BERÄKNING AV EXPROPRIATIONSERSÄTTNING.
AV
HOVAUDITÖREN CARL LJUNGHOLM †.
I mars 1943 har i Köpenhamn utkommit en framställning av frågan om fastställelse av ersättning vid expropriation, författad av sekretær POUL MEYER.1 Grundvalen för densamma utgör en tävlingsskrift för en Köpenhamns universitets prisuppgift i rättsvetenskap, belönad med universitetets guldmedalj 1942. Vid utgivandet har författaren företagit en del ändringar för att boken skulle bättre kunna tjäna såsom handbok för praktiserande jurister, medlemmar av expropriationsnämnder och andra, som i sitt arbete ställas inför expropriationsrättsliga frågor.
Danmark saknar alltjämt en allmän expropriationsförfattning av sådan natur, som hos oss funnits alltsedan KF den 20 november 1845 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Den lagbestämmelse, varpå Meyer grundar sin framställning, blir alltså huvudsakligen § 80 stycke 1 i grundloven, som har följande lydelse: »Ejendomsretten er ukrænkelig. Ingen kan tilpligtes at afstaa sin Ejendom, uden hvor Almenvellet kræver det. Det kan kun ske ifølge Lov och mod fuldstændig Erstatning.» Det blir de sista orden, som utgöra grunden för framställningen av reglerna om ersättning vid expropriation. Fastän arbetet är avsett för praktiskt bruk har detsamma enligt sakens natur fått en principiell och i viss mån teoretisk läggning, som gör att avhandlingen får direkt intresse även utanför Danmark. En jämförelse mellan, å ena sidan, de resultat, till vilka författaren med stöd av teori och praxis kommit, och, å andra sidan, svensk lag, praxis och teori, synes väl ägnad att belysa de intressanta frågor det här rör sig om. Att min anmälan på detta sätt kommer att överskrida omfånget av en vanlig anmälan är en olägenhet, som icke kan undvikas. Meyers framställning avser expropriation av fast och lös egendom samt rättigheter av olika slag. För enkelhetens skull begränsar jag mig till frågan om fastigheter, vilka ju enligt svenska lagen utgöra det egentliga föremålet för expropriation.
Meyer börjar sin framställning med en undersökning av expropriationsersättningens begrepp. I fråga om ersättningens grund finner han enighet nu råda om att denna ersättning är av civilrättslig natur och att grunden är upprätthållandet av den bestående äganderättsliga samhällsstrukturen och därigenom säkrandet av ägarens trygghet i besittningen av sin egendom. Mot bakgrunden av ersättningsrättens utveckling finner författaren intet skäl föreligga att skilja mellan expropriationsersättning och annan skadeersättning, särskilt som båda instituten hava samma grund, nämligen att säkerställa egendomens integritet. Ordet »fuldstændig» i grundlagen är icke att uppfatta som blott en hemställan från lagstiftarens sida om liberal beräkning av ersättningen. »Fuldstændig» synes vara identiskt med det ursprungligen föreslagna »tilsvarende», vilka båda uttryck böra förstås såsom stadgande rätt till en ersättning, som motsvarar den fulla förlusten. När begreppet »Erstatning» uppfattas såsom identiskt med det allmänna skadeståndsbegreppet, blir det nämligen beroende av skadeståndsrättens utveckling vid varje tillfälle, men på detta område delar det öde med alla andra juridiska begrepp i grundlagen, icke minst det begrepp, till vars skydd ersättningen gives, nämligen äganderätten. Liksom det finnes en gräns för friheten att tolka grundlagens äganderättsbegrepp, måste också ersättningsbegreppet hållas inom en viss ram för att samhällets äganderättsliga struktur icke må förryckas. Frågan om sådan begränsning är väsentligen av samhällspolitisk natur och olösligt förbunden med tolkningen av gränserna för grundlagens äganderättsbegrepp. I likhet med detta får expropriationsersättningen icke tolkas så inskränkt, att institutet »den privata äganderätten» ändras till fördel för ett annat samhälleligt äganderättsbegrepp. Som den enda fasta hållpunkten kan anges, att egendomens omsättningsvärde, om fri omsättning och prisbildning är möjlig, i varje fall bör vara ersättningens minimigräns.
I Sveriges grundlagar saknas bestämmelse om rätt till ersättning vid expropriation. 16 § regeringsformen, där det stadgas, att Konungen bör »ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva» anses, säkerligen med rätta, icke innebära uppställande av fordran på full ersättning till expropriaten såsom villkor för expropriation.1 Om sålunda expropriationsersättningen saknar det särskilda skydd som grundlagsbestämmelser medföra, får man hålla sig till den av Konung och riksdag stiftade lagen om expropriation den 12 maj 1917, § 7, där det föreskrives att för fastighet som exproprieras skall erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde ävensom därutöver full ersättning för skada och intrång genom expropriationen. Bestämmelsen företer stor likhet med den danska och i sak torde knappast någon skiljaktighet föreligga.
Det är tydligt, att svenska lagen utgår från ungefär samma betraktelsesätt som Meyer, nämligen att enskild äganderätt existerar och att expropriationsersättningen är nödvändig för äganderättens skydd.
Vad svensk doktrin angår, vill jag i korthet anföra ett och annat ur STRAHLS framställning.1 Han polemiserar mot den vanliga uppfattningen, att expropriation är ett ingrepp i expropriatens rättssfär som ger upphov till expropriantens skyldighet att betala ersättning. Äganderättens gränser bestämmas just av de rättsregler, som förvägra ägaren rättslig möjlighet att på det eller det sättet förfoga med avseende å saken eller som helt och hållet fråntaga honom rätten att förfoga däröver. Expropriationsinstitutet är just en sådan begränsning av äganderätten. Uppfattningen att expropriationen innebär ett ingrepp blir möjlig, endast om man tänker sig ett annat äganderättsinstitut än det som faktiskt förekommer i den positiva rätten, ett annat begrepp äganderätt vilket man förmodligen hoppas skola innehålla vad som för det positiva äganderättsinstitutet är karakteristiskt. Äganderätten torde näppeligen klarare uppfattas genom att man bortser från expropriationsmöjligheten, ty därigenom skulle man icke göra rättvisa åt dess sociala karaktär. En annan grund till expropriationsersättningen måste sökas och följande ändamålsföreställningar finge antagas ligga till grund för stadgandet om sådan ersättning. Nationalekonomiska överväganden erbjöde ett skäl. Om expropriation finge företagas utan att ersättning lämnades, skulle detta vara ett allvarligt hot mot deras trygghet, som kunde utsättas för expropriation. Farhågan för att fråntagas rättsgodset utan gottgörelse kunde inverka störande på detsammas planmässiga utnyttjande. Det kunde ej förnekas, att även detta skäl gömmer tanken på att expropriation är ett ingrepp, men det är här icke fråga om ingrepp i expropriatens rättsställning utan i hans faktiska ställning. Det kunde ju icke förnekas, att expropriationen medför inskränkning av hans tillgång till behovstillfredsställelse. Även en annan föreställning gör sig säkerligen påmind vid varje stiftande av expropriationslag. För rättsmedvetandet, sådant det är utformat genom erfarenhet om vad eljest brukas, framstår expropriation såsom ingrepp i möjligheter till behovstillfredsställelse, vilka rättighetshavaren med fog kan räkna på att få behålla, och det synes från rättsmedvetandets synpunkt angeläget att minska svedan av förlusten genom att tillerkänna expropriaten ersättning. Efter ytterligare utläggningar blir resultatet följande definition: »expropriation är förändring i det konkreta rättstillståndet, vilken mot ersättning äger rum, då den är nödig för viss socialt nyttig användning av sak.» Strahl berör icke direkt frågan, huruvida expropriationsersättning är av samma natur som vanligt skadestånd och bör bestämmas efter samma regler som detta. Av hans utförliga framställning om expropriationsersättningens bestämmande synes emellertid framgå att han tillämpar samma regler, som enligt svensk rätt få anses gälla vid bestämmande av vanligt skadestånd, allenast med de modifikationer som följa av svenska expropriationslagens stadganden. I det stora hela synes han i likhet med Meyer behandla expropriationsersättningen och dess bestämmande på samma sätt som vanligt skadestånd.
Strahls betraktelsesätt synes icke egentligen leda till några andra resultat än vad som framkommer vid sakens behandling enligt vanlig uppfattning. Däremot är det tydligt, att hans motvilja mot att arbeta med ett gammaldags äganderättsbegrepp — ungefär motsvarande hans »faktiska ställning» — leder till konstlade utläggningar och kringgående rörelser. Att vid fastställande av begreppet äganderätt utgå från mera normala förhållanden och lämna åsido abnorma sådana, såsom expropriation, gör utan tvivel begreppet nyttigare och lättare att arbeta med än om man alltid tänker på en absolut fullständighet. Det är ju ungefär detsamma som när man inom processrätten talar om lagakraftvunnen dom, ehuru möjlighet finnes att angripa densamma genom extra ordinarie rättsmedel.
Beträffande ersättningens omfång uppställer Meyer den regeln, att ersättning skall givas för den av expropriationen förorsakade, påräkneliga, ekonomiska skadan på expropriatens förmögenhet. Man kan icke nöja sig med att ersätta avståendet av egendomen värderad för sig, ty detta skulle föra till ofullständig ersättning, utan man måste ersätta all adekvat skada på ägarens totala förmögenhet. Ersättningen för avståendet skall, såsom Strahl formulerar den vanliga åsikten, uppgå till skillnaden mellan expropriatens förmögenhet före avträdandet och förmögenheten efter nämnda tidpunkt. Mot denna teori, till vilken den svenska expropriationslagskommittén ansluter sig,1 opponerar sig Strahl under framhållande av att definitionen icke överensstämmer med det sätt, varpå man faktiskt beräknar. Teoriens anhängare medgiva, att man icke behöver värdera expropriatens hela förmögenhet före och efter avståendet utan kan från beräkningen utelämna de förmögenhetsbeståndsdelar, vilkas värde man vet vara oförändrat. Det riktiga blir då att följa verkningarna av avståendet, anteckna ekonomiska nackdelar och fördelar samt till sist göra upp en slutsumma. Man gör en sådan beräkning för det händelseförlopp, som kan antagas utveckla sig efter avståendet, och en annan liknande beräkning för det händelseförlopp, som anses skola hava utvecklat sig om ingen expropriation kommit till stånd. För att nå fram till en bestämning av skadan måste de båda händelseförloppens ekonomiska resultat reduceras till en och samma tidpunkt, vilken av praktiska skäl och med hänsyn till svenska lagens konstruktion bestämmes till värderingstillfället. Skadan och ersättningen komma att utgöra den förlust för expropriaten, som framkommer genom en jämförelse mellan de båda beräkningarnas resultat. Denna av Strahl uppställda regel synes mig på ett lyckligt sätt återgiva, hur en ledamot i expropriationsnämnd eller skiljenämnd, mer eller mindre medvetet, går tillväga och bör gå tillväga vid värdering av skada, och den lämpar sig alltså bättre till definition än den vanliga formuleringen. I detta sammanhang må emellertid erinras att i många fall en enkel värdering av det avstådda blir innehållet i en värderingsförrättning, nämligen när det är klart att någon skada utöver det avståddas saluvärde icke uppkommer.
Liksom vid vanlig skadeståndsberäkning får man naturligtvis icke taga hänsyn till alla omständigheter, som kunna tänkas inträffa på grund av expropriationen. Meyer framhåller adekvansproblemets säregna karaktär vid expropriation, där värderingen i regel icke kan grundas på ett faktiskt tillstånd utan måste stödjas på antaganden om framtida händelser och tillstånd. Han upptager såsom villkor för ersättning att skadan varit »paaregnelig» för exproprianten. Det är de vid expropriationsdekretets meddelande påräkneliga följderna för expropriaten, som skola ersättas. I svensk framställning av skadeståndsläran brukar såsom en objektiv förutsättning för skadestånd angivas adekvat kausalitet, d. v. s. i första hand att skadan skulle hava uteblivit om handlingen ej skett och i andra hand att handlingen på grund av sin beskaffenhet varit generellt ägnad att framkalla förstörelse av den ifrågavarande nyttigheten så att den kunde anses farlig för denna. En handling får således ej betraktas såsom adekvat orsak, när den kunde åstadkomma förstörelse endast till följd av tillstötande omständigheter vilkas inträdande ingen människa kunde på sådant sätt taga i beräkning att hänsyn därtill bort utgöra motiv för att underlåta handlingen. För adekvans fordras, att skadan i handlingens ögonblick för en förståndig man, som varit inne i förhållandena, måste hava framstått såsom en påföljd som var att räkna med på nyss nämnt sätt. I den mån Meyers uttalande får anses avse denna fordran på adekvat kausalitet, torde det hava giltighet även vid svensk expropriation. Däremot lärer exproprianten icke kunna undgå ersättningsskyldighet på grund av det subjektiva förhållandet, att han ej insett eller bort inse att den ifrågavarande handlingen inneburit en sådan fara för den skadliga effekten att han på grund därav bort avhålla sig därifrån.
En svår fråga vid värderingar är att avgöra i vad mån hänsyn skall tagas till omständigheter, som vid värderingen te sig såsom ovissa. Meyer anför såsom ytterligheter dels den franska rätten (lag den 8 juni 1935), enligt vilken ersättningen endast må omfatta den verkliga förlusten (actuel et certain), som bevisligen är en följd av själva avståendet av egendomen, men icke den ovissa eller eventuella förlust, som icke är en direkt följd av expropriationen, dels Magne Schjodt,1 som för norsk rätt hävdar att en möjlig framtida förlust aldrig kan lämnas utan hänsyn därför att den är oviss. Enligt dansk rätt bör enligt Meyer adekvansvillkoret under alla omständigheter fasthållas. Ungefär detsamma synes mig böra gälla enligt svensk rätt; det får i varje fall undersökas, huruvida förlusten framstår såsom en påföljd som är att räkna med på förut angivet sätt och huruvida dess inträffande ter sig tillräckligt sannolikt för att vinna beaktande. Att norsk rättspraxis går ungefär i sådan riktning framgår av en dom, Norsk Retstidende 1905 s. 652, där en jordägare vägrades ersättning för möjliga framtida olägenheter av en nyanlagd gata; gatan var utan skadlig verkan för egendomen i dess nuvarande skick och möjliga störningar i
ägarens planer till framtida bebyggelse av marken ansågos icke medföra rätt till ersättning, enär planerna ännu icke hade kommit till något faktiskt uttryck.
Såsom en ytterligare regel uppställer Meyer under hänvisning till härskande uppfattning, att det endast är den ekonomiska förlusten som skall ersättas, d. v. s. tillintetgörelse eller minskning av ekonomiska nyttigheter (Goder). Största intresset härvid har det naturligtvis att klarlägga gränsen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk förlust. Såsom föremål för ekonomisk skada betecknas nyttigheter som hava objektiv existens, vilket enligt författaren betyder att de uppfattas såsom ägande egenskapen att tillfredsställa mänskliga behov av en allmänt bestämd flerhet av personer, vilkas genomsnittliga bedömande utgör måttstock för värdet, i motsats till sådana nyttigheter, för vilka det icke finnes annan måttstock än bedömarens egen uppfattning. Till följd härav bör expropriationsersättningen omfatta skada på alla objekt, som allmänt uppskattas såsom nyttigheter. Dessa kunna lämpligen kallas ekonomiska. Innebörden av författarens definition framgår bäst vid hans genomgång av möjliga icke-ekonomiska förluster vid expropriation. En sådan är olägenhet (Ulempe), varmed i detta sammanhang förstås olustkänslan vid förändringen från ett tillstånd till ett annat. Stannar det ej vid blotta olustkänslan, skall sådan förlust oftast ersättas enligt den allmänna ersättningsregeln; exempelvis skola de ekonomiska utgifterna för flyttning ersättas. En ickeekonomisk olägenhet föreligger endast då olustkänslan beror av själva tillståndsförändringen, men däremot icke då det är fråga om ett varaktigt tillstånd. En annan icke-ekonomisk förlust är oförrätt (Tort). Här skulle det vara fråga om kränkning (Fornægtelse) av en persons rättsliga autonomi. Olustkänslan av att andra bestämma över hans egendom kan för expropriaten i hög grad kännas såsom en kränkning av hans rättsliga autonomi. När ingen ersättning utgår härför, måste det bero på att expropriationsersättningens grund här sviker. Rubbande eller förstörande av ställning eller levnadsförhållanden lärer i sin rent sociala form sällan kunna uppstå, men ett exempel kan nämnas: Vid fullständig expropriation av en gård, som tillhör en person vilken allmänt går för att vara sockenkung, d. v. s. hävdvunnen ledare av socknens sociala liv, kan expropriationen tvinga honom att bosätta sig utom socknen och därmed förlora sin sociala position. Även om verklig förlust av detta slag konstateras, lämnas icke ersättning därför. Affektionsintresset är det mest subjektiva av de icke-ekonomiska nyttigheterna. I sin rena form undandrager det sig helt ett allmänt bedömande, ofta torde uppfattningen av intresset såsom något gott vara helt obegriplig för omgivningen. Att ett sådant intresse skulle kunna hävda sig i konflikt med det allmänna bästa synes oförenligt med varje social tankegång.
Enligt den svenska kommittén1 är det också ekonomisk förlust, minskning i expropriatens förmögenhet, som skall ersättas. Vid vär-
dering av en fastighet bör emellertid inflytande tillmätas jämväl förmåner, som icke i och för sig äro ekonomiska men äro av beskaffenhet att kunna uppskattas även av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastigheten ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan affektionsvärde icke inverka på ersättningen. Strahl1 anser 7 § expropriationslagen i huvudsak hava avseende blott å s. k. ekonomisk skada, vid vilken hänsyn tages uteslutande till den skadande händelsens egenskap att minska den skadelidandes förmåga att skaffa sig penningar, vare sig händelsen föranleder minskade intäkter eller ökade utgifter. När det gäller att bestämma gränsen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk skada, finner han emellertid, att svaret icke erhålles genom fastställande av huruvida det eller det har ekonomiskt värde, utan man måste direkt fråga: Bör ersättning för denna påföljd av expropriationen givas? Vid den ekonomiska skadans bestämmande måste hänsyn tagas även till den skadelidandes önskningar. Ehuru begreppet ekonomisk skada har definierats som bristen av ett penningbelopp, leder det i viss mån till att skaffa den skadelidande en behovstillfredsställelse motsvarande den, han mist. Det visar sig att den ekonomiska skadan har mycket tänjbara gränser. Denna Strahls framställning visar, att gränsen för den ekonomiska skadans område är svår att bestämma och att begreppet, sådant han bestämmer det, i gränsfallen har ringa värde såsom ledning för avgörande av frågan om ersättning skall lämnas. Av anförda exempel må nämnas att en neurastenikers önskan att skaffa sig en lugn bostad syntes behjärtansvärd, så att ersättning borde lämnas honom för kostnaderna härför, vilket däremot icke vore fallet med en villaägares önskan att fortfarande äga en villa just vid en viss sjö. Ersättning bör icke utgå för den saknad, en expropriat erfar vid förlusten av sitt barndomshem, och ej heller för de måhända betydande kostnader, en ägare nedlagt på sin fastighet för att ordna densamma i överensstämmelse med sin personliga smak. För min del tror jag, att den stackars neurastenikern skulle hava föga framgång hos en svensk expropriationsnämnd; bättre utsikter torde en fastighetsägare ha att få ersättning för sina nedlagda kostnader, åtminstone om hans smak ej varit alltför dålig eller exklusiv. Det är svårt att fastställa några bestämda regler, men det förefaller mig som om Meyers betraktelser skulle kunna vara en god ledning även för svenska värderingsmän.
Efter behandlingen av ersättningens omfång övergår Meyer till att utveckla de närmare riktlinjerna för själva värderingen. Han betecknar värderingsprocessen såsom jämförelse av den vara, som skall värderas, med varor, vilkas värde bedömas någorlunda enhetligt av samhällets olika kretsar. Det har diskuterats, om man bör välja saluvärdet, d. v. s. tänka sig expropriaten såsom en eventuell säljare och taga det värde han kan beräknas erhålla vid en försäljning, eller köpvärdet, i vilket fall man lägger återanskaffningsvärdet till grund för ersättningen och bestämmer ersättningen till det belopp, expropriaten be-
räknas behöva betala för att förvärva motsvarande vara. Det talas också om bruksvärdet, vilket anger varans värde för expropriaten vid utlejning eller egen förvärvsverksamhet och kan vara högre eller lägre för honom än för andra människor. Efter kritik av dessa olika värden såsom vart för sig enda grund för ersättningens storlek uttalar Meyer att för värdering av expropriatens förlust gäller den enda principen, att han har rätt till det högsta värde, som varan har för honom, evad detta är saluvärde, återanskaffningsvärde eller bruksvärde. Ersättningen skall fördenskull fastställas genom ett fritt bedömande av varans penningvärde för ägaren. Ersättningen bör sålunda icke bestämmas efter en enda intressepunkt, som upphöjes till princip, utan bör fastställas genom ett bedömande av vikten av de olika momenten i ägarens värdesättning. En sådan arbetsmetod överensstämmer också med utvecklingen inom modern rättsvetenskap. Bedömandet bör byggas på en rad vägledande moment, bland vilka omsättningsvärdet, om sådant finnes, naturligtvis intager en framstående plats. Det enklaste uttrycket för omsättningsvärdet är saluvärdet, men även detta begrepp kan tolkas på olika sätt. Uttrycket kan väl icke leda till att det individuellt högsta belopp, som någon överhuvudtaget vill giva för varan, lägges till grund för ersättningen. Härvid hänvisas till Norsk Retstidende 1917 s. 145, där hänsyn vid värderingen icke ansågs böra tagas till det överpris, som kunde beräknas från enskilda intresserade som hade ett särskilt behov av egendomen. Men å andra sidan kan det vara orättvist mot ägaren om det aktuella realisationsvärdet utan vidare lägges till grund, i det ägaren har anspråk på att saluvärdet bestämmes på grundval av det belopp, varan skulle inbringa vid realisation å lämplig tidpunkt. Det bör vidare tagas hänsyn till såväl allmänna marknadsläget som den på objektiva moment byggda särskilda efterfrågan, som kan finnas efter den ifrågavarande varan. Ett objektivt marknadspris existerar överhuvud icke och försök att konstatera ett sådant skulle verka en nedåtgående tendens i ersättningsberäkningen som icke kan överensstämma med grundlagens krav på full ersättning, i det expropriatens ställning skulle bli densamma som om han sålt på minst fördelaktiga villkor. Enligt ett uttalande av Oslo Skjönnskommission (Norsk Retstidende 1925 s. 47) skall ersättningen motsvara de exproprierade egendomarnas värde i handel och vandel vid tiden för expropriationen. Härvid skall läggas till grund vad en förståndig köpare kan antagas vilja betala i norska kronor efter deras nuvarande värde och under de förhållanden, som vid ifrågavarande tid kunna hava inflytande på fastighetsprisen. Härutöver behandlar Meyer ett par särskilda frågor (s. 31), nämligen först huruvida hänsyn skall tagas till att exproprianten i kraft av sina redan bestående egendomsförhållanden genom expropriationen förvärvar ett större värde än den exproprierade fastigheten värderad för sig, emedan den nyförvärvade egendomen i förbindelse med redan befintlig egendom bildar en ekonomisk helhet som möjliggör bättre ekonomiskt utnyttjande. Denna fråga besvaras nekande under hänvisning bl. a. till att det
torde vara riktigast att överhuvudtaget icke räkna med det individuella värdet för exproprianten. Likaledes bör i regel hänsyn icke tagas till det pris expropriaten själv har givit, men även här gäller att detta pris bör tjäna till vägledning, när det icke kan påvisas motiv för att ägaren av subjektiva grunder har givit ett överpris. Om han skulle hava betalat överpris i avsikt att bilda en samlad anläggning med större ekonomisk avkastning, skall vid ett eventuellt frånskiljande hänsyn tagas till detta förökade värde, när ersättningen bestämmes för värdeminskning hos restegendomen.
Ytterligare må antecknas följande anmärkningar av Meyer. Offentliga värderingar för beskattning eller dylikt få icke utan särskild prövning läggas till grund för expropriationsersättningen. De kunna vara av stor vikt vid åsättande av värde liksom de för dessa värderingar gällande anvisningar i viss utsträckning kunna användas vid expropriation, men expropriationsersättningen skall alltid utgöra fulla värdet vid expropriationen.
Svenska expropriationsförordningen av 1866 föreskrev i 13 §, att jord eller lägenhet skulle uppskattas i penningar efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst gäller. Denna föreskrift hade lett till alltför höga ersättningsbelopp och 1908 års kommitté föreslog såsom reaktion häremot, att löseskillingen skulle motsvara egendomens värde. Lagutskottet 1913 ansåg en viss fara föreligga att formuleringen skulle kunna verka i riktning mot för låg uppskattning och föreslog fördenskull uttrycket »egendomens fulla värde». Under ärendets fortsatta behandling yttrade departementschefen ungefär följande. Givetvis hade även den tidigare formuleringen avsett, att expropriationsersättningen under alla förhållanden skulle bestämmas så, att expropriaten icke lede ekonomisk förlust, men något särskilt skydd mot att ersättningen bestämdes för lågt hade icke ansetts erforderligt. Utan direkt anmaning skulle nog expropriationsnämnderna, framdeles liksom hittills, i tvivelaktiga fall hålla sig på den säkra sidan till expropriatens fördel. En uttrycklig erinran i sådan riktning kunde möjligen befaras leda till att ersättningen bestämdes högre än som vore åsyftat. I förhoppning att stadgandets rätta innebörd komme att beaktas vid tillämpningen accepterade departementschefen det gjorda tillägget, som också inflöt i 1917 års lag.
Utgångspunkten är tydligen alldeles densamma som i danska grundlagen, nämligen att ersättningen skall bestämmas till fulla värdet. Beträffande sättet att i det särskilda fallet utleta det rätta värdet anför kommittén, att värderingsmännen borde få fria händer så att de efter eget omdöme finge taga hänsyn till alla förhållanden som enligt sakens, natur borde inverka härvid. Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kunde antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning. Det allmänna fastighetspriset i orten bör icke vara ensamt gällande, särskilt som det ofta inträffar, att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att säker ledning kunde hämtas från desamma. Dessutom kunna fall förekomma, då fastighetens värde över-
eller understiger medelpriset i orten och i så fall bör uppskattningen göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten är använd, och den avkastning som vinnes äro härvid tydligen av stor vikt. Men om fastigheten med annan användning kunde lämna högre avkastning, bör hänsyn tagas även därtill, under förutsättning att denna användning icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid frivillig försäljning. Kommittén har tydligen insett omöjligheten att uppställa fasta och korta regler för värderingen och fördenskull lämnat åt nämnden att efter bästa förstånd fastställa värdet efter föreliggande förhållanden. Denna kommitténs inställning likasom även de synpunkter, som framförts till ledning för värderingen, synas överensstämma med Meyers ståndpunkt och äro alltjämt fullt moderna. Meyers argumentation blir på detta sätt av direkt intresse även för svensk värderingsnämnds verksamhet. Bland hans hithörande uttalanden är det egentligen endast ett som väcker mina betänkligheter, nämligen att det individuellt högsta belopp, som någon vill giva för varan, icke skulle läggas till grund för ersättningen jämte det i sammanhang därmed anförda norska uttalandet, att hänsyn icke borde tagas till det överpris som kunde beräknas från enskilda intresserade som hade ett särskilt behov av egendomen. I detta avseende har Strahl1 funnit det svårt att inse, varför man icke skulle åsätta en fastighet ett högt värde av den grund att just till denna särskilda fastighet finnes en spekulant, villig att köpa den för osedvanligt högt pris. Jag delar i stort sett Strahls mening dock under framhållande av alla hänsyn, som särskilt i detta fall måste tagas. Alla anbud och förklaringar måste noggrant prövas och allt utmönstras, som kan tänkas vara arrangerat, värdeökning genom expropriationen måste noga utsöndras etc. Men med iakttagande av alla försiktighetsmått synes det mig, att en svensk expropriationsnämnd — naturligtvis inom rimliga gränser — bör beakta särskilt höga pris, som intresserade erbjudit eller kunna tänkas vilja betala just för den exproprierade fastigheten.
Enligt svenska expropriationslagen 7 § har nämnden vid total expropriation att i första hand bestämma en löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde och i andra hand pröva, huruvida eljest genom expropriationen någon skada uppkommer för ägaren och, om så befinnes vara fallet, fastställa ett belopp, genom vilket skadan fullt ersättes. Reglerna korrespondera med bestämmelsen i 57 §, att om fastigheten häftar för intecknad eller liknande gäld, löseskillingen skall av KB fördelas i överensstämmelse med reglerna för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom, medan skadeersättningen i regel utbetalas direkt till fastighetsägaren. På detta sätt bliva inteckningshavare omedelbart delaktiga av själva fastighetens värde, vilket ju bör säkerställas åt dem. För övrigt torde kunna sägas att denna uppdelning i praktiken är ägnad att giva reda och stadga åt värde-
ringsarbetet. För värderingsfrågans noggranna och allsidiga prövning är det otvivelaktigt bättre, att nämndens ledamöter tvingas att hålla fastighetens värde och det särskilda skadeståndet åtskilda än om de endast hade att fastställa ett ersättningsbelopp som omfattar bådadera. Uppdelningen föranleder emellertid, att vissa värderingssynpunkter enligt svensk rätt måste behandlas något annorlunda än i en framställning, som i likhet med Meyers arbetar med ett enhetligt ersättningsbelopp.
Så är exempelvis fallet med återanskaffningsvärdet. I vissa fall kan expropriaten vara lagligen skyldig att skaffa sig ersättning för det exproprierade. Om t. ex. en folkskolebyggnad exproprieras, måste kommunen i regel skaffa sig en ny. Om en fabrik genom expropriation förlorar sin upplagsplats, är ägaren i regel faktiskt nödsakad att skaffa sig en ny. Om en fabriksbyggnad, där rörelsen är i full gång, blir exproprierad, måste ägaren skaffa sig en ny fabrik. I sådana fall skall expropriaten naturligtvis hava full ersättning, men man kan icke enligt svensk rätt låta dessa omständigheter inverka på löseskillingen, vilken ju skall motsvara värdet av den exproprierade fastigheten såsom sådan. I stället får man bestämma ett särskilt skadestånd till expropriaten motsvarande de särskilda kostnader, utöver löseskillingen, som återanskaffningen drar med sig. Däri inräknas jämväl flyttningsoch etableringskostnader, provisioner, lagfartskostnader och dylikt. Vid avgörandet av huruvida och med vilket belopp ersättning skall lämnas i ifrågavarande fall bör hänsyn icke tagas till ägarens faktiska handlingssätt, utan nämnden bör företaga ett sakligt övervägande av ägarens ekonomiska situation oberoende av om han faktiskt har för avsikt att köpa en ny fastighet eller icke. Om exproprianten, såsom emellanåt inträffar, erbjuder expropriaten att fortfarande någon tid nyttja den exproprierade fastigheten mot hyra, synes den härigenom beredda lättnaden för expropriaten böra beaktas vid värderingen, även om expropriaten avvisar erbjudandet. Har han bärande skäl till sitt avvisande, saknar dock anbudet naturligtvis betydelse.
Bruksvärdet kan tagas i olika betydelser. I den mån därmed förstås det värde, som kan förräntas genom fastighetens avkastning oberoende av att just expropriaten äger fastigheten, så utgör bruksvärdet en viktig faktor vid bestämmande av löseskillingen. Meyer framhåller, att vid lantbruksegendomar saluvärdet ofta är högre än bruksvärdet så att lantbrukaren icke får både full ränta å sitt kapital och full arbetslön för sitt och familjens arbete. Vid stadsfastigheter händer tvärtom, att bruksvärdet är betydligt högre än det normala fastighetspriset varvid dock oftast egendomens saluvärde drives i höjden i motsvarande grad. Abnormt hög avkastning av den exproprierade fastigheten förekommer särskilt i gamla och osunda stadsdelar och framträder vid saneringar. Talrika exempel anföras på att omoderna lägenheter i ett dylikt kvarter i Köpenhamn kostade mer i årshyra pr kvadratmeter än nyuppförda enkla lägenheter. Missförhållandet mellan fastighetens förfallna skick och den höga avkastningen föranle-
der ofta exproprianten att fordra ersättningen nedsatt under det egentliga saluvärdet vid fri omsättning. Köpenhamns Byggelov § 42 stycke 2 litt. g) bestämmer, att vid värderingen skall tagas hänsyn till om hyrorna i en fastighet stå i rimligt förhållande till lägenheternas lämplighet till bostad. Denna bestämmelse är begriplig men vittgående. Regeln träffar nämligen den nuvarande ägaren oskäligt hårt, i det han såsom regel har köpt egendomen för ett pris beräknat efter avkastningen, och en konsekvent tillämpning av regeln om avdrag skulle därför stå i strid mot ägarens grundlagsenliga rätt till full ersättning. I vissa undantagsfall kan dock avdrag ske, nämligen i de fall då den höga hyran beror på lägenhetens användning för yrkesmässig otukt eller i övrigt på ett sätt som strider mot lag och ärbarhet.
Frågan om omoderna och ohygieniska hus är knappast i Sverige eller åtminstone i Stockholm ett värderingsproblem av samma natur, som fallet tyckes vara i Köpenhamn. Olika myndigheters saneringsverksamhet har pågått så länge och så kraftigt, att en fastighet, som kan beräknas bli föremål för sanering, icke värderas efter avkastningen på samma sätt som ett modernt hus. I den mån avkastningen lägges till grund för värderingen kapitaliseras den efter en långt högre procentsats än vid moderna hus (kanske 10 i stället för 7 %), och därjämte tages hänsyn till behovet av reparationer samt den tid, som kan beräknas förflyta till dess rivning eller ombyggnad blir nödvändig. Detta värderingssätt är allmänt och iakttages av varje omtänksam köpare. Vid expropriationsvärdering har man alltså någorlunda säkra regler att följa, och om expropriaten till äventyrs skulle hava låtit förleda sig av den höga avkastningen att betala för högt pris, så får detta icke inverka på värderingen. Den omständigheten, att hyran för bristfälliga lägenheter i en gammal stadsdel, såsom staden mellan broarna, genomgående är förvånansvärt hög i förhållande till hyran för goda lägenheter utan moderna bekvämligheter i andra stadsdelar, torde däremot icke anses böra föranleda något avdrag å hyressumma för en fastighet. Nämnda förhållande beror delvis på den ringa tillgången av goda lägenheter av detta slag men även på det centrala läget, på att det finnes ett bestämt klientel som trivs i trakten och slutligen även på att hyran för dessa dåliga lägenheter dock blir billigare än för goda sådana, så att en anspråkslös hyresgäst där kan ordna sin bostad billigare än på annat ställe. Det kan icke vara riktigt att vid värderingen minska en avkastning, som har sin grund i sådana faktiska omständigheter.