Lagstiftningsfrågor vid 1946 års riksdag I. Följande redogörelse för viktigare lagfrågor under 1946 års riksdag kan i likhet med motsvarande redogörelser för tidigare riksdagar icke göra anspråk på fullständighet. Vissa lagstiftningsfrågor, som antagits vara av särskilt intresse för jurister i allmänhet, ha emellertid behandlats tämligen utförligt. Beträffande promulgationslagen till nya RB och övriga följdförfattningar till samma balk hänvisas till en särskild artikel i ett följande häfte. En sammanställning över lagförslag till 1946 års riksdag har intagits i SvJT 1946 s. 137. Beträffande frågor som handlagts av lagutskott har en fullständigare förteckning lämnats under rubriken »Från riksdagen» i SvJT 1946 s. 293 och 429. En översikt över motioner i lagfrågor finnes intagen i samma årgång s. 291.
Privaträtt. Under behandlingen vid 1943 års riksdag av förslaget till ändrad arrendelagstiftning uttalades från olika håll det önskemålet, att de s. k. sociala arrendebestämmelserna (d. v. s. 2 kap. 50—69 §§ nyttjanderättslagen) skulle göras tillämpliga å kommunala arrenden av mera permanent natur. Detta önskemål har i väsentliga avseenden tillgodosetts genom lagen d. 12 april 1946 (SFS nr 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Denna lag, som trätt i kraft d. 1 juli 1946, framstår av naturliga skäl såsom en kompromiss mellan kommunernas och de kommunala arrendatorernas intressen. Som förutsättning för lagens tillämpning uppställes i 1 § bl. a. att den upplåtna jorden i sin helhet ligger utom fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Kommunerna ha ansetts ha ett särskilt starkt intresse av att fritt kunna disponera den jord som ligger inom planlagt område. Vidare förutsättes att upplåtelsen avser arrende för jordbruksändamål av brukningsdel om högst 50 hektar odlad jord. Enligt 2 § gäller att minimitiden för arrendet skall vara ett år och att arren-
datorns optionsrätt skall avse nytt arrende för likaledes ett år (motsvarande tider enligt 2 kap. 50 och 51 §§ nyttjanderättslagen äro 5 år). Föreskriften om jordägarens rätt att bryta arrendatorns optionsrätt om dennes kvarsittande medför påtagligt men för jordägaren torde, enligt vad riksdagen framhöll, bli tillämplig för det fall att kommun önskar använda utarrenderad jord för något kommunalt behov eller för exploatering till bostads- eller industribebyggelse. I 3 § ha upptagits vissa bestämmelser av övervägande formell innebörd. Enligt 4 § äger jordbrukskommissionen medgiva undantag från en eller flera av de sociala arrendebestämmelserna.
I samband med den nu berörda nya lagstiftningen ha de sociala arrendebestämmelserna genom ändring av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen (SFS nr 148) gjorts tillämpliga på arrendeupplåtelser från vissa slag av allmänningsjord, bl. a. brukningsdel som ingår i häradsallmänning.
Den av 1943 års höstriksdag antagna arrendelagstiftningen har medfört en tendens hos ägarna av arrendefastigheter, som genom nämnda lagstiftning kommit att omfattas av de sociala arrendebestämmelserna, att taga fastigheterna under eget bruk för att sammanslå dem med andra fastigheter. Vid sådana sammanslagningar bruka merendels de för jordbruket avsedda byggnaderna å någon av brukningsdelarna bortföras eller lämnas att förfalla. I syfte att förhindra dylika och andra icke önskvärda verkningar av 1943 års lagstiftning har d. 8 mars 1946 utfärdats lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen d. 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk (SFS nr 62). I 2 § har tydligare framhävts att sammanslagning skall medföra rätt till bortförande och dyl. av byggnad allenast om sammanslagningen medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten. Väsentliga fördelar skola anses föreligga endast om någon av brukningsdelarna är att betrakta såsom ett ofullständigt jordbruk och det ej kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten att denna brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar. Sammanslagning av fullt bärkraftiga jordbruk skall icke få äga rum, med mindre länsstyrelsen enligt 13 § medger dispens från förbudet. Lagstiftningen utgör ett provisorium — vanhävdslagen gäller blott t. o. m. d. 30 juni 1947 — i avbidan å en slutlig översyn av vanhävdslagstiftningen och pågående utredning angående rationalisering av det svenska jordbruket.
Vanhävdslagstiftningen har undergått även andra utvidgningar vid årets riksdag. D. 29 mars 1946 har sålunda utfärdats en särskild lagom tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, den s. k. Lex Bogesund (SFS nr 89). Lagen, som trätt i kraft omedelbart, gäller liksom 1942 års vanhävdslag t. o. m. d. 30 juni 1947. Erfarenheten har visat att 1942 års lag icke erbjuder tillräckliga möjligheter att under alla förhållanden få redan inträdd vanhävd avhjälpt. Vitesföreläggande enligt 1942 års lag torde särskilt i fråga om större jordbruksegendomar icke vara ett tillräckligt effektivt medel för att framtvinga avhjälpande av vanhävden inom rimlig tid. Ett typiskt exempel härpå utgör Bogesunds fideikommiss i Östra Ryds socken utanför Stockholm. Förekommer å
jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket nödiga byggnader och finnes av särskilda skäl (såsom vanhävdens omfattning och egendomens storlek) erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942 års lag, må Konungen enligt 1 § i den nya lagen förordna att egendomen eller del därav skall mot lösen avstås till kronan. I 2 § stadgas att fråga om inlösen må väckas av jordbrukskommission eller länsstyrelse. I avseende å inlösen skola de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen gälla; dock äger Konungen, om särskilda skäl äro därtill, i samband med inlösenbeslut förordna, att egendomen eller del därav må tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats. I 15 § av 1942 års lag har intagits en hänvisning till den nya lagen (SFS nr 90).
Förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut har genom proposition nr 355 förelagts höstriksdagen. Förslaget, som avser servitut, innefattande rättighet till skogsfång eller mulbete beträffande fastighet i Norrland, har, när detta skrives, ännu icke slutbehandlats av riksdagen.
Lagarna d. 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. ha förlängts att gällat. o. m. d. 30 sept. 1947 (SFS nr 87 och 88). I samband härmed har i förstnämnda lag införts en ny paragraf, 8 a §, med bestämmelser för det fall att en lägenhet förhyrts av två eller flera gemensamt. Skall hyresförhållande beträffande sådan lägenhet upphöra på grund av åtgärd eller underlåtenhet av någon av hyresgästerna och vägrar hyresvärden annan, som har del i hyresrätten, att övertaga lägenheten, äger hyresnämnden enligt det nya lagrummet på framställning av den senare förordna därom. Förutsättning för sådant förordnande är att hyresvärdens vägran finnes vara obillig. Om make i anledning av hemskillnad, äktenskapsskillnad eller eljest vill övertaga lägenhet, som av andra maken är förhyrd till bostad, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tilllämpning, ändå att förstnämnda make icke har del i hyresrätten. Men det förutsättes då att han själv bor i lägenheten. Framställning, varom nu sagts, skall göras inom 14 dagar från det hyresvärden genom uppsägning eller eljest meddelat sökanden, att hyresförhållandet skall upphöra. Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 april 1946.
I anledning av motioner har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit om skyndsam utredning av frågan i vad mån provisoriska bestämmelser erfordras för att förhindra olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen. Bakom framställningen ligger närmast det förhållandet att stora områden av ren landsbygds natur på senare tid medtagits vid bildandet av nya städer och köpingar samt vid inkorporeringar. Härigenom har fastighetsbildningslagen i stället för jorddelningslagen kommit att bli tillämplig på dessa områden. Förstnämnda lag saknar de på jordpolitiska motiv grundade restriktiva bestämmelser i fråga om avstyckning som finnas i jorddelningslagen. Enligt riksdagens mening talade starka skäl för att samma restriktioner som gälla för den rena landsbygden böra gälla för områden av antydd beskaffenhet.
Vissa ändringar ha vidtagits i lagen d. 8 april 1927 om dödande av förkommen handling (SFS nr 105). Ändringarna beröra 2, 8, 9, 10 och 13 §§ i lagen. I 10 § har tillagts ett nytt andra stycke, varigenom inskrivningsdomaren ålagts att efter ansökan göra anteckning i fastighets eller inteckningsboken om att inteckningshandling, som satts i stället för dödad sådan handling, medför samma inteckningsrätt som tillkommit den dödade. Sådan anteckningsskyldighet har icke förelegat tidigare. Detta har medfört olägenheter och risk för rättsförlust, särskilt med hänsyn till att anteckning om själva dödningsbeslutet inflyter i gravationsbevis rörande den intecknade egendomen. Det bör observeras att anteckningsskyldigheten samtidigt överflyttats från rätten till inskrivningsdomaren. Bestämmelserna i 8 § ha kompletterats med ett stadgande, upptaget i ett nytt tredje stycke, enligt vilket domstols beslut om dödande av intecknad handling tillika skall innehålla erinran, att beslutet ej innebär dödande av inteckningen. Även detta stadgande åsyftar uppenbarligen att förebygga missförstånd och rättsförlust. Det har i olika sammanhang visat sig, att allmänheten har svårt att skilja mellan instituten dödande av inteckning och dödande av intecknad handling. Den erinran som nu skall införas i domstolens beslut kommer automatiskt att inflyta i fastighets- eller inteckningsboken, när inskrivningsdomaren verkställer anteckning om det slutliga utslaget i dödningsärendet och kommer därmed även att anmärkas i gravationsbevis. I 9 § har införts ett nytt stadgande av innehåll att ny handling som utfärdats i dödad handlings ställe icke skall gälla såsom inteckningshandling förrän anteckning skett jämlikt 10 § andra stycket. Inteckningsrätten kommer alltså att vara utan anknytning till någon viss handling under tiden från den ursprungliga handlingens dödande till dess anteckning om den nya handlingen skett. Lagändringens syfte är att påverka sökanden att så snart som möjligt låta verkställa anteckning om inteckningsrätten. Att så sker är önskvärt ur synpunkten av reda i inskrivningsväsendet. Även för innehavaren av handlingen kan det vara till fördel att inteckningsrätten blir närmare anknuten till handlingen. — 10 § har undergått smärre ändringar även i andra hänseenden än ovan anmärkts. Skyldigheten att verkställa anteckning i fastighets- eller inteckningsbok angående ansökan om dödande av förkommen handling och om slutligt utslag i sådant ärende har sålunda utsträckts att gälla alla ansökningar, som avse dödande av intecknad handling, och uttrycklig föreskrift har meddelats att anteckning om slutligt utslag, varigenom ansökan om dödande avslagits, icke skall göras förrän utslaget vunnit laga kraft. — I samband härmed ha vissa ändringar vidtagits även i 2 och 13 §§. Enligt 2 § i den nya lydelsen skall ansökning om dödande av intecknad handling göras, då inteckningen fastställts i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier, hos den rätt, under vilken fastigheten lyder, och eljest hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivningsdomare är. — Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1946.
Genom lagen d. 3 maj 1946 (SFS nr 174) om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk har den uteslutande rätt
som enligt 1919 års lag tillerkänts författare, i den mån rätten enligt sistnämnda lag skolat upphöra något av åren 1942—1951, förlängts att gälla intill utgången av år 1952. Detta stadgande skall dock ej medföra förlängning av den skyddstid som angives i 32 § 1) i 1919 års lag. Genom den nya lagen upphäves lagen d. 30 juni 1942 om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk. Nya lagen har ej avseende å framförande av musikaliskt verk före d. 1 jan. 1947. — Den nya lagstiftningen överensstämmer med ett inom justitiedepartementet upprättat lagförslag, för vilket redogörelse lämnats i SvJT 1946 s. 287. I detta sammanhang må endast tilläggas, att riksdagen vid antagandet av K.M:ts förslag förklarade sig härigenom icke ha tagit ställning till frågan om en allmän förlängning (från gällande 30 till ifrågasatta 50 år) av skyddstiden för litterära och musikaliska verk. Denna fråga är f. n. föremål för utredning inom auktorrättskommittén.
Förordningen d. 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadestândsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten har d. 3 maj 1946 ersatts aven ny förordning i samma ämne (SFS nr 175). Den nya förordningenreglerar i likhet med 1939 års författning frågan om statens regressrätt mot föraren. Enligt den äldre förordningen var förarens ställning, såvitt angick det slutliga ansvaret för skada som tillfogats tredje man, beroende av om staten var ansvarig för skadan eller ej. Om staten enligt gällande regler icke var ansvarig för den tredje man tillfogade skadan, var förordningen över huvud icke tillämplig och föraren fick sålunda själv svara för sådan skada. Enligt 1916 års bilansvarighetslag föreligger för staten såsom ägare av automobil — liksom för varje annan bilägare — ett långtgående ansvar för skada i följd av trafik med bilen. I rättspraxis (NJA 1942 s. 17) har ansetts, att bilansvarighetslagen icke gäller skada genom användning av traktorer. I sådana fall blev således föraren enligt 1939 års förordning — frånsett de fall då staten på annan grund var ansvarig för skadan — även vid enkelt vållande ensam skadeståndsskyldig och ägde icke rätt att av staten återfå vad han utgivit. Denna olikhet mellan de för person- eller godsbefordran avsedda motorfordonen, å ena, samt motorredskapen (t. ex. postverkets och SJ:s truckar), å andra sidan, har icke ansetts sakligt motiverad. På grund härav har den nya förordningen utformats så att förare av statens fordon i förhållande till staten intaga samma ställning, vare sig skadan uppstått vid trafik med fordon som faller under bilansvarighetslagen eller vid trafik med annat fordon. De tidigare bestämmelserna ha kompletterats med ett stadgande, varigenom för föraren inträder en verklig rätt att i fall som här avses av staten återfå vad han nödgats utgiva i ersättning till tredje man. I samband härmed har för tydlighetens skull meddelats uttrycklig föreskrift om förarens återkravsrätt gentemot staten även i de fall, då sådan rätt ansetts följa av bestämmelsen om förbud mot regressanspråk från statens sida (jfr rättsfallet NJA 1941 s. 188). — Det spörsmål som genom den nya förordningen vunnit sin lösning i fråga om förare av statens fordon gäller naturligtvis i och för sig även i enskild tjänst anställda förare. Frågan om bil-
ansvarighetslagens omfattning, som givetvis även är av betydelse för tredje man, ansågs emellertid icke utan närmare utredning kunna upptagas i detta sammanhang.
Riksdagen har hos K. M:t anhållit om skyndsam utredning angående revision i utvidgande riktning av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen och framläggande snarast möjligt av det förslag, vartill utredningen kan föranleda. I det utlåtande, som låg till grund för riksdagsskrivelsen, uttalade första lagutskottet, att möjligheterna att utbekomma skadeståndenligt lagrummet i olika hänseenden syntes alltför begränsade. Bl. a. borde utredas om och i vilken utsträckning skadestånd överhuvud taget bör tillerkännas personer, vilka varit beroende av dödad person för sin försörjning, oavsett om underhållet varit grundat i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Enligt paragrafens nuvarande lydelse är skadeståndsskyldigheten knuten till den förutsättningen, att den underhållsberättigade kommer att sakna erforderligt underhåll genom den underhållsskyldiges frånfälle. Även i detta hänseende syntes enligt riksdagens mening en utvidgning av lagrummets tillämpningsområde kunna ifrågasättas. Utskottet fann det även sannolikt, att domstolarna med hänsyn till lagtextens utformning endast mera undantagsvis ansåge sig kunna utdöma skadestånd i sådana fall då underhåll icke utgår redan vid tiden för dödsfallet (jfr NJA 1945 s. 357). En uppmjukning i sådan riktning av förutsättningarna för skadestånd borde fördenskull tagas under övervägande. Även möjligheten att medgiva skadeståndsrätt för dem som erhållit eller kunnat påräkna bidrag från den dödade för sin utbildning borde upptagas till prövning.
Riksdagens framställning föranleddes av en motion, vari hemställt som allsidig och skyndsam revision av 6 kap. strafflagen jämte andra lagbestämmelser, som reglera rätten till skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. Första lagutskottet, som ägnade detta betydelsefulla spörsmål en mycket ingående prövning (utlåtande nr 33), ansåg åtskilliga skäl tala för att en allmän översyn av den utomobligatoriska skadeståndsrätten borde komma till stånd. Behovet av fastare grundsatser på detta centrala område av rättsordningen måste förr eller senare göra en sådan översyn ofrånkomlig. Skadeståndsrätten syntes enligt utskottets mening väl ägnad att göras till föremål för gemensamma nordiska överläggningar. Anledning funnes till antagande, att skadeståndsreglerna komme att upptagas till övervägande i samband med det återupptagande av det nordiska lagstiftningsarbetet, vartill initiativ nyligen tagits från svensk sida. Utskottet fann sig på grund härav sakna tillräcklig anledning att hemställa om en utredning av den omfattning som yrkats i motionen. Den begärda utredningen om en revision av 6 kap. 4 § strafflagen borde enligt utskottets mening kunna verkställas utan avvaktan å en översyn av skadeståndsrätten i dess helhet. — Vid ärendets behandling i andra kammaren gjordes rättstillämpningen inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten till föremål för en ingående analys av professor V. Lundstedt (andra kammarens protokoll d. 22 maj, nr 21 s. 57).
Riksdagen har i skrivelse till K. M:t hemställt om översyn av de i
olika lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. I första lagutskottets utlåtande i ärendet framhölls, att åtskilliga legala räntesatser behövde ändras med hänsyn till inträffade förändringar i det allmänna ränteläget på penningmarknaden. Behovet av en ändring syntes vara särskilt framträdande i fråga om ränta vid expropriation. Den i expropriationslagen förekommande räntesatsen å sex procent vore uppenbarligen alltför hög i förhållande till nuvarande ränteläge. Särskilt vid expropriation av vägmark, då avsevärd tid kan förflyta från det marken tagits i besittning intill dess expropriationsersättningen fastställts, kan skyldigheten att gälda denna ränta bli oskäligt betungande. Utskottet tog icke ställning till spörsmålet huruvida en anpassning av räntesatserna till det allmänna ränteläget bör ske så att räntan bestämmes att utgå med viss procent över riksbankens diskonto eller på annat sätt.
Lagen d. 20 okt. 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering har, enligt vad erfarenheten visar, varit till stor nytta för landets kraftförsörjning under krisåren. Med hänsyn bl. a. till de olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt som äro förenade med lagen och till den arbetsbelastning den medfört för vattendomstolarna har det emellertid ansetts angeläget att den sättes ur tillämpning så snart som möjligt. För att mildra övergången när det av K. M:t med riksdagens medverkan meddelade förordnandet om lagens tillämpning upphäves ha vissa övergångsbestämmelser upptagits i lagen d. 12 april 1946 (SFS nr 149) om tillägg till slutstadgandet i lagen. Genom dessa bestämmelser torde lagen också kunna sättas ur tillämpning något tidigare än som eljest varit möjligt.
Ett av K. M:t i proposition nr 380 till höstriksdagen framlagt förslag till lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft har, när detta skrives, ännu icke slutbehandlats av riksdagen.
Lagarna d. 4 juni 1943 om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger och om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs, lagen d. 16 febr. 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (clearinglagen), valutalagen d. 22 juni 1939 och lagen d. 30 dec. 1939 angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (den s. k. krigshandelslagen) ha förlängts för ytterligare ett år eller t. o. m. d. 30 juni 1947. Detsamma gäller lagen d. 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. Även lagen d. 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. har, i avvaktan på slutligt ställningstagande till det förslag som avgivits av 1945 års försvarsuppfinningskommitté (SOU 1946:25), prolongeratst. o. m. d. 30 juni 1947. Kommitténs förslag har emellertid lagts till grund för en vid höstriksdagen antagen lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. Denna lag är visserligen avsedd för fredsförhållanden, men dess giltighetstid har likväl ansetts böra begränsas till tre år. Genom lagen upphäves 1942 års lag i samma ämne.
Enligt lagen d. 22 juni 1911 om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse, ha aktiebolag med ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt eller att driva pantlånerörelse men i vilkas verksamhet bankrörelse icke ingår, varit skyldiga att söka K. M:ts stadfästelse å bolagsordningen. Såvitt angår aktiebolag som ha till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt, har 1911 års lag nu blivit ersatt av lagen d. 14 juni 1946 (SFS nr 313) om hypoteksaktiebolag. Den nya lagstiftningens syfte är att möjliggöra en effektiv och fortlöpande statlig kontroll över dessa bolag. Hypoteksaktiebolag skola sålunda stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen. K. M:t äger dock medgiva undantag härifrån, där så finnes kunna ske utan olägenhet ur allmän och enskild synpunkt (5 §). De närmare bestämmelserna om tillsynen ansluta sig i huvudsak till motsvarande föreskrifter i lagen om bankrörelse. Bank- och fondinspektionen äger, där så finnes erforderligt, utse en revisor att med bolagets övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper (6 §). Bolagets styrelse är skyldig att för granskning hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt räkenskapshandlingar tillgängliga för inspektionen, ävensom att dit insända de årliga redovisningshandlingarna (9 §). Inspektionen äger vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt lagen förelägga vite samt fälla till sådant vite (11 §). Lagen innehåller vidare vissa bolagsrättsliga föreskrifter som skola tillämpas å hypoteksaktiebolagen vid sidan av den allmänna aktiebolagslagstiftningen. De innebära bl. a., att K. M:ts godkännande skall inhämtas å bolagsordningarna (2 §). K. M:t kan under vissa förutsättningar framtvinga upplösning av hypoteksaktiebolag (3 §). Den nya lagen har trätt i kraft d. 1 juli 1946, utom såvitt angår 2 och 4 §§, vilka skola träda i kraft samtidigt med nya aktiebolagslagen d. 1 jan. 1948.
Verkställda utredningar ha givit vid handen, att konkurrensbegränsningar av skilda slag vunnit stor utbredning inom det svenska näringslivet. I syfte att förebygga skadliga verkningar härav har riksdagen antagit en särskild lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet (SFS nr 448). Till grund för lagen ligger ett av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering framlagt förslag (SOU 1945:42). Under förarbetena till lagen framhölls, att behovet av en övervakning framför allt torde göra sig gällande, då den nuvarande priskontrollen upphör. En förutsättning för priskontrollens avskaffande har därför ansetts vara, att de områden inom näringslivet, på vilka konkurrensen är begränsad, blir föremål för övervakning av ett annat samhällsorgan. — Enligt 1 § i den nya lagen skall övervakning ske dels genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser och dels genom särskild undersökning. Övervakningen utövas av den myndighet som K. M:t bestämmer (en särskilt inrättad byrå inom kommerskollegium). Närmare bestämmelser om registrering meddelas i 2—5 §§ och om särskild undersökning i 6—8 §§. Som huvudregel stadgas i 2 §, att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför viss tjänst är skyldig att efter anmaning av övervakningsmyndigheten anmäla av honom ingånget eller
eljest biträtt kartellavtal och dyl., som berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket. Över konkurrensbegränsande överenskommelser, som anmälts eller kommit till myndighetens kännedom, skall föras särskilt kartellregister. Enligt 6 § äger myndigheten, om särskilda skäl därtill föreligga, besluta att verksamheten ifråga skall göras till föremål för särskild undersökning. För sådant ändamål må föreläggande meddelas yrkesutövaren eller annan att förete handelsböcker, korrespondens och andra handlingar eller att fullgöra viss uppgiftsskyldighet (7 och 8 §§). Därvid må enligt 9 § vite utsättas. I 10 § ha upptagits ansvarsbestämmelser. Den nya lagen, som skall träda i kraft den dag Konungen bestämmer, har ersatt 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Genom den samtidigt utfärdade lagen angående ändrad lydelse av 20 § lagen d. 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (SFS nr 449) har särskilt sekretesskydd beretts handlingar som inkommit till övervakningsmyndigheten samt, under vissa förutsättningar, jämväl det särskilda kartellregistret.
Bestämmelser om vilka fartyg som skola vara försedda med s. k. passagerarfartygscertifikat äro upptagna i 20 § lagen d. 16 okt. 1914 om tillsyn å fartyg. Genom lag d. 14 sept. 1946 (SFS nr 587) har paragrafens femte stycke, enligt vilket stadgandena i paragrafen ej äga tilllämpning å vägfärjor, upphävts fr. o. m. d. 1 jan. 1947. Ändringen har motiverats av de skärpta krav i fråga om beskaffenhet och utrustningsom måste ställas på färjorna med hänsyn till den kraftigt ökade landsvägstrafiken. Den innebär att färjorna bli jämställda med övriga för befordran av passagerare avsedda fartyg. Färjorna skola alltså under samma förutsättningar som gälla för andra fartyg förses med passagerarfartygscertifikat och undergå de besiktningar, som erfordras för erhållande av sådant certifikat.
Mindre ändringar ha genomförts i 2 § 1—6 mom. och 3 § 1 mom. lagen d. 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (SFS nr 219). Prövning och avgörande av frågor om tillstånd, däri inbegripet s. k. förhandstillstånd, till elektriska starkströmsanläggningar, som tidigare tillkommit K. M:t, skall numera i allmänhet äga rum hos den som Konungen därtill bemyndigar (kommerskollegium). Till 3 § 1 mom. har fogats ett nytt fjärde stycke av innehåll, att då ansökan enligt lagen avser allenast tillstånd att i befintlig sträckning bibehålla och nyttja starkströmsanläggning, vilken utförts med stöd av tidigare i vederbörlig ordning meddelat tillstånd, bestämmelserna om skyldighet att förete vissa förteckningar ej skall äga tillämpning. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1946.
Lagen d. 3 nov. 1939 om anläggningar för radiotelegrafi eller radiotelefoni har ersatts av lagen d. 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. (SFS nr 172). De nya bestämmelserna äro närmast föranledda av en väntad stark utveckling av amatörsändarverksamheten. De innebära bl. a. att K. M:t erhåller befogenhet att uppdraga åt telegrafstyrelsen att meddela tillstånd till innehav eller nyttjande av radioanläggningar. Styrelsen må även i vissa fall förklara meddelat tillstånd förverkat.
Straffrätt. Endast en av strafflagens paragrafer har undergått ändring vid 1946 års riksdag, nämligen 14 kap. 26 § (SFS nr 211). För denna ändring jämte de samtidigt vidtagna ändringarna i abortlagstiftningen (SFS nr 210) har en redogörelse lämnats i SvJT 1946 s. 427.
Lagen d. 13 dec. 1940 om straff för sabotage har prolongerats för tiden t. o. m. d. 31 dec. 1947 (SFS nr 177). Det har icke ansetts lämpligt att sabotagelagen upphör att gälla förrän bestämmelserna i 19 kap. strafflagen reviderats. Dessa bestämmelser kunna icke ens under normala tider anses erbjuda tillräckligt straffskydd gentemot vissa grova former av skadegörelse och liknande gärningar. Straffrättskommittén har också, som bekant, föreslagit åtskilliga ändringar i denna lagstiftning (bl. a. upptagande i 19 kap. 4 § strafflagen av en allmän straffbestämmelse mot sabotage, avsedd att ersätta dels de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 10—16 §§ strafflagen och dels sabotagelagen).
I samband med en av vårriksdagen beslutad omorganisation av arméns ingenjörsväsende har den nyinrättade arméingenjörpersonalen genom lagen d. 31 maj 1946 om ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten (SFS nr 258) inordnats bland den civilmilitära personal som lyder under nämnda lag.
Genom en vid höstriksdagen antagen lag angående ändring i lagen om villkorlig frigivning har befogenheten att besluta om fakultativ villkorlig frigivning överflyttats från K. M:t i statsrådet till fångvårdsstyrelsen. Enligt vad som uttalats av såväl departementschefen som av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande (nr 58) är emellertid detta endast att anse som en provisorisk lösning i avbidan på frågans återupptagande i ett större sammanhang.
Processrätt. Inom processrättens område har ett flertal betydelsefulla frågor vunnit sin lösning vid 1946 års riksdag. I främsta rummet märkas lagen om införande av nya rättegångsbalken och ett stort antal följdförfattningar till den nya balken. SvJT vill, som nämnts i ingressen, återkomma till dem i ett senare häfte.
Riksdagen har även till behandling förehaft vissa lagstiftningsfrågor av processrättslig natur, vilka icke stå i direkt samband med nya RB.
Arbetsbalansen i regeringsrätten har under senare år undergått en avsevärd ökning. Denna ökning har i främsta rummet orsakats av det stora antalet krigskonjunktur- och omsättningsskattemål. Vid årsskiftet 1945/1946 uppgick balansen till 2 281 mål. Med hittillsvarande arbetskrafter har regeringsrätten beräknats kunna avgöra 2 380 mål om året. Då under de senaste åren till regeringsrätten inkommit omkring 3 000 mål per år och det ej ansetts sannolikt att målfrekvensen kommer att sjunka under de närmaste åren, har det framstått som ett oavvisligt krav att åtgärder vidtagas för nedbringande av balansen. Man har, efter övervägande av olika möjligheter att nå detta mål — inskränkningar i fullföljdsrätten, ändring av domförhetsreglerna och effektivisering av föredragningssystemet — stannat för en tillfällig ökning av antalet ledamöter i domstolen. Enligt lagen d. 29 mars 1946 (SFS nr 113) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal har regeringsrätten förstärkts med tre ledamöter fr. o. m. d. 1 okt. 1946 t. o. m.
d. 30 sept. 1949 eller, om särskilda förhållanden föranleda därtill, den tidigare dag som K. M:t bestämmer. Genom denna förstärkning kommer regeringsrätten vissa dagar i veckan att kunna arbeta på två avdelningar. Domstolen beräknas härigenom kunna avgöra 3 640 mål om året. Efter d. 30 sept. 1949 (eller den tidigare dag som kan bli bestämd) skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, åter nedbringas från tio till sju. Regeringsrättens arbete skall fortgå minst 40 veckor om året.
Lagen d. 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. har prolongerats för ytterligare ett år eller t. o. m. d. 30 juni 1947 (SFS nr 189). Beträffande flertalet av lagens bestämmelser föreligger efter krigets slut och beredskapens avveckling icke längre något behov av deras tillämpning. Den i 11 § öppnade möjligheten att vinna förlängning av vissa legala frister har däremot ansetts vara av värde med tanke på rättsägare i främmande länder, till vilka normala postförbindelser och kommunikationer i övrigt ännu ej kunnat återställas. Med hänsyn härtill har lagen ansetts böra erhålla fortsatt giltighet. Enligt propositionen i ärendet borde det genom kungörelsen d. 10 maj 1940 meddelade förordnandet om tillämpning av 2—12 §§ i lagen inskränkas att avse allenast 11 §. K. M:t har också d. 17 maj 1946 utfärdat kungörelse av sådant innehåll (SFS nr 200). Riksdagen framhöll vikten av att förordnandet, även om det inskränktes på antytt sätt, icke komme att äga bestånd längre än förhållandena nödvändiggöra.
Den av 1945 års riksdag beslutade uppbördsreformen (»skatt vid källan») har föranlett åtskilliga av 1946 års riksdag beslutade följdändringar i olika lagar och författningar. Enligt lagen d. 29 juni 1946 (SFS nr 499) angående ändrad lydelse av 7 och 21 §§ lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta skall införsel för underhållsbidrag äga företräde såväl vid konkurrens med införsel för skatt som vid konkurrens med löneavdrag enligt uppbördsförordningen för gäldande av skatt (7 § sista stycket). Vid konkurrens mellan löneavdrag och införsel för skatt skola däremot löneavdragen äga företrädesrätt (21 § 3.). Det har ansetts mest tillfredsställande, att de löpande skatterna uttagas i första hand. Efter förordnande av K. M:t skall exekutionsbiträde vid behov kunna handlägga ärenden angående införsel till gäldande av utskylder eller avgifter (21 § 8.). — Bestämmelserna i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken om förmånsrätt för skatt ha vid höstriksdagen jämkats i anslutning till uppbördsreformen.
I 20 § konkurslagen har beslutats sådan ändring (SFS nr 500), att underrättelse om inträffad konkurs skall av konkursdomaren meddelas utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun. Det har ansetts ändamålsenligt att i fall av konkurs den skattskyldiges samtliga skatter bevakas av utmätningsmannen i nämnda kommun.
Erik Bendz.