av omfattande och stundom svårlösta spörsmål, som behandlats i det föreliggande arbetet. Att författaren varit i besittning av de särskilda kvalifikationer, som krävas för ett arbete av detta slag, därom avlägger verket självt ett otvetydigt vittnesbörd. Det lärer knappast finnas någon nu levande person i Finland, som kunnat med sådana insikter i ämnet och med sådan kompetens behandla detsamma som författaren, vilken tidigare under flera år förvaltat professuren i samma ämne vid universitetet i Helsingfors och som själv under sex år i egenskap av finska republikens president samt sedermera såsom president i högsta förvaltningsdomstolen kunnat i praxis följa förvaltningens utveckling i Finland.
    Det lärer ej tillkomma anmälaren att kritiskt bedöma ett arbete sådant som det föreliggande, då han för denna uppgift saknar de nödiga förutsättningarna, framför allt den ingående kännedom om finsk förvaltningsrätt, som för ändamålet är erforderlig. Tidigare har av en anmälare av arbetet — docenten ERIK FAHLBECK i Svenska Dagbladet för

den 30 juli 1940 — framhållits att Finlands författning av 1919 till det yttre innebure en klar brytning med dittillsvarande statsskick menatt även i Finlands nya statsskick skönjdes en mängd institut, vilka övertagits från eller vore närbesläktade med motsvarigheter i Sverige, och att detta vore i än högre grad fallet med förvaltningsapparaten. Något annat är heller icke att vänta i fråga om ett land, som ända från den tidigaste medeltiden till 1809 varit på det sätt förenat med Sverige att rättsordningen varit en och densamma för de båda länderna, att regering och centralförvaltning varit gemensamma för samma länder samt att länen i Finland ansetts såsom län i Konungariket Sverige. Särskilt märkes ännu detta gamla samband i anordnandet av vissa centrala ämbetsverk och framför allt av lantregeringen i Finland, i bibehållande istort sett av de grunder, på vilka den gamla svenska rättsordningen varit uppbyggd, och av flertalet gamla svenska rättsinstitut samt i bevarandet trots starka påfrestningar av de bästa ämbetsmannatraditionerna från den svenska tiden. Om förvaltningsapparaten och dess verksamhet yttrar Fahlbeck i sin ovanberörda anmälan alldeles riktigt: »Liksom vid vårt grundlagsverk 1809—10 själva förvaltningen i stort sett lämnades i orubbat bo, så medförde Finlands nya författning avår 1919 huvudsakligen en om- och nygestaltning av de högsta förvaltningsorganen: presidenten, statsrådet, högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Den ordinära under 'svenska tiden' grundlagda förvaltningsapparaten och dess verksamhet, vilken visserligen hårt hotade sunder det ryska väldets sista decennier, fortbestod. Det är också här,som så mycket är oss välbekant: man rör sig på svensk rättsbotten praktiskt taget vart man vänder sig, inom statsförvaltningen såväl som inom kommunallivet.» Emellertid har förvaltningen i Finland undergått betydande förändringar och nybildningar, vilka äro mera vittgående och ingripande än vid första påseendet synes vara fallet. I detta hänseende må bl. a. erinras om den år 1926 inrättade tjänsteöverdomstolen för disciplinmål, 1927 års lagstiftning angående statens ansvarighet för skada, förorsakad av tjänsteman, samt lagen av år 1925 om offentliga kungörelser. Vidare må till ytterligare belysning av det anförda nämnas följande.
    Den högsta verkställande makten har i Finland uppdragits åt republikens president. Honom tillkommer sålunda ledningen av förvaltningen; han har rätt och plikt att inom gränserna för Finlands lag och mediakttagande av däri stadgade former vidtaga de åtgärder, vilka landetsfördel kräver. Statsrådet äger med avseende å förvaltningsåtgärderna, i den mån de åligga regeringen, en allmän befogenhet, under det attde ärenden, som ankomma på presidenten, äro särskilt angivna i RF:n, lagar eller förordningar. Statsrådets befogenhet innefattar bl. a. rättatt avgöra alla ärenden, över vilka statsrådet enligt lag äger besluta, ävensom de övriga styrelse- och förvaltningsärenden, som icke blivit i RF:n eller annan lag eller förordning presidenten förbehållna och icke heller uppdragits åt någon minister i egenskap av chef för ministerium eller åt lägre myndighet. Undandragna statsrådets

befogenhet äro sålunda de viktigaste presidenten förbehållna styrelse och förvaltningsärendena samt även eljest vissa ärenden, såsom de egentliga militära ärendena och ärenden rörande universitet samt en del rörande justitieförvaltningen; utnämningar till de flesta tjänster vid justitiestaten samt avgörandet av vissa dispensärenden m.fl. ärenden ankomma sålunda på högsta domstolen. Till statsrådet är även att hänföra justitiekanslern och hans adjoint.
    I Finland liksom i Sverige har systemet med centrala, relativt självständiga ämbetsverk bibehållits; under det att dessa ämbetsverk i Sverige ej längre ordnats såsom kollegiala ämbetsverk, har det kollegiala systemet i Finland bibehållits; under de senaste årtiondena hava t.o.m. nya kollegiala centrala ämbetsverk inrättats. Av de egentliga centrala ämbetsverken i Finland äro alla utom överstyrelsen för allmänna byggnader kollegialt organiserade; detta är sålunda fallet med medicinal-, tull-, skol-, forst-, kolonisations-, lantbruks-, lantmäteri-, väg och vattenbyggnads-, järnvägs-, post- och telegraf- samt sjöfartsstyrelserna, statskontoret och revisionsrådet i statens revisionsverk. I Sverige och Finland åtnjuter förvaltningen en relativt stor självständighet men ärå andra sidan strängt lagbunden. En domare eller en förvaltningsmyndighet i Finland är emellertid ej berättigad att pröva huruvida en av riksdagen antagen och av republikens president stadfäst lag tillkommiti stadgad ordning eller ej eller huruvida den strider mot grundlag eller icke; däremot må på grund av uttryckligt stadgande i RF:n en förordning, som innehåller mot grundlag eller annan lag stridande stadgande, ej tillämpas. Självklart är att administrativ myndighet lika litet får ställa sig till efterrättelse mot lag eller grundlag stridande, i administrativ väg meddelade befallningar in casu.
    Frågan om domstols eller administrativ myndighets kompetens att till prövning och avgörande upptaga mål och ärenden är ej i Finland ordnad efter fullt enahanda linjer som i Sverige. Den finska särskilda språklagstiftningen, som är grundad på ett stadgande i den finska regeringsformen, saknar — helt naturligt för övrigt — motsvarighet i vårt land. Statens befattningshavares rättsställning i Sverige och Finland har intill senaste tid varit tämligen likgestaltad; på sista tiden hava de båda länderna i detta avseende gått skilda vägar. Utvecklingen i Sverige har gått mer i enlighet med de riktlinjer, som förut varit gällande på detta område, men i Finland hava förhållandena gestaltat sig helt annorlunda; detta gäller icke minst frågan om tjänstemännens inamovibilitet. Utvecklingen i de båda länderna har medfört vissa skiljaktigheter i fråga om tillsättning av ämbets- och tjänstemän, de tillsättande myndigheterna, de villkor, som i de båda länderna krävas föranställning i statstjänst, ävensom i fråga om det disciplinförfarande som kan inledas mot en felande eller försumlig tjänsteman, den enskildes åtalsbefogenhet gentemot en sådan tjänsteman, statens skyldighet att ersätta den enskilde den skada han lidit på grund av en tjänstemans fel eller försummelse i tjänsten m. m. Avsevärda olikheter förekomma i de båda ländernas rätt beträffande en tjänstemans rätt

till avlöning och pension samt i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som tillkomma eller åligga tjänstemän då deras befattningar indragas. Om dessa rättigheter och skyldigheter finnas i Finland bestämmelser meddelade i särskild lagstiftning.
    Anmärkningsvärt är att kommunernas område i Finland blivit först genom en år 1925 utfärdad lag oberoende av den kyrkliga församlingen och i regel jämväl av andra territoriella indelningar samt att först vid denna tid möjliggjorts införlivningen med stadsområde av jämväl enskild tillhörig mark. Genom år 1927 vidtagen lagstiftning hava i städerna till en särskild stadsstyrelse överförts de kommunala åligganden,som tidigare tillkommit magistraten, drätselkammaren och stadsfullmäktiges beredningsutskott; magistraten kvarstår vid sidan av stadsstyrelsen såsom en med endast statsuppgifter ombetrodd offentlig myndighet. — Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en juridisk person med självstyrelse, »en inrättning för sitt speciella ändamål».Valbarheten till kommunalt förtroendeuppdrag har begränsats för densom dömts till straff för hög- eller landsförräderi, delaktighet i sådant brott eller förberedelse eller försök därtill, med flera. Även i fråga om förvaltningsverksamheten råder i många avseenden olikhet mellan svensk och finsk rätt; särskilt gör sig denna olikhet gällande i fråga om förvaltningstvånget ävensom rättsskyddet på förvaltningens område.
    Om verkets förtjänster är onödigt att: orda; det talar bäst för sig självt. Det är uppbyggt på nationell finsk grund — i främsta rummet på den finska rätten sådan denna framträder i olika grundlagar, lagar och andra författningar samt i rättspraxis. Emellertid har för belysning av särskilda frågor hänvisats till andra länders rätt, ej minst den svenska, något som av naturliga skäl särskilt framträder vid författarens behandling av den finska förvaltningsrättens historiska utveckling. Såsom en särskild förtjänst hos arbetet må framhållas dess frihet från s.k. principiella utredningar av mer eller mindre tvivelaktig beskaffenhet, vilka då de förekomma i liknande arbeten här i landet ofta sakna direkt stöd av lag samt i allmänhet i större eller mindre omfattning importerats från utlandet. Å andra sidan må framhållas den enligt min mening i allmänhet riktiga samt skarpa och koncisa utformningen avde i lag och sedvanerätt förekommande förvaltningsrättsliga begreppen, som genomgående utmärker arbetet. Exempelvis må omnämnas författarens definition av begreppet tjänsteman såsom »en person, som pågrund av eget åtagande är skyldig att under en styrelse utöva verksamhet enligt honom meddelade uppgifter»; en sådan person innehade i allmänhet en viss tjänst, varmed författaren betecknade »ett inbegrepp av vissa slags uppgifter, som han bör utföra för det offentliga samfundet». Dessa uppgifter innefattade innehavarens av tjänsten kompetens, vilken vore territoriellt, sakligt och funktionellt bestämd sålunda, att olika tjänster och den kompetens, som tillkomme desamma, bildade länkar i hela statens ämbetsmaskineri. Ämbetsverk vore åter enligt författaren »en inrättning, vari sammanförts ett flertal tjänster och tjänstemän till en myndighet, t.ex. statsrådet, länsstyrelsen o. a.». Huru enkla

och övertygande äro icke dessa satser; endast den juridiskt bildade fackmannen känner till vilken djup och omfattande lärdom ligger till grund för desamma. Vidare må framhållas hurusom författaren i sin framställning ej synes hava underlåtit att behandla någon del av förvaltningsrätten av större betydelse; särskilt erkännansvärt är att just de delar av denna rätt, som juridiskt sett äro av vikt, av författaren särskilt beaktats.
    I ett arbete av ett omfång och innehåll som det föreliggande förekomma givetvis även uttalanden, varom man kan hysa olika meningar. Det lärer emellertid såsom förut framhållits ej tillkomma anmälaren att försöka underkasta arbetet någon egentlig kritik.
    Slutligen må framföras ett uppriktigt tack till alla dem, som på ett eller annat sätt bidragit till att ett verk av den betydelse, ovan antytts, blivit tillgängligt för svenska läsare.

Israel Myrberg.